The hand of god är regissören Paolo Sorrentino självbiografiska film om uppväxten i Neapel under 80-talet, Filmen startar med att hela staden kokar av ryktet om att Maradona ska signa för fotbollslaget Napoli. Familjen Schisa är även de tagna av ryktet och man lyssnar på skvaller bland grannar och på arbetsplatsen för att ut försöka klura om spekulationerna stämmer. Nu är inte livet bara fotboll och huvudpersonen Fabietto (Sorrentino) vardag får sig en rejäl törn när det uppdagas att pappan har en älskarinna. Gräl och försoning avlöser varandra i hemmet men när det till slut verkar lugna ned sig slår tragedin till och Fabiettos liv ställs på ända.
Ända sedan jag såg Den stora skönheten har jag haft ett gott öga till den italienska regissören Sorrentinos filmer och tv-serier. Jag har inte sett allt men det jag hitintills sett har inte gjort mig besviken. The Hand of god är inget undantag då den innehåller alla de kännetecken jag gillar hos Sorrentino. Det är realism som av och till blandas med en lätt surrealism och en hel del scener vet man inte om det är drömmar eller bara konstigheter som händer. Detta gör att regissörens filmer får något magiskt över sig.
Persongalleriet består av småknepiga, i vissa fall väldigt knepiga, personer som gör mig nyfiken på deras bakgrund. En galen moster, en man som maniskt putsar en bil, cigarettsmugglare och en baronessa som bor isolerad i en lägenhet bara för att nämna några få av alla intressanta människor som passerar i revy under filmens gång. De flesta rollfigurerna bär på ett eller annat misslyckande i sina liv men gör så gott de kan för att gå vidare, låt gå att man tar till märkliga metoder för detta som t.ex att ständigt vräka ur sig förolämpningar, inte lämna sin lägenhet eller kort och blir galen för att fixa än en dag.
Jag tar risken att låta pretentiös men detta är en utsökt komponerad film som hela tiden håller mitt intresse trots att det kanske inte alltid händer så värst mycket i bild.
Jag ser redan fram emot regissörens nästa film.
Regi: Paolo Sorrentino
Betyg: 9/10
Hitch-Hike är en film jag fick av en elev när denne slutade 9:an för något år sedan. Kul då det var en film jag aldrig hört talas om. Det tackar jag för Jonna.
Ett sällskap samkör genom Italien. Dumt nog låter man fel förare sätta sig bakom ratten och bilen tar då en tur ut i terrängen. När passagerarna vaknar är man välbehållna men märkligt nog är bilen på en helt annan plats. Olyckan skedde skogen men nu står bilen obrukbar på ett öppet fält omgivet av tät skog. Fältet är dock inte helt öde, ett ensamt hus står på fältet och man kan väl säga som så att fram tills nu har det varit en bekymmerslös resa i jämförelse med vad som väntar sällskapet.
Filmens huvudperson Emma har lämnat livet i det forna Sovjet och gift in sig i en rik familj. Som sig bör i filmer av detta slag finner stackaren sitt liv i sus och dus kvävande. Hennes man jobbar och står i för att finansiera familjens leverne. Att frun gör kopplingen min man jobbar = jag kan glida runt och shoppa märkeskläder dagarna i ända sker inte. När hon så blir serverad en maträtt av sin sons kompis som är kock blir hon tydligen så upphetsad av smaksensationen att hon inleder en affär med kocken. Skulle tro att detta sammanfattar delar av filmen ganska bra. Det händer annat också men de berättartrådarna mynnar ut i intet.
Jag skrev kort om The Young pope 
Silvio Berlusconi har alltid fascinerat mig. Fram tills Donald Trump kändes det helt osannolikt att ett land aktivt kunde välja en stolle till ledare (har hänt ett par gånger tidigare och blir allt mer vanligare – men ändå) inte en utan flera gånger. Regissören Paolo Sorrentino (Den stora skönheten) har i Loro skildrat Berlusconis sista(?) år vid makten.
Den här Italienska filmen är en nyinspelning av en fransk film med samma namn. Filmen består av en handfull historier som rör mäns otrohet mot kvinnor och tanken är väl att den ska vara rolig. Två av historierna är faktiskt detta den ena om en man som bekänner sin otrohet för sin fru och han blir allt ynkligare och patetisk ju längre diskussionen pågår. Jag skrattade gott åt den ynklige mannen och berättelsen har en ganska så rapp dialog. Den andra historien är mer åt det pinsamma hållet och handlar om en man som desperat försöker vara otrogen på en konferens. Ju hårdare han försöker desto mer desperat framstår han och här kom skämskudden till användning.
Jacks syster Hayley ska gifta sig och hans uppgift är att se till att bröllopet ska flyta på fint utan några missöden. Jack är exalterad då han fått reda på att en av de inbjudna gästerna är Dina, en tjej han nästan fick ihop det med för några år sedan men kom inte riktigt till skott då han är en relativt försynt man. Hayleys ex Marc är däremot inte inbjuden till festen men han kommer ändå och har siktet inställt på att sabba tillställningen då han är övertygad om att den blivande bruden egentligen är kär i honom. Lägg sedan till Jacks mycket hetlevrade ex Amanda, en bordsplacering som blir fel och sömnpiller på avvägar så blir det mycket svårt för Jack att rädda bröllopet samt att få till det med Dina.
Black sabbath eller I tre volti della paura som den heter i original är en italiensk antologiskräckis regisserad av Mario Bava. Filmen består av tre berättelser som inte är speciellt rysliga men de har atmosfär så det stänker om det.
Scolas Terassen tar avstamp under en middagsbjudning som hålls i en fashionabel våning med en tillhörande terrass. Under festen diskuterar och grälar männen om olika saker och ting. Det är högtravande ting man diskuterar filosofi, ideologi och politik blandas om vart annat. I filmen får vi sedan följa ett antal av festdeltagarnas öden efter festen. Gemensamt för de alla är att alla är gubbar (50+) som hör till kultureliten och har det ganska så väl ställt. En annan sak som de har gemensamt är att de är missnöjda med sina liv. De drömde alla om en annan framtid efter Italiens befrielse från fascismen och nu de har nu själva blivit en del av etablissemanget som de till viss del kämpade mot.
Filmen Dogman utspelar sig i en Italiensk kuststad fjärran från turiststråken. Det är nedgånget, grått och det känns som ett ställe där åtminstone inte jag skulle vilja bo. Frånskilda Marcello har dock skapat sig en tillvaro här och verkar tycka att livet är ganska så ok. Han driver en hundsalong, spelar fotboll med sina affärsgrannar och umgås med sin dotter. Livet skulle vara drägligt om det inte vore för Simoncino som skapar oro i området. Då Marcello säljer narkotika lite vid sidan om har Simoncino fått upp ögonen för hundsalongsägaren. Simoncino är en man som fullkomligt skiter i vad andra tycker bara han får som han vill. Marcello kan inte riktigt låta bli att umgås med Simoncino. Kanske därför att han får känna sig lite tuffare i dennes sällskap och att han är helt oförmögen att säga nej till Simoncino. Detta samröre kommer ställa till det rejält för Marcello och frågan är egentligen hur mycket skit en människa kan ta innan hon exploderar.
I en liten italiensk by som ligger i alperna bor Maia som kallas för Zen tillsammans med sin mamma. Det är ett litet samhälle där alla känner alla på både gott och ont. Zen mobbas av de andra ungdomarna då man anser att hon inte riktigt passar in i mallen hur en tjej ska vara. Hon spelar hockey, klär sig lite annorlunda och ryktet går att Zen är lesbisk. När omgivningen är som den är, är det inte så konstigt att Zen ständigt har taggarna utåt och hamnar i konflikt med sin omgivning. När hon lånar ut sin mammas stuga åt en klasskamrat som vill använda utrymmet för lite mys med sin pojkvän sätter det i gång en kedja av händelser som går överstyr.
Suspira dök upp och försvann på biorepertoaren snabbare än en daglöning i höstas och efter att ha sett filmen kan jag ha viss förståelse för detta. Inte att den är dålig men lite annorlunda och kan möjligen ha svårt att hitta sin publik. Å andra sidan fick den aldrig en chans till detta då det nya bolaget Filmstaden som driver större delen landets biografer verkar vara lika usla som SF på att veta vad de säljer för produkter. Nåväl Suspiria var det.
FILMITCH 