Sommaren med Monika (1953 Sverige)

monikabSommaren med Monika eller Monika, the Story of a Bad Girl som filmen hette en tid i det sextörstande USA torde vara en av de mer kända svenska filmerna. Jag hade faktiskt inte sett filmen tidigare och tänkte att den skulle passa väl in så här i sommartider.

Harry och Monika är två förälskade ungdomar som inte är speciellt nöjda med sina liv. Harry får ständigt skäll av sina arbetskamrater och Monika antastas av sina manliga kollegor på grönsakslagret. Vidare är inte deras hemförhållanden speciellt bra. Monika sover i köket och Harry bor tillsammans med sin far som har problem med magen (Ingmar Bergman?). Det är då kanske inte så konstigt att paret bestämmer sig för att att rymma från den gråa vardagen. Påhejad av Monika tar Harry sin fars båt och de åker ut i skärgården där de tillbringar en sommar fylld av erotik (I verkligheten var det filmens regissör Ingmar Bergman som blev tillfredsställd där ute i skärgården av Harriet Andersson som spelar Monika. Att hon var förlovad med Per Oscarsson och att Bergman var gift verkade inte spela inte så stor roll för de två.  Den historien skulle kunna bli ett riktigt snaskigt BOATS-drama om nu någon skulle besluta sig för en filmatisering) och svensk naturromantik. Monika blir gravid och då hösten närmar sig beslutar sig paret att återvända till Stockholm och en vardag som kommer att pröva deras förhållande.600full-summer-with-monika-poster

Ok detta var kanske ”da shit” när filmen kom 1953 mycket beroende på att Harriet Andersson är helt näck i några få sekunder men idag är det en ganska ordinär historia om vilsna ungdomar som tar sig vatten över huvudet. Inga större fel på storyn men den lider av stelt och onaturligt skådespeleri och alla agerar som att de stod på en teaterscen. Bergman och hans fotograf Fischer jobbar med ljus och mörker och får till ett par riktigt snygga scener. Andra scener är inte lika snygga och en del montage är så amatörmässigt gjorda att de lockar åtminstone mig till skratt. Bergman känns inte riktigt helgjuten som regissör än. Skådisarna gör det de ska i äkta svensk teatertradition men jag har som sagt lite svårt ta de på allvar och kärlekshistorien känns konstlad. Lars Ekborg som spelar Harry är stel som en pinne och rollfiguren Monika verkar lida av någon psykisk sjukdom med sina humörsvängningar. Sigge Fürst dyker dock upp som grinig lagerarbetare och det höjer alltid trevnaden.

Sommaren med Monika är inte en omistlig film men jag är glad av att jag bockat av den. Någon omtitt lär det nog däremot inte bli av det räcker med en gång.

Thomas Sjöberg: Ingmar Bergman -en berättelse om kärlek, sex och svek

9789174612035Journalisten Thomas Sjöberg verkar ha specialiserat sig på att skriva snaskiga biografier om kända män. Innan dagens bok har han betat av celebriteter som Ingvar Kamprad (nazist), Bert Milton (trassligt far & son förhållande i porrbranschen) och den kanske mest kända boken Carl XVI Gustav (horkarl). Jag har erkänt det tidigare och erkänner det igen: Jag kan inte motstå en Hänt extra, Damernas värld eller Bild som ligger i ett väntrum så hur ska jag kunna motstå en bok med titeln Ingmar Bergman -en berättelse om kärlek, sex och svek?

Författaren skriver i förordet att boken kommer handla om Bergmans privatliv och inte hans filmer då så många redan skrivit och analyserat regissörens filmer. Sjöberg ställer sig också frågan över hur en människa kan bete sig som Bergman och ständigt bli förlåten. Den sistnämnda frågan är intressant men Bergman är inte den enda personen som betett sig illa och blivit förlåten. Man kan nog vidga frågeställningen och istället fråga sig hur det är möjligt att folk som arbetar inom kultursfären kan komma undan med att bete sig som svin och trots detta bli hyllade och få behålla sina arbeten? Det kanske är som så att man skiljer på person och skapande. En fråga jag gärna skulle vilja dyka djupare i. Men nu var det Bergman.

Sjöberg skriver väl och ämnet är tacksamt. Nu är det inga hemligheter som framkommer utan det mesta har nog avhandlats tidigare men boken sammanställer en stor del av alla skandaler av sexuell art som förknippas med den store regissören. Bergman betar av kvinnor på löpande band och jag undrar hur han orkar? Vid ett tillfälle väntar han på att skilsmässan med sin fru Gun ska träda i kraft samtidigt som han håller å att dumpa sin älskarinna som han bedrar med två andra kvinnor samtidigt som han går i giftastankar med en tredje. Genomgående behandlar Bergman sina kvinnor som statister i livets drama där han är stjärnan. Det som är märkligast är att kvinnorna köper detta och villigt rättar sig efter Bergmans taktpinne. I filmen Persona delas huvudrollerna av den gamla samt den nya älskarinnan. Märklig situation. Boken innehåller så många för mig verklighetsfrämmande situationer och episoder (Bergman smetar in sig i bajs för att få uppmärksamhet som barn, Bergman funderar på självmord efter dåliga recensioner för att ta några exempel) att läsunderhållningsvärdet är mycket högt. Som läsare får jag intrycket av att Bergman inte mår speciellt bra eller så kanske han faktiskt gör det? Vill han ligga med någon snygg kvinna gör han det oavsett om hon är gift eller inte. När hans kvinnor sedan blir med barn drar han. Han kan förolämpa folk å det grövsta och märkligt nog tillåts han bete sig som han gör och ingen verkar höja rösten. Det jag finner obegripligt är nog alla dessa människor som villigt fjäskar för en man som säkerligen var karismatisk men inte speciellt sympatiskt. Vid hans sida har vi knähunden Vilgot Sjöman som tacksamt lapar i sig alla förolämpningar han får av Bergman, alla hans kvinnor som kommer så fort regissören knäpper med fingrarna och större delen av Dramaten där b.la Peter Stormare ringde och mordhotade en recensent efter att Bergman fått dåliga recensioner.

Bilden av Bergman och hans entorage är verkligen inte smickrande. Nu kan man undra om boken är  fylld av lögner och falska anklagelser, måhända, men större delen av materialet bygger på brev, självbiografier en del intervjuer (det var många som inte ville vara med i boken men de har å andra sidan själva skrivit böcker i ämnet) så det mesta är nog tyvärr sant. Vill man ha lite snaskigheter och förundras över hur folk beter sig är Sjöströms bok klart läsvärd. Blir man klokare på vem Bergman var? Knappast men det ger en bra bild över hur pinsamt lismande folk blir så fort någon hamnar i en maktposition.

Fanny & Alexander(1982 Sverige)

fanny_och_alexander_1_discFanny & Alexander torde vara en av Bergmans mest kända filmer Det är en s.k släkthistoria och vi får följa familjen Ekdahls öden och äventyr under några år i början av 1900 talet. Filmen startar julen 1907 och vi introduceras till familjen Ekdahl som består av änkan Helena och hennes tre söner med tillhörande familjer och vänner. När äldste sonen hastigt avlider gifter sig så småningom hans änka Emelie om sig med prästen Vergérus som visar sig vara en sadistisk människa. Värst är han mot Emelies barn speciellt då sonen Alexander som sätter sig upp mot prästens tyranni. Familjen Ekdahl försöker nu göra allt för rädda Emelie och hennes barn ur prästens klor.

Jag gjorde ett stort misstag när jag såg den här filmen: Fanny & Alexander finns i två versioner, en för bio och en avsevärt längre avsedd för televisionen. Jag såg tyvärr den förstnämnda. Bioversionen är en bra film men det retar mig att jag troligen har missat mycket av berättelsen. När jag såg filmen upplevde jag det som att man hoppat över en del skeenden, rollfigurer verkar glömmas bort t.ex så ”försvinner” en av bröderna mer eller mindre under filmens andra halva och klippningen i Fanny & Alexander kändes av och till lite märklig.

Trots detta är filmen är klart sevärd. Det är en historia som engagerar, Malmsjö är otroligt bra i sin roll och prästens hem och hushåll är som taget ur en skräckfilm. Jag begriper inte riktigt hur änkan Emelie kunde tjusas av detta svin till karl men det kanske förklaras bättre i den långa versionen. Allan Edwall är också värd att nämna i rollen som den äldste av bröderna Ekdahl. Ja överlag presterar alla skådisarna på topp och Bergman har lämnat teaterscenen bakom sig och dialogen flyter fint för en gångs skull. Den enda skådespelaren jag hade lite svårt för var Jarl Kulle som är lite väl teatralisk i sin roll. Hans karaktär hade passat bättre i gårdagens film men det är en petitess. Filmen sista tredjedel, när det blev lite väl mycket av det övernaturliga, skavde lite i mitt sinne. Avslutningsvis vill jag nämna den fantastiska scenografin. Filmen är en fest för ögat och tillsammans med Smultronstället den bästa film jag hitintills sett av Bergman men jag ska nog ta och se den långa versionen – någon gång.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg: 7/10

Höstsonaten (1978 Sverige m.fl)

Autumn_sonata_dvdJag har numera insett att jag och Ingmar Bergman inte rört oss i samma kretsar. Om jag är på fest och någon blir för full brukar det sluta med att de går hem eller somnar. I Bergmans värld sätter man sig istället och börjar spela Bach maniskt på sin cello inför gästerna. Nu handlar inte Höstsonaten om maniska cellospelare men just den scenen fick mig att inse att jag och Bergman inte spelar i samma intellektuella liga (tolka det som ni vill).

Eva (Liv Ullman här utan huckle men väl med flätor) som lever ett stillsamt liv på en prästgård tillsammans med sin man bjuder in sin mor som hon inte träffat på sju år för en längre vistelse. Mamman (Ingrid Bergman) är en världsberömd konserpianist och har, åtminstone enligt Eva, alltid satt sin familj i andra hand, något som gjort dottern olycklig. Ja Eva är så sanslöst olycklig över att moders bristande omsorg att hon låtit denna sorg förtärt hela hennes liv. Efter ett par glas vin lossnar tungan på Eva och det med besked. Filmens ”final” är en ca 30 minuter lång monolog där hon spyr ut sitt hat över modern. Som om att detta inte skulle räcka för att väcka tittarens ångest här även  Bergman kryddat tillställningen med ett dött barn, en funktionshindrad syster (Lena Nyman) och (trumvirvel) en abort.

Det tog ett par filmer av Bergman innan jag lade märke till att regissören egentligen inte har några dialoger i sina filmer. Visst,  folk talar med varandra men merpaten av filmerna är uppbyggda på så sätt att någon sitter och mal på om sin ångest eller gudstro för en till synes stum åhörare. Kanske kan det vara så att Bergman levde sitt liv efter devisen ”det viktigaste är att jag talar oavsett om någon lyssnar” och detta har färgat av sig på hans filmer?

Redan i första scenen går filmen på overkill. Den startar med att Evas man håller en monolog till oss tittare om hur olycklig hon är. Jag kan bara inte ta denna uppblåsta och pretentiösa scen på allvar och börjar faktiskt skrocka i soffan. Lägg sedan till Evas självömkade monologer och vi har en film som till handling är bra men är så tyngd av sitt eget allvar att den slår över och blir komiskt. Nu är Höstsonaten inte någon dålig film, karaktärerna är intressanta i allt sitt elände och Ingrid Bergman är tom mycket bra som den självcentrerade modern. Ullman är ok men hon ser så erbarmligt olycklig och bekymrad ut att jag till slut blir irriterad på hennes fokusering av sitt eget elände. Jag skulle villa traska in i prästgården och säga åt henne att sluta älta sin barndom, någon måtta på självömkan får det lov att vara. Jag ställer mig också tvekande till om mamman är så hemsk som Eva vill göra gällande. Modern är egocentrisk och inte speciellt sympatisk men är det så illa att man måste älta detta hela livet? Jag är skeptisk. Frågan är om det hade blivit någon film överhuvudtaget om det varit en man som varit konserpianist och rest världen runt. Ska kanske också tillägga att filmen går i brunt men då heter den som bekant också Höstsonaten.

Sofia har också sett filmen.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

Det sjunde inseglet (1957 Sverige)

det_sjunde_inseglet_bergmanSå här kring Kristi himmelsfärdsdag kanske det kan passa med en dos religiösa grubblerier?Riddaren Antonius Block är på väg hem efter ett korståg. Tillsammans med sin väpnare Jöns reser han genom ett pestdrabbat Sverige. De två slår sig i lag med ett teatersällskap på vägen mot Blocks hem. Block plågas av tvivel. Han har religiösa grubblerier över om Gud finns och livet efter detta. En anledning till dessa tankar kan vara att Döden kommit för att hämta Block något som riddaren försöker skjuta upp genom att spela ett utdraget parti schack med Döden. Han känner att han måste uträtta något gott på jorden innan han lämnar jordelivet.

Det Sjunde inseglet torde vara en av Bergmans mest kända filmer. Jag har numera accepterat/kapitulerat inför det teatrala och den undermåliga personregin som präglat de flesta filmer jag sett av karln och koncentrerar mig istället på handlingen och det visuella. Det Sjunde inseglet skulle kunna kallas för en medeltida roadmovie. Block och hans väpnare stöter på olika människor på sin färd mot hemmet b.la Inga Gill som förförerska (ett tecken på att filmen har några år på nacken) och Maud Hansson (pigan Lina) som står anklagad för häxeri. Sällskapet travar fram i sakta mak och Max von Sydow som spelar Block grubblar över Gud. Detta varvas med lite schack, skrattretande skådespeleri, så mycket mer händer inte mao en ganska trist film om man nu inte har religiösa grubblerier som specialintresse.

Filmens styrka ligger i det visuella för här har Bergman fått till det bra. Suggestiva bilder och en känsla av undergång präglar filmen. Dödsdansen, det religiösa tåget och öppningscenen är alla minnesvärda synd bara då att storyn är lika dramatisk. Roligast hade jag när döden sågar ned ett träd där en människa sitter, symboliskt men festligt. Jag har anledning att komma tillbaka till  just den scenen men då i morgondagens inlägg.  Det sjunde inseglet är trots allt sevärd men med betoning på se.

Regi: Ingmar Bergman

Smultronstället (1957 Sverige)

Trogna läsare av den här bloggen vet att när en Åsa-Nisse film varit på tapeten kommer en Bergmanfilm raskt efter. Det här gången föll mitt val på Smultronstället som jag faktiskt sett för många herrans år sedan. Mitt minne av den titten var försiktigt positivt så ett återbesök lockade.

Doktor Borg är en inbunden man som lever ett ensamt liv då han inte är speciellt förtjust i mänskliga kontakter. När han ska hedras med en doktorshatt i Lund efter lång och trogen tjänst tvingas han att ge sig ut på resande fot. Efter en obehaglig mardröm under natten till avresedagen bestämmer sig Borg helt spontant för att ta bilen från Stockholm till Lund. Med på trippen har han sin sonhustru och sällskapet utökas under resans gång med några liftare. Smultronstället är en roadmovie både i geografin och i Dr. Borgs minnen. Doktorn tänker tillbaka på sitt långa liv från barndomens somrar till hans misslyckade och kärlekslösa äktenskap. Under resan får han flera tillfällen att tänka igenom sina livsval och kan inte riktigt skaka av sig känslan av att han lever men är själsligt död.

Det här var en finfin liten berättelse som jag anar de flesta skulle kunna uppskatta. Om man är på humör kan man analysera filmen sönder och samman med allt som sägs och anspelas i bilder och ord. Om man däremot inte är på ett analyserande humör är Smultronstället tacksamt nog en ganska rak film med ett budskap som är både tänkvärt och fint. Extra skönt är det att filmens budskap inte trycks ned i halsen på oss tittare utan man får åtminstone illusionen av att det försiktigt förs fram av Bergman. Fotot i Smultronstället är vackert, något vi kan tacka Gunnar Fischer för. Hans bilder av ett försommarsverige är mycket fina och i drömsekvenserna är kontrasten mellan ljus och skugga suggestiva. Naturligtvis finns det ett par scener där en och annan kalkon tittar fram t.ex där doktorns kusin blir förförd av hans bror. Teaterskådespeleri av sämsta sort och då hjälper det inte ens att det är självaste Bibi Anderson som spelar kusinen. En del dialoger är lite knepiga då folk är riktigt otrevliga mot varandra men reagerar knappt på förolämpningarna de får ta emot.

Smultronstället är inte överdrivet teatralisk och jag tror faktiskt på karaktärerna för en gångs skull. Bäst är Victor Sjöström och Ingrid Thulin i rollerna som Dr. Borg och sonhustrun. Sjöström är fantastiskt men jag har lite svårt att se honom som den karaktär han sägs vara, inbunden, stel,  principfast och otrevlig. Snarare tvärtom, Isak Borg ger intryck av att vara en go gubbe så där skaver det lite,men bara lite, i historien. Den uppmärksamme kan finna Maud Hansson (pigan Lina) i en scen. Även Max von Sydow dyker som hastigast upp i en liten roll som mackägare. En scen som formligen får nostalgin att spruta ur mina öron. Bensinolaget Caltex samt personlig service av självaste bensinmacksföreståndaren! Det var tider det. Definitivt den bästa filmen av Bergman so far.

Regi: Ingmar Bergman

Persona (1966 Sverige)

Redan efter de första fem pretentiösa minuterna där Bergman vräker på med fårslakt, en erigerad penis och annat smått och gott undrar jag om jag kanske inte ska ta och kasta in handuken på en gång. Men jag biter ihop och kämpar vidare och Persona utvecklar sig till att vara bland det bättre jag sett av Bergman.

En skådespelerska, Elisabet, har plötsligt slutat att tala och läggs in på ett vårdhem. Efter en tid på hemmet anser man att hon är själsligt och fysiskt frisk och hon skickas till ett stuga för rehabilitering tillsammans med en ung sjuksköterska Alma. Då Elisabeth (som f.ö spelas av Liv Ullmann – denna gång utan huckle) inte talar är det Alma (Bibi Andersson) som får stå för dialogen och det gör hon med besked. Tarantino skulle nog ducka av den svada som möter oss arma tittare. Alma pladdrar på i non-stop i ca femton minuter. Iofs sker denna monolog under flera dagar och filmen gör nedslag under Almas ”samtal” med Elisabet. Monologfinalen avslutas med lite pedofili då Alma berättar för Elisabeth att hon varit otrogen mot sin fästman med en pojke. Samlaget resluterade i en graviditet och hon har gjorde en abort. Allt efter som tiden går börjar de två kvinnornas identitet växa ihop och slutet av filmen är obegripligt men lämnar fältet vidöppet för tolkningar. Jag sällar mig nog till den skaran som anser att Alma och Elisabeth är samma person och vistelsen i stugan symboliserar någon form av själslig rening. Det är den enda tolkningen där jag får ihop storyn men å andra sidan vet jag inte om meningen är att man ska begripa berättelsen. Man kanske bara ska uppleva den.

Några dagar har passerat sedan jag såg filmen och fanskapet verkar inte vilja släppa sitt grepp. Jag kommer på mig själv att gå och fundera på filmen av och till. Jag vrider och vänder på olika scener och situationer. Berättelsen har krupit under mitt skinn ett tecken som tyder på att den hade något att ge. En förklaring kan vara att Persona inte känns så teatralisk, visst är språket stelt men jag upplever det inte som att skådisarna står på en teaterscen. Detta gör att jag kan ta berättelsen på allvar och plötsligt har vi en Bergman som faktiskt är ganska bra.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

Vargtimmen (1968 Sverige)

Det var inte lätt men nu är det gjort: Jag har till slut lyckats kämpa mig igenom en hel Bergmanfilm, det var tjugo år sedan sist. Jag får erkänna att det krävdes två sittningar, vid första försöker somnade jag i stort sett direkt efter förtexterna. Då mina tidigare försök under senare år, Jungfrukällan (föll på att Tor Isedal mest påminde om Catweazle) och Fanny & Alexander (föll på en som vanligt ljudligt fisande Börje Ahlstedt) misslyckats var inte direkt mina förväntningar i topp när jag gjorde ett nytt försök för att se en film signerad Bergman.

En konstnär har tillsammans med sin fru flyttat ut till en enslig ö. Konstnären börjar visa små tecken på att inte må speciellt bra. De flesta skulle nog ifrågasätta hans mentala hälsa då han hävdar att att stöter på märkliga varelser när han är ute och målar eller vad sägs om en kvinna där ansiktet följer med hatten när hon lyfter den eller en fågelman.Min första tanke är att det är en film där vi får följa en människas mentala sammanbrott men riktigt så enkelt är det inte och Bergman lyckas med att överraska mig både en och två gånger.

Foto av Nykvist är som vanligt utsökt och storyn är mycket bra. Filmens stora problem är helt enkelt att regin är bedrövlig. Stelt skådespeleri kombinerat med livlösa repliker förvandlar denna skräckhistoria till ofrivillig komedi för det det går inte att ta karaktärerna på allvar. Max von Sydow och Liv Ullman som spelar konstnären och hans fru verkar gå på valium. Det spelar egentligen ingen roll vad som händer eller sägs, de talar hela tiden med samma entoniga röster och på deras tonfall och inlevelse skulle man tro att det är sjörapporten de läser upp. Sydow går sammanbiten genom filmen och Ullman har som vanligt stora ögon och bekymrat ansikte. Körberg sa en gång lite elakt om Ullman..”Hon har två uttryck, ett med huckle och ett utan”. I Vargtimmen har hon inget huckle. Entonigt och utan känsla mals filmens pretantiösa repliker igenom och jag är ganska lättad när eftertexterna rullar. Däremot har jag en önskan och en fråga. Jag skulle önska att en kompetent regissör kunde göra en remake på filmen för det skulle nog kunna bli en riktigt bra skräckfilm. Frågan jag ställer mig är följande: Är jag en total filmanalfabet för jag kan inte för mitt liv förstå var i Bergmans storhet ligger.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg: 3/10