Troll 2 (1990 Italien)

Någon gång i slutet av 80-talet blev italienskan Rossella Drudi irriterad på att många av hennes vänner blev vegetarianer (vad irritationen bestod i vet jag inte men anar att det kan röra sig om en viss vegosnobbism bland Drudis vänner). Drudi blev så irriterad att hon totade ihop ett filmmanus som handlar om gobliner som är vegetarianer och bor i staden Nilbog. De lurar i människor mat som omvandlar dessa till växter så de kan inmundigas av de hungriga goblinerna. Familjen Waits har hyrt ett hus i staden och utsätts nu för ihärdiga försöka att äta av den förtrollade maten. Det goblinerna inte vet är att familjens nyligen döda morfar vakar över dom och har kontakt med sonen Joshua som gör allt i sin makt för att hindra de övriga familjemedlemmarna förvandlas till växter.

Här hade historien kunnat sluta om det inte var som så att Drudi var gift med regissören  Claudio Fragasso som bestämde sig för att gör film av sin frus manus. Hur man fick pengar och filmbolaget MGM i ryggen förtäljer inte historien men filmen blev av och resultatet beskrivs träffande av en kritiker: ”Det är som att någon som vet hur man gör film har fått ett slag i huvudet”.

Det finns mycket att säga om denna film men ett litet axplock kan kanske locka till en titt. En dialog som genomgående är helt sanslös. Det är inte en eller två meningar som är konstiga utan i stort sett hela filmens dialog verkar vara skriven av någon som inte verkar vara riktigt klok (förklaringen till detta kommer imorgon), en mycket, mycket, mycket märklig dansscen, popcornsex, en överspelande häxa och butiksinnehavare som lyckas med att sticka bland denna samling skådisar varav många endast har denna film på sitt c.v. Samt en party-killer av sällan skådat slag.

Troll 2 inte är en bra film men den är faktiskt så dålig att den går bortom alla försök till betygssättning och blir något mer än en dålig film. Troll 2 hamnar i samma fack som Drra på en kul grej på väg till Götet  och The Room dvs filmer som måste upplevas då de är ”lager than life”.

Imorgon kommer dokumentären om filmen där många av märkligheterna får en förklaring.

Regi:  Claudio Fragasso

Betyg: 1 – 10/10 beroende på hur man ser på saken.

Annonser

A bigger splash (2015 Italien)

Tilda Swinton, Ralph Fiennes OCH Dakota Johnson en trio som åtminstone på pappret bådar för kvalitet men redan i filmens start börjar jag ana oro. Tilda Swinton spelar här en rocksångerska som tappat rösten och redan här sjunker filmens trovärdighet en hel del. Swinton kan nog övertyga som mycket men inte rocksångerska. För att rädda sin röst har hon genomgått en stämbandsoperation och vilar upp sig på en ö i medelhavet tillsammans med sin pojkvän. Lugnet bryts då en gammal pojkvän, Harry, bjuder in sig och sin dotter. Harry spelas av en mycket påfrestande Ralph Fiennes som verkar mest göra reklam för tandblekning då det är ständiga närbilder på hans kritvita käft. Här dyker filmens andra fel upp: Fiennes kan spela mycket men absolut inte yster. Skådisen dansar och skriker sig igenom större delen av filmen medan han flashar både tänder och Petter Nicklas i tid och otid. Dakota Johnson spelar Harrys dotter och går mest omkring i bikini och surar.

Sedan händer det inte så mycket mer. Folk pratar är allmänt asjobbiga och jag tittar på klockan och undrar hur man kunde komma på att göra en så urbota trist film. Tydligen skall detta vara den andra nyinspelningen av någon fransk film från 60-talet, om den var bättre vet jag inte men är inte speciellt sugen att ta reda på det. A bigger splash är nog en film där både skådisar och produktionsteam tackade filmbolaget för den betalda semestern och inte så mycket mer. Det enda som räddar filmen från ett bottenbetyg är de fina omgivningarna, alltid något att glo på mellan närbilderna på Fiennes tänder.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 2/10

Suburra (2015 Italien)

23066967Ett stort byggnadsprojekt i Rom med omnejd drar till sig allehanda aktörer som vill vara med och tjäna en hacka på projektet. Det är en salig blandning av intressenter, allt från kyrkofolk till maffian, det de har gemensamt är en något dubiös moral. Spindeln i nätet är en man som går under namnet Samurai , en fixare helt utan skrupler. När så en prostituerad som på köpet är minderårig dör av en överdos på fel plats och vid fel tidpunkt brakar helvetet loss och Samurai får en hel del att stå i.

Bloggkollegan Jojjenito kallade filmen för blytung ett ord som verkligen stämmer. Det är inte speciellt många trevliga människor man stöter på i den här filmen och jag har lite svårt att se vem man egentligen ska hålla på då alla är mer eller mindre osympatiska. Ett människoliv är inte mycket värt då inget får komma i vägen för byggprojektet. Allianser och dubbelspel är vardag i jakten på att roffa åt sig så mycket stålar man bara kan. Suburra är som ni nog begriper inte någon munter film. Däremot är det en mycket bra film.

Miljöerna, ett novemberregnigt Rom, skådisarna och den fantastiska filmmusiken tillsammans med ett stabilt manus gör detta till en av 2015 års bästa filmer. Till en början är berättelsen lite snårig då man kastar in nya rollfigurer var femte minut  och jag hade först ingen koll på vem som var vem och hur de olika personernas relationer. En halvtimme in i filmen klarnade plotten och resten av filmen var ren njutning.

Det finns två scener i filmen som hör till det bättre jag sett på lång tid dels en suverän shootout (jag är mycket svag för dessa) och dels en monolog där en av gangstrarna drömmer sig bort och fantiserar hur framtiden kommer te sig när byggprojektet står klart. I den sistnämnda scenen lyckades regissören mot alla odds skapa en viss känsla av sympati för detta avskräde till människa. Lite oväntat.

Regi: Stefano Sollima

Betyg: 9/10

 

Duck you sucker (1971 Italien)

duck-you-sucker-movie-poster-1972Den Italienske regissören Sergio Leone är troligtvis mest känd för sin Dollartrilogi med Clint Eastwood. Efter denna trilogi gjorde han de tre Once upon a time filmerna. Personligen så gillar jag dessa bättre, mycket beroende på den melankoliska ton som de slår an. Duck you sucker eller Once upon a time in the revolution eller A Fistful of Dynamite som den också kallas för är mellanfilmen och kanske den minst kända av dessa tre filmer.

Filmen utspelar sig i Mexico 1913. Uppror, revolution och repressalier från de styrande präglar landet. I denna smet finner vi Juan en landsvägsrövare som ser sin chans att råna banken i staden Mesa Verde när han stöter på irländaren och sprängexperten Sean. Motvilligt ansluter sig Sean till John och hans kumpaner men ödet vill annorlunda och de omaka paret hamnar mitt i revolutionen.

Leone har en mycket speciell still som regissör. Det är knapphändig dialog och regissören arbetar istället med karaktärernas ansiktsuttryck. Han låter även musiken spela stor roll i filmens berättelse och näst efter Once upon a time in America torde Morricones musik i dagens film höra till det bättre han gjort. Lägg sedan till ett överdrivet bildspråk en smula överspel av Rod Steiger som spelar Juan samt en del scener som drar åt det pekorala hållet så har man en film som förståeligt nog kan få en och annan tittare att dra öronen åt sig.

Duck you sucker är melodramatisk så det räcker och blir över speciellt när vi får oss Seans bakgrundshistoria presenterad i slowmotionscener. Filmen ligger hela tiden på gränsen till att bli löjlig och man kan nästan ana kalkonerna som ligger i startgroparna. Turligt nog så klarar Leone balansgången och det slår aldrig över och blir pannkaka istället blir detta en för mig både storslagen och känslosam filmupplevelse där det dammar i rummet på sina ställen.

Duck you sucker är en film jag lite halvt om halvt glömt bort hur himla bra den är och den har kanske kommit lite i skymundan i Leones sparsmakade produktion. I mina ögon en klassiker.

Regi Sergio Leone

Betyg: 9/10

To be twenty (1978 Italien)

ToBeTwenty_Oring.inddDe två tjejerna Lia och Tina finner varandra på ett beachparty vid Rivieran och bestämmer sig för att slå följe. Målet för resan är ett kollektiv i Rom och de två hoppas att få ligga så mycket som möjligt. Då de inte har några pengar hankar de sig fram med hjälp av sexuella anspelningar och snatteri men de ursäktar sig med att de är ”unga, heta och förbannade” (ett mantra man kommer få höra ett antal gånger innan eftertexterna rullar). Väl framme i Rom visar sig kollektivet vara en besvikelse då det består av gubbar som är med i ett kollektiv i förhoppning att få ligga med yngre tjejer som gått på hippietramset. De yngre männen är ständigt påtända och är inte speciellt intresserade av sex. Trots detta stannar Lia och Tina kvar och får trots allt ganska trevligt i Rom. Så rullar filmen på med huvudpersonerna i shorts så tighta att tjejerna troligtvis har ett ständigt behov av att gå på toa, knasiga hippies, lite sång, lite dans en hel del naket (tack och lov slapp man se lönnfeta hippiegubbar i bara mässingen) och dråpliga scener (läs skämt på en lägre nivå än buskis). När det är ca femton minuter kvar av filmen sker något som måste vara en av filmhistoriens mest brutala vändningar och jag sitter som en gädda med öppen mun under eftertexterna.

To be twenty eller Avere vent’anni som den heter på italienska är en film som väckte uppståndelse i Italien när den kom. Folk invaggades i att de skulle få se en lättsam och kanske främst naken komedi om ett par hippietjejer. Till en början fick man också det förväntade men slutet är en rejäl käftsmäll. Upprördheten var så stor att man drog in filmen och klippte om den rejält vilket gav en helt annorlunda filmupplevelse än vad regissören Fernando Di Leo avsett. Det är först på senare år filmen dykt upp i sin originalform.

Detta är inte en bra film, skådisarna är hellre än bra även om de har en viss charm. Mina tankar vandrar till gamla pilsnerfilmer om man tänker på de inblandades insatser. Men det var just det där slutet som satte griller i huvudet på mig vad regissören menade med sin film. Jag hade ett par tre teorier och turligt bekräftades en av dessa i en intervju jag såg med regissören då han talade om filmen. Det är ett budskap som inte är speciellt subtilt men det kände skönt att regissören åtminstone hade en lite djupare tanke med sin film än bara ren buskis. Det bästa med filmen är nog den somriga känslan och den sköna 70-talsmusiken annars vart det inte mycket att hurra för.

Regi:Fernando Di Leo

Betyg: 2/10

1900 (1976 Italien)

1900Förra veckan avnjöt (?) jag en italiensk film på över fem timmar som handlar om mer eller mindre obalanserade människor på den italienska landsbygden under första halvan av 1900 talet. Det finns lättsammare saker att syssla med under julledigheten – tro mig.

Filmens huvudpersoner är de två pojkarna Alfredo och Olmo som föds på samma dag i början av förra seklet. Alfredo är sonson till en rik godsägare och Olmo är en oäkting som tas upp i gemenskapen bland lantbrukarna på godset. Genom dessa två pojkars uppväxt  får man ta del av Italiens historia från 1901 – 1945.

Min kollega Jacob kallade 1900 för en mustig film något jag skriver under på. Filmens är mycket naturalistisk och saker man inte direkt är van att se i filmer visas i bild, häströvs massage, grisslakt, erigerade penisar, tvångsmatning av bajs och andra saker som man tydligen sysslade med på den italienska landsbygden. Vidare verkar inte en enda människa i filmen vara vid sina sinnens fulla bruk. De ger kort och gott ett mycket obalanserat intryck och allt gestaltas med så stora gester att skådisarna på Dramaten skulle känna sig som fisken i vattnet om de varit med i produktionen. 1900 är som sagt italiensk vilket betyder att skådisarna är dubbade. Till en början är det lite svårt att vänja sig med en Donald Sutherland och Robert DeNiro som kacklar på italienska men jag vande mig ganska snabbt. Slutligen är regissören Bertolucci lite väl tjatig i sin romantisering av socialismen. I hans värld verkar höjden av glädje vara att få springa runt med en röd fana och skrika slagord om jag inte missminner så slutade hans Den siste kejsaren på ett liknande vis.

Trots allt ovanstående och trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag somnade och fick starta om tittningen så är 1900 om inte annat åtminstone sevärd. Det är en mycket vacker film med utsökta miljöer. Historien engagerar mig och även om alla verkar vara mer eller mindre smågalna så bryr jag mig trots allt om rollfigurernas öden. Filmen är inte bara en fest för ögat även örat får sitt då det är Ennio Morricone som står för musiken. 1900 är en lite speciell filmupplevelse absolut inte jättebra och det lär dröja innan jag ser om den men det är en upplevelse jag definitivt inte vill vara utan.

Regi: Bernardo Bertolucci

Betyg: 5/10

 

Tale of tales (2015 Italien)

tale_of_tales_poster_120x160_bdDet har under senare år varit lite halvt om halvt inne att göra ”nya” versioner på gamla sagor. Rödluvan, Törnrosa, Snövit etc. Dessa filmer har inte varit speciellt bra utan har i alltför många fall mest påmint om förgylld skit. Då kändes det ganska skönt att få se en italiensk film med sagotema som går tillbaka till källorna. I Tale of tales får vi oss tre sagor serverade ur den italienska samlingen Entertainment for Little Ones från 1700-talet. Detta var för mig helt okända berättelser och jag hade ingen aning om vad historierna skulle handla om.

Sagorna utspelar sig i tre angränsande kungariken och historierna touchar varandra mycket lätt. Salma Hayek spelar en drottning som längtar förtvivlat efter att få ett barn och hon är beredd att offra vad som helst för att bli gravid. Den andra historien handlar om en kung som lovar att gifta bort sin dotter till den friare som kan gissa rätt på en gåta han kommer presentera för de förväntansfulla friarna. Dottern blir inte speciellt nöjd med vinnaren av tävlingen. Slutligen spelar Vincent Casell en kung som är ständigt på jakt efter nya sängkamrater något som två tvätterskor ser till att utnyttja med fatalt resultat.

Tale of tales kör bara på och ursäktar sig inte i sitt berättande är det en saga så är det. Ologiska saker händer och allt får inte sin förklaring, filmen saknar av och till helt sensmoral. Kort och gott shit happens och precis som i verkliga livet är det inte alltid det går som man skulle vilja. Det var en skön kontrast till alla moralkakor som serveras i parti och minut av ängsliga filmbolag då de är livrädda att oroa sina kunder. Det är också på sin plats att påpeka att detta inte är en familjefilm då filmen stundtals är riktigt slafsig.  I kontrast till våldsamheterna är både musiken och scenografin en fröjd för öra och öga. Tale of tales bevisar att det går att göra bra filmer med sagotema bara man vågar ta ut svängarna lite.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 8/10