Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10

Annonser

La la land (2016 USA)

1För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

Harsh times (2005 USA)

Harsh_Times_7463_posterRegissören David Ayer är aktuell med den kommande Suicide squad som jag hoppas är bättre den bedrövliga Sabotage som kom för ett par år sedan. Harsh times är regissörens debutfilm och den vart i alla fall inte illa. Jim och Mike har växt upp tillsammans i L.A:s latinokvarter.  Mike är gift och ”tvingas” av sin fru att söka jobb. Tråkigt nog så blir det inte så mycket av det där med att söka jobb. Jim och Mike fördriver dagarna med att röka på, supa och syssla med kriminella aktiviteter. Jim är den som leder den inte lika karaktärsfaste Mike i fördärvet. Det vi tittare begriper snabbt är att Jim lider av en krigspsykos efter en runda i Afghanistan och riskerar att när som helst verkligen gå över gränsen.

Det kan vara lite svårt att se en film när man redan efter en kvart avskyr huvudpersonerna. I och för sig lider Jim av psykiska problem men jag vill bara att han ska försvinna kvickt på ena eller andra sättet. Mike är å andra sidan inte galen men väl en ryggradslös fjant som inte kan säga nej till kompisarna samtidigt som han försöker spela macho inför sin fru som f.ö drar hela lasset hemma. Filmens största gåta är att hon inte kickat honom ur huset men kärleken är väl blind.

Christian Bale spelar tokstollen Jim bra. Bale är bra på att spela galen och har här fått en passande roll där hans något stela och sammanbitna skådespeleri kommer till sin rätt. Freddy Rodríguez spelar kompisen Mike och Eva Longoria (Desperate housewives) hans fru. Två stabila insatser av två skådisar som förtjänar fler och större roller. Favoriten J.K Simmons är även med på ett hörn – alltid uppskattat. Problemet är just det där att jag verkligen avskyr huvudpersonerna och blir rejält trött på deras fjanterier snabbt. De enda jag bryr mig om är Mikes fru och Jims mexikanska flickvän. Sevärd men inte omistlig.

Regi: David Ayer

Betyg: 5/10

Terminator: Genisys (2015 USA)

Terminator-Genisys-poster-finalSå var det dags än en gång för en film om de ondsinta robotarna från framtiden. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här filmen för med det känns som en uppföljarremakreboot eller något i den stilen. Den går i korthet ut på att i framtiden har maskinerna förslavat mänskligheten men under ledaren John Connor startas ett uppror och man lyckas störta förtryckarna. I en sista desperat gest skickar maskinerna en robot bakåt i tiden till 1984 för att döda Connors mor Sarah och därmed kväva upproret i sin linda. Connor skickar i sin tur sin närmaste man Kyle Reese tillbaka till 1984 för rädda Sarah och döda roboten. Nu visar sig uppdraget inte bli så enkelt då det involverar fler robotar och tidresor än vad åtminstone jag kunde ana.

Jag får inte ihop logiken i Terminator: Genisys, kanske är jag trög, kanske har hjärnan hamnat i semestermode. Hur som helst bryr jag mig inte så värst mycket om dessa icke-logiska petitesser. Filmen rullar på och allt eftersom tidsresor olika robotmodeller staplas på hög tänker jag tyst för mig själv ”om ni säger så….ok”. Jag köper det mesta och känner att jag inte orkar bry mig speciellt mycket över logiken.

Filmen är välgjord och håller god fart. Det är inga döda punkter utan det sprängs, skjuts,slåss och springs större delen av tiden. Arnold Schwarzenegger och Emilia Clarke som spelar Terminatorn respektive Sarah Connor funkar bra i sina roller. Vilken sten de hittade Jai Courtney som spelar Kyle Reese under vet jag emellertid inte. Jag undrar lite över vad det var som fick filmens producenter att välja denne gråsugga till skådis. Det är ett större bekymmer för mig än filmens logik.

Filmerna om Terminatorn hade nog bränt allt krut iom den andra filmen av Cameron. Troligen är jag lite bortskämd på effekter och wow-upplevelser i dagens cgi-klimat. Det ska till mycket för att jag ska höja mina ögonbryn numera, åtminstone om man talar om filmer inom den här genren. Men för en stunds action och förströelse duger filmen och jag lär nog se om Terminator: Genisys men troligen senare än förr.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 5/10

Whiplash (USA 2014)

WHIP_INTL_1Sht_Lk2_LYRDJag spelade trumpet i unga år. Valet att spela ett instrument var inte mitt utan min fars. Varje vecka fick jag traggla massa stycken, övade och tog bussen till musikskolan och varje vecka hade jag ont i magen för jag visste att jag inte hade övat tillräckligt.I Whiplash heter huvudrollsinnehavaren Andrew och till skillnad mot mig så vill han spela ett instrument i det här fallet trummor. När han till sin stora glädje blir uttagen till den legendariske musikläraren Fletchers jazzband är han i det närmaste euforisk vad han inte vet är att Fletchers pedagogik är något extrem och skulle troligen inte godkännas i svenska skolor och jag får ont i magen igen då jag minns ångesten av att sitta och spela ett instrument.

Whiplash gick direkt in i benmärgen hos mig. Jag satt som på helspänn filmen igenom. Det är ett drama med två personer Andrew och Fletcher resten av ensemblen är bara bakgrundsbrus. Miles Teller och J.K. Simmons är fantastiska i sina roller som Andrew och Fletcher. Teller är den av skådisarna som får dra det tyngsta lasset då Simmons egentligen går på rutin och spelar ungefär samma karaktär som han allt som oftast får göra. Inget fel i det då Simmons gör det med bravur och jag har alltid haft, ett gott öga till honom ända sedan jag först såg honom i rollen som Vern Schillinger i tv-serien OZ.  Det är även Fletcher som är den mest intressanta av de två huvudpersonerna då jag undrar över hans drivkraft. Vad är det han eftersträvar när han väljer att trasa sönder unga musiker i parti och minut? Hur mycket av hans beteende är äkta och vad är ett spel för galleriet? Filmen igenom sitter jag och försöker förstå mig på denna osympatiska människa.

Whiplashs sista femton minuter är ren och skär filmmagi. det är femton minuter som jag kommer minnas under lång tid framöver. Det är långt mellan gångerna här på bloggen men nu blir betyget det högsta då detta är en helgjuten film. Skådespeleri, foto, musik, regi, manus och känsla – allt sitter som smäck. Kort och gott: En fantastisk film.

Regi: Damien Chazelle

Betyg: 10/10