Sing street (2016 Irland)

Conor har det inte så lätt. Hans föräldrar bråkar dagarna i ända och till på köpet tvingas han att byta skola. Där stöter han på Ann som påstår att hon är modell. För att imponera på henne frågar Conor om hon inte vill ställa upp som skådis i en rockvideo som hans band ska spela in. Ann tackar ja och det enda Conor nu behöver göra är att starta ett band och skriva några låtar. Ett annat problem är att Conor inte verkar ha någon som helst susning om rockmusik. Turligt nog är hans haschrökande storebror Brendan bättre bevandrad inom området och snart är bandet Sing street igång.

När man snubblar över filmer som Sing street kan man inte bli annat än lycklig. Denna film var en rejäl vitamininjektion för både kropp och själ. Trots att filmen utspelar sig i ett sunkigt Dublin på 80-talet med människor som tappat hoppet, splittrade hem och sadistiska lärare så fullkomligen sprudlar den av livsglädje.

Om man bortser från att Conor och hans kompisar verkar kunna spela i det närmaste gudabenådad musik på direkten finner jag inga plumpar i filmens protokoll. Skådisarna är otroligt bra och bortsett från Maria Doyle Kennedy och Aidan Gillen helt okända, åtminstone för mig. Rollfigurerna väcker ett intresse hos mig som gör att jag vill veta mer om deras liv och hur deras liv kommer att utvecklas. När eftertexterna rullar vill jag helt enkelt ha mer av Conor och hans vänner. En extra bonus är att musiken är fantastisk.

En rolig detalj är att när Conor ber sin storebror om inspiration när han ska skriva låtar suger Conor åt sig broderns musiklektioner som en tvättsvamp och de nya låtarna präglas av det han nyss hört. Bandet vandrar därmed i musikstil mellan The Jam, Hall & Oates och The Cure och var låt är som att den framförs av ett helt nytt band.

Det enda kruxet med filmen är att det är tveksamt om filmen kan kallas för en renodlad musikal, den är nog mer av en musikfilm då de låtar som framförs görs via repetioner, videoinspelningar och konser men kan jag ha med Rhinestone (inga likheter som har med kvalitet att göra utan att de båda är musikfilmer) i musikalveckan kan jag ha med Sing street. Därmed basta! Och kära läsare gör er själva en tjänst: TA OCH SE FILMEN!

Regi: John Carney

Betyg: 9/10

Sofias film för fredagen.

Calvary (2014 Irland)

calvaryfilmFilmen startar i ett biktbås med en öppningsreplik får tittaren att sätta kaffet i halsen. Innebörden av prästen James samtal med en för oss okänd biktare är att denne lovar att döda prästen om en vecka. James får helt enkelt en vecka på sig att ordna upp sina jordiska affärer. En normalt funtad person skulle ringa polisen, dra på en långsemester eller något liknande men då James är en präst som tar sitt kall på fullaste allvar stannar han kvar för att invänta sitt eventuella öde. Han hyser nämligen ett hopp om att kunna rädda sin kommande mördare från att begå en synd.

Detta var en film som fullkomligt trollband mig från öppningsrepliken till den magnifika slutscenen som knöt ihop säcken på ett elegant vis. Det är många bra skådisar, både kända och okända, i små och stora roller men filmens stora stjärna är Brendan Gleeson som gnistrar i rollen som den mordhotade prästen. Att han inte var med i Oscarsracet 2014 är ett bevis på hur urvattnad och godtycklig denna gala är.

Rollfiguren James är intressant både som individ och som  institution. Han är en katolsk präst på Irland där man tar detta med religion lite allvarligare än i vårt land. Då han verkar i en liten håla vet han det mesta om alla. Hans funktion verkar vara lite av bys spottkopp då han med sin blotta närvaro påminner invånarna om sina synder och den eventuellt sista veckan av hans liv är en enda Golgatavandring bland byns syndare. Filmens namn Calvary är ett annat namn för just Golgata.  Det är påfallande ofta som han inte är välkommen bland sina församlingsmedlemmar vilket gör att de flesta scener innehåller någon form av spända känslor och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända då smockan många gånger hänger i luften.

Cavalry är kort och gott en bra film med suveräna skådisar och ett manus som gjorde att jag åtminstone fick en stund att filosofera lite över livets betydelse och annat smått och gott. Nu kan möjligtvis detta kännas som en ”tung” film men se det var den inte, 100 minuter passerade fjäderlätt förbi och jag råder alla som inte sett filmen att ta och göra detta.

Regi: John Michael McDonagh

Betyg: 9/10

Outcast (2010 Storbr/Irland)

Outcast-20101Mary är på flykt tillsammans med sin son Fergal.  Vem de flyr från och varför är lite oklart till en början men snart begriper man att de är på flykt undan en klan som besitter magiska krafter. Klanen vill lägga vantarna på Fergie som har en ovanlig förmåga. Mor och son beslutar sig för att sluta fly och ta upp kampen mot sina förföljare. Platsen de väljer för slutstriden är ett slitet bostadsområde i Edinburghs utkanter. När sonen blir förälskad i grannflickan Petronella börjar samarbetet mellan mor och son krackelera samtidigt som förföljarna närmar sig.

Det här var en dold pärla som är väl värd en titt. Visst det är en lågbudgetfilm med  kackiga CGI-effekter. Det är däremot lätt att blunda för sådana petitesser när man får en bra story och bunt bra skådisar.  Kate Dickie (Mary), Hanna Stanbridge (Petronella) och James Nesbitt som ledaren för jägarna sköter jobbet fint. Sonen Fergal spelas av Niall Bunton och detta verkar vara den enda film han gjort,  lite synd då han är klart kompetent men kommer lite i skymundan då de övriga är så pass bra i sina roller.

Outcast är kanske inte så värst skräckframkallande men filmen är däremot spännande och fantasifull. Mary och jägarna strider mot varandra med hjälp av trolldom och besvärjelserna flyger fram och tillbaka i det sunkiga bostadsområdet. Det är inte Harry Potter trollerier utan lite mer stillsammare men desto äckligare ritualer som används. Man kokar te(?) på insekter, målar tecken för att dölja sig från omvärlden, tatuerar in skyddssymboler på kroppen och hinner även med lite nekromanti innan filmen slutar. Jag anar att man skulle få ut än mer av filmen om man var lite bevandrad inom keltisk mytologi men det är som sagt bara en aning. Skitiga miljöer, slitna skottar och magi, räcker långt även om budgeten är liten.

Sofia har en film av den något ojämne mästerregissören John Carpenter och Fiffi går all in på sociala medier.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: 7/10

The Canal (2014 Irland)

1P0txCIrländsk skräckfilm kan det vara något? Jodå det här var inte alls illa. Arkivarien David lever tillsammans med sin hustru och son i ett hus som enligt mitt sätt att se på saken är alldeles för stort och formligen skriker ut ”här spökar det”. Jag skulle aldrig övernatta frivilligt  i huset än mindre köpa det så egentligen skulle man kunna säga att paret har sig själva att skylla. Med andra ord än en film och ett spökhus och massa cgi-effekter – trodde jag. Redan en kvart in i filmen tar The Canal  en helt annan vändning och utvecklas till något som var avsevärt rysligare än en historia om ett spökhus. En del filmer mår bäst av att man inte säger så mycket om handlingen och The Canal vinner nog på att man vet så lite som möjligt innan man sätter sig ned för att se filmen.

Det är en lite annorlunda skräckis mot vad man kanske är van vid. Storyn rör sig framåt i sakta mak och har hela tiden en aura av hopplöshet och ångest över sig. Det är grått smutsigt, skitigt och dunkelt. Vidare så vet man inte riktigt vart man har filmens huvudperson och vad som är verklighet eller inte? The Canal är inte någon mysskräckis det är en film man mår lite smådåligt över när eftertexterna rullar men det är en bra film bara man inte hoppas på att få se en  lättviktig Hollywoodskräckis.

Regi: Ivan Kavanagh

Betyg: 7/10

Även Fiffi har skrivit om filmen.

Veckans låt 10

Från Nordirland kommer ”gruppen” The Divine Comedy. Egentligen består gruppen av Neil Hannon som samarbetar mer eller mindre med olika musiker. Gruppen är ganska ojämn men när de är bra är de riktigt bra. Hannons texter är ofta ganska lekfulla och ironiska och han behärskar rimmandes konst till fullo ( oftast ). Låten är från gruppens senaste album men då Hannon släppt tio studioalbum och lite annat smått och gott finns det ett helt gäng låtar att njuta av om man skulle fastna för den ironiske irländaren.

Dorothy Mills (2008)

dorothy-mills-dorothy-tranceEn psykiatriker har nyss förlorat sin son i en drunkningsolycka och tar sig an ett fall i en ensligt belägen by. Fallet rör flickan Dorothy Mills som försökt strypa ett barn. Psykiatrikern kommer snabbt fram till att det rör sig om personlighetsklyvning. Diagnosen ställs på ända när flickan börjar tala med psykiatrikerns döda sons röst.

Bra skådisar finns det gott om i denna film, speciellt Jenn Murray som spelar Dorothy Mills. Problemet med filmen är att den inte kan bestämma sig för vad den är. Drama, thriller,skräck? Det ger ett förvirrat intryck och jag vet egentligen inte vad filmen vill förmedla. Jag får känslan av att de hade två filmmanus men hade bara pengar till att göra en film.Resultatet blir vare sig spännande eller dramatiskt. Det som är mest underhållande i filmen är Dorothys by där alla  kvinnor går i hucklen och ser ut som sju svåra år, männen är tagna direkt från filmen Jägarna, alla hem har blommiga tapeter och befolkningen är fanatiskt religiös. Roligare än så blir det inte.

Regi: Agnès Merlet

Skådespelare: Carice van Houten, Jenn Murray m.fl

Betyg: 3/10