BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Life (2017 USA)

Efter magplasket Child 44 som kom härom året verkar regissören Daniel Espinosa ha spelat på lite mer säkra kort den här gången med en film som är både kortare, rappare och ganska så förutsägbar.

Life utspelar sig på rymdstationen ISS. Filmen startar med en lång härlig scen utan några klipp där besättningen introduceras. Astronauterna har i uppdrag att fånga in en kapsel som kommer med jordprover från Mars vilket man också lyckas med. Till besättningens och hela världens glädje hittar man en levande cell i proverna men säg den glädje som varar då den lille krabaten utvecklar sig till en inte så speciellt trevlig organism. Nu får man lägga alla krafter på att hindra Calvin (som utomjordingen döptes till då den fortfarande verkade vara en trevlig liten krabat) nå vår planet.

En del kritiker har gnällt om att filmen är förutsägbar och att det är en rip-off på Alien. Jag kan nog instämma med att filmen är förutsägbar men vad spelar det för roll om hantverket är gott och storyn intressant? Att det skulle vara en rip-off på Alien kan diskuteras för om så är fallet skulle varenda film som utspelar sig på ett rymdskepp med en ogästvänlig utomjording vara det.

Life rullar på i och har en alldeles lagom speltid även om en och annan scen kanske kunde kortats av men jag blev åtminstone inte rastlös i min biofåtölj. Scenlösningar och kameraarbetet är mycket snyggt gjort och regissören lyckas med konststycket att få en ganska så rälig dödsscen att se riktigt vacker ut. Om jag ska tänka på några andra filmer som Life påminner om i genren ligger nog Gravity och Sunshine (där f.ö Sanada också är med som astronaut) närmare än Alien då dessa filmer rör sig om problem som staplas på varandra och Life är nästan lika snygg som de två tidigare nämnda filmerna.

Det som gör att jag inte sätter ett högre betyg är just att filmen är ganska så förutsägbar. Det blir aldrig riktigt spännande vilket i och för sig kan bero på att jag är lite avtrubbad nu för tiden men Life är ett förbaskat gott hantverk som är klart sevärt och då på bio då filmen vinner på att visas på stor duk.

Regi: Daniel Espinosa

Betyg: 6/10

The day after tomorrow (2004 USA)

51Xw9QwBPTL._SX500_Klimatforskaren Jack Hall försöker varna politikerna för att klimatet drastiskt håller på att ändras. Naturligtvis talar han för döva öron då politikerna bara tänker på vad en miljövänligare politik kan kosta. Katastrofen är dock närmare än vad någon kan ana och på bara några dagar kastas världen in i en ny istid. Jack får med ens nya problem då hans son har strandat i NYC och tillsammans med två kollegor ger han sig ut för att rädda sonen undan kölden.

Katastroffilmer brukar inte stå så högt i kurs hos mig speciellt inte de filmer som kommit på senare år då de är fyllda med moralkakor, kärnfamiljspropaganda och annat dravel men se, denna film var faktiskt inte så illa. Naturligtvis är folk så där självuppoffrande bortom allt sans och vett som bara folk i katastroffilmer är, naturligtvis kommer katastrofen att föra far och son närmare varandra och naturligtvis är det med en byracka som har fler liv än en katt. Trots dessa tröttsamma och sedan länge överanvända manusgrepp kantrar aldrig filmen. Av och till blir det ganska spännande ochThe Day after tomorrow innehåller en hel del maffiga scener och filmen blir aldrig för sentimental.

En annan faktor som höjer filmens värde är att skådisarna Jake Gyllenhaal och Dennis Quaid som spelar son och far. Det är två skådisar jag alltid har uppskattat att se på vita duken eller som i det här fallet på rutan. Att jag gillar filmer som utspelar sig i snö och is gör inte saken sämre.

Klarar man bara av lite dramaturgisk skåpmat och ett manus som tar sig lite väl stora friheter med fysikens lagar är faktiskt The Day after tomorrow en underhållande film med hög omtittningspotential.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 7/10

Nightcrawler (2014 USA)

3xbX1N9Lou Bloom är en mångsysslare och verkar inte bry sig speciellt mycket över hur han tjänar sina pengar. En sen natt stöter han på ett kamerateam som filmar en olycka. Lou inser att det finns pengar att tjäna genom att filma nyheter och sälja banden till de lokala nyhetsredaktionerna. Han lär sig också att ju smaskigare bilder desto mer betalt får man då kampen om tittarna är stenhård. Då Lou bäst kan beskrivas som en psykopat vars strävan är att bli rik och berömd  är han som klippt och skuren för jobbet då han är beredd att bokstavligen går över lik för att få sina bilder.

Det finns mycket att gilla med den här filmen. Fotot och stämningen av ett nattligt L.A har inte varit snyggare sen jag såg Manns Collateral. Jag får en drömsk känsla av staden och dess väsen när jag ser filmen en känsla jag inte upplevt sedan …..Collateral. Jake Gyllenhaal är su-ve-rän som psykopaten Lou. Jag får backa ända till 2007 och Chigurh i No country for old men för att hiita en rollfigur som väckt ett sådant obehag hos mig. Lou är inte galen men han saknar helt samvete och ser bara till sin egen vinning samtidigt som han är äckligt inställsam och artig när det passar hans mål.

Slutligen får filmen mig att filosofera över oss människor. En person som Lou skulle inte ha den framgång han har om inte vi konsumenter gottade oss i nyheter av det här slaget. Man skulle kunna säga att vi får de nyheter vi förtjänar. Det finns mer att säga i kring detta ämne men då jag nyligen hade en filmitch filosoferar orkar jag inte pladdra på denna gång. Däremot kan jag rekommendera Micael Dahléns bok Monster där författaren behandlar vår samhälles fascination om våld. Välskrivet och tänkvärt. Filmen Nightcrawler är väl värd att se och att vare sig  Gyllenhaal eller filmen inte är nominerad i de stora klasserna är för mig mycket förvånande.

Regi: Dan Gilroy

Betyg: 9/10

Prisoners (2013 USA)

tumblr_mrnmk2PQFq1r8q1s0o1_500Två grannfamiljer träffas på Thanksgiving, man äter, dricker och har trevligt i allmänhet. De två yngsta flickorna går ut för att leka och det tar en stund innan man upptäcker att flickorna är borta. Man ringer polisen och utredningsledaren Loki (Gyllenhaal) griper snabbt en misstänkt, Alex (Paul Dano). Den misstänkte är svagbegåvad och det är svårt att få något vettigt ur honom under förhören. Bevisen mot Alex är skrala och han släpps. Pappan (Hugh Jackman) till en av de saknade barnen bryter ihop och startar sin egna utredning då han anser att polisen inte kommer någonvart i fallet.

Det här var inte någon munter historia. Det är ett Amerika i både inre och yttre förfall som skildras. Vädret är grått, människorna är gråa och husen är slitna även om det bland medelklassen som historien skildras och inte bland samhällets mindre bemedlade. Trots att det är en dyster film som är lång (ca 2,5 timmar) blir den aldrig tråkig. Historien engagerar och karaktärerna är för en gångs skull människor och inte schabloner. Vem som är den skyldige till brottet avslöjas inte förens under den sista halvtimmen så det spänningsmomentet hjälper till att hålla mitt intresse uppe.

Filmens främsta styrka är dels miljöerna och trion Jackman, Gyllenhaal och Dano. Jackmans skildring av en maktlös machoman som inte kan skydda sin familj mot omvärlden och de handlingar han begår pga denna vanmakt torde vara hans bästa rollprestation till dags datum. Men jag ska erkänna att jag satt och tänkte på Wolverine när Jackman ser som mest förbannad ut, en karaktär skådespelaren aldrig kan undkomma. Gyllenhaals polis Loki är intressant då han är en lågmäld typ som man aldrig riktigt kommer in på livet. Det är han som binder ihop historiens alla trådar men jag kunde önskat lite mer kött och blod i karaktären. Slutligen har vi Paul Dano som har ett ”jag vill slå han på käften ansikte” men trots denna instinktiva känsla lider jag med karaktärens öde och Dano är en bra skådis.

Prisoners har många förtjänster och ett tag är filmen uppe och nosar på högsta betyg men när filmen mot slutet går från kriminaldarama till kriminalthriller förlorar den en aning i sin skärpa och tappar en hel del. Trots det allvarliga temat blir Prisoners mot slutet en thriller i mängden men bilkörningsscenen i finalen är mästerligt regisserad.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 7/10

End of watch (2012 USA)

I End of watch får vi följa Brian och Mike som är patrullerande poliser i LA. De trivs med sitt jobb och varandra. Mellan olika ingripanden fördriver de tiden med att munhuggas och diskutera kärleken. Brian som håller på med en filmkurs filmar under jobbet och bär ständigt en videokamera med sig till sina kollegors förtret. Under några ingripanden har de två polisernas arbete av en slump korsat ett latinskt gängs verksamhet. Gänget har börjat tröttna på de två poliserna och planerar att röja de två ur vägen.

Det här var en film som innehöll både vatten och vin. Skådisarna är mycket bra. Jake Gyllenhaal och Michael Peña i rollerna som de två poliserna har ett mycket bra samspel. Deras vänskap verkar äkta och jag tror på dem som poliser. När sedan Anna Kendrick gör entre i filmen som Brians flickvän blir det bara bättre, hon har en förmåga att sprida glädje omkring sig när hon visar sig i rutan. Att få se en film som skildrar poliser utan alkoholproblem och  kraschade äktenskap var skönt som omväxling. Brian och Mike är helt enkelt två killar som gillar sitt jobb. Även storyn med latinogänget som hela tiden ligger och puttrar i bakgrunden var spännande speciellt då huvudpersonerna är helt ovetande om den annalkande faran och upplösningen är mycket spännande. Filmmusiken är bra och ett par tre låtar hämtade jag hem från spotify på direkten.

End of watch dras dock med problemet att den vill berätta lite för mycket. Den velar mellan romantik, vardagslunken i jobbet, tjafset mellan de två poliserna, Brians filmande samt latinogänget. Många karaktärer introduceras men jag får aldrig riktigt kläm på dessa individer då i stort sett hela filmen skildras ur Mike och Brians ögon. Att filmen sedan är en hyllningsfilm till LAPD må va hänt, det kan jag unna poliserna då yrkesgruppen oftas skildras negativt i film. På det hela ger filmen ibland ett lite veligt och splittrat intryck vilket kanske är regissörens mening då den stundtals känns som en mockumentär över några polisers liv i L.A.

Regi:David Ayer

Betyg: 6/10

Movies noir har även sett filmen.

Source Code ( 2011 USA )

Efter Moon har regissören Duncan Jones fått aningens mer pengar att röra sig med, det betyder bättre effekter och fler skådisar. Moon hade som bekant i stort sett bara en skådis men som tur var en bra skådis, Sam Rockwell. Jones spinner lite på samma tema i Source Code som i sin tidigare film: En huvudperson vars identitet av olika anledningar är konstlad. En soldat från Afghanistan, Colter Stevens, vaknar plötsligt upp på ett tåg men med en annan persons utseende och identitet. Mycket snart ( ca 8 min) går det upp för honom att han deltar i ett experiment i syfte att förhindra ett terrorattentat. Tåget han sitter på har sprängts och man fruktar nya attentat. Militären har lyckats koppla Colters hjärnvågor till ett av offren på tåget men tidsrymden är bara 8 minuter sedan smäller bomben. Turligt nog kan man göra om experimentet flera gånger. Colter har åtta minuter på sig att identifiera terroristen och räkna ut dennes nästa mål. Vetenskapsmännen har emellertid inte lagt alla korten på bordet och en och annan obehaglig överraskning väntar på Colter.

Utan förra årets Insidious hade nog inte denna film gjorts. Man skulle tro att det blir tråkigt att se en film där åtta minuter repriseras om och om igen men icke. Fartfyllt, spännande och underhållande samt Jake Gyllenhaal i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga gjorde Source Code till av de bättre filmerna i sommar. En sommar som bara verkar bestå av superhjältar, prequels och sequels och andra ganska fantasilösa produkter. Filmen vågar även låta den genomsnittlige tittaren använda sin hjärna en aning men en lika stor utmaning som Insidious är Source Code inte. Det kan vara på sin plats att påpeka att jag älskar Groundhog Day ( Måndag hela veckan ). Båda filmerna bygger på liknande premisser att en person har möjligheten att återuppleva en sekvens och får en möjlighet att ställa misstag till rätta. Två andra filmer som man kan skyffla in i samma genre är The Butterfly effect samt den halvt om halvt oförtjänt bortglömda Retroactive . Gillar man inte ovan nämnda filmer ska man kanske se något annat på bio men jag var mer än nöjd. Till en början var betyget högre men jag är aningen ambivalent om jag gillar slutet eller inte. Vid en omtitt kan betyget höjas, kanske. Steffo och Fiffi har också sett filmen.

Regi: Duncan Jones

Betyg: 7/10

2 X Bruckheimer

 Att se en film producerad av Bruckheimer är som att besöka Mc Donalds: Man tycker det smakar ok men innerst inne vet man att trots all reklam och fina bilder på saftiga hamburgare är det ganska sunkigt. Det går inte heller att skilja maten åt för allt smakar ungerfär likadant med en viss variation.

När man ser: Armageddon, Transformers, ngn Caribbian eller som i detta fallet Prince of Persia och The Sorcerer’s Apprentice är det lite som att se samma film men med lite olika variationer. Vem som är regissör spelar faktiskt inte så stor roll då filmerna görs efter Bruckheimer mallen: Snygg tjej, lite osäker hjälte alt. hjälte som är lite oborstad, en comic relief karaktär som gärna får vara lite halvcrazy, gärna lite  konstlat allvar mixat med en del femöres filosoferande och sedan kör man järnet. Ofta har man lyckats kontraktera ett antal kända namn och ansikten i små och stora roller och filmerna är välproducerade.Det är ganska ofta underhållande och lättsmält och det är inget fel i det men resultatet blir oftast själlöst och i längden lite småtrist.

I Prince of Persia har vi den lite oborstade prins Dastan ( Jake Gyllenhaal ) som jagar en magisk dolk. Han hoppar och studsar genom historien, som är baserad på ett dataspel, tillsammans med prinsessan Tamina ( Gemma Anderton ) som i filmen har en otroligt jobbig röst ( helium ? ). Trots ihärdiga försök att få filmen att verka spännande blir resultatet lika beigt som ökensanden.

The sorcerer’s apprentice handlar om trolkarlen Balthazar ( Nicholas Cage i peruk ) som ska träna upp en ung kille ( Jay Baruchel med jobbigt gnällig målbrottsröst, tillgjord ? ) för att bekämpa den onda trollkvinnan Morgana le Fay. Filmen är laddad med effekter men magin uteblir. Det känns mer som att man visar vilka visuella stordåd som kan göras på vita duken idag.

Tråkigt blir det aldrig men trots alla effekter blir båda filmerna ganska ihåliga och tomma, lätta att se och lätta att glömma.

Betyg båda filmerna: 4/10

Brokeback Mountain ( 2005 USA )

Ibland händer det att man missar en film som ”alla” talar om, Brokeback Mountain är en av dessa filmer. Jag hade faktiskt halvt om halvt glömt bort den men påmindes om filmen av Fiffi. Med bestämda order om att lägga den högst upp i ”måste se listan” hade jag inget annat val än att se filmen.  Vilket jag i efterhand är tacksam för.

Brokeback Mountain handlar om två cowboys ( Ledger, Gyllenhaal ) som under en sommar i den ödsliga delstaten Wyoming (USA) arbetar som fårherdar. De bägge männen inleder ett förhållande under sommaren, vi får sedan följa de två männen under flera år. De båda männen försöker att leva ”normala” Svenssonliv med fru och barn men de träffas med jämna mellanrum och återupptar sin kärlekshistoria.

 Det är inte direkt en fartfylld film som Ang Lee ( Ice Storm, Mat Dryck Man Kvinna) skapat men fart och fläkt brukar inte vara regissörens kännetecken. Hans filmer präglas ofta av ett lugn på ytan men med stormiga inre känslor. Huvudpersonerna i Brokeback Mountain lever under ständig press, dels är de arketyper i en modern värld som inte längre har plats för forna tiders cowboys men det är inte heller en så vidsynt värld att den accepterar homosexuell kärlek. Detta är den destruktiva kraften i filmen som speciellt Ledgers rollfigur Ennis del Mar brottas med. Han är en macho cowboy med fru och barn samtidigt som han i omväldens ögon, om den visste om hans dubbelliv,  är en fjolla.

Med ett bra manus och helt fantastiska skådespelare har Ang Lee lyckats skapa en vacker men samtidigt sorglig kärlekshistoria. Har ni inte sett filmen gör inte som jag och vänta i flera år med att se den.

Regi: Ang Lee

Betyg: 9/10

Brothers (2009 usa)

När en kapten försvinner i Afganistan och antas vara död tar den yngre brodern ansvaret för hans familj, tar hand om barnen, tröstar frun och ställer upp i största allmännhet. Det visar sig att den äldre brodern inte är död, han fritas och återvänder hem problemet är att han nu lider av krigspsykos och familjen får svårt att ställa om sig till den nya situationen.

En nyinspelning på en dansk film med samma namn som jag inte har sett. Ett drama som har toppats med en radda bra skådespelare: Nathalie Portman, Sam Shepard, Jake Gyllenhaal och framför allt Tobey Maguire som nog gör en av sina bättre roller som psykiskt sargad soldat. Ett lågmält men engagerande drama som jag kan rekommendera.

Regi: Jim Sheridan

Skådespelare: Tobey Maguire, Jake Gyllenhaal

Betyg: 7/10