Hamlet (1996 Storbr/USA)

1651Hamlet torde tillsammans med Romeo och Julia höra till Shakespeares mest kända verk. I korthet går storyn ut på att prinsen av Danmark, Hamlet, får reda på att hans far blivit lönnmördad. Mördaren är ingen mindre än kungens bror Claudius, för att komplicera det hela ytterligare har mördaren passat på att gift sig med änkedrottningen Gertude. Bröllopet var en snabb affär, kanske Hamlets mor var invigd i mordet på sin man? Naturligtvis måste Hamlet hämnas sin far och han tänker ut en något ovanlig plan nämligen att spela galen. Hamlet blir något av en sanningssägare i slottets korridorer och det är ganska obekväma sanningar som den unge prinsen dryftar och frågan är om han kommer hinna hämnas innan hans farbror anar vad som är på gång.

Någon gång under 80/90 talet fick Kenneth Branagh för sig att han ville göra Hamlet men då i originalversionen vilket skulle visa sig bli en film på något över fyra timmar. Det i kombination av att hans senaste film Frankenstein floppat resulterade i kalla handen från de flesta filmbolag. Till slut fick han napp hos Castle Rock och otroligt nog fria händer. Filmbolaget hade dock två krav: Filmen skulle göras i två versioner, Branaghs och en kortare version samt att Branagh skulle ha med en massa kända skådisar i filmen. Det sistnämnda lyckades han med råge: Julie Andrews, Derek Jacobi, Kate Winslet, Robin Williams, Jack Lemmon m.fl m.fl. Det verkar som att när det vankas Shakespearefilmatisering kör man runt med en sådan där vit seriemördarskåpvagn och hystar in inte ont anande skådisar bak i bilen som släpps ut först när väl de skrivit på kontraktet.

144180

Man skulle kunna frestas att tro att filmen är ett magplask av grandiosa mått. Fria händer och för storslagna visioner kan lätt leda till detta men resultatet är motsatsen. Hamlet är en mycket bra film det är inget att orda om. Bortsett från handlingen och den stundtals knivskarpa dialogen/monologerna är det två saker som verkligen gör denna film till en extraordinär upplevelse. Regissören lyckas med att levandegöra replikerna, med det menar jag att många gånger när man ser Shakespeare filmatiseringar är det just replikerna allt krut läggs på och skådisarna ger ett något stelt intryck t.ex Julius Caesar, så är inte fallet här. Shakespeares vers flyter på bra och skådisarna gör överlag ett mycket bra jobb. Filmen inbjuder även till djupsinniga analyser när replikerna samspelar med omgivningen men de analyserna lämnar jag därhän denna gång. Det andra skälet är att filmen är så otroligt snygg. Turligt nog har jag bara en simpel dvd och en helt ok tv till mitt filmtittande. Om utrustningen hade varit bättre skulle risken att mina ögon hade börjat rinna ut ur sina hålor av all visuell överdådighet som strömmade från rutan varit överhängande. En orsak till detta är att Branagh valt att förlägga historien kring mitten av 1800 talet och istället för ett mörkt slott är det mesta ljust och fräscht samt förlagt i ett vintrigt landskap.

still-of-kenneth-branagh-and-michael-maloney-in-hamlet

Vad blir då betyget? Det blir inte ett toppbetyg då filmen är för lång. Fyra timmar är lång tid och jag skulle ljuga om jag sa att filmen slinker ned lätt. Språket är utmanande då var och varannan mening innehåller dubbeltydigheter och det är ena riktiga svador som väller ut ur rollfigurernas munnar vilket gör att man (åtminstone jag) blir lite mentalt utmattad. Jag var tvungen att dela upp filmen i flera sittningar vilket gör att betyget faller något men sevärd? Absolut!

still-of-kenneth-branagh-in-hamlet-(1996)-large-picture

Kila över och se vad Sofia tycker om sin Hamlet som är en lightversion åtminstone om man jämför till speltiden.

Regi: Kenneth Branagh

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

 

 

 

 

The Apartment (1960 USA)

027616862686På förskringsbolaget Consolidated Life sjuder passionerna. Det verkar som att avdelningschefernas huvudsakliga arbetsuppgift är att få till möten med sina älskarinnor. Den som inte har möjlighet till att ha en affär på kontoret är C.C. Baxter. Han har oturen att vara ungkarl med egen lägenhet. Otur såtillvida att det är hans chefer som i tid och otid lånar Baxters lägenhet. Det rör sig inte om ett besök då och då utan Baxter skulle behöva använda sig av ett arkiveringssystem för att kunna hålla ordning på allt folk som springer in och ut ur hans bostad. Under tiden som cheferna nyttjar lägenheten får Baxter vackert jobba över eller i värsta fall stå utanför och vänta tills besöket är klart. Än värre är att hans grannar tror att det är Baxter själv som står för allt galej i lägenheten och beskyller honom för ett omoraliskt leverne. Baxters förhoppning är naturligtvis att hans lismande för cheferna ska leda till en befordran så han får både en dörr samt brevpapper med sitt eget namn på. När hans mål till slut uppnås blir det dock ordentligt komplicerat och Baxter ställs till slut inför ett moraliskt val.

Baxter är en tragisk figur som jag har svårt att tycka om mycket beroende på Lemmons gestaltning av karaktären. Meningen är nog att Baxter ska vara lite av en fjant men Lemmon gör honom för fjantig och jag blir bara irriterad på Baxters tramsande och fjäskande för sina chefer. Lemmon spelar helt enkelt över. Nu är filmen femtio år gammal men den känns lite väl mossig på sina ställen och har kanske inte åldrats så väl. Ett tredje problem var att jag aldrig riktigt begriper varför cheferna suktar så desperat efter Baxters lägenhet. Vore det inte enklare att ta in på hotell?  Naturligtvis finns det en del ljuspunkter i The Apartment . Fred MacMurray som spelar Baxters chef och Shirley MacLaine i rollen som hissflickan och Baxters romantiska intresse Fran Kubelik sköter sig bra. Filmen blir trots sina två timmar aldrig tråkig men den blir heller aldrig riktigt bra så det blir ett mellanbetyg.

Regi: Billy Wilder

Betyg: 5/10