Deborah Lipp: The Ultimate James Bond Fan Book

Författaren Deborah Lipp  jobbar inom Wicca branschen och är samtidigt ett stort Bondfan, en något udda kombination kan tyckas. Hur som haver så har hon i vart fall knåpat ihop en bok om Bondfilmerna på dryga 500 sidor. Vid en första titt kanske inte boken lockar till läsning då den har få bilder och består mer eller mindre av textmassor sida upp och sida ned men detta var banne mig en av de bästa, om inte den bästa boken jag läst om Bondfilmerna.

Språket är underhållande och talar till mig som läsare. Jag får en känsla av att jag sitter och lyssnar på Lipps utläggningar om de olika filmerna.  Det är nördigt till tusen och boken är fullproppad med listor och fakta. Allt från de bästa fighterna, sämsta underhuggarna, snyggaste tjejerna och vilken mat som äts i filmerna tas upp.

En stor fördel med boken är att även om författaren är ett stort fan av Bond är hon inte helt okritisk. Vanligen brukar böcker av detta slag vara en enda lång okritisk hyllning vilket ofta blir ganska tjatigt i längden och så är som sagt inte fallet. Vidare är Lipp bra på att förklara vad hon gillar och inte gillar och även om jag inte alltid håller med henne i smak kan jag köpa hennes åsikter.

En av de sämsta filmerna enligt Lipp är OHMSS som jag anser vara den bästa, hon har t.ex svårt med tempot, anser att Savalas är helt fel som Blofeld och Lazeby anser hon vara så pass usel att hon att han är utan tävlan när de rör de vem som är den bäste Bond. Jag håller givetvis inte med med köper hennes resonemang som hon för fram på ett övertygande vis.

När jag läser boken får jag en och annan insikt om Bond och hans värld och filmer ses i ett nytt ljus. Även om jag kanske inte ändrar mina åsikter om favoritfilmerna så får jag en annan infallsvinkel på en hel del av filmerna och det är alltid hälsosamt att lyssna på andras åsikter.

Om man gillar Bond och vill fördjupa sig i filmerna skulle jag nog vilja kalla boken för omistlig. Övrigt folk som kanske inte har likt mig ett sjukligt intresse av James Bond behöver inte besvära sig.

Filmitch filosoferar: No time to die

Vill redan här varna för massiva spoilers.

Som jag skrev tidigare i veckan är No time to die en bra actionfilm men som Bondfilm dras den med en hel del problem. Jag får nog beteckna mig som ett fan av James Bond och hans värld däremot är hör jag inte till den gruppen Bondkonservativa som kippade efter andan när M byttes ut mot en kvinna eller skakade unisont på huvudet när 007 blev blond. Man kan ändra på en hel del i filmerna om Bond men inte på själva fundamentet som man nu gjort iom No time to die.

Hur man ser på Bond är naturligtvis olika, en del ser honom som en cool snubbe som är med i underhållande filmer andra som en sexistisk övervintrad dinosaurie. För mig är 007 en nostalgisk anakronism som mer eller mindre är den samme i en föränderlig värld. Han är mystisk, plågad och lever hela tiden på gränsen. Det som alltid lockat är just detta att man aldrig riktigt helt får lära känna karaktären han är lite av en gåta. En annan sak är det märkliga förhållandet till tid – världen förändras men Bond mer eller mindre består. Han dyker upp med några års mellanrum på bioduken och försvinner sedan en tid men återkommer alltid. Saker sker i Bonds universum men som rollfigur befinner sig 007 mer eller mindre i status que. Just detta är viktigt för mig. Jag kan köpa ganska breda ramar inom denna värld men oföränderligheten är viktig det är det som gör Bond tidlös.

Om man skulle se logiskt på människan Bond torde det vara ganska självklart att namnet och 007 beteckningen inte står för en och samma person. Hur skulle man annars kunna förklara de personlighetsförändringar som Bond uppvisat under åren? Deprimerad agent (Dalton) eller glad gamäng (Moore) ? Möjligen att James Bond lider av någon bipolär åkomma som har decennielånga toppar och dalar. Producenten Broccoli däremot har i alla år envist hävdat att Bond alltid är densamme från Dr.No till No time to die. Ett uttalande som nu blir intressant att se hur man ska följa upp pga de val man nu gjort i senaste filmen.

Jag har nämligen två stora problem med No time to die. Dels att det visar sig att Bond har en dotter och dels att han dör i slutet av filmen. Problemet med dottern är att där och då försvinner en del av Bond mystiken. När barn kastas in i filmer blir tonen på en gång en mer familjär och Bonds fall krackelerar illusionen av den ensamme agenten. Kvinnor kan komma och gå i Bonds värld men ett barn består. Indiana Jones blev t.ex avsevärt tråkigare och mindre intressant när han fick en son. Lika lite som jag kan se The Punisher kasta boll med en unge (vilket faktiskt hände med resultatet att jag skippade den tv-serien) kan jag se denna själsligt trasige agent gulligulla med en unge. Bondfilmerna har klarat sig ypperligt i 50 år utan att blanda in barn trist nog kunde man inte motstå den frestelsen till slut.

Nu har iofs Craig porträtterat Craig som mer mänsklig och skör än sina föregångare men att ha en dotter blir ett allt för stort steg. Ska jag vara ärlig känns det mer som en sak manusförfattarna stoppat in bara för att ge mer uppmärksamhet till filmen och på ett konstlat vis höja insatserna för Bond.  I en vanlig actionfilm funkar detta för mig men inte i en Bondfilm. Iom att 007 numera är pappa tappar figuren en stor del av sin mystik och blir en hjälte bland andra.

Vem står på tur att bli nye 007?

Jag förstår att frestelsen att låta Bond dö i slutet av filmen är stor. De ger ett prydligt avslut till Craigs era, det blir en snackis och får folk än nyfiknare på nästa film. Om man tänker till har man då tre vägar att gå. Antingen att Broccoli ändrar sig och säger att 007 numera är ett nummer. Då blir det en känsla av efterkonstruktion för att rädda sig från det hörn man målat in sig.

Om Bond dör försvinner också en del av myten med figuren,. Den som axlar manteln kommer alltid att kännas som ”ersättaren” som egentligen inte är den riktige Bond. Man kan också lösa det med att låtsas som det regnar. Ok han ”dog” i förra filmen men nu är han tillbaka. Denna lösning skulle dock göra att slutet i No time to die bara blir ett slag i luften och kan då jämföras med en halvtafflig jump-scare. Det jag tror kommer ske är att man gör en reboot av karaktären men ska då det som hänt tidigare räknas? Förvirrande och ett bevis på att man bara varit ute efter att chocka sin publik. Jag hoppas verkligen att Broccoli har en plan för hur hon vill gå vidare med James Bond och inte bara lät sig frestas av ett kortsiktigt bombastiskt slut.

Hade jag vetat att No time to die varit det absoluta sista Bondfilmen hade jag köpt hans död och faderskap men som fallet är nu känns ungen malplacerad och 007s död bara som ett försök i att boosta filmserien. Jag kan förstå de som gillar sin agent mer som en människa av kött och blod. Jag tycker dock man har lyckats bra med detta under årens gång – ibland med bättre resultat (Craig, Dalton) ibland med sämre (Moore, Brosnan) – men om han blir för mänsklig är det inte längre Bond utan en actionhjälte bland andra och vad är då anledningen att se en Bondfilm om Bondkänslan devalverats?

Vilken väg 007 kommer ta vet jag inte men klart att jag följer agenten på vidare äventyr även om en del av myten krossats och magin flagnat.

No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Spectre (2015 Storbr/USA)

SPOILERVARNING

Så blev det äntligen dags för Bond:24. Just denna film var jag lite extra förväntansfull inför. Inte av den anledningen att det är samma gäng i produktionen som gjorde den hyllade Skyfall utan mer beroende på skådespelarensemblen samt organisationen Spectres återkomst. I filmerna under 60-talet var denna organisation Bonds huvudfiende men det var inte agent 007 som knäckte organisationen utan en rättslig tvist mellan filmbolaget och Kevin McClory som tillsammans med Ian Fleming hade kläckt iden om Spectre och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Nu har man köpt tillbaka rättigheterna från McClorys dödsbo och därmed är det fritt fram att använda sig av denna sinistra organisation.

Handlingen går i korthet ut på att 007 får ett sista uppdrag av sin numera avlidna chef. Hans ska mörda en person och sedan besöka dennes begravning. Bond gör detta och spåren leder honom till en organisation, Spectre, som är dagar från att ta över all information som världens underrättelsetjänster sitter på. Det visar sig också att organisationen har legat bakom allt elände som drabbat Bond i de senaste filmerna. Likt de tidigare filmerna med Craig får Bond agera solo då MI6 inte kan stödja hans uppdrag.

Filmen startar med en suverän inledningsscen som utspelas i Mexiko under De dödas dag.

Jag har inga större problem med storyn, den rullar på ungefär som en film med 007 ska göra. Det är däremot lite tröttsamt att var och varannan thriller numera ska rida på Snowdens ”avslöjanden” och varna för ett övervakningssamhälle som redan är ett faktum och som de flesta gladligen verkar anamma. Jag hade även lite bryderier över att M var tvungen med att vänta med att ge Bond uppdraget tills efter sin död. Kunde hon inte leverera detta till honom tidigare? Varför detta hemlighetsmakeri? Ett annan fundering är organisationen Quantum som lanserades i de två första filmerna. Hur kommer den in i bilden nu när Blofeld hävdar att han och Spectre ligger bakom allt? Egentligen är det inte så mycket att bry sig om men när Bondfilmerna blivit mer realistiska ökar kravet från mig som tittare att saker och ting ska vara någorlunda logiska.

Christoph Waltz som Blofeld. Gary Oldman tillfrågades först men tackade nej. Det hade kunnat bli en intressant och annorlunda gestaltning.

Skådisarna som gav mig ståpäls var naturligtvis den undersköna Monica Bellucci (enligt rykten fick man ”sminka ned” henne då hon såg för bra ut) samt Christoph Waltz. Allt verkade vara upplagt för en promenadseger men så blev det inte riktigt. Kritiken har varit blandad, allt från femmor till närapå bottenbetyg. Filmen anklagas för att vara tråkig, Craig är trött i rollen som Bond, Waltz och Bellucci underutnyttjade osv. Till viss mån kan jag förstå kritiken men håller inte riktigt med om allt. Jag anar att de som gillade Skyfall men kanske inte är några större fans av Bond kan ha svårt för den här filmen. Jag gillade iofs Skyfall men var inte eld och lågor över filmen som så många andra. Spectre är ett steg tillbaka mot den mer ”klassiske” Bond både i upplägg samt känsla om det är bra eller inte är en smaksak. Jag blev inte överraskad att serien tog detta steg tillbaka då slutet på Skyfall hintar en aning om en liten tillbakagång till det äldre konceptet.

Léa Seydoux är filmens Bondbrud. Personligen hade jag hoppats på Monica Bellucci.

Problemet med Spectre är att man vill lite för mycket och vet inte riktigt vad man ska lägga krutet på. Bellucci är sorgligt underutnyttjad och svischar förbi i handlingen. Det är synd för hon är en bra skådis. Léa Seydoux som spelar filmens Bondbrud är helt ok och man får in henne snyggt i handlingen men i mina ögon blir det kaka på kaka. Filmen hade funkat lika väl med Belluccis rollfigur och man hade kunnat lägga mer speltid på annat än att behöva introducera en helt ny rollfigur samtidigt som man skickar ut en bra skådis genom bakdörren.

Dave Bautista spelar Mr.Hinx. En av de bättre underhuggarna på många år.

Waltz speltid är också kort men det har jag mindre problem med. Det är inte ovanligt att huvudskurken inte har så mycket speltid men visst kunde man haft med honom i några fler scener. Filmens final är är en anings svag även om jag gillade att man inte tar död på Blofeld. Den kunde ha kortats till förmån mot lite mer tid i Blofelds bas. Spectre känns i sina stunder lite hackig och osmidig. Ibland tar man god tid på sig i berättandet och ibland får jag intrycket av att man skyndar vidare i storyn för att hinna med allt.

Titellåten och förtexterna är fruktansvärda. CGI är man iofs van vid numera men jag betackar mig för jättebläckfisken som täcker filmduken och ger en känsla av att man ska se få en monsterfilm. Låten är definitivt den näst sämsta som gjorts, sämst är Madonnas Die another day.

Det som är positivt med filmen är dock en hel del. För första gången på många år har man hittat en skrämmande henchman, Mr Hinx spelad av Dave Bautista håller nästan Red Grant klass. En ruggig typ. En hel del av actionscenerna är mycket bra. Inledningsscenens långa tagning tog andan ur mig, Biljakten fann jag vara mycket underhållande och flygplans/biljakten var fin. Spectre har även ett tågslagsmål som var en fin blinkning till 007 ser rött. Angpånende blinkningar till tidigare Bondfilmer sker de med sådan frekvens att ögonen blir alldeles torra av allt blinkande. Kanske lite överdrivet men det underhåller åtminstone för stunden. Många hävdar att Craig känns trött och oinspirerad men det håller jag inte med om. I sina stunder känns han tom lite sprallig och har begåvats med ovanligt många one-liners för att vara Craig. Denna känsla kan bero på att Spectre har ett lite lättsammare manus än tidigare filmer.

Vad blir då slutomdömet? En underhållande film som inte följer i fotspåren av Skyfall. Om det är bra eller inte kan diskuteras. Jag vart i alla fall road och trots att det är en lång film fick jag vare sig träsmak, restless legs eller problem med att hålla ögonen öppna. Det blir åtminstone sju martinis och jag väntar ivrigt på Bondfilm nummer 25.

Filmspanarna: Skurkar

En av de mest fascinerade skurkarna jag stött på under alla år av filmtittande är Hugo Drax. Han är huvudskurken i magplasket Moonraker och är den största (enda?) anledningen till att man bör se och se om denna bedrövliga historia. Drax spelas av skådisen Michael Lonsdale som verkar ha byggt sin karriär på att vara så low key som möjligt. Han dyker upp i Agora där han mumlar lite, han har ett par scener i den knepiga filmen The Holcroft Covenant där han f.ö har begåvats med en mycket märklig replik som i och för sig följer den skådespelarstil Lonsdale inmutat: Aldrig gå till överdrift, visa så få känslor som möjligt samt finslipa den redan obefintliga mimiken till det yttersta.

James Bond. You appear with the tedious inevitability of an unloved season

Lonsdale/Hugo Drax verkar kanske inte vara speciellt upphetsande vid den första bekantskapen men han vinner i längden med sin minimalism. Härom veckan hyllade jag aktrisen Béatrice Dalle för sin karisma, Lonsdale är hennes totala motsats. Trots detta så sätter han sig i tittarnas sinne, kanske beroende på att han är så självutplånande i sin skådespelarstil och detta i en tid där narcissism tagits bort som diagnos av den anledning att det numera är så vanligt att det anses som normalt. I tider som dessa behövs skådisar som Lonsdale för att påminna oss vanliga dödliga att man inte alltid måste märkas i det offentliga rummet för att hävda sin existens.

Look after Mr. Bond. See that some harm comes to him.

Denne osannolike skådespelare och karaktär sätts då som motståndare mot den skrockande gabardincharmören Roger Moore i filmen Moonraker och kontrasten mellan de två blir närapå brutal. Roger Moore glider runt i filmen som brukligt, sveper drinkar, sätter på fruntimmer och fightas alltid med en one-liner redo i mungipan. Drax däremot rör sig i slowmotion i dubbelknäppt kostym, har samma ansiktsuttryck filmen igenom. Bonds möten med Drax ger mig en smått surrealistisk känsla och det känns som att karaktärerna kommer från två helt olika dimensioner. Mest påtagligt blir det i 007:s första möte med skurken. För de som sett en och annan Bondfilm är scenariot välbekant: Bond dyker upp med ett halvtaskigt alias och avslöjar direkt att han vet vad filmens skurk sysslar med. Skurken låtsas vara oberörd men vill samtidigt visa sin makt genom någon form av extravagans. Det är i den sista detaljen där Drax bryter mot det förväntade mönstret. Han erbjuder Bond en gurksmörgås. Här har vi en man som i stort sett har råd att köpa vad han vill, han bor i ett slott fyllt av tjänare och skulle kunna flyga in både kockar och festmåltider från jordens alla hörn men väljer att servera en smörgås med troligen världens tråkigaste pålägg. Gurka. Är det en förolämpning eller är Drax verkligen så tråkig som han verkar?

May I press you to a cucumber sandwich?

Drax besitter även en förmåga som inte ens självaste 007 rår på. Karln formligen sjuder av repliker och one-liners. Dessa innehar en poetisk ådra som gör att Bonds one-liners faller likt döda fåglar till marken vid en jämförelse. Detta i kombination med den likstels benägna skådespelarstilen gör Hugo Drax till en av de mest minnesvärda skurkarna åtminstone på min filmhimmel. Det enda som jag undrar över är varför han vill ta över världen? Drax verkar vara så otroligt tråkig och inbunden så vad ska han med världsherravälde till?

Klicka vidare och se vad övriga filmspanare har att säga angående dagens tema.

Movies noir 1

Movies noir 2

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

007 alla filmerna.

Inspirerad av Fripp som gjort en mycket bra och underhållande genomgång av Bondfilmerna kände jag att jag nog borde lista alla filmerna om 007 från den sämsta i till den bästa. Det tog en halvtimmes funderande på verandandan tillsammans med en kaffekopp. Listan är absolut inte definitiv utan den speglar det jag känner för ögonblicket. I många fall är det en ren fråga om gradskillnad mellan filmerna, speciellt i mellanskiktet.  Det kan hända att listan inte överrensstämmer med mina betyg som jag tidigare satt på filmerna men betyg är en färskvara. Jag kör bara de officiella Bondfilmerna från EON. Vid varje film ger jag en kort kommentar över vad som är bra eller dåligt med filmen och jag länkar till mina längre inlägg om respektive film.

Licence to kill

Problemet är att det känns inte som en Bondfilm utan mer som en påkostad actionfilm. Min känsla av att det är en film om 007 är nada. Som actionfilm är den helt ok men nu var det Bondfilmer som skulle listas.

Die another day

En hel del bra actionscener, Miranda Otto och Toby Stephens är bra som skurkar men samspelet mellan Berry och Brosnan är bara jobbigt sedan finns det även gott om korkade idéer i filmen. Electrohandskar någon?

The Man with the golden gun.

Moore är bra och det är snygga miljöer men Nick Nack och Britt Ekland sänker betyget rejält. Filmen får aldrig upp farten utan står mest och stampar.

Diamonds are forever

Bra film fram tills 007 landar i USA då det blir buskis för hela slanten. Blofeld i kvinnokäder, livvakterna Bambi & Thumper  och till på köpet en Connery som ser ut att blivit blästrad av ”brun utan sol”.

A view to a kill

007 med rynkor i rynkorna. Moore är definitivt på övertid som hemlig agent. Trist Bondbrud och Grace Jones är bara konstig. Gillar första halvtimmen som är mycket rolig samt (här står jag ensam i mitt tyckande) brandbilsjakten i S.F.

Octopussy

Sköna skurkar och en hel del bra action. Men Moore är för gammal för rollen och filmen har plågsamt många buskisscener. Slutfighten är makalöst töntig och flygplanscenen är för överdriven. Tågfighten gillade jag.

Tomorrow never dies

Fartfylld film, kanske för fartfylld.  Jonathan Pryce är bra som skurk men spelar över i tid och otid. Berättelsen dränks i kulsprutesmatter som blir tröttande i längden. Gillar prologen med terroristbaseren.

 You only live twice

Blofeld (Donald Pleasence), sköna miljöer, fantastisk filmmusik och snygga inventarier. Tyvärr tappar filmen rejält andra halvan och jag har alltid funnit dessa masscener med folk som springer runt och skjuter på varandra kors och tvärs något sövande. 007 som japansk fiskare är verkligen ingen höjdare.

 The Living Daylights

Gillar den allvarsamme 007 som nästan är lite deppig. Fighten på Herculesplanet är mycket bra men handlingen är alldeles för rörig. Skurkarna Koskov och Whitaker är ena riktiga töntar.

Moonraker

Enda anledningen till att den hamnar så högt är Hugo Drax. Det är alltid roligt att se en film där producenterna tappar konceptet totalt för detta är en soppa utan dess like.  Mycket högt underhållningsvärde men filmen är kanske inte den bästa.

Quantum of solace

Hade kunnat bli en av de bättre Bondfilmerna. Bra skådisar och action men regissören Forrester gör allt i sin makt för klippa sönder filmen så man har svårt att förstå vad som händer. Påminner till viss del om Licence to kill men den här filmen har åtminstone känslan av att det är en Bondfilm.

Goldeneye

Bra fart i filmen. Judy Dench gör entre som M likt Brosnan som 007, en välbehövlig injektion!  Har tyvärr svårt för Xena Onatopp hon är i mina ögon ”over the top”.  Bra försteskurk och hisnande prolog.

Thunderball

Fantastiska miljöer. Domino är den snyggaste Bondbruden av alla (men inte den bästa). Storyn är enkel men trovärdig. Tyvärr faller filmen då det är lite väl mycket dykning för min smak.

Goldfinger

Har många klassika scener och satte ribban för efterföljande Bondfilmer. Även här går det lite på tomgång under filmens andra halva och blir tyvärr småtrist.

The Spy who loved me

Storyn flyter på bra. Spektakulär action blandas med mer jordnära scener. Agent XXX, Jaws och en överkåt 007 är de svaga korten. Det hade varit bättre om Sandor varit huvudhenchman istället.

Dr. No

Lite trevande start på filmserien men bra skurk och Bondbrud. Connery visar vart skåpet ska stå och intressanta Sylvia Trench är med på ett hörn. Snygga miljöer.

The world is not enought

Om jag blundar hårt kan det stundtals gå att ignorera Dr Christmas Jones men det är svårt. Synd då filmens story hör till de mer känslomässigt dramatiska i serien och innehåller en rafflande båtjakt och ett bra skurkpar i Elektra King och Renard även om den senare är underutnyttjad.

Skyfall

Påminner lite om nummer sju på listan då det är ett actiondrama. Troligen den bästa ensemblen i en Bondfilm med Bérénice Marlohe som enda svaga kortet. Fantastisk öppningscen och jag gillar när 007 goes ”Straw dogs” på slutet.

Live and let die

Kanske bästa skurkensemblen i en Bondfilm. Trots sin hjälplöshet är Solitare bra som Bondbrud. En skön avslappnad känsla präglar filmen som har många bra actionscener främst då buss och båtjakten. Svagt slut dock.

For your eyes only

En jordnära story. Gillar slutfighten, skurkarna och biljakten. Simpel men effektiv film.

Casino Royale

Bonds parkourjakt i början hör till seriens höjdpunkter. Daniel Craig är mycket bra som 007 så även Green och Mikkelsen som Lynd och Le Chiffre. Gillar storyn. Kanske en anings för lång men närapå perfekt.

From Russia with love

Den ryslige Grant och hemska Rosa Klebb hör till de värre skurkarna i 007:s skurkgalleri. 007 får vara det han faktiskt är anställd som för en gångs skull, nämligen agent. Bra flyt i storyn. Men lite väl mesig Bondbrud.

On her Majesty´s Secret Service

Grunther, Irma Bunt, Tracy, Blofeld och Bond i ett storslaget actiondrama. Cortina, Piz Gloria, skidjakter, kärlek, hypnos och mul o klövsjuka samt ett av filmhistoriens sorgligaste slut gör detta till den absolut bästa Bondfilmen genom tiderna.

Tackar än en gång Henke för inspiration kolla in på hans lista jämför och inse att vi tycker i stort sett lika (nästan) när det handlar om de sju främsta filmer om 007.

Daniel Craig – och sedan?

Skyfall var en formidabel succé som blev hyllad världen över. Daniel Craig som spelar 007 har skrivit på för två filmer till något som gläder mig då jag anser att hans gestaltning av Bond hör till de främsta. Troligen lär Craig inte fortsätta att spela James Bond efter dessa filmer. Han har redan antytt både en och två gånger att han känner sig lite för gammal att spela 007. Om nu filmbolaget håller sin utlovande produktionstakt med en Bondfilm vartannat år kommer vi 2018 finna en annan skådespelare i 007:s gestalt som beställer drinkar, dödar folk och går till sängs med vackra damer. Frågan är bara vem.

Jag försöker sia lite i framtiden här och rättar mig efter ett par kriterier. Skådisen bör vara kring 35 – 40 år 2018 om han ska hålla som Bond i en tre-fyra filmer. Vi vill inte ha en dubbelnolla som stapplar sig fram genom sina äventyr, det räckte nog och väl med Moores sista filmer. Skådespelaren bör vara från Storbritannien – här är jag lite konservativ och vill inte ha en amerikan som försöker tala med engelsk brytning men ok, Lazenby var från Australien så det är inte otänkbart att skådisen är från en annan del av den anglosaxiska världen.

Ladbrokes har gjort en bettinglista på vem som skulle kunna axla rollen som Bond efter Craig, De har en del intressanta förslag, speciellt nummer ett på listan.

Efter att ha tänkt och studerat tänkbara kandidater på internet fann jag dessa tre mest passande som den nye Bond.

Clive Standen är kanske mest känd från TV. Han skulle kunna spela en ganska biffig Bond frågan är om han inte är för välbyggd för rollen men det är ett intressant val.

Henry Cavill har faktiskt tidigare varit på tapeten i Bondsammanhang men då tackade skådespelaren nej då han kände sig för ung för rollen. 2018 torde han passa perfekt men det kan bli svårt om sommarens Superman blir en succé. Det blir svårt att kombinera två filmserier samtidigt.

Dan Stevens från b.la Downtown Abbey är mitt sista förslag och visst är han den av de tre som ser mest agentlik ut och med några fler år på nacken skulle han nog kunna passa mycket bra i rollen som Bond.

Jag hittade en lista på IMBD där ni själva kan gå ut och kolla in vilka Brittiska skådisar i ”rätt” ålder som möjligen kan axla Craigs mantel som 007.

Den nya Bondfilmen har än inte fått något namn men man har redan signat den undersköna Penelope Cruz i rollen som Bondbrud. Ett bra val då hon dels är en bra skådis men också har en ålder som matchar Craigs Bond. Personligen skulle jag uppskatta Rachel Weisz i rollen som skurk, en roll hon skulle klara av med glans och när jag ändå är önskartagen skulle jag älska om Tom Hardy gör rollen som henchman. Vem som för äran att spela mot Cruz och Craig får framtiden utvisa men man kan alltid hoppas.

Everything or nothing: The Untold story of 007 (Storbrit 2012)

Filmbolaget som Broccoli och Saltzman bildade när de började spela in Bondfilmerna hette EON och står för just Everything or nothing och jag blev lite rikare på värdelöst vetande. Den här färska dokumentären tar upp Bonds historia från skapelsen av karaktären av Ian Fleming till de senaste filmerna. Det är ingen djupdykning i fenomenet Bond, det är filmen allt för kort för att klara av, med den ger en bra sammanfattning av  historien om James Bond.

Tacksamt nog är det ingen fjäskdokumentär där skådis efter skådis sitter och hyllar folk till höger eller vänster vare sig de gjort sig förtjänt av det eller inte. Man har lyckats få med alla skådisarna som spelat 007 med ett undantag (mer om det senare) samt en hel hop andra personer som på ett eller annat sätt har varit inblandade i produktionen under årens lopp. Vi serveras en del anekdoter och de intervjuade delar med sig friskt av både fram och motgångar. Barabara Broccoli kan t.om kosta på sig att vara lite självkritisk ibland.

Den ende som inte är med i dokumentären är surgubben Connery. Trots att det är över 40 år sedan han hoppade av serien är han fortfarande grining då han anser att han fått för lite betalt.I.o.fs kanske han har rätt men å andra sidan är det tack vare Bond Connery lyckades bli en etablerad skådis. Jag förundras också över hur man kan gå och sura i fyra decennier men det är Connerys problem och inte mitt.

Om man som jag gillar 007 är Everything or nothing en intressant dokumentär kanske inte en djuplodande analysl men 90 minuter går undan snabbt. För de som har ett något svalare intresse av James Bond kan dokumentären kanske kvitta men det är en bra inkörsport till Bond och hans värld. Det enda som jag saknar förutom Connery är att jag vill ha mer. Filmen hade gärna fått vara en timme längre.

Regi: Stevan Riley

Betyg: 7/10

Bondtema: Skyfall (USA/Storbr 2012)

Det tog ett tag innan senaste Bondfilmen hittade hit på bloggen. Men jag ville se om Skyfall än en gång innan jag skrev om 007:s senaste bedrifter för ett inlägg om Bond slarvar man inte med. Jag vill också passa på att varna för spoilers men anar att de flesta har sett filmen vid det här laget.

Efter Quantum of Solace kom det grus i maskineriet och än en gång fick serien om agent 007 göra halt. Inte beroende på att intresset för James Bond falnat utan pga. ekonomiska problem för filmbolaget. Efter år av oändliga ekonomiska transaktioner fick produktionen av den nya Bondfilmen till slut grönt ljus. Numera är det Sony som står för fiolerna och de har ambitionen att producera en film om 007 vartannat år. Jag hoppas verkligen att bolaget lever upp till den ambitionen då filmerna om Bond kommit alltför oregelbundet de senaste decennierna.

Craig gör rollen som 007 för tredje gången. Judi Dench för sjunde och sista gången.

Som brukligt hade filmen namnet Bond samt ett ordningsnummer (i detta fall 23) tills man kommit på ett passande namn. Man bollade med olika förslag som t.ex A Killing Moon, Once Upon a Spy och Silver Bullet innan man sent en natt fastnade för Skyfall. Oftast har man använt sig av titlar från Ian Flemmings böcker och noveller men det här är första gången en Bondfilm fått ett namn som inte hämtats från någon litterär förlaga. Först gillade jag inte titeln men efter att ha sett filmen fann jag namnet passande då Bonds värld faller samman under filmens gång.

Många nya karaktärer introduceras i filmen. Här den ”nye” Q.

Skyfall är ett jordnära Bondäventyr som rör sig om något så simpelt som hämnd. En av MI6 gamla agenter, Raoul Silva,  anser sig ha blivit förråd av M och sätter igång en kedja av händelser för att döda sin gamla chef. 007 startar filmen med att bli skjuten under ett uppdrag och måste sedan bevisa att han fortfarande duger som dubbelnolla. Samtidigt som M jagas av det förflutna ifrågasätts hennes kompetens av tjänstemän inom regeringen. Den slutgiltliga upprörelsen mellan Bond och Silva utspelar sig på familjen Bonds gods i Skottland.

Naomie Harris som en avsevärt mer handlingskraftig Moneypenny

När det handlade om castingen var det som vanligt många namn i omlopp. Raquel Weitsz som skurk var ett tidigt rykte som nog baserades på att Craig och Weitsz är ett par. Kevin Spacey var tillfrågad att spela filmens skurk men nödgades tacka nej pga av tidsbrist. Man hade ambitionen att spela in delar av filmen i Sydafrika och Indien men Sydafrika visade sig bli för dyrt och i Indien hade filmbolaget svårt att få inspelningstillstånd. Kanske det berodde på filmteamets bedrifter i landet under Octopussy?  I.om att Indien kom på tal spekulerades det om att Freida Pinto skulle spela Bondbrud. Men i slutändan var det Javier Bardem som knep rollen som skurk efter påtryckningar från regissören Mendes och den för mig okända (men är inte de flesta kvinnor som spelar Bondbrud det?) Bérénice Marlohe fick rollen som Bondbruden Severine. Även Ola Rapace och Ralph Fiennes knöts till filmen och de sköter sina kort väl även om jag personligen kan tycka att det tjatades lite väl mycket i media om Rapaces dialogfria insats i Skyfall. Å andra sidan gjorde svensk media som de brukar i liknande  situationer: Skiter knäck i ren upphetsning så fort en svensk är inblandad i en amerikansk filmproduktion.

Ola Rapace som lönnmördaren Patrice.

Tanken var även att erbjuda Sean Connery rollen som Kincade,  fastighetsskötare av godset Skyfall. Turligt nog så släpptes den iden. Om Connery mot förmodan hade tackat ja till rollen som Kincade hade allt fokus hamnat på Connerys återkomst till Bondserien och själva filmen Skyfall hade hamnat i skymundan. Nu var det inte första gången man lekte med tanken att låta en gammal Bondskådis göra comeback. I förarbetet till Goldeneye lekte man med tanken att låta både Connery och Moore spela filmens skurkar. Rollen som Kincade gick nu som bekant till Albert Finney och han sköter sig bra. Jag saknar i alla fall inte Connery även om det hade varit lite roligt att se honom i en Bondfilm igen.

Filmens skurk, Raoul Silva. Även Silva följer Bondtraditionen och har en fysisk defekt, delar av hans käke är bortfäten.

Skyfall hör absolut till en av de bättre Bondfilmerna. En del (Joel host! host!) lär ha twittrat att gillar man Skyfall så gillar man inte Bond. Jag kan förstå den synpunkten men håller naturligtvis inte med. Då Bond har gestaltats av sex stycken olika skådespelare under 50 års tid är det ganska naturligt att de till viss mån gör sin egen tolkning av karaktären. Egentligen skulle man kunna dela upp Bondtolkningarna i två grupper. Dels livsnjutaren Bond som finner det roligt att vara agent och glider relativt obekymrat genom sina äventyr (Roger Moore men även Sean Connery fr.o.m. Goldfinger). I andra ändan har vi yrkesagenten som gör sitt jobb mer av plikt och har av och till dubier över sitt yrkesval (Lazenby, Dalton och Craig). Brosnan hamnar mittemellan dessa två versioner av Bond. Connerys och Moores filmer väger kanske lite lättare då de satsar mer på underhållning och har en stundtals farsartad stämning i sitt anslaget. De andra skådisarnas filmer har mer tyngd i sina karaktärsbeskrivningar och filmerna är en aning mer allvarsamma. Personligen uppskattar jag båda versionerna av Bond men måste jag välja föredrar jag Craigs bistra agent framför Moores skrockande gabardincharmör.

Severine dök upp och försvann i filmen. Går man på toaletten kan man missa 2012 års Bondbrud.

Desperationen hos vår hjälte och det sorgliga slutet är alla ingredienser som gör att tankarna går till min favoritfilm med 007, OHMSS. Skyfall är f.ö. den enda Bondfilmen där skurken uppnår sitt mål, i detta fall att döda M. Skyfall är fjärran från Brosnans och Moores filmer där man staplar actionscener på varandra. Vi får en chans att lära känna karaktärerna och därmed också möjligheten att bry oss om deras eventuella öde. Nu innehåller filmen många bra actionscener, speciellt öppningsscenen som hör till en av de bästa i serien om 007 och slutstriden på godset Skyfall som är både spännande och välgjord. Filmens slutminuter är ren filmmagi och jag känner ett begär att se nästa film i serien. Skyfall raserar Bonds universum som vi vant oss vid under de senaste filmerna men när eftertexterna rullar är den klassiska ordningen återställd. Q har introducerats, Moneypenny sitter bakom skrivbordet och M är återigen en man. Om det är på gott eller ont får framtiden utvisa.

Nye M, Ralph Fiennes – ett ypperligt val!

Nu är inte Skyfall helt utan fel. Bardiems skurk Raoul Silva är bra men jag är inte helt tillfredställd med hans deltagande i filmen. Han borde ha fått mer speltid och karaktären introduceras alldeles för sent in i handlingen. Bérénice Marlohe roll är för liten och man kan egentligen diskutera om Skyfall överhuvudtaget har någon karaktär som kvalar in som Bondbrud. Trots den långa speltiden är det trots allt en och annan karaktär som kommer i kläm.  Ett annat problem är att när Bondfilmerna blir mer realistiska ställer jag högre krav på att historiens trovärdighet. Vid omtitten fann jag både ett och annat som förbryllade mig men å andra sidan ska man inte ta det så allvarligt, det är underhållning det rör sig om och jäkligt bra sådan.

Filmens kanske snyggaste scen. 007 på väg till ett casino ackompanjerad av filmens titellåt.

Titellåten Skyfall hör till seriens bättre men det var synd att man inte nyttjade den fina melodislingan mer. Vad jag minns så var det bara i casinoscenen som man hör Skyfalltemat. Där och då fick jag en äkta 007 rysning.

Bästa replik? Craigs filmer är lite mindre vitsiga men visst finns det underhållande repliker.

Bond: A gun and a radio, not exactly Christmas, is it?

Q: You were expecting an exploding pen? We don’t really go in for that any more.

Regi: Sam Mendes

Det blir åtta dry martinis till Skyfall.

Bondtema: Bondbrudarna

När produktionen av en ny Bondfilm annonseras brukar det vara två karaktärer i rollistan som efterfrågas av media: Skurken och Bondbruden. Under årens lopp har 007 hunnit med att hoppa i säng med olika kvinnor ett sextiotal gånger om man ska tro boken The Rough guide to James Bond. På senare år har den sexuelle Bond tonats ned en aning. Vad det beror på kan ha olika orsaker; Nymoralism, Aids, försök att bli mer politiskt korrekt eller så antar producenterna kanske att biopubliken är mer intresserade av att se action än att se en karl som kryper till sängs med en tjugo till trettio år yngre kvinna. Vad vet jag?

Likt skurkarna har Bondbrudarna en hieraki. Vi har de kvinnor som 007 nyttjar som förströelse, det kan vara allt från kvinnliga kollegor till sjuksköterskor dessa karaktärer har ofta inget med filmens handling deras funktion är snarare att förmedla Bonds oemotståndliga charm och kraftiga libido till biopubliken. I filmerna sker det ofta att Bond charmar en kvinna för att på något sätt komma åt skurken, ibland kan det vara en av skurkens medhjälpare men i många fall en oskyldig sekreterare. Ibland gör 007 detta lite motvilligt. Connery suckade åtminstone tungt då han lite halvhjärtat lät sig förföras av Blofelds medhjälperska Helga Brandt i You only live twice. Dessa kvinnor går ofta en gruvlig död till mötes; Sönderslitna av hundar eller täckta av guldfärg för att nämna ett par kreativa hädanfärder. Slutligen har vi då de kvinnor som spelar huvudrollen och som är Bonds huvudsakliga intresse i filmen. Ibland så mycket att man är rädd att han ska glömma sitt uppdrag nämligen att rädda världen. Två gånger, Teresa di Vicenzox & Vesper Lynd, möjligtvis tre (Kara Milovy) har Bond blivit kär och vid båda tillfällena har det slutat riktigt illa. En agent kan inte kosta på sig att bli alltför känslomässigt involverad. Något som påpekas ofta i filmerna om 007

Bondbrudarnas bakgrund kan vara av olika sort.Ofta har kvinnorna någon sorts förbindelse med skurken, ibland omedvetet, Stacey Sutton, eller ofrivlligt, Solitaire. Många gånger har kvinnan samma mål som Bond nämligen att stoppa skurken antigen av hämnd Camile i QoS eller att hon är en kollega från en annan underrättelsetjänst som Jinx i Die another day.

Likt skurkarna kan man inte se någon tendens bland bondbrudarna genom åren då starka och relativt självständiga karaktärer blandats med ganska tafatta typer. Tyvärr får jag lov att säga att just de kvinnliga karaktärerna är ganska trista. Manusförfattarna verkar många gånger nöjda med att de hittat en snygg tjej i rollen för att sedan hålla tummarna och hoppas att det ska räcka. Naturligtvis finns det många undantag men med tanke på skurkarna tycker jag många gånger att tjejerna hamnar på undantag. Jag misstänker att manusförfattarna ibland upptäcker detta och försöker rädda rollen med att klistra på en titel på karaktären ihopp om att hon ska bli lite intressantare t.ex geolog Stacey Sutton eller atomforskare Christmas Jones men ingen doktorshatt i världen kan rädda en dåligt skriven karaktär.

Det har talats om en Bondförbannelse. De som spelat Bondbrudar har sett sina karriärer torpederade efter sitt inhopp i filmserien I en del fall kan det stämma men å andra sidan har vi skådespelerskor som Diana Rigg och Jane Seymour som det inte direkt har gått någon nöd på efter deras inhopp som Bondbrudar. Förklaringen till detta ligger nog mer i att man valt skådespelerskor vars främsta kvalite varit utseendet och inte agerandet.

Slutligen kommer vi till frågan; Vad ser alla dessa kvinnor hos Bond? I böckerna är de ofta ganska trasiga själar med bakgrunder som innehåller våldtäkter och mishandel, något som f.ö inte behandlas nämvärt i filmerna. Där i kan en förklaring finnas då 007:s uppgift blir att segla in som en räddande ängel. I filmerna får vi nog lov att acceptera att Bond har en oemotståndlig charm i kombination med att han är lite farlig. Lite av en fiktiv motsvarighet till Mikael Persbrant eller Clark Olofsson.

Likt listan på skurkarna kommer kvinnorna i kronologisk ordning.

Sylvia Trench: Den enda tjej som varit med i två Bondfilmer (Monneypenny och M borträknade). Kanske inte någon stor roll men jag finner karaktären intressant trots den lilla speltid hon har. Sylvia verkar ha skinn på näsan och är avsevärt piggare än många Bondbrudar. Tanken var att hon skulle vara Bonds flickvän i filmerna något man skippade i.om Goldfinger.

Honey Ryder: Scenen när hon stiger upp ur havet är klassik i Bondsammanhang. Däremot kanske hon inte tillför handlingen så mycket. Bond får mest släpa runt på henne i filmens final. Men det är svårt att göra en lista över Bondbrudarna och skippa Honey.

Domino: Jag var kanske inte så förtjust i henne när jag såg filmen men hon har en komplicerat bakgrund. Det är inte heller givet vilken sida hon kommer att välja i filmen. Manusförfattarna har för en gångs skull jobbat lite med den kvinnliga karaktären.

Teresa di Vicenzo: En av få kvinnor som Bond blivit kär i. Diana Rigg var en etablerad skådespelerska och det märks. Likt Trench har hon lite skinn på näsan och det är lite jävlar-anamma i karaktären. Naturligtvis blir hon räddad av Bond men hon står inte helt handfallen. Slagsmålet mellan Teresa och Blofelds underhuggare Grunther är mycket bra.

Solange: Kanske lite väl våpig och naiv men Solitaire är en spännande bekantskap. precis som i fallet med Domino vet man till en början inte riktigt var hennes lojalitet ligger. Hon är även utrustad med övernaturliga egenskaper något som passar stämningen i Live and let die. Scenen där hon spår Bonds ankomst för Dr. Kananga är minnesvärd.

Melina: I den bästa av Moores filmer finner man också en av de tuffare kvinnorna. Melina Havelock är ute efter hämnd på sina föräldrars mördare. Caroline Bouquet  gestaltar en kvinna som är iskall och målmedveten. Vill minnas att jag tyckte det var ganska skönt att få en handlingskraftig kvinna i en Bondfilm efter en hel rad av ”håll mig i handen James” karaktärer.

Vesper Lynd: En ganska plågad själ som blir intressantare var gång jag ser filmen. Eva Green är mycket kompetent troligtvis en av de bästa skådisarna som spelat Bondbrud under årens gång.

Bondtema: Skurkarna

Det visade sig bli som de gånger man trott att festen var över, gästerna har gått och man har börjad städa. Då upptäcker man några eftersläntrare som kanske slocknat här eller där i festlokalen och man inser att kvällen inte riktigt är över. Likadant blev det med Bondtemat; Jag kände att jag inte var riktigt färdig med 007. Nu följer två inlägg som rör Bonds antagonister och brudar.

Under de snart 50 år som vår agent har räddat världen har han mött ett antal minnesvärda skurkar och en hel hop ganska okariskmatiska typer. Skurkarnas planer varierar från att förstöra hela världen (Moonraker, The Spy who loved me), till lite mer jordnära saker som t.ex ekonomisk vinning (Live and let die, License to kill). Sedan har vi ett gäng banditer som söker ekonomisk vinning men riskerar miljontals liv för att tjäna lite extra klöver (A view to a kill, Tomorrow never dies). Jag får lov att erkänna att jag har lite svårt för ”förinta hela världen planerna”. Ofta är de filmerna mer spektaulära men samtidigt blir det lite tristarre. Det är lite roligare och mer spännande då Bond möter en mer sansad motståndare.

Ofta har skurkarna i filmerna en hieraki dvs man har överbossen som sedan har en eller flera underhuggare. Dessa underhuggare är av någon dunkel anledning ofta av tyskt urprung. Vidare har ofta både bossen och hans underhuggare någon form av fysik defekt. Simhud, järntänder, gråter blod, inga örsnibbar är några saker som dykt upp under årens lopp.

Vanligt speciellt under Moore tid som Bond var att 007 söker upp skurken för att känna honom (det är nästan alltid en han) på pulsen. Bond retas lite med skurken och visar att han vet vad skurken har för planer. Detta förmedlas gärna med hjälp av dåliga ordvitsar. I Moores filmer var detta mycket underhållande (min favorit är och förblir gurksmörgåsscenen i Moonraker). Det märkliga är att 007 är en s.k hemlig agent och han är oftast allt annat än diskret. Vid några få tillfällen döljer han sig bakom ett alias men det avsöljas nästan omgående då Bond börjar hinta om att han känner till skurkens planer. Än märkligare är att skurkarna som inte tvekar att gå över lik och oftast är allt annat än diskreta känner sig nödgade att sköta Bonds hädanfärd diskret, gärna i form av en spektakulär ”olyckshändelse”.

Jag vet inte om man kan se någon speciellt trend i valet av skurkar under årens lopp. Producenterna/manusförfattarna har ofta varit ganska aktuella i sina val av skurkarnas plan på både gott och ont; Mediakontroll i Tomorrow never dies, Solceller i The Man with the golden gun och en terroristbankir i Casino Royale. Intressant är dock att det är sällan Bond haft Sovjet som huvudmotståndare. Det närmaste man kommit till kommunistiska skurkar är Goldfinger och The Man with the golden gun då både Scaramanga och Goldfinger finansierades av kommunist Kina.

I den kommande Bondfilmen Skyfall spelar Javier Bardem skurken, vilka roller Ralph Fiennes och Ola Rappace har vet jag inte men troligen är åtminstone en av de två skurk.

Jag kommer nedan att lista mina favoritskurkar genom 50 år av Bond. Jag har även tagit med underhuggarna för ibland har Bond mer med dessa att göra än själva huvudskurken. Listan är kronologisk ordning.

Dr.No: Första skurken på listan är Dr.No från filmen med samma namn. Iskall, självsäker och (likt många kommande antagonister till Bond) övermodig.  Vi får vänta till filmens final innan Dr. No visar sig. En värdig skurk redan i den första filmen om 007.

Red Grant: Han är kanske inte huvudskurken i From Russia with love men hela tiden ligger han steget före Bond och jag får känslan av att 007 ligger ganska risigt till. Samvetslös och sadistisk två förmågor som gör Grant till en av mina absoluta favoritskurkar.

Ernst Stavro Blofeld: Blofeld har spelats av många olika skådespelare men i Savalas gestaltning har han han aldrig varit coolare, charmingare mer hänsynslös och farlig. Här får vi en Blofeld som inte tvekar att gå i clinch med 007. Likt fallet med Grant känns det vid ett flertal tillfällen att Bond är ute på hal is.

Dr.Kananga: Jag får lov att erkänna att jag känner mig obekväm i Kanangas sällskap. Han ger ett gemytligt intryck och verkar vara en trevlig prick för att i nästa sekund bubbla över i återhållsam vrede och jag bara sitter och väntar på att han ska explodera. Vilket han till slut gör, bokstavligen.

Hugo Drax: Drax kunde egentligen lika gärna dyka upp på listan över de sämsta Bondskurkarna men i detta fall går jag på Draxs underhållningsvärde. För Hugo Drax är underhållningen persofinierad. Stelare än en skyltdocka och med etonig röst stapplar han sig genom Moonraker. Att Drax sedan begåvats med de bättre replikerna i hela Bondserien gör inte saken sämre. Synd bara att filmen inte är lika bra som Drax.

Elektra King: En mänsklig skurk som jag finner en viss sympati för. Sophie Marceau ger ett otroligt bra porträtt av en plågad människa driven av hämnd. En favorit på listan och karaktären räddar en annars ganska trist Bondfilm som trots Denise Richards höjer sig över medel rullarna.

Le Chiffre: En ovanligt trovärdig skurk i Bondsammanhang.Mikkelsens gestalning av den stressade och desperate men samtidigt coola terroristbankiren Le Chiffre är suverän. Han har det verkligen inte lätt då han jagas av både sina f.d kunder, chefer, MI6 och CIA, ibland kan jag nästan tycka lite synd om Le Chiffre.

Bondtema:Quantum of solace (2008 USA/Storbr)

Quantum of solace (QoS) är unik i filmserien om Bond av tre anledningar: Det är den kortaste filmen i serien, det är en direkt uppföljare av en tidigare film,Casino Royale, och det (jag är väl medveten om att detta påstående kan debatteras) är den enda filmen i serien där Bond inte går till sängs med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren. Om dessa tre saker gör QoS till en bättre film är högst tveksamt då den dras med en del stora brister men jag kommer till dom senare i texten.

Casino Royale blev som bekant en stor hit och nu gällde att smida medan järnet var varmt och man hade faktiskt redan börjat förberedelserna till uppföljaren redan innan Casion royale haft sin premiär. En stor del av förarbetet var redan gjort då man behöll stora delar av castingen från förra filmen. De skådespelarna som saknades i de större rollerna var skurken och Bondbruden. Bruno Ganz var en skådis man hade i tankarna när det gällde dramats skurk Dominic Greene men det blev till slut lite otippat Mathieu Amalric som knep den rollen. Ukrainskan Olga Kurylenko valdes ut bland några tusen sökande och man bände in skådespelerskan Gemma Arterton i rollen som Bonds medhjälperska Strawberry Fields.

Filmens storskurk: Den något glosögde Mr.Greene

QoS tar fart minuterna efter att Bond skjutit ned Mr White. Det visar sig att han är medlem i en stor och mycket hemlig organisation vid namn Quantum. Bond som är besatt av hämnd efter händelserna i Casino Royale sätter efter organisationen och spåren leder till Bolovia och den skumme affärsmannen Dominic Greene. Till sin hjälp har Bond Mathis som gör en comeback, Greenes f.d och högst oönskade flickvän Camille samt kontoristen Mrs fields.

Olga Kurylenka gör rollen som Greenes hämndlystna f.d flickvän.

Om man tyckte Casino Royale var lite långsam lär QoS råda bot på detta: Biljakt, hustaksjakt, båtjakt,flygplansjakt och däremellan massa slagsmål och skjutande. Kanske lite väl mycket då filmen (vilket säkert var tanken) känns lite hetsig och därmed kommer vi till i mina ögon QoS största problem nämligen regissören Marc Forster. Av någon dunkel anledning har han anammat brödernas Tony och Ridley Scotts inkompetens att filma actionscener.Med detta menar jag att regissören verkar göra allt för att man inte ska få något enhetligt grepp om vad som händer. Actionscenerna har en hysterisk klippning och Forster har tydligen en pretentiös ådra som han passar på att visa av och till under filmens gång och speciellt då under actionscenerna för en regissör som envisas med att klippa in symboliska bilder på hästlopp och tomater som krossas under actionscener är i mina ögon inget annat än detta. Kalla mig konservativ men om det är action anser jag att det vore trevligt att kunna uppfatta vad som händer. För skojs skull kan man jämföra takjakten i QoS som kunde vara än en höjdpunkt i filmserien med jakten i början av Casino Royale. Inkompetens kontra kompetens.

Bond & Stawberry Fields, ja hon heter faktiskt det!

Ett annat problem med filmen är just att det är en uppföljare. Jag har inget emot att Bondfilmerna länkas samman tätare men om man slunkit in på biografen för att se QoS utan att ha sett Casino Royale hade mycket av handling och sammanhang gått förlorad. Jag anser att det är en svaghet i manusarbetet. På det hela ger filmen ett splittrat intryck vilket gör att den aldrig, trots alla actionscener, lyfter.

Mathis gör en välkommen comeback.

Finns det då något gott att säga om filmen? Ensembeln är bra. Craig, Giancarlo Giannini och Judi Dench har jag nämnt i inlägget om Casino Royale och de fortsätter att sköta sig. Speciellt replikskiftena mellan M och Bond är mycket underhållande i filmen. Olga Kurylenko i rollen som Camille har ibland fått lite oförtjänt med dålig kritik Hennes problem är att hon kommer direkt efter Eva Green som spelade Vesper Lynd med sådan bravur att all konkurrens förbleknar när man jämför de olika Bondbrudarna (åtminstone de senaste trettio åren) med varandra. Camille hör kanske inte till de mest minnesvärda Bondbrudarna men dålig är hon inte. Mathieu Amalric som spelar Dominic Green passar mycket bra som skurk. Han är en ”vill slå på käften karaktär”. Greene har nerverna på utsidan och försöker hela tiden bevara sitt lugn och sin påklistrade elegans . När det mot slutet brister för honom och han går bananas med en brandyxa lyfter filmen ett par snäpp. QoS största problem är två: den följde efter såpass bra film som Casino Royale och jämförelserna blir då oundvikliga. Det andra problemet stavas Forster. Jag gillar också historien med en hemlig organisation likt Spectre och jag hoppas att det inte är sista gången Bond möter Quatum som visade sig vara värdiga motståndare till 007.

Mr. Greene har slutligen tappat tålamodet.

En rolig detalj som jag snubblade över är att det var ganska nära att Al Pacino skulle få en liten cameo som ledaren för Quantum men det föll på att man i sista stund bestämde sig för att skippa iden om en filmtriologi. Slutet av QoS som påminner lite om slutet på Casino Royale klipptes bort så manusförfattarna hade fria händer till den kommande Bondfilmen Skyfall där M och hennes förflutna verkar spela en central roll i handlingen men den filmen kommer först i november 2012.

Joaquín Cosio spelar General Medrano en ful fisk som har affärer ihop med Quantumorganisationen. Han är också kusligt lik en chef jag hade en gång i tiden då jag körde truck.

Förtexterna är lite halvtrista med dansande kvinnor i ökensand. Låten med Alicia Keys och Jack White är en blandad kompott som tyvärr är lite väl skrikig i sina värsta stunder.

Bästa repliken?

M: You killed a man in Brigenz.

James Bond: I did my best not to.

 M: You shot him in cold blood and threw him off a roof. I would hardly call that showing restraint!

Allt har ett slut så även detta tema. Jag började i november för ett år sedan med ambitionen att recensera en  film i veckan, nu blev det inte riktigt så av olika anledningar men vägs ände nådde jag till slut. Jag vill tacka alla för tips om bra sidor på nätet om Bond, för alla uppskattande kommentarer och alla besökare som läst mina inlägg. Ett stort TACK, och ett extra tack till Joel som ville vara med på en combo om den omdebbaterade License to kill. 2012 kommer jag starta ett nytt tema som kommer vara avsevärt större än Bondtemat. Jag kanske tar mig vatten över huvudet, vi får väl se. En del undrar kanske var jag hittat all fakta: DVD kommentarer, böckerna Rough Guide of James Bond samt James Bond encyclopedia. På nätet har jag fått god hjälp av IMDB och de två ypperliga James Bond sidorna MI6 och Agent 007.

Bondtema: Casino Royale (2006 USA Storbr)

Brosnan hade fått kicken och jakten på en ny Bond tog fart. I media var spekulationerna många och ibland lite väl fantasifulla b.la hävdades en kort tid att Robbie Williams var påtänkt i rollen som 007. De skådespelare som filmbolaget funderade på var b.la Dominic West, Gerad Butler och Henry Cavill. Barabara Broccoli var dock tidigt ganska övertygad över vem hon ville ha som James Bond, Daniel Craig. När Craig väl presenterades som den nye Bond exploderade nätet, många ansåg att han var ett helt fel val till rollen som 007. En åsikt som kom framfördes var att Craig hade fel hår och ögonfärg samt att han inte var nog snygg. Då Craig anlände till en presskonferens med båt bärandes flytväst visste hånet inga gränser; 007 i flytväst! När Casino Royale väl fick premiär tystnade kritiken närapå tvärt.

Henry Cavill, nära att bli den nye Bond men ansågs vara för ung.

Redan under 80 talet var frågan uppe om man inte skulle ta och reboota Bondserien. Tanken var att man skulle skildra 007s första år i tjänsten. Frågan var i och för sig inte så toklig då man hade en dubbelnolla vars största problem verkade vara benskörhet, så tanken på en yngre Bond var kanske inte så tokig. Broccoli släppte dock iden då han ansåg att biopubliken inte var intresserade av en ung och oerfaren Bond. Det blev istället hans dotter Barbara som genomförde den iden men bara till viss mån.

Craig som 007

Casino Royale är en reboot av filmserien men samtidigt inte vilket kan låta lite märkligt. Berättelsen startar med att Bond erhåller sin dubbelnolla dvs rätten att döda i statens tjänst. Bond är oerfaren och följdaktligen ny i sin roll som dubbelnolla vilket tyder på att filmen borde utspela sig i dåtid. Paradoxalt nog är miljöerna moderna och Bonds chef M är en kvinna (Dench) något som tyder på att filmen utspelar sig efter de tidigare filmerna om 007. Detta är en detalj som kan störa en del Bondfans; att man fuckar upp kronologin, men jag bryr mig inte speciellt mycket, filmerna om James Bond är trots allt ganska löst sammanlänkande. Däremot läste jag en intressant teori om rebooten på nätet som skulle kunna förklara en del av kronologiförvirringen: Filmerna handlar om den agent som innehar siffran 007, dvs siffran 007 kvarstår genom åren men det är olika agenter som innehar numret. Det är en teori som skulle kunna förklara de kronologiska märkligheterna i Casino Royale samt de oförklarliga  personlighetsförändringar agent 007 genomgått under årens lopp t.ex från en glad lax (Moore) till en ganska bister och lite sorgsen agent (Dalton).

Eva Green som Vesper Lynd.

Daniel Craigs version av Bond kan bäst beskrivas som en ganska brutal och ohyfsad person som har svårt att kontrollera sina känslor, jag vill dock tillägga att han har en viss charm.  Det brutala kunde anas under Connerys yta, och Craigs fysiska prestation ligger ganska nära Lazenbys. Slagsmålen är våldsamma och i Casino Royale presenteras vi för en Bond som kan blöda, bli förbannad, känna sorg och smärta. 007 har nog aldrig varit mänskligare och därmed blir filmen automatiskt mer spännande.

Craig spelar en avsevärt tuffare och mer sårbar Bond än tidigare skådisar.

Historien Casino Royale var nu åter i händerna på Broccoli efter ha valsat runt bland olika filmbolag. I korthet går berättelsen ut på att en man, Le Chiffre, agerar bankir för terrorister och andra ljusskygga element. Då han spekulerat bort sina klienters pengar försöker han genom att arrangera ett parti poker med hutlösa vistsummor vinna pengarna åter. MI6 får nys om Le Chiffres plan och skickar 007 till Montenegro där tävlingen går av stapeln i syfte att Bond ska vinna potten. Tanken är att man då ska kunna pressa Le Chiffre på information om sina klienter.

Le chiffre har segervittring.

Casino Royale är en av mina favoriter i Bondserien. En bidragande orsak är att man har lyckats med en mycket bra rollbesättning. Värda att nämna är Mads Mikkelsen som Le Chiffre, han är cool och en värdig motståndare till Bond. Eva Green som spelar 007 medhjälpare Vesper Lynd torde vara ett av de bättre kvinnoporträtten i serien. Manusförfattarna har verkligen ansträngt sig ge Vesper en personlighet och hon är fjärran  från karaktärer som t.ex Honey Ryder eller Stacey Sutton. Jag blir faktiskt intresserad av Vesper som person hon är inte något bihang som Bond måste släpa på. Slutligen har vi Giancarlo Giannini i rollen som Bonds medhjälpare Rene Mathis. En intressant bekantskap som precis som i fallet Vesper Lynd ges tillåtelse att vara en karaktär och inte en figur som hjälper till när det ska köras helikopter, bil eller andra småsysslor.

Felix Leiter gör comeback i Casino Royale. Han var inte med i någon av Brosnans filmer.

Berättelsen är ganska avancerad åtminstone för att vara en Bondfilm man är tvungen att vara någonsånär koncentrerad för att hänga med i svängarna. Det ges även utrymme för lite kararktärsskådespeleri vilket gör att man bryr sig om personerna när det väl blir actionscener. Actionscenerna är kanske inte så många som man är van vid när det rör filmer om 007 men när berättelsen tar fart gör den det med besked. Inledningsjakten där 007 jagar en misstänkt terrorist på en byggnadsplats hör till mina absoluta favoritsekvenser i serien om 007. En sekvens som faktiskt är inspirerad av en jakt som klipptes bort från den tidigare Bondfilmen OHMSS. Bra story, härliga actionscener och suveräna skådisar gör Casino Royale till en höjdare bland Bonds äventyr.

Mycket snart tar en hejdlös produktplaceringsdialog fart och sänker filmen en aning.

Men även solen har sina fläckar. Filmen är på tok för lång och kunde gott ha kortats ned en tjugo minuter. Den vedervärdiga produktplaceringen hänger kvar och när Vesper frågar Bond om han har en Rolex och svaret blir ”Nej en Omega” då storknar jag nästan. Många känner att pokerpartiet, som för övrigt är baccarat i boken, är alldeles för långdraget men jag finner den delen spännande. I detta fall rör det sig nog om en smaksak vad man gillar. Det blir dock lite fjantigt när Mathis står vid sidan om partiet och förklarar för Vesper hur spelet går till men det är en manuslösning för eventuell publik som inte kan poker. Man får nog vara glad att manusförfattarna bytte baccarat mot poker för vem kan de reglerna?

Låten You know my name är klart godkänd och förtexterna är otroligt snygga.

Bästa repliken?

James Bond: Vodka-martini.

Bartender: Shaken or stirred?

James Bond: Do I look like I give a damn?

Regi: Marin Campell

Bondtema: Die another day (2002 USA/Storbr)

I och med Die another day jubilerade James Bond trippelt, dels var det den tjugonde filmen med 007, dels var det 40 år sedan första filmen Dr No hade premiär och det var 50 år sedan Ian Flemming skrev sin första bok om James Bond, Casino Royale. Ja man hade alla anledningar till att göra en storslagen film, tyvärr blev det nog inte riktigt som någon tänk sig och Die another day anses av många som en av de sämsta Bondfilmerna. Hur kunde det gå så fel? Man hade en väletablerad skådis i rollen som Bond, manusförfattarna som tagit över efter Richard Maibaum hade hittat formen och pengar saknades inte. De utgick till en början från Flemmings bok Moonraker men det ändrades snabbt.

Historien lutar åt det mer spektakulära hållet tänk You only live twice eller The Spy who loved me, men med vissa nya och för Bondserien modiga inslag. Filmen börjar med att Bond blir förråd under ett uppdrag i Nordkorea, det finns en mullvad (fiendespion) i MI6. Efter att ha blivit torterad i förtexterna (först och sista(?) gången en del av handlingen berättas i förtexterna) och skaffat sig ett rejält skägg släpps Bond. 007 får inte verka som agent då MI6 inte riktigt litar på honom, pga Nordkoreanernas förkärlek till hjärntvätt, men han börjar luska själv i vem som förådde honom och spåren pekar mot miljardären Gustav Graves.

007 med ett riktigt sjörövarskägg.

Redan innan man började filma hade man allvarliga problem. När det var fyra veckor kvar till att man skulle börja filma var det bara det ”gamla gardet” (Brosnan, Dench m.fl) som var tillsatta. B.la prövade man Saffron Burrows och Salma Hayek i rollen som Bondbrud innan valet föll på Halle Berry. Det valet skulle visa sig vara lyckosamt då hon senare tilldelades en oscar för Monster’s Ball nu kunde en Bondfilm stoltsera med att ha en oscarsvinnare i rollistan för första gången. Toby Stephens spelar skurken Graves en roll som först erbjöds till Billy Connolly och Rosamund Pike är Bonds kollega Miranda Frost.

Rosamund Pike som Miranda Frost

I Die another day har man tryckt in blinkningar alla tidigare Bondfilmer, en del uppenbara som t.ex visningar av gammal utrustning som Rosa Klebbs spiksko från From Russia with love eller jetpacken från Thunderball. andra referenser är mer subtila ( kan man använda sig av det ordet när det rör sig om Bond?) som att man får besöka Bonds arbetsrum igen för första gången sedan OHMSS.

Det är främst två saker som får Bondkonässörerna att gå i spinn: Den ”osynliga” bilen och en CGI Brosnan som surfar på en jättevåg. Mannen bakom dessa idéer är filmens regissör Lee Tamahori.  Han hade också en ide att bond skulle jagas av ett dussintal kvinnor klädda i latex en scen som tacksamt nog hamnade i papperskorgen. Vare sig den osynliga bilen eller CGI Brosnan stör mig nämvärt. Om man ska gå in på en enskild sak som stör mig med filmen skulle det nog vara skurkens märkliga elekrotodräkt, en sorts fattigmansversion av Iron mans rustning, med tillhörade handske som skjuter blixtar. Där nånstans går min gräns vad en Bondfilm kan innehålla.

Bonds omtalade ”osynliga” bil jagas av Graves underhuggare Zao.

Jag har två stora problem med Die another day: Rollbesättningen och den stora förekomsten av tekniska prylar. Filmen fullkomligt dränks av teknikaliteter, det är drömmaskiner, laserklockor, osynliga bilar m.m, storyn som inte är sämre eller bättre än någon annan standardberättelse i Bondserien kommer i skymundan av alla prylar.

När det gäller rollbesättningen klickar det inte mellan mig ochToby Stephens som spelar Gustav Graves. Han är egentligen inte sämre än någon annan i 007:s skurkstall men utseendemässigt påminner han för mycket om Rik Mayall. Jag kan helt enkelt inte ta honom på allvar, han går mest omkring och hånflinar och känns aldrig som någon värdig motståndare till Bond. Halle Berrys rollfigur Jinx är berdövligt skriven hon kan bäst liknas med en kvinnlig motsvarighet av James Bond och det finns nog bara rum för en 007 med dåliga vitsar i en film om och med Bond. Två vitsmakare  i samma film är en för mycket. Raggningsscenen mellan 007 och Jinx är plågsam att se. De bollar med sexuella antydningar i dialogen och det är pinsamt dåligt.

Halle Berry stiger upp ur havet, en blinkning åt Urusla Andress i Dr.No

Den som klarar sig bäst bland nykomlingarna är Rosamund Pike som spelar Miranda Frost, en intressant och kallhamrad karaktär. Då det är Madonna som sjunger titellåten har hon nästlat sig till en liten cameo som fäktningsintruktör en roll som gör vare sig till eller ifrån. Däremot är den efterföljande fäktningsscenen mellan Bond och Graves en av filmens få höjdpunkter tillsammans med den tidigare nämnda biljakten och den explosiva öppningsscenen.

Graves vs. Bond, en av filmens höjdpunkter.

Madonna har den tvivelaktiga äran att sjunga den definitivt uslaste Bondlåten i hela serien. En plåga för både kropp och själ, ryktet gör gällande att Elotn John som kan ha en vass tunga frågade Madonna under en middag vad hon tänkte på när hon spelade in en så usel låt. Vad Madonna svarade förtäljer inte historien. Die another day verkar vara en film där man helt enkelt vill för mycket och berättelsen kommer i skymundan av alla tekniska prylar och halvtaskiga karaktärer vilket gör att detta blir Brosnans sämsta film.

Filmen gick bra på biograferna men kritiken var inte nådig. Barabara Broccoli började skissa på en reboot för serien, en nystart som innbar att Brosnan avpoletterades som 007. Han är faktiskt den enda skådespelaren som fått kicken i rollen som Bond. Brosnans filmer har fått kriktik av en del Bondfans då de ansett att det varit för otroliga actionscener och att filmerna varit för våldsamma. Jag håller inte med då jag tycker filmerna håller en ganska hög standard och Brosnan lyckats med att ge 007 lite mer kött och blod på benen. Även utvecklingen av M:s karaktär har varit positiv, att sedan en del stunt har varit otroliga och aningens ”over the top” må vara hänt men det är petitesser om man ser på helheten. Det är bara synd att Brosnan fick gå motvilligt han hade varit värd en bättre behandling.

Bästa repliken? Frost till Bond:” I know all about you – sex for dinner, death for breakfast.”