To be twenty (1978 Italien)

ToBeTwenty_Oring.inddDe två tjejerna Lia och Tina finner varandra på ett beachparty vid Rivieran och bestämmer sig för att slå följe. Målet för resan är ett kollektiv i Rom och de två hoppas att få ligga så mycket som möjligt. Då de inte har några pengar hankar de sig fram med hjälp av sexuella anspelningar och snatteri men de ursäktar sig med att de är ”unga, heta och förbannade” (ett mantra man kommer få höra ett antal gånger innan eftertexterna rullar). Väl framme i Rom visar sig kollektivet vara en besvikelse då det består av gubbar som är med i ett kollektiv i förhoppning att få ligga med yngre tjejer som gått på hippietramset. De yngre männen är ständigt påtända och är inte speciellt intresserade av sex. Trots detta stannar Lia och Tina kvar och får trots allt ganska trevligt i Rom. Så rullar filmen på med huvudpersonerna i shorts så tighta att tjejerna troligtvis har ett ständigt behov av att gå på toa, knasiga hippies, lite sång, lite dans en hel del naket (tack och lov slapp man se lönnfeta hippiegubbar i bara mässingen) och dråpliga scener (läs skämt på en lägre nivå än buskis). När det är ca femton minuter kvar av filmen sker något som måste vara en av filmhistoriens mest brutala vändningar och jag sitter som en gädda med öppen mun under eftertexterna.

To be twenty eller Avere vent’anni som den heter på italienska är en film som väckte uppståndelse i Italien när den kom. Folk invaggades i att de skulle få se en lättsam och kanske främst naken komedi om ett par hippietjejer. Till en början fick man också det förväntade men slutet är en rejäl käftsmäll. Upprördheten var så stor att man drog in filmen och klippte om den rejält vilket gav en helt annorlunda filmupplevelse än vad regissören Fernando Di Leo avsett. Det är först på senare år filmen dykt upp i sin originalform.

Detta är inte en bra film, skådisarna är hellre än bra även om de har en viss charm. Mina tankar vandrar till gamla pilsnerfilmer om man tänker på de inblandades insatser. Men det var just det där slutet som satte griller i huvudet på mig vad regissören menade med sin film. Jag hade ett par tre teorier och turligt bekräftades en av dessa i en intervju jag såg med regissören då han talade om filmen. Det är ett budskap som inte är speciellt subtilt men det kände skönt att regissören åtminstone hade en lite djupare tanke med sin film än bara ren buskis. Det bästa med filmen är nog den somriga känslan och den sköna 70-talsmusiken annars vart det inte mycket att hurra för.

Regi:Fernando Di Leo

Betyg: 2/10

1900 (1976 Italien)

1900Förra veckan avnjöt (?) jag en italiensk film på över fem timmar som handlar om mer eller mindre obalanserade människor på den italienska landsbygden under första halvan av 1900 talet. Det finns lättsammare saker att syssla med under julledigheten – tro mig.

Filmens huvudpersoner är de två pojkarna Alfredo och Olmo som föds på samma dag i början av förra seklet. Alfredo är sonson till en rik godsägare och Olmo är en oäkting som tas upp i gemenskapen bland lantbrukarna på godset. Genom dessa två pojkars uppväxt  får man ta del av Italiens historia från 1901 – 1945.

Min kollega Jacob kallade 1900 för en mustig film något jag skriver under på. Filmens är mycket naturalistisk och saker man inte direkt är van att se i filmer visas i bild, häströvs massage, grisslakt, erigerade penisar, tvångsmatning av bajs och andra saker som man tydligen sysslade med på den italienska landsbygden. Vidare verkar inte en enda människa i filmen vara vid sina sinnens fulla bruk. De ger kort och gott ett mycket obalanserat intryck och allt gestaltas med så stora gester att skådisarna på Dramaten skulle känna sig som fisken i vattnet om de varit med i produktionen. 1900 är som sagt italiensk vilket betyder att skådisarna är dubbade. Till en början är det lite svårt att vänja sig med en Donald Sutherland och Robert DeNiro som kacklar på italienska men jag vande mig ganska snabbt. Slutligen är regissören Bertolucci lite väl tjatig i sin romantisering av socialismen. I hans värld verkar höjden av glädje vara att få springa runt med en röd fana och skrika slagord om jag inte missminner så slutade hans Den siste kejsaren på ett liknande vis.

Trots allt ovanstående och trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag somnade och fick starta om tittningen så är 1900 om inte annat åtminstone sevärd. Det är en mycket vacker film med utsökta miljöer. Historien engagerar mig och även om alla verkar vara mer eller mindre smågalna så bryr jag mig trots allt om rollfigurernas öden. Filmen är inte bara en fest för ögat även örat får sitt då det är Ennio Morricone som står för musiken. 1900 är en lite speciell filmupplevelse absolut inte jättebra och det lär dröja innan jag ser om den men det är en upplevelse jag definitivt inte vill vara utan.

Regi: Bernardo Bertolucci

Betyg: 5/10

 

Tale of tales (2015 Italien)

tale_of_tales_poster_120x160_bdDet har under senare år varit lite halvt om halvt inne att göra ”nya” versioner på gamla sagor. Rödluvan, Törnrosa, Snövit etc. Dessa filmer har inte varit speciellt bra utan har i alltför många fall mest påmint om förgylld skit. Då kändes det ganska skönt att få se en italiensk film med sagotema som går tillbaka till källorna. I Tale of tales får vi oss tre sagor serverade ur den italienska samlingen Entertainment for Little Ones från 1700-talet. Detta var för mig helt okända berättelser och jag hade ingen aning om vad historierna skulle handla om.

Sagorna utspelar sig i tre angränsande kungariken och historierna touchar varandra mycket lätt. Salma Hayek spelar en drottning som längtar förtvivlat efter att få ett barn och hon är beredd att offra vad som helst för att bli gravid. Den andra historien handlar om en kung som lovar att gifta bort sin dotter till den friare som kan gissa rätt på en gåta han kommer presentera för de förväntansfulla friarna. Dottern blir inte speciellt nöjd med vinnaren av tävlingen. Slutligen spelar Vincent Casell en kung som är ständigt på jakt efter nya sängkamrater något som två tvätterskor ser till att utnyttja med fatalt resultat.

Tale of tales kör bara på och ursäktar sig inte i sitt berättande är det en saga så är det. Ologiska saker händer och allt får inte sin förklaring, filmen saknar av och till helt sensmoral. Kort och gott shit happens och precis som i verkliga livet är det inte alltid det går som man skulle vilja. Det var en skön kontrast till alla moralkakor som serveras i parti och minut av ängsliga filmbolag då de är livrädda att oroa sina kunder. Det är också på sin plats att påpeka att detta inte är en familjefilm då filmen stundtals är riktigt slafsig.  I kontrast till våldsamheterna är både musiken och scenografin en fröjd för öra och öga. Tale of tales bevisar att det går att göra bra filmer med sagotema bara man vågar ta ut svängarna lite.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 8/10

ALIM: The Good the bad and the ugly (1966 Italien)

Det första som slår mig när jag ser filmen är ljudet, det är kristallklart och genomträngande. Klappret från hästarnas hovar, vinden som blåser och maten som äts.  I Leones film känns det som att ljudet spelar lika stor roll som skådespelarna och tillsammans med Morricones musik och de karga miljöerna skapas en känsla av unik närvaro. Filmen går genom rutan och blir nästan tredimensionell. Jag vill här tillägga att jag ser filmen på en helt vanlig tv utan något extra ljudsystem.

The Good The Bad and The Ugly (GBU) är den avslutande delen av de filmer som går under namnet dollartriologin. Alla filmerna är gjorda av den italienske regissören Sergio Leone och har Clint Eastwood i huvudrollen. Då de två första filmerna varit framgångsrika lyckades Leone få till en större budget till sin sista film och det märks men det är på både gott och ont.

The Good

The Good

Handlingen rör sig om två desperados, Blondie (The Good) och Tuco (The Ugly) som av en händelse fått nys om en stor skatt som ligger begravd på en kyrkogård. Problemet är att de behöver varandra i sökandet efter skatten då de var för sig har en pusselbit till fyndet. Tuco vet namnet på kyrkogården och Blondie vet namnet på graven där guldet är nedgrävt. Sökandet efter skatten är inte heller helt oproblematiskt då det är mitt under det amerikanska inbördeskriget samt att en tredje person fått nys om skatten, Angel Eyes(The Bad).

Good-bad-Ugly-Blu-2

The Bad

Då Leone fått extra klirr i kassan kunde han satsa pengar på scener med många statister, explosioner och fältslag. Det är den biten av filmen jag har lite svårt för. Nu var visserligen Leones ide att visa krigets vansinne. Ett budskap han formligen trycker ned i halsen på tittarna. Speciellt subtil är inte filmen och dess budskap. För att få tid till allt krigande har filmen en speltid på nästan tre timmar och den känns ibland lite seg. Just speltiden kan variera GBU finns vad jag vet i två versioner dels den jag nyligen sett samt en ca halvtimme kortare version. Det kan vara bra att veta när om man ska köpa filmen.

The-Good-Bad-Ugly

The Ugly

Filmens är som bäst när kriget hamnar i bakgrunden. Då är det hårdkokt spagettivästern när den är som bäst. Fåordiga män, svettiga och täckta av damm filmade i närbild med konstiga kameravinklar. Just samspelet mellan de tre antagonisterna är det mest intressanta. Slutscenen på kyrkogården är ett mästerligt sampel mellan kameraåkningar, skådespeleri och Morricones fantastiska soundtrack hade det varit mer av den biten hade GBU varit en fullpängare. Jag är också förtjust i den något naiva berättarstilen något som jag många gånger finner italienska filmer präglas av. En del kan kanske finna det lite fjantigt men jag gillar det, på något sätt känns det äkta och ärligt.

Filminspelningen kantades av en del problem. Eastwood och Leone var inte överdrivet förtjusta i varandra. Eastwood var ett tag tveksam till att ta rollen som Blondie men pengar och en ny bil i bonus övertygade honom. Eli Wallach höll på att stryka med tre gånger under inspelningen: Han råkade han dricka frätade syra, en häst gallopperade iväg med en bakbunden Wallach i sadeln och slutligen höll han på att förlora huvudet i en scen.

Det är just Tuco som är den klarast lysande stjärnan i filmen. Trots att han är en ganska osympatisk person utan skrupler är det han som tittarna kan identifiera sig med. Han är den av de tre huvudpersonerna som visar mest känslor och har glimten i ögat. Det är också Tuco som vi tittare får lära känna bäst i.o.m en episod i ett kloster där han träffar sin bror, något som f.ö var Wallach ide.

Detta skulle bli den sista filmen då Leone och Eastwood samarbetade. Leone försökte få Eastwood i rollen som Harmonica i Once upon a time in the west men Eastwood tackade resolut nej och det blev som bekant Charles Bronson i rollen som Harmonica. Bronson tillfrågades även för rollerna som Angel Eyes och Tuco men den gången tackade han nej till båda erbjudandena.

På det hela är GBU en bra film men som studtals känns lite för lång eller möjligtvis att jag har svårt att ta till mig krigstemat. Bra skådespeleri, fantastiskt ljud, underhållande kamerååkningar och ett otroligt soundtrack av Morricone gör detta till en högst rekomedabel film som man inte bör missa.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 8/10