Hitch-Hike (1977 Italien)

Hitch-Hike är en  film jag fick av en elev när denne slutade 9:an för något år sedan. Kul då det var en film jag aldrig hört talas om. Det tackar jag för Jonna.

Ett par som uppenbarligen avskyr varandra är på husvagnssemester. Mannen som är journalist super konstant, tafsar på sin fru och är allmänt odräglig. Hon är halvt om halvt desperat att få någon annan vettigare person i bilen än sin man så hon plockar upp en liftare trots sin mans protester. Frun har nu hamnat ur askan i elden då liftaren visar sig vara en psykiskt störd bankrånare som tar de två som gisslan. Nu gäller det att överleva men gisslan frestas av bytet som är på två miljoner dollar.

Till filmens fördel är en handling som var riktigt bra. Filmen tar både en och två vändningar innan finalen som för mig var oväntad. Paret spelas av Franco Nero och Corinne Cléry. Den enda roll jag sett henne i tidigare är  Moonraker där hon spelade Drax sekreterare som gick ett eländigt öde till mötes efter att gått till sängs med allas vår gabardincharmör Moore. Båda är bra i sina roller och jag är allt lite förvånad att Cléry inte är mer känd.

Hich.Hike har dock ett par saker som ligger filmen i fatet. Dels blir det för mig lite knepigt att komma in i rollfigurerna då filmen är dubbad som så många andra italienska filmer från den här tiden. Jag växlar lite mellan ljudspåren italienska och engelska innan jag bestämmer mig för italienska. Detta med dubbningen i kombination med att filmens huvudpersoner inte finner någon sympati hos mig gör att engagemanget i riktigt vill infinna sig.

Det jag har större problem med är att många italienska filmer speciellt från 70 och 80 talet är lite väl förtjusta i att förnedra kvinnor. Det ska klämmas in en våldtäkt eller hot om denna samt att man gärna flashar lite bröst i onödan. Jag blir bara illa berörd och det känns spekulativt. Naturligtvis blir Cléry utsatt för både det ena och det andra under filmens gång och det känns inte ok bara snaskigt för snaskets skull. Hade man minskat på dessa filmiska grepp  hade nog betyget blivit högre. ,

Regi: Pasquale Festa Campanile

Betyg: 5/10

En Klassisk skräckfilm (2021 Italien)

Ett sällskap samkör genom Italien. Dumt nog låter man fel förare sätta sig bakom ratten och bilen tar då en tur ut i terrängen. När passagerarna vaknar är man välbehållna men märkligt nog är bilen på en helt annan plats. Olyckan skedde skogen men nu står bilen obrukbar på ett öppet fält omgivet av tät skog. Fältet är dock inte helt öde, ett ensamt hus står på fältet och man kan väl säga som så att fram tills nu har det varit en bekymmerslös resa i jämförelse med vad som väntar sällskapet.

En Klassisk skräckfilm påminner stundtals lite om Scream i det avseende att en av rollfigurerna är lite av en filmnörd som kommenterar skräckgenren b.la påstår han att Italienare inte kan göra bra skräckisar. Till en början är En Klassisk skräckfilm precis som man tänker sig att en klassisk skräckis ska vara men den sista halvtimmen tar filmen däremot lite andra oväntade vägar. Jag hade nog föredragit att filmen kört vidare i gamla inkörda hjulspår för fram till finalen är filmen ruggig. Å andra sidan ska jag inte gnälla för det är en ganska så klurig och bra ide´filmmakarna knåpat ihop.

Det är en hel del slafs och klafs men inte alls så mycket som jag väntat mig. Av och till är filmen riktigt spännande och skådisarna övertygar i sina roller.Det är en klart godkänd skräckis trots den något oväntade vändningen mot slutet. Sista scenen är riktigt bra och jag inser att Italienarna är minst lika korkade som oss svenskar när det rör mobiltelefoner.

Regi: Roberto De Feo, Paolo Strippoli

Betyg: 6/10

Suburra (2017-2020 Italien)

Tv-serien Suburra är baserad på den italienska filmen med samma namn som kom 2015. Den filmen blev väl mottagen men en del tyckte att den berättade en historia som torde passa bättre som tv-serie.Turligt nog hörsammade Netflix detta och la upp stålar för en tv-serie som hör och häpna inte lades ned i förtid!

Serien startar med samma premiss som filmen. Det har beslutats om en utbyggnad av hamnen i Ostia och många skygga element vill vara med och dela på den kakan. Påvedömet, korrumperade politiker, maffian i Neapel, romska gangstrar m.fl. Den som försöker samordna det hela är en man som kallas för Samurai, Roms undre världs gråe eminens.

Serien följer främst fyra personer, Spadino i den romska maffian som är homosexuell vilket är ett stort NO NO inom denna kultur, han ska gifta sig med Angelica i ett arrangerat äktenskap för att stärka familjens makt. Gabriele är en ung polis som dras in i Samurais affärer, den rättrådige politikern Amedeo går samma väg och slutligen har vi Aureliano som är son till maffiabossen som styr över Ostia. Dessa personers vägar korsar och de ingår en allians för att försöka förbättra sin situation.

Precis som filmen var detta mycket bra. Drama, action och vid ett flertal tillfällen rejäl nagelbitarspänning. Skådisarna är överlag bra och man har hittat två rejäla badass tjejer i Carlotta Antonelli som spelar Spadinos fru samt Federica Sabatini i rollen som Aurelianos flickvän Nadia.

Efter att ha sett Suburra samt tv-serierna Gomorrah och Snabba cash är det en sak som slår mig. Varför envisas dessa människor med att syssla med kriminalitet? De glider runt i fula frisyrer (snaggad mohikan verkar vara i ropet) och träningskläder, har en usel inredningssmak (speciellt romernas högkvarter är en mardröm för ögat) och bor lite halvsunkigt. Det verkar liksom inte få någon utdelning av sitt jobb med livet som insats. Det borde löna sig bättre både ekonomiskt och för hälsan om man jobbade på ett lager.

Serien är bara tre säsonger och den håller hela vägen in i kaklet. Den har en alldeles lagom längd och går aldrig på tomgång. De sista två avsnitten var olidligt spännande och jag var tvungen att pausa för att traska runt i hemmet för att oja mig över hur det skulle gå innan jag fortsatte att titta (jag den tendensen när det blir för spännande). Till en början är det svårt att hålla koll på myllret av personer och hålla isär alla intriger men efter ett tag klarnar det och gillar man krimnaldrama är serien given.

Betyg: 9/10

Kärlek på Italienska (2009 Italien)

Filmens huvudperson Emma har lämnat livet i det forna Sovjet och gift in sig i en rik familj. Som sig bör i filmer av detta slag finner stackaren sitt liv i sus och dus kvävande. Hennes man jobbar och står i för att finansiera familjens leverne. Att frun gör kopplingen min man jobbar = jag kan glida runt och shoppa märkeskläder dagarna i ända sker inte. När hon så blir serverad en maträtt av sin sons kompis som är kock blir hon tydligen så upphetsad av smaksensationen att hon inleder en affär med kocken. Skulle tro att detta sammanfattar delar av filmen ganska bra. Det händer annat också men de berättartrådarna mynnar ut i intet.

Med tanke på att kritikerna formligen strösslade toppbetyg över filmen blir jag lite konfunderad. Har jag råkat se en en annan film men med samma namn då Kärlek på italienska suger rejält. Filmen är gjord av en regissör som kämpar tappert och gör sitt bästa för att verka pretentiös men lyckas inte.  En hel del scener verkar vara gjorda av någon som går i filmskolan och vill imponera på sina lärare med knepiga kameravinklar och åkningar som som inte tillför historien något vare sig i berättande eller känsla. Jo en känsla väcks inom mig – irritation. Klippningen är märklig och en hel del scener i filmen leder liksom inte till något. Jag får ett intryck av att man ”kommit på” något man vill filma gjort detta och stoppat in det i filmen oavsett om det passar in eller inte. Lägg sedan till störande stråkar som musik som ökar i intensitet i en del scener så det blir öronbedövande. Troligen för att vi tittare ska inse att nu är det banne mig dramatiskt.

En bit in i filmen tycker jag mig känna igen stilen och denna oförmåga att få till en historia på vettigt sätt. Har jag inte ganska nyligen sett en film med ointressanta människor som bara är allmänt pretto jobbiga, en film som också är ett totalt slöseri av tid? Svaret får jag av min dotter. Regissören står bakom rullen A Bigger splash – en film som i stort sett gick ut på att en tandblekt Ralph Fiennes skulle visa Petter-Nicklas i tid och otid. Nu har jag fått än en regissör att lägga till på min ”undvik till varje pris” lista. Wes Anderson och Brian De Palma får nu sällskap av Luca Guadagnino. Om jag kommer se hans omtalade Call me by your name? When hell freezes over.

P.s Jag får väl erkänna att Guadagninos version av Suspiria var helt ok men anar att den nog bör ses som ett olycksfall i hans arbete.

Försök till regi: Luca Guadagnino

Betyg: 1/10

The New pope (2020 Italien)

Jag skrev kort om The Young pope här. The New pope startar några månader efter förra säsongens final. Vatikanen och kardinalerna ledda av stadssekreteraren Vioello börjar blir oroliga. Pius XIII ligger i koma och verkar inte vakna upp. Kardinalerna beslutar sig då för att välja en ny påve. Detta inbjuder till maktstrider och valet till ny påve blir långt ifrån lyckat. Efter en och annan tur blir det än ett val till ny påve. och lotten faller på engelsmannen Sir John Brannox att sätta mitran på sitt huvud. John Paul III som han heter som påve har en helt annan framtoning än sin företrädare men han bär naturligtvis på en hemlighet. När Pius XIII vaknar upp ur sin koma blir det riktigt problematiskt.

Åh vad jag gillar denna serie. Skådisarna är top-notch, scenografin majestätiskt, musiken fantastisk och var och varannan scen är vacker som en tavla. Jude Law repriserar sin roll som den karismatiske påven Pius XIII, John Malkovich spelar hans efterträdare och de båda är mycket bra i sina roller. Min favorit är dock den på ytan milde stadssekreteraren Vioello som ständigt smider intriger och planer. Det är inte många kvinnor med i denna serie då katolska kyrkan är ett gubbvälde men Cécile de France får åtminstone ta lite plats i rollen som Vatikanens  marknadsansvarige.

Man skulle tro att en serie om Vatikanen skulle vara allvarstyngd och visst finns där filosofiska monologer, sorg, elände och maktens utnyttjande av människor. Berättartempot är lågt men det blir för den skull aldrig tråkigt. Trots detta är det en dråplig serie och jag för många tillfällen att skrocka till. Det är en bisarr situation med en himla massa gubbar i konstiga kläder som gör allt i sin makt att integrera, snika till sig pengar samtidigt som man försöker framställa sig som fromma.

Regissören och tillika manusförfattaren Paolo Sorrentino har satt sin personliga prägel på hela serien som dras med en absurd känsla. Det är en hel del märkliga scener i vart och ett av avsnitten, dansande präster m.m. Då vi har med Sorrentino att göra är allt naturligtvis oerhört vackert filmat.

Serien slutar lite oklart precis som The Young pope gjorde men regissören har utlovat en sista säsong. Något jag ser fram emot.

Regi: Paolo Sorrentino

Betyg: 9/10

Loro (2018 Italien)

Silvio Berlusconi har alltid fascinerat mig. Fram tills Donald Trump kändes det helt osannolikt att ett land aktivt kunde välja en stolle till ledare (har hänt ett par gånger tidigare och blir allt mer vanligare – men ändå) inte en utan flera gånger. Regissören Paolo Sorrentino (Den stora skönheten) har i Loro skildrat Berlusconis sista(?)  år vid makten.

Först blir jag lite förvirrad då filmen startar med att skildra fixaren Sergio. Hans plan är att hyra ett hus i närheten av Berlusconis villa och ställa till med en fest med massa bikinibrudar och på så vis få en inkörsport till Berlusconis inre krets. Filmen första halvtimme är en parad av droger, kvinnobröst och sliskiga gubbar. Efter en halvtimme byter filmen fokus och vi får nu följa Berlusconi vars äktenskap är upplösning pga en massa fruntimmersaffärer. Han har även för tillfället förlorat makten men förbereder en comeback.

Både filmen och dess huvudperson är ena märkliga skapelser. Precis som i Den stora skönheten och TV-serien The Young Pope har filmen något drömskt och surrealistiskt över sig. Det är en mycket vacker film som skildrar en hel del pinsamma personer. Berlusconi framställs här nästan som ömkansvärd, det är en 70-årig gubbe som vägrar inse sin ålder utan gör sitt bästa att framstå både i kropp och själv som en tonåring. Den enda som som är något av en sanningssägare är hans fru (snart f.d) men det är som att hälla vatten på en gås.Han ser till att hålla sig med jasägare och det råder ingen brist på unga tjejer som villigt lägger upp sig för gubben i hopp om att få ett jobb på tv. För mig är det är märklig och obehaglig värld som skildras.

Jag skulle egentligen vilja gilla filmen mer men den känns lite väl lång och den första halvtimmen med Sergio i fokus skulle med lätthet kunna lyfts ur speciellt då jag får en känsla av att det är en ursäkt att visa upp en himla massa bikinibrudar – de har man verkligen fått nog av innan filmen är slut. Trots denna invändning blir betyget mer än godkänt då filmen sista två timmar ( japp rullen klockar in på över två och en halv timme) är riktigt bra. Loro är en film där känslan och stämningen som förmedlas är starkare än själva berättelsen. Kanhända att betyget höjs vid en omtitt.

Regi:Paolo Sorrentino

Betyg: 7/10

De otrogna (2020 Italien)

Den här Italienska filmen är en nyinspelning av en fransk film med samma namn. Filmen består av en handfull historier som rör mäns otrohet mot kvinnor och tanken är väl att den ska vara rolig. Två av historierna är faktiskt detta den ena om en man som bekänner sin otrohet för sin fru och han blir allt ynkligare och patetisk ju längre diskussionen pågår. Jag skrattade gott åt den ynklige mannen och berättelsen har en ganska så rapp dialog. Den andra historien är mer åt det pinsamma hållet och handlar om en man som desperat försöker vara otrogen på en konferens. Ju hårdare han försöker desto mer desperat framstår han och här kom skämskudden till användning.

De övriga historierna är inte lika roliga och tangerar ibland gränsen till att bli obehagliga. Jag vet inte hur man tänkt sig att en historia om en man som driver sin fru till att tvivla på sitt eget förstånd är. Däremot är det underbart att lyssna på folk som grälar på italienska det måste vara värdens bästa språk att argumentera på. Mitt tips är att se berättelse två och tre och sen skippa resten.

Regi: Stefano Mordini

Betyg: 3/10

Love wedding repeat (2020 Storbr Italien)

Jacks syster Hayley ska gifta sig och hans uppgift är att se till att bröllopet ska flyta på fint utan några missöden. Jack är exalterad då han fått reda på att en av de inbjudna gästerna är Dina, en tjej han nästan fick ihop det med för några år sedan men kom inte riktigt till skott då  han är en relativt försynt man. Hayleys ex Marc är däremot inte inbjuden till festen men han kommer ändå och har siktet inställt på att sabba tillställningen då han är övertygad om att den blivande bruden egentligen är kär i honom. Lägg sedan till Jacks mycket hetlevrade ex Amanda, en bordsplacering som blir fel och sömnpiller på avvägar så blir det mycket svårt för Jack att rädda bröllopet samt att få till det med Dina.

Det hör inte till vanligheterna att en romcom hittar vägen till den här bloggen av den enkla anledningen att jag oftast avskyr genren men dagens film lockade. Främsta anledningen till det var att man gjort lite av en Sliding doors, man ser vilka olika vägar ödet kan ta. I detta fall är det en bordsplacering som är motorn för ödet. Ungefär mitt i filmen backar man historien och utforskar ett alternativt händelseförlopp ett grepp jag brukar vara rätt så förtjust i.

Mitt omdöme om Love wedding repeat blir: Jovars. Den duger, är milt roande och inte så kväljande som filmer vanligtvis är i genren. Inte en film att springa benen av sig för men för stunden duger den. Det skulle vara kul att spana in den franska förlagan Plan de table från 2002 för att se hur fransmännen tacklar denna historia.

Regi: Dean Craig

Betyg: 5/10

Black Sabbath (1963 Italien)

Black sabbath eller I tre volti della paura som den heter i original är en italiensk antologiskräckis regisserad av Mario Bava. Filmen består av tre berättelser som inte är speciellt rysliga men de har atmosfär så det stänker om det.

Första storyn handlar om en kvinna som får hotfulla telefonsamtal och är helt ok men det är inget man inte sett tidigare. Berättelse nummer två har självaste Boris Karloff (iofs dubbad på italienska men ändå) i huvudrollen och är en stämningsfull om än teatral historia om vampyrer. Den sista historien är den som är rysligast men den faller en hel på att man använt en skyltdocka (?) i stället för en skådis i rollen som hämndlystet spöke.

Som ni märker är kanske inte Black sabbath något att hetsa upp sig för om man vill bli skrämd men ytlig som jag är gillade jag kombon av snygga 60-tals brudar, härliga färger och en ganska så maffig scenografi.

Regi: Mario Bava

Betyg: 5/10

Terassen (1980 Italien)

Scolas Terassen tar avstamp under en middagsbjudning som hålls i en fashionabel våning med en tillhörande terrass.  Under festen diskuterar och grälar männen om olika saker och ting. Det är högtravande ting man diskuterar filosofi, ideologi och politik blandas om vart annat. I filmen får vi sedan följa ett antal av festdeltagarnas öden efter festen. Gemensamt för de alla är att alla är gubbar (50+) som hör till kultureliten och har det ganska så väl ställt. En annan sak som de har gemensamt är att de är missnöjda med sina liv. De drömde alla om en annan framtid efter Italiens befrielse från fascismen och nu de har nu själva blivit en del av etablissemanget som de till viss del kämpade mot.

Det låter kanske högtravande och gubbigt och till viss mån är det också det. Detta är nog en av de gubbigaste filmer jag någonsin sett och jag hänger inte alltid med i allt vad dessa till ytan pretentiösa män diskuterar. Det gör inte så mycket då Scola med glimten i ögat framställer dessa män som ganska så fjantiga, de använder stora ord men de är egentligen tomma tunnor som skramlar. De talar om revolution och förändring men går i taket när folk i deras närhet bryter mot normerna. Kort och gott det är en grupp ganska så bortskämda män som troligen inte skulle klara sig en sekund utan sina tålmodiga fruar.

Då Scola bildligt talat klär av dessa pladdrande gubbar blir filmen stundtals ganska rolig och det är en film med en lätt ironisk glimt i ögat. Stora gester, bitvis vass dialog och bra skådisar gör att jag har mycket trevligt ihop med dessa ömkansvärda rollfigurer. Enda mysteriet är väl varför jag inte sett fler filmer av Scola då jag hitintills varit mycket förtjust i de få filmer jag sett.

Regi: Ettore Scola

Betyg: 8/10

Dogman (2018 Italien)

Filmen Dogman utspelar sig i en Italiensk kuststad fjärran från turiststråken. Det är nedgånget, grått och det känns som ett ställe där åtminstone inte jag skulle vilja bo. Frånskilda Marcello har dock skapat sig en tillvaro här och verkar tycka att livet är ganska så ok. Han driver en hundsalong, spelar fotboll med sina affärsgrannar och umgås med sin dotter. Livet skulle vara drägligt om det inte vore för Simoncino som skapar oro i området. Då Marcello säljer narkotika lite vid sidan om har Simoncino fått upp ögonen för hundsalongsägaren. Simoncino är en man som fullkomligt skiter i vad andra tycker bara han får som han vill. Marcello kan inte riktigt låta bli att umgås med Simoncino. Kanske därför att  han får känna sig lite tuffare i dennes sällskap och att han är helt oförmögen att säga nej till  Simoncino. Detta samröre kommer ställa till det rejält för Marcello och frågan är egentligen hur mycket skit en människa kan ta innan hon exploderar.

Jag ville verkligen gilla den här filmen. Det är inga fel med vare sig miljöer, skådisar eller handling. Mitt problem är att jag till slut börjar irritera mig på Marcello något jag inte borde då han verkligen är en snäll människa. Han är genomgod (trots knarkhandeln) och gör inte en fluga förnär men precis som Gösta i Moodyssons tv-serie med samma namn är han så snäll att han nästan blir självutplånande. Det finns en hel del vägval han verkligen inte borde ta men han tar dem pga dåligt omdöme och framför allt av sin rädsla för Simoncino.

Då skådisen Marcello Fonte som spelar Marcello är en ynklig uppenbarelse, kort, tunn ja nästan lite krum och utrustad med heliumröst begriper jag att han har inte mycket att sätta emot fysiskt mot den avsevärt biffigare Simoncino och jag förstår även Marcellos agerande på ett psykologiskt plan.  Denna gång går dock inte förståelsen inför rollfigurens dilemma i takt med mina känslor. Det är just denna känsla som gör att Dogman inte når de riktigt höga betygen. Det är däremot en klart sevärd film som jag tycker fler borde se, bra då att den finns att se alldeles gratis hos Cineasterna.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 7/10

Zen in the Ice rift (2018 Italien)

I en liten italiensk by som ligger i alperna bor Maia som kallas för Zen tillsammans med sin mamma.  Det är ett litet samhälle där alla känner alla på både gott och ont. Zen mobbas av de andra ungdomarna då man anser att hon inte riktigt passar in i mallen hur en tjej ska vara. Hon spelar hockey, klär sig lite annorlunda och ryktet går att Zen är lesbisk. När omgivningen är som den är, är det inte så konstigt att Zen ständigt har taggarna utåt och hamnar i konflikt med sin omgivning. När hon lånar ut sin mammas stuga åt en klasskamrat som vill använda utrymmet för lite mys med sin pojkvän sätter det i gång en kedja av händelser som går överstyr.

Zen in the Ice rift är en film med snygga miljöer, bra skådisar och en handling som skulle kunna vara lätt att engagera sig i. Tyvärr är rullen bedövande tråkig. Filmen är ca 90 minuter lång men kändes som det dubbla. Lååånga scener och en story som utvecklar sig snigelfart gör att  jag sitter i biofåtöljen och kämpar mot sömnen. Jag misstänker att jag nickade till några gånger men tror inte att jag missade något mer än naturscener på de italienska alperna. Jag får känslan att regissören inte riktigt hade material till en hel långfilm utan sett till att dra ut på handlingen och därmed filmens speltid.

Nu är det iofs regissörens debutfilm och jag tror nog att hon kan ha framtiden för sig då Zen in the ice rift är inte en dålig film om man ser till det tekniska och de inblandades prestationer. Det är ett gott hantverk men manuset kunde ha utvecklats då filmen ger intrycket av att vara en utdragen kortfilm som kanske hade passat bättre som en lång kortfilm.

Regi: Margherita Ferri

Betyg: 3/10

Suspiria (2018 Italien/USA)

Suspira dök upp och försvann på biorepertoaren snabbare än en daglöning i höstas och efter att ha sett filmen kan jag ha viss förståelse för detta. Inte att den är dålig men lite annorlunda och kan möjligen ha svårt att hitta sin publik. Å andra sidan fick den aldrig en chans till detta då det nya bolaget Filmstaden som driver större delen landets biografer verkar vara lika usla som SF på att veta vad de säljer för produkter. Nåväl Suspiria var det.

Filmen är en nyinspelning av Argentos film med samma namn från 1977 ( den finns att se på Netflix under namnet Flykten från helvetet). Nyinspelning är kanske fel ord, nytolkning känns mer rätt i sammanhanget. Grundhistorien är densamma. En ung tjej, Susie, blir till sin stora glädje antagen till en dansskola i ett grått och regnigt Berlin. Alla danseleverna och lärarna bor på skolan som är en stor byggnad full i prång och korridorer. Vi tittare inser mycket snabbt att det pågår något fuffens på skolan, elever försvinner oförklarligt och lärarna är skumma och verkar ha en helt annan agenda än att lära unga kvinnor att dansa. Så mycket mer säger jag inte då jag inte vill spoila filmen för de som inte sett originalet.

Regissören Luca Guadagnino Suspiria är en lång film på två och en halv timme. Det är en ganska så grå rulle, skolan går i beige, brunt och grått och vädret är ständigt regn med molniga himlar. Det händer inte så där värst mycket men då Guadagnino lyckas med att förmedla en otrevlig stämning samt att ge en känsla av ett annalkande hot blir filmen trots sin längd, tempo och gråhet aldrig trist. De få dödsfall som förkommer var riktigt räliga och dansscenerna speciellt finalen, otroligt snygga. Skådisarna är bra och jag har inte speciellt mycket att invända mot filmen förutom slutet som var lite over the top för min smak men å andra sidan jag gillade filmens tvist. Kan hända att Guadagnino gapar efter lite väl mycket och skulle kanske ha skippat en sidohistoria eller två för att tighta upp sin film en aning men på det hela var jag ganska så nöjd.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 6/10

A.C.A.B – All Cops Are Bastards (2012 Italien)

Filmer om poliser som mår psykiskt dåligt är vardagsmat, filmer om poliser som beter sig illa är också ganska vanliga. I A.C.A.B stiftar vi bekantskap med italienska kravallpoliser som både beter sig illa och mår ganska så risigt.

Adriano har precis blivit antagen till kravallpolisen och möter där ett hårdfört sällskap som lever efter mottot vi mot dom där dom i stort sett motsvarar resten av världen. Styrkan består bara av män och de är i det närmaste sektliknande i sitt beteende där kamratandan är det som gäller främst. De föraktar myndigheterna, är rasistiska och skillnaden mellan dessa poliser och brottslingarna är ibland hårfin.

Turligt nog är A.C.A.B en någorlunda nyanserad film. Man får en viss förståelse över polisernas agerande. De är alltid hatade av allmänheten och bara deras närvaro provocerar folk till att spotta på dem, kasta sten och de utsätts för saker som en normalt funtad människa aldrig skulle acceptera. Hos sina arbetsgivare är de alltid misstänkliggjorda över att ta till mer våld än vad nöden kräver och deras agerande är ständigt ifrågasatt. Vidare har de tack vare sitt arbete mer eller mindre trassliga hemförhållanden. Det är kanske inte så konstigt att de vänder sig till sina arbetskamrater då det är de enda som förstår situationen de är i?

Att jag skulle sympatisera med filmens huvudrollspersoner finns inte på kartan men jag kan förstå deras beteende och agerande till viss mån något som nykomlingen Adriano också gör åtminstone till en början men när en kollega blir knivskuren under en insats tappar poliserna helt konceptet och Adriano hamnar vid ett moraliskt vägskäl.

A.C.A.B är klart sevärd även om man sett det förr t.e.x i Tropa de elite eller varför inte den svenska I Lagens namn där en samhällsinstitution blir i sig självt ett hot mot de som ska skyddas.

Regi:Stefano Sollima

Betyg: 7/10