Snacket kring Asters förra film Hereditary gjorde att jag hade orimliga förväntningar på den rullen. Med avsevärt lägre förväntningar gick jag och såg Midsommar tillsammans med Steffo och Fiffi.
Dani och Christian är ett par men han funderar på att göra slut då han tycker hon är väldigt klängig men en familjetragedi sätter stop för de planerna. Istället blir det att Dani hänger med Christian och hans studiekamrater till Sverige. De har nämligen blivit inbjudna av sin svenske kurskamrat Pelle att fira midsommar i hans hemort, den lilla byn Hårga i Hälsingland. I Hårga tar man det här med midsommarfirandet på allvar och just detta år firar man lite extra – något som bara sker vart 90:e år. Amerikanerna anländer till Hårga som är en våt Carl Larsson dröm mixad med Free your mind festivalen i Molkom. Som tittare begriper man att de skulle stannat hemma, knepigt nog tar det väldigt lång tid för de amerikanska gästerna innan de inser det samma men då är det redan försent.
Detta var nog årets stora filmupplevelse. För vissa på ont för andra (jag) på gott. Midsommar är en rejält skruvad berättelse som paketerats med ett fantastiskt foto och en hel del snygga men subtila specialeffekter. Trots en speltid på två timmar och tjugo minuter och en handling som rör sig framåt i snigelfart satt jag som förtrollad, ibland glömde jag t.om bort att blinka. Midsommar är vacker och förtrollande, det var länge sedan jag blev så uppslukad av en film. Det är även en stundtals brutal film som hela tiden bär på en aura av obehag. Våldsscenerna är få men när de väl visas är de rejält slafsiga och mig veterligen är det första gången man visar en s.k blodörn på film.
Om man väntar sig en traditionell skräckis lär man bli besviken. I känsla och stil påminner filmen om Asters förra film. Det som gör att denna film funkar bättre för mig är att skräckmomenten känns mer naturliga i Midsommar. Jag anser fortfarande att Hereditary hade varit bättre som ren dramafilm. Den sistnämnda hade inte heller Florence Pugh i huvudrollen (även om Toni Colette var bra i Hereditary). Jag fick upp ögonen för skådisen i den suveräna Lady Macbeth och undrar om hon inte är ännu bättre i sin roll som Dani.
Jag förstår om inte alla gillar Midsommar då det är en film där gränsen mellan kanon och kalkon är hårfin men för mig blev det en fantastisk filmupplevelse. För första gången sedan Mad Max: Fury road blev jag sugen på att se om en film på stört och jag kan inte annat än att dela ut högsta betyg till Midsommar (det var ett tag sedan sist, 2016 och La la land (Babylon Berlin är som bekant en tv-serie)).
Idag (om man är patreon) talar jag, Steffo och Fiffi om filmen i podden Snacka om film. Jag var lite snål med mitt betyg i podden då Midsommar visade sig vara en film som växte efter titten.
Regi: Ari Aster
Betyg: 10/10
Ett tiotal personer träffas i en övergiven industrilokal för att utföra lite skumraskaffärer. Pengar ska bytas mot vapen och dealen överses av en förhandlare för att inget ska gå fel. Alla inblandade har nerverna på helspänn och när det blir lite tjafs tar det inte lång tid innan allt går åt fanders och man börjar skjuta hejvilt på varandra. Om de inblandade hade varit bra skyttar och/eller iskalla mördare hade Free fire blivit en kort film nu verkar de flesta vara glada amatörer och efter ett par minuter är sällskapet mer att likna vid skadeskjutna kråkor än ett gäng förhärdade brottslingar.
Conor har det inte så lätt. Hans föräldrar bråkar dagarna i ända och till på köpet tvingas han att byta skola. Där stöter han på Ann som påstår att hon är modell. För att imponera på henne frågar Conor om hon inte vill ställa upp som skådis i en rockvideo som hans band ska spela in. Ann tackar ja och det enda Conor nu behöver göra är att starta ett band och skriva några låtar. Ett annat problem är att Conor inte verkar ha någon som helst susning om rockmusik. Turligt nog är hans haschrökande storebror Brendan bättre bevandrad inom området och snart är bandet Sing street igång.
FILMITCH 