Flickan med åsneskinnet (1970 Frankrike)

peau-d-aneEn bit in i filmen är jag övertygad om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Jag får mycket obehagliga vibbar till en början under titten av Flickan med åsneskinnet eller Peau d’âne som den heter på franska. Till att börja med verkar scenografin vara skapad av någon med grava mentala problem. Folk springer omkring i spelkortskläder, kungen sitter på en tron i form av en jättelik katt och alla tjänare i slottet är blåmålade i ansiktet. Storyn gör inte det hela lättare. Drottningen dör och änkekungen kastar lystna blickar på sin dotter. Prinsessan tycker inte att faderns känslor för henne är helt ok men med hjälp av sin gudmoder som passande nog också är fe lyckas flickan fly efter att hennes far skänkt henne tre klänningar (en vackertväder klänning samt en mån och en solklänning) och som grädde på moset förmått sin far att flå slottsåsnan som skiter guld och diamanter och då har det bara gått en halvtimme av filmen.

När jag började se filmen var jag till en början alltför påverkad av de Hollywoodifierade sagoversionerna och hade halvt om halvt glömt bort att många sagor dels inte är helt logiska ens inom sina egna ramar samt att de kan vara lite opolitiskt korrekta för att uttrycka det milt. Nu är faktiskt Flickan med åsneskinnet en ganska snäll och oförarglig saga trots sitt incestuösa tema. När första chocken lagt sig börjar jag uppskatta filmen som har en naivistisk charm som inte går att komma ifrån. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom mästerverken Flickorna i Rochefort och Paraplyerna i Cherbourg. Likt dessa filmer har den undersköna Catherine Deneuve huvudrollen som prinsessan och Michel Legrand står för den småjazziga musiken som jag lärt mig att uppskatta.

Flickan med åsneskinnet är en lättsam bagatell men den är oerhört charmig och jag blev glad av att se denna lite märkliga film. Favoritlåten är Recette du cake d’amour (ung. Kärlekskaksreceptet), en melodi som till och med gör mig baksugen. Jag skickar med ett klipp på den låten och scenen som kan ses utan att det spoilar filmens handling, det rör sig som sagt om att baka en kaka.

Sofia skriver om fler djur men de hör till de levandes skara och skiter inte ädelstenar vad jag vet.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 7/10

Flickorna i Rochefort (1967 Frankrike)

LesDemoisellesdeRochefort_zpsa0a27b53I den franska staden Rochefort trånar folk efter kärleken i alla dess former. Simon Dame saknar sin förlorade ungdomskärlek som dumpade honom pga hans efternamn. Soldaten Max söker efter sin drömkvinna. Kompositören Andy Miller leter efter en kvinna som han stötte ihop med på gatan. Innehavaren av stadens café ångrar bittert att hon dumpade sin ungdomskärlek och hennes två döttrar Delphine och Solange har tröttnat på karlarna i staden och planerar att söka lyckan i Paris. Låter det rörigt? Lugn allt reder sig till det bästa.

Ibland kan man tycka att omslaget till en film far med en och annan lögn t.ex ”årets bästa film”, ”etta på biotoppen”  etc Flickorna i Rochefort ljuger dock inte. På omslaget står det kort och gott ”The are singing and dancing in the streets” och det är precis vad folk gör i den här filmen. Under två timmar får man som tittare sin beskärda del av av kärlek, sång och dans. Jag kan ana att många tycker detta är en film där man kanske går lite till överdrift. Alla filmens karaktärer är mer eller mindre bekymmersfria och tar livet med en klackspark trots alla kärleksproblem. Miljöer och kläder lyser i regnbågens alla färger och i bara farten kastar regissören in ett styckmord men folk är lika glada för det.

the-young-girls-of-rochefort

Flickorna i Rochefort är en film som gör mig glad ja nästan euforisk. Folk är trevliga, (t.om styckmördaren är lite småputtrigt mysig) charmiga, chicka och snygga. Musiken av Michel Legrand är småjazzig, medryckande och håller genomgående hög klass. Catherine Deneuve och Françoise Dorléac som spelar systrarna Garnier (de var även systrar på riktigt) är otroligt charmiga man blir nästan lite småkär i dem.Det enda jag hade lite svårt för i filmen var att Gene Kelly som spelar kompositören Miller är dubbad så man får tyvärr inte njuta av Kellys fina röst. Som en liten bonus har regissören Demy även vävt in trådar från andra filmer han tidigare gjort, både staden Cherbourg och danserskan Lola nämns vid ett par tillfällen.

03A_Rochefort

Då jag inte kan franska får jag förlita mig till den svenska textningen och den verkar vara lite märklig vid ett och annat tillfälle men det är smällar man får ta i en film som är en fest för både öga och öra. Tyvärr gjorde sig verkligheten påmind och detta är Françoise Dorléac näst sista film då hon omkom i en bilolycka blott 25 år gammal men i staden Rochefort är hon fortfarande evigt ung och bekymmersfri.

Regi: Jacques Demy

Betyg:9/10

Les Parapluies de Cherbourg (1964 Frankrike)

les-parapluies-de-cherbourg-jacques-demyGuy och Geneviève är störtförälskade i varandra. De planerar sin framtid tillsammans men det finns en del hinder i vägen t.ex hennes mor. Hon anser att dottern är alldeles för ung för att binda sig, något jag iofs kan hålla med om då Geneviève endast är 17 år. Mamman anser att Guy inte kan skänka dottern trygghet, han är 20 år och jobbar som bilmekaniker. Geneviève har heller inget glidarjobb då hon hjälper till i sin mors paraplyaffär. Trots moderns motvilja träffar Geneviève sin älskade Guy men verkligheten gör sig påmind: Frankrike ligger i kolonialkrig med Algeriet och Guy blir inkallad. Geneviève lovar att vänta på honom men två år är en lång tid när man är sjutton år, får en friare på halsen i form av en juvelerare samt att det visar sig att man är gravid (detta var på den tiden ett tv-program som Ensam mamma söker var otänkbart i etern).

Jag har sett filmen tidigare men anar att jag då var utrustad med sotade glasögon, öronproppar och ett hjärta av sten. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan ha för detta var en extraordinär upplevelse som satte mina känslor i storm av sällan skådat slag. Det tar några minuter innan jag vant mig vid att alla filmens repliker sjungs fram men sedan känns det helt naturligt, jag vill inte ha det på annat sätt. Filmen har inga direkta sångnummer utan olika teman som återkommer. De finns en del sånger men de vävs ofta in i dialogen och det fungerar ypperligt. Min misstanke är att det är just det att alla repliker sjungs fram som förstärker känslorna i filmens handling.

Filmen formligen sprakar av färg och känslor och innan jag förstår vad som händer har jag ryckts med i handlingen och är som uppslukad av kärlekshistorien. Catherine Deneuve är bedårande i rollen som Geneviève när hon är i bild suger hon åt sig all min uppmärksamhet. Hela filmen är bra från början till slut med den har två scener jag aldrig kommer glömma. Dels när Guy berättar för Geneviève att han blivit inkallad och det hjärtskärande slutet. Bloggkollegan Henke brukar tala om att det blir lite dammigt i rummet när det är känslomässiga scener. De sista fem minuterna av Les Parapluies de Cherbourg trodde jag att någon hade tömt en dammsugarpåse i vardagsrummet så dammigt var det. Jag skulle aldrig kunna tro att en simpel tankning på en Essomack skulle kunna vara så uppslitande. Själv tankar jag oftast på obemannade mackar där det mest uppslitande är när jag ser vad jag kommer få betala för bensinen.

Det finns inget annat betyg att ge än ett toppbetyg till detta kärleksdrama. Det kommer kännas lite futtigt att se andra filmer en tid framöver då de troligen kommer te sig en aning bleka mot denna känslomässiga färgstorm.

Både Henke och Sofia har sett detta mästerverk.

Jag hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 10/10

——————————————————————————————————————–

Då var det slut på det roliga för den här gången. Paljettklänningar och snajdiga kavajer hängs in i garderoben. Halmhatten kastas upp på översta hyllan i väntan till nästa vår. Musiken tystnar och bloggen blir med ens lite gråare. Jag vill passa på och tacka för kommentarer och om jag kollar på besöksstatisktiken så verkar det som att det finns många musikalvänner ute i landet men de är lite hemliga av sig.

Ett extra stort tack till Sofia, tillsammans har vi betat av blodtörstiga barberare, nazister och folk i extravaganta kläder. Naturligtvis så återkommer musikalveckan nästa år. Det har redan droppat in ett önskemål som jag ska göra allt i min makt att uppfylla.