Chato’s land (1972 Storbr)

Halvblodsindianen Chato kommer i konflikt med sheriffen då denne vill avvisa honom från stadens saloon. Det slutar med att Chato skjuter ihjäl sheriffen och flyr ut i vildmarken. Ett uppbåd på tretton män som leds av den gamle sydstatssoldaten Quincey sätter efter honom. Förföljarna tror att det kommer vara en enkel uppgift men Chato är på hemmaplan och frågan blir vem som egentligen jagar vem.

En hederlig västern är aldrig fel. Jag hade vad jag vet aldrig hört talas om denna film men en kollega på jobbet talade sig varm om filmen. Tilläggas bör i detta fall är att denne kollega har en mancrush på Charles Bronson som är jämförbar med min på Jason Statham.

Bronson spelar här Chato och säger inte många meningar i filmen. En kul överraskning var att Jack Palance spelar sydstataren. Tvärtom mot vad man skulle tro är kapten Quincey förnuftets röst i filmen. Jag är van att se Panance i rena skurkroller men här ger han ett något mer komplicerat porträtt. Egentligen är jag mer nyfiken på Quicey liv och bakgrund än Chato.

Övriga roller är kompetent besatta, tempot och speltid helt ok. Det är nog vad filmen i slutändan också blir nämligen helt ok. Jag hade nog önskat mig lite mer fart och spänning. Man fattar ganska snabbt att Chato med lätthet kommer klara av sina förföljare men man skulle ganska enkelt kunna ökat på spänningen en smula.

Regi: Michael Winner

Betyg: 5/10

3 x skräck

2012-Dead-mine-posterDead mine (2012)

Det börjar bra i Indonesiens djungler. En rikemansson har med pappas pengar  hyrt en grupp legosoldater i sökandet efter en japansk bas från andra världskriget. Militärbasen sägs innehålla den japanska guldreserven och är därmed ett åtråvärt objekt att finna. Gruppen hittar basen som ligger i en övergiven gruva men den döljer något mer än en gudskatt nämligen skådisar som man virat in i plastmasker från Buttricks överskottslager då budgeten inte räckte till mer. Usla skådisar, usel regi och som ni säkert förstår usla effekter. Även om man inte kan tro det har jag vissa krav på effekter och utförande. Synd för mitt i all skiten döljer det sig en halvrafflande story.

Regi: Steven Sheil

Betyg: 2/10

136112889872960631Stiches (2012)

Tommys mamma kanske skulle ha kollat upp referenserna till clownen hon hyrt in till sin sons födelsedag.  Stiches är en försupen clown som har sett sina bästa dagar (om han överhuvudtaget haft en bra dag i sitt miserabla liv) och fiaskot är ett faktum. Det går till om med så illa att Stiches råkar ut för en olycka arrangerad av ungarna och dör. Åren går och en natt kommer clownen tillbaka från de döda för att hämnas.

Tanken var nog att detta skulle vara en skräckkomedi men den är verken rolig eller ryslig. Första tio minuterna av filmen var ganska roliga för fiaskon är oftast underhållande men det var allt.

Regi: Conor McMahon

Betyg: 2/10

imagesAlone in the dark (1982)

Den nye läkaren på Havens mentalsjukhus tas inte emot med öppna armar av sina patienter. De är nämligen övertygade om att han har dödat sin företrädare. När läkaren talar med sin chef om saken slår denne bort det hela med att vårdnadstagarna helt enkelt är lite vilsna och att allt kommer ordna sig. Det gör det men kanske inte på det sätten som chefen menat.  Strömmen bryts en natt och fyra av patienterna flyr ut i natten besatta av hämnd.

Alone in the dark var en halvtrist 80-tals rysare men tre skäl gör att den åtminstone kan vara värd en titt. Mentalsjukhusets chef spelas av den alltid sevärde Donald Pleasence. Två av patienterna spelas av Jack Palance samt Martin Landau som spelar över å det grövsta. Spännande blir det aldrig snarare lite komiskt åt det ofrivilliga hållet.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10