Alita: Battle Angel (2019 USA)

Den här filmen var jag mycket tveksam till. Det gjordes rejält med reklam för filmen på bio och regissören Robert Rodriguez hade tom spelat in ett litet tal där han berättade hur fantastisk filmen var. När man lanserar en film så här mycket får jag känslan av att filmmakarna är desperata och gör allt i sin makt för att sälja in en dyr men undermålig produkt. Resultatet blev att jag var rejält less på filmen redan innan den haft premiär och struntade i den. En del filmspanare har dock hyllat filmen så här i efterhand så jag gav den trots allt en chans.

Robotreparatören Dyson Ido hittar en cyborg på soptippen som han startar upp. Cyborgen har tappat minnet och vet inte vem hon är eller varför hon hamnat på tippen. Dyson ger henne namnet namnet Alita efter hans döda dotter. Alita visar sig ha en hel del extraordinära förmågor och hennes förflutna börjar komma ikapp både henne och Dyson i form av en hel hop lejda lönnmördare.

Jag är glad att jag inte såg rullen på bio, nu var den inte dålig men speciellt bra var den inte heller. En medelmåttig film som duger om man vill slå ihjäl ett par timmar. Jag var inte beredd på att filmen skulle vara så melodramatisk. Död dotter, komplicerade förhållanden, lite tonårsromans och förräderi allt överkletat med så mycket CGI att både Lucas och Jackson torde bli gröna av avund. Just det sistnämnda var ett problem för mig vid titten då filmen gav ett intryck av att vara en blandning av Pixar och vanlig spelfilm. Nu har iofs de flesta filmer idag rejält med CGI-effekter ibland funkar det ibland inte. Denna gång funkade det inte för mig men uppenbarligen för en hel del andra biobesökare. Jag anar att en uppföljare lär komma men då kommer jag nog att passa både på bio och hemma.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

 

RoboCop (2014 USA)

robocop_poster2-610x902I ett framtida USA råder det en stor debatt om man ska tillåta att robotar ersätter poliser. Allmänheten är emot förslaget men företaget som producerar robotar av olika slag jobbar hårt för att ändra på opinionen. Man får en chans då polismannen Alex Murphy skadas i tjänsten. Tanken är att man ska lansera en cyborg (dvs en maskin med mänskliga delar, i det här fallet polismannen Murphys huvud satt på en robotkropp). Till en början går det som smort men snart dyker det upp problem. Murphy visar sig ha en egen vilja och inrättar sig inte efter företagets vilja och man funderar på att terminera Murphy för gott.

Den här nyinspelningen (originalet kom 1987)  har väl blivit mest känd för att svensken Joel Kinnaman innehar huvudrollen som polismannen Murphy. Vad jag tycker om Kinnaman som skådis vet jag inte riktigt men i den här filmen verkar han ha satsat hela sitt eventuella hantverkskunnande på att stirra intensivt, så intensivt att jag ibland blir rädd att att hans ögon ska ploppa ut. Då är övriga skådisar mer intressanta t.ex  Michael Keaton som slipprig affärsman, Gary Oldman som moraliskt ångestriden forskare eller varför inte Jackie Earle Haley som otrevlig typ.

RoboCop är lite väl allvarstyngd för min smak. Den ställer djupa frågor om vad som kan räknas som människa och andra etiska problem. Samtidigt försöker det vara en actionfilm men den filmkostymen blir för trång och vi serveras en håglös (men snygg) actionfilm som försöker vara djup men misslyckas på den punkten också. Filmen är lite av en slowstarter men när det tar fart blir det mest på rutin och aldrig speciellt spännande mer än finalen som dock schabblas bort lite. Den där välbekanta ”jaha var det allt ?” känslan sprider sig i kroppen när eftertexterna rullar.

Det råder ingen tvekan om att jag gillar originalet bättre men RoboCop av 2014 års modell är helt ok och två timmar på biografen flöt trots allt på relativt smärtfritt. I brist på annat kan man gott se filmen för att mot slutet av året klia sig i huvudet och inse att man knappt minns något av det man sett. Men då finns säkerligen filmen för 39:- spänn i reabacken på Maxi för den hågade.

Regi: José Padilha

Betyg: 5/10

Andra bloggkolegor som har sett den här rullen.

Except fear

Fiifi

Fripp

Jojjenito

Movies Noir

Nilma

Little children (2006 USA)

Det här var inte vad jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara en riktig feelbad film om otrohet, krossade drömmar och förortsångest. Visst innehåller Little children allt ovanstående men det visar sig att filmen faktiskt är ganska rolig trots allt elände.

Folk är smått hysteriska i förorten då en f.d dömd blottare, Ronnie, har flyttat in hos sin mamma. Föräldrarna håller ett vakande öga på sina barn och den f.d polisen Larry bedriver privatspaning på blottaren. Det andra historen i filmen rör sig om de två småbarnsföräldrarna Sarah och Brad. De träffas i lekparken och en oskyldig puss utvecklas raskt till en otrohetsaffär. Ingen av de två är lyckliga i sina äktenskap, Brad drömmer sig tillbaka till sin ungdomstid och är inte mogen för att ta sitt vuxenansvar. Sarah ignoreras av sin man som föredrar att onanera framför datorn med trosor på huvudet. M.ao en rejäl soppa.

Trots att filmen innehåller både allvarliga ämnen och miserabla liv berättar regissören Todd Field historien på ett lättsamt och ganska humoristiskt vis. Hela storyn är en aning skruvad vilket gör att man inte tar dramat riktigt på allvar. Detta kan ligga filmen till last men å andra sidan är förortsångestfilmer ganska vanliga så det kändes lite nytt och fräscht med de smått komiska inslagen. Filmen har även en voiceover. Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i dettta berättartekniska grepp men i Little children är den välskriven och lyfter verkligen filmen.

Filmen har många bra skådisar Jackie Earle Haley spelar blottaren Ronnie. Kate Winslet och Patrick Wilson är det otrogna paret. Just Wilson var en positiv överraskning, jag har alltid uppfattat honom som lite anonym, grå och träig men i rollen som Brad passar han som hand i handske. Jennifer Connelly är med i filmen men hon får tyvärr inte visa sina talanger speciellt mycket, hon har en biroll som Brads fru och får i ärlighetens namn inte mycket att jobba med vilket är synd. Litte children var en trevlig och lite oväntad överraskning som är väl värd en titt.

Regi: Todd Field

Betyg: 7/10

A Nightmare on Elm street (2010 usa)

Några ungdomar börjar drömma samma mardröm: De jagas av en man med ett bränt ansikte som har en kloförsedd handske. Ungdomarna upptäcker att om de skadas i drömmen så sker detsamma i vaket tillstånd. På olika sätt försöker de hålla sig vakna samtidigt som de i en kamp mot klockan försöker lösa mysteriet med den mystiske mannen.

Vi börjar bli vana med nyinspelningar av skräckfilmer vid det här laget. Efter att filmbolagen betat av Leatherface, Michael Myers och Jason han nu turen kommit till pedofilen Freddy som härjar på Elm street. Den nya versionen duger och har man inte sett orginalet kan man nog tycka att filmen är ganska bra för att vara en rysare. Tyvärr sitter jag ofrivilligt och jämför med orginalet vilket inte är till nyinspelningens fördel. Robert Englunds Freddy är mer skrämmande än 2010 års Jackie Earle Haley vilket kan bero på att man 2010 får reda på hela Freddys bakgrund, det okända är alltid mer skrämmande. En annan sak som var snyggare i den äldre versionen var övergångarna mellan dröm och verklighet man visste aldrig riktigt om ungdomarna drömde eller var vakna, 2010 råder det ingen tvekan om när Freddy lurar bakom knuten. Har ni inte sett orginalet gå och titta annars kan det kvitta.

Regi: Samuel Bayer

Skådespelare: Kyle Gallner, Rooney Mara

Betyg: 4/10