Comborecension. Bondtema: Licence to kill ( 1989 Storbr/USA )

Efter ett längre uppehåll gör nu Bondtemat en comeback. I ärlighetens namn får jag lov att erkänna att Bond stod mig upp till halsen men nu tar jag ett nytt krafttag. Något som underlättade att ta itu med temat var att Joel Burman ville var med på ett hörn. Han har lite andra åsikter om filmen och Joels text är i kursiv.

Daltons andra och sista film (skulle det visa sig) Licence to kill (Tid för hämnd) hör till en av de mer utskällda filmerna i Bondserien, redan här kan jag avslöja att jag sällar mig till den skaran men inte p.g.a. att filmen är speciellt dålig utan av den enkla anledningen att det helt enkelt inte är en Bondfilm.

På ytan är det en Bondfilm med casinospel, sköna damer och slemma skurkar men den skiljer sig ganska mycket från tidigare filmer i serien.

Helt ärligt har jag lite svårt att förstå varför den är så jävla utskälld. Den är betydligt allvarligare i ton än de flesta ”ta över världen” Bondfilmer vilket jag tycker är intressant ur konflikt synvinkel. Sen så är den våldsammare än de flesta Bondfilmer och har inte åldrats så himla fasligt. Jag förstår de (Filmitch bl.a.) som inte gillar den för att det inte är en typisk Bondfilm. Jag önskar att de hade varit konsekventa i det valet och inte Bondifierat slutet men mer om det senare.  

I kort är handlingen att Bonds vän; den inte helt obekante Felix Leiter gifter sig. Precis innan bröllopet har Bond och Leiter infångat en knarkkung, Sanchez. Brottslingen rymmer och hämnas på Leiter genom att mörda hans nyblivna fru och mata en hungring haj med Leiter. Hajepisoden utspelar sig egentligen i boken Live and let die. Felix överlever hajattacken men när myndigheterna inte gör något går Bond bananas och bestämmer sig för att på egen hand se till att rättvisa skipas. I samband med detta blir Bond av med sin dubbelnolla (rätten att döda i regeringens tjänst) då han vägrar att lyda order och återvända till England. Filmens arbetstitel var först Licence revoked men då den frasen i USA indikerar att körkortet blivit indraget så bytte producenterna namn till den mer klatschiga titeln Licence to kill.

Detta är den film i Bondserien där Q har mest screentime.

Helt klart en stabil Bondöppning. Till skillnad ifrån många Bond teasers så är den här planterande för hela filmen. Jag gillar speciellt setupen att Leitner och Bond åker på uppdrag en timma innan Leitner ska gifta sig! Sen gillar jag kemin i dessa inledande scener speciellt mellan Bond och Leitners fru. Inte alls sexuellt men på ett vänskapligt plan och det gör det den brutala fortsättningen riktigt gripande.  

Då MGM hade ekonomiska problem valde man att spela in filmen i Mexico för att spara pengar. Då de två senaste filmerna om Bond tappat publik i USA gjorde man även valet att försöka förnya Bond samt att koncentrera sig helt på den amerikanska marknaden. Två enligt mig stora misstag. Licence to kill blev mer realistisk och lite tuffare, faktiskt lite väl mycket då det var bara i Japan som slutresultatet visades oklippt. Producenterna hade redan slagit in på den mer allvarsamma vägen med The Living daylights men nu gick man som sagt ett steg längre. Det var här man gick vilse anser jag och resultatet blev en actionfilm där man helt enkelt gick utanför ramarna så mycket att det egentligen inte spelar någon roll om det är 007 eller någon annan actionhjälte som har huvudrollen. Naturligtvis ska man ha credit för att vilja förändra en serie men det får inte ske på bekostnad av själ och hjärta. Nu fanns det faktiskt ingen anledning att gå och de just den här filmen om man var ute efter Bond. Det gick lika bra att titta på t.ex. Dödligt vapen 2 eller den tredje Indiana Jones filmen som hade premiär samtidigt om man som publik var sugen på lite action. Licence to kill gick upp under sommaren och mötte mördade konkurrens av dessa två filmer och några andra som hade premiär samtidigt. Det var f.ö. sista gången en Bondfilm hade premiär på sommaren.

Bondbrud nr.1 Carey Lowell som piloten Pam Bouvier.

Med tanke på konkurrensen så får man säga att filmen gjorde bra ifrån sig. Förutom ovan nämnda super blockbusters så hade även följande filmer premiär under ungefär samma period: Batman, The Abyss, Star Trek V – The Final Frontier, Ghostbusters 2, Älskling jag krympte barnen. Visst ett antal av dessa är inte i samma målgrupp men det är jävligt mördande konkurrens om man tänker att föräldrar vill spara sina pengar för att ta familjen på bio.  

Problemen med filmen är många. Det största problemet är att filmen inte känns som ett äventyr med 007 som jag tidigare nämnt. Ett annat stort problem är när man försökt att göra filmen mer realistisk ökar även mina krav på att storyn ska gå ihop logiskt vilket den verkligen inte gör. Man skjuter glatt på lastbilar fyllda med bensinblandad kokain utan att de exploderar. Bond nästlar sig in Sanchez organisation alldeles för lätt. Sanchez ska vara sjukligt paranoid men han tar emot 007 som hoppat av några dagar tidigare med öppna armar. Samtidigt vågar man inte gå hela banan ut när det gäller allvar och realism utan har tryckt in Q i en stor roll som comic relief vilket inte riktigt passar in i sammanhanget. För att fjäska för den amerikanska publiken har producenterna pressat in Wayne Newton (Las Vegas motsvarighet till Christer Sjögren) i en roll som bluffpredikant, helt onödigt. Lägg sedan till att filmen känns ganska sunkig och har trista miljöer så blir det inte en speciellt sig upphetsande eller spännande handling. Om man bortser från att det är en Bondfilm och ser på Licence to kill som en actionfilm så är den vare sig bättre eller sämre än någon annan actionfilm dvs. man kan alltid hitta något mer adrenalinhöjande om man är sugen på genren t.ex. Dödligt vapen 2.

Bondbrud nr 2. Talisa Soto som spelar Sanchez flickvän Lupe Lamora

Jag håller verkligen med om att detta inte är en typisk bondfilm men jag gillar att de gjorde något annorlunda. Mitt största problem är att slutet är totalt Bondifierat bara för sakens skull. Slutuppgörelsen är sjukt överdriven, sekvensen där Bond startar en liten pyttebrand i ett knarklabb gör att hela det enorma knark komplexet exploderar i bakgrunden i slow motion medan Bond kör därifrån i en golfbil. Sen kommer det några lastbils stunt som är sjukt orealistiska som jag verkligen hade velat att de inte haft med i filmen.

Satsar man på en våldsam hämndhistoria så behöver man inte dessa scener. Det finns för övrigt en hel sub-plot med ett par Stinger missiler som är helt meningslös. Tyvärr rör det bara till handlingen och gör det förvirrande samt att hämnd temat blir sekundärt vilket är synd. Skulle jag vara elak skulle jag skriva att den bara är med för att plantera ett av de sjuka lastbilsstunten.

Finalen som Joel inte gillar. Filmitch tycker att det är här filmen tar sig

Jag förstår kritiken mot Q’s stora roll och hade man velat göra en homogent sammanhållen historia hade han behövt försvinna men återigen så tycker jag kemin mellan Q, Bond och Pam Bouvier funkar jättebra. Jag hade gärna sett en spin-off TV-serie med alla tre.

På skådespelarfronten är det som vanligt en blandad kompott. Man har lyckats bra med skurkarna även om de är aningen ointressanta i Bondsammanhang men trion Robert Davi (Sanchez), Benicio Del Toro (Dario) och Everett McGill (Ed) är ett ganska tufft gäng.

Bonds måltavla Sanchez.

Du glömmer Anthony Zerbe (Krest) som jag tycker är den intressantaste av skurkarna. Han utnyttjas verkligen av Bond. Jag älskar scenen när Bond förstör en knarklast och sen åker vattenskidor barfota bakom ett plan innan han tar en ytterkurva och lyckas hoppa in i planet och naturligtvis sno balarna med pengar. I slutändan så lyckas Bond lura Sanchez att Krest ligger bakom den fadäsen vilket leder till den klassiska scenen där Krest blir imploderar i en dyk tryckkammare.

Milton Krest som går ett slafsigt öde till mötes. Zerbe spelade även skurk i "Kampen om Colorado" om nu någon minns den tv-serien.

Tendensen med kassa Bondbrudar håller tyvärr i sig Talisa Soto som spelar Sanchez flickvän är skrattretande dålig, den var synd att Maria Conchita Alonso tackade nej till den rollen. Carey Lowell gör rollen som Pam Bouvier, Bonds medhjälperska och sängkamrat. Hon ska föreställa en tuff brud som kan både slåss, skjuta och flyga. Av någon anledning gör manusförfattarna stor sak av detta och när Bond storögt och förvånat tittar på henne då hon drar fram en pistol och skjuter blir det bara larvigt.

Könsrollerna funkar sådär. Jag är lite mer förlåtande än Filmitch, framför allt när det gäller Pam Bouvier. Hon är överlägset en av de bästa Bondbrudarna i hela serien. Jag räknar till tre sekvenser i filmen när hon räddar Bond och hon är helt överlägsen i sin inledningsscen i bar slagsmålet vid kajen. Jag gillar också att hon så kraftigt ifrågasätter varför hon ska vara hans sekreterare när de är under-cover i filmen och Bond bara gapskrattar åt henne.

Bond i barslagsmål.

Tyvärr envisas ju manusförfattarna att köra ”alla tjejer trånar efter Bond till varje pris temat”. De försöker så ett frö till triangeldrama mellan de två tjejerna och Bond vilket bara blir sökt. Talisa Soto’s karaktär säger att hon älskar honom efter att ha legat med honom en natt och naturligtvis blir Pam sårad (han väljer henne i slutet) vilket känns helt fel ur karaktärens synvinkel. Som jag skrev tidigare gillade jag hennes kemi med både Bond (inte den sexuella, den hade tjänat på att vara mer uppbyggande) och Q. Jag hade gärna sett en lättsammare uppföljare med alla tre nu blev det tyvärr inte så.

Mitt slutintryck är att den håller ihop bra om man inte förväntar sig Älskade Spion II utan kan ta en lite udda Bondfilm inte helt olik I Hennes Majestäts Tjänst. Jag hade tyckt den hade hållit Buffy/The Wire klass om de hade skippat Stinger missilerna och explosions festen på slutet samt fixat kärlekstriangeln. Med dessa ändringar hade det varit en riktigt bra film. Nu blir det slutliga intrycket lite naggat i kanten. Jag har låtit Joel fått stå oemotsagd under hela recensionen men här måste jag inflika: IHMSS och Licence to kill spelar inte i samma division och bör om möjligt inte nämnas i samma stycke – men den diskussionen tar vi en annan gång.

Benicio och Dalton.

Märkligt nog avslutas filmen med en varning för rökning. Någon Bondfilm är det verkligen inte även om Licence to kill försöker. Ridå.

Ja ridå skulle det bli för många i.o.m. filmen: Malbaum (manus), Binder (förtexter), Robert Brown (M), Caroline Bliss (Monneypenny), John Glen (regissör), MGM (filmbolag) och Dalton gjorde alla här sina sista framträdande i Bondserien. Att det skulle dröja sex år till nästa Bondfilm var det ingen som anade men rättstvister och ekonomiska bekymmer gjorde att serien lades på is. Trots att filmen är utskälld och inte blev en stor hit i USA gick Licence to kill med vinst och man planerade redan nästa film i serien. En del tror att Dalton fick kicken men när det drog ut på tiden hoppade han av självmant och man fick börja leta efter en ny skådespelare till rollen som 007. Delar av den 17:e Bondfilmen har sipprat bl.a. skulle den utspela sig i Skottland med ett attentat mot ett kärnkraftverk och spåren skulle peka mot en affärsman i Kina. Delar av denna handling skulle återkomma i Tomorrow never dies men det kom en film med en helt annan handling emellan.

För filmmusiken stod Michael Kamen för och han gör verkligen inget intryck. Däremot blev titellåten framförd av Gladys Knight en hit. Eric Clapton gjorde först en låt till filmen men man valde Gladys istället. Krångel med Spotyfy gör att jag youtubar(?) istället.

Bästa repliken?

När M ber Bond att lämna ifrån sitt vapen svarar Bond:

I guess it´s farwell to arms.

Platsen denna replikskiftning sker är i Hemingways hus i Key West.

Två Martinis blir det inte mer.

Bondtema: The Living daylights ( 1987 Storbr/USA )

Hur det ligger till när Moore fick sluta som Bond råder det lite delade meningar om. Enligt Moore trädde han tillbaka då han insåg att han var för gammal för rollen men Broccoli menade att han bad Moore att sluta. Sanningen lär nog ingen få veta men resultatet blev att man äntligen fick se en ny skådespelare i rollen som 007 med rätt att döda.

Buden på vem som skulle spela Bond var många: Mel Gibson och Sam Neill för att nämna ett par men till slut fick Timothy Dalton rollen. Ända sedan IHMSS har han legat och lurat bakgrunden som möjlig efterträdare till både Connery och Moore. Dalton tackade nej 1969 av den anledning att han själv ansåg att han var för ung för rollen. Nu 1987 var han tvungen att tacka nej än en gång då han var bunden av ett teaterkontrakt. Broccolis andra alternativ, Pierce Brosnan, blev då aktuell att ta över manteln från Moore. När den nyheten släpptes förnyade hans amerikanska tv-bolag Brosnans kontrakt på tv-serien Remington Steele och Brosnan fick som bekant vänta några år till på att få spela Bond. Daltons teater engagemang lades turlig nog ned i förtid han kunde nu axla manteln som 007.

Bond, James Bond. Finally!

Dalton ger i mitt tycke det intressantaste porträttet av Bond. Bond i Daltons gestaltning verkar vara en aningen deprimerad och lite sorgen agent. Han är fjärran från Moores mysagent och Connerys version av en 007 med stor aptit på livet. Daltons Bond verkar göra jobbet utav plikt och ger ett intryck av att vilja slippa det hela agentcirkusen. När han hotas av att bli anmäld för tjänstefel som kan göra att han riskerar få sparken svarar 007 att tjänstemannen skulle göra honom en tjänst. En otänkbar replik om den skulle komma från Moore eller Connery. Lazenbys version av Bond sade visserligen upp sig men det berodde på meningsskiljaktigheter mellan M och Bond. Här serveras vi en mänskligare Bond som faktiskt kan göra misstag och vid åtminstone vid ett tillfälle misstar sig och är nära att skjuta civila personer. Många menar att Dalton är aningen träig och stel och det kan jag skriva under på men det passar bra in på hans tolkning av en sorgsen 007. Daltons version är avsevärt mindre vitsig och han tjafsar inte ens med Q!

Aston Martin gör comback i en rafflande scen.

The Living daylights har nog en av de rörigaste handlingarna bland Bondfilmerna. Det rör sig om mord på agenter, vapenhandlare, heroinsmuggling, diamanthandel, sovjetiska avhoppare och lite nutidshistoria i form av kriget i Afganistan. D.v.s Sovjets invasion av landet inte det nuvarande kriget som tydligen inte är ett riktigt krig då man bombar och dödar folk för freden. Handlingen är väldigt rörig och det tog mig ett par tittningar av filmen innan jag helt lyckades räkna ut skurkarnas plan. Måhända att jag är trögfattad men det står jag för i så fall. Enligt obekräftade uppgifter hör denna Bondfilm till de som visats minst gånger på amerikansk tv. En anledning kan vara att afghanerna är hjältar i filmen vilket kanske inte passar så bra i det aktuella politiska läget. Den amerikanska tv-publiken kan kanske löpa risk bli förvirrad om världsläget inte visar sig vara svart eller vitt.

Bond och Kara i Afganistan.

När det gäller rollbesättningen och karaktärerna i filmen är tyvärr The Living Daylights en av de svagare Bondfilmerna. Caroline Bliss som spelar den nya Miss Moneypenny känns inte riktigt rätt i rollen, vad felet är kan jag inte sätta fingret på men då Bliss endast gjorde rollen två gånger kan jag vara lite orättvis. Bliss fick kanske aldrig chansen att jobba in sig i rollen. Maryam D’Abo som spelar Kara Milovy är ok som skådis men hennes karaktär är bedrövlig. Kara är godtrogen och hjäplös på gränsen till idioti. Personligen tycker jag att Dàbo egentligen mest är i vägen. Däremot verkar Bond nästan lite kär i henne och för en gångs verkar Bond verkligen bry sig om sin kvinnliga motspelerska. Felix Leiter gör en comeback då han inte varit med i en Bondfilm sedan Live and let die. Han gör inte speciellt mycket väsen av sig och John terry som spelar Leiter påminner mer om en partyprisse än hemlig agent.

Kara Milovy spelas av Maryam D'Abo.

Jeroen Krabbé och Joe Don Baker som spelar skurkarna Koskov och Whitaker är inga dåliga skådespelare men karaktärerna går nog till historien som till de mesigaste Bondskurkarna. Whithaker leker med tennsoldater och Koskov går omkring och verkar vara strykrädd. Filmens skurkar är ett par riktiga fjantar. Necros som spelar deras hantlängare gör bättre ifrån sig och slutstriden mellan Bond och Necros ombord på ett Herculesplan hör nog till höjdpunkterna i hela Bondserien. Tyvärr är slutscenen en av de sämre bland Bondfilmerna. Efter avklarat äventyr samlas man och myser med en drink. Det känns faktiskt lite som slutet på ett avsnitt i en amerikansk tv-serie typ Murder she wrote eller Baretta där man samlar ensamblen för att ge tittaren ett samlat avslut och visa att alla är lyckliga. Den enda som inte deltar i myset är 007 som sitter ensam i Karas loge då han inte riktigt trivs i vimlet. Moore och Connerys versioner av Bond hade gladligen deltagit i festen skrockandes samt stött vilt på allt man kommit åt. Det kan ha varit en tanke att förnya sluten i Bondfilmerna men jag gillade det inte.

En trio skurkar: Ondskefulle Necros, leksugne Whitaker och fegisen Koskov.

Trots sitt något röriga manus och svaga karaktärer är The Living Daylights ett lyft för serien och det kan vi främst tacka Timothy Dalton för. Hans Bondtolkning hör nog till de mer intressanta i serien. Filmen skulle även bli den sista med Walter Gotell i rollen som Gogol. Han hade hängt med som bifigur sedan The spy who loved me. Filmmusiken är i sedvanlig ordning skriven av John Barry och är bra. Man gick även vidare på spåret med att en popgrupp skulle göra titellåten. Valet föll den här gången på norska A-ha och de framför en bra låt. The Pretenders var ett alternativ till att framföra titelmelodin men istället spelas deras låt i filmens slut. Däremot är båda låtarna invävda i soundtracket till filmen. Någon bästa replik blir det inte den här gången för bortsett från några få ordvitsar är Daltons Bond en mycket allvarsam man.

Gotell sa tack och hej i.o.m The Living daylights.

Regi: John Glen

Sex hoppfulla martinis blir det.

Bondtema: A view to a kill ( 1985 Storbr/USA )

Filmen börjar mycket bra. 007 är på flykt i Sibirien med ett microchip som han hittat på liket av 003. Han jagas av en helikopter, snöskoter och en himla massa ryssar på skidor. John Barry gör en variant på Escape from Piz Gloria temat och jag piggnar till, rätar på mig i soffan och tänker: Är Bond tillbaka? Tre minuter och trettio sekunder håller den känslan i sig, sedan byts Barrys tema abrupt ut mot Beach Boys och Californa Girls och när Bond susar nedför de Sibiriska skidbackarna sjunker jag med ett plågat stön ned i soffan. Trots detta är faktiskt A view to a kill inte så dålig som många menar. Klarar man bara av en åldrig Bond med stirrande blick (misslyckad plastikoperation ?), usel Bondbrud och en bisarr Grace Jones är faktiskt filmen åtminstone ett fall framåt.

Tanya Roberts & Roger Moore

A view to a kill troligtvis stoltsera med en av mer korkade planerna en skurk har haft i en Bondfilm. Max Zorin har hamstrat en massa microchip och tänker nu framkalla en jordbävning i Kalifornien för att dränka Sillicon Valley. Zorin kommer sedan att ha monopol på microchip marknaden. Redan här falierar hela planen då Sillicon Valley främst är företag som producerar ideer för att komma åt produktionen av microchip skulle han behövt översvämma ett antal asiatiska länder med billig arbetskraft. Planer är i mitt tycke en ganska överdriven och omständig, med de ekonomiska resurser Zorin har borde han egentligen kunnat konkurrera ut sina medtävlare men i Bonds värld är manväl inte direkt lågmäld. Bond misstänker att Zorin har något lurt i bakfickan redan innan han ens har träffat honom och skickas av M att undersöka Zorin lite närmare.

Max Zorin & May Day

Av någon outgrundlig anledning valde man att låta den nu 57 årige Moore spela rollen som Bond än en gång. Moore har senare uttalat sig om att det kanske var en gång för mycket. Han insåg själv att han var för gammal när hans motspelerska mamma var yngre än Moore. From a view to a kill är den film i serien som Moore tycker sämst om. Det kan bero på åldern som tog ut sin rätt men Moore drog inte jämt med Grace Jones och han tyckte att filmen var för våldsam och reagerade speciellt mot scenen i slutet av filmen där Zorin mejar ned folk med en k-pist. Moore tyckte det blev för våldsamt och brutalt. I rollen som Zorin hade man först både Sting och David Bowie i tankarna men när de tackade nej hamnade rollen hos Christopher Walken som gör ett bra jobb, möjligtvis är han lite för galen men han spelar Zorin med iskyla och elegans. Grace Jones gör ett bra jobb som Zorins underhuggare May Day men hon är lite för orginiell som skådespelare och sticker ut lite för mycket. Jag sitter och tänker på henne som artisten Grace Jones och inte på May Day. Dolph Lundgren dyker upp ett par sekunder och anledningen till detta var att produktionen var en statist kort och Dolph var tillgänglig i egenskap som pojkvän till Grace. Det svagaste kortet i filmen är bondbruden Stacy Sutton som spelas av Tanya Roberts. Hon är snygg men hennes hennes rollfigur är bedrövligt skriven och hennes flesta repliker går ut på att ska skrika James.

007 jagar May day i Eiffeltornet

Innan man hann börja spela in filmen drabbades produktionen av bakslag då hela studion i England brann ned men man byggde faktiskt upp den på rekordtid. Annars gick filminspelningen ganska lugnt till. Staden San Francisco var så hjälpsamma och välvilliga när det gällde filminspelningen att Broccoli bröt en tradition och istället för den sedvanliga premiären i England blev det nu världspremiär i San Francisco istället.

Bond använder ett hagelgevär för ovanlighetens skull.

Filmen har ett lite oförtjänt dåligt rykte som troligtvis hänger samman med Moores ålder, för det är en ganska fartfylld historia som presenteras och stundtals hittar man tillbaka till den ganska torra humorn som tidigare präglad Bondfilmerna. De värsta fånerierna slipper vi tack o lov. Många finner episoden när Bond undersöker Zorins kapplöpningshästar trist. Jag tycker avsnittet är otroligt underhållande främst beroende på samspelet mellan Moore och Patrick Macnee. Bond går under ganska roliga namn när han jobbar undercover som t.ex James St. John Smythe och framför allt James Stock från London financial times. Fram till den ganska trista finalen i filmen som i vanlig ordning är ganska småtrist så tycker jag att A view to a kill är ganska underhållande.

Moore & Macnee en mycket underhållande konstellation i filmen.

Ett stort plus till musiken av John Barry som är i högform. Titellåten framförd av Duran Duran hör till de bättre i Bondserien. Enligt ryktet hade någon i gruppen frågat Broccoli varför man aldrig hade några bra artister som framförde titellåten i Bondfilmerna, om det är sant vet jag inte men det är en bra historia. Maurice Binders förtexter är i toppklass, i de senaste filmerna har de varit lite halvtrista men i A view to a kill verkar han skärpt till sig, det kan bero på att han har en bättre låt att jobba med än de i ärlighetens namn ganska trista låtarna som figurerat i de senaste filmerna.

Duran Duran: Bra musik men förskräckliga kläder.

Det var inte bara Moore som tog avsked från Bond även Lois Maxwell som spelat Miss Moneypenny ända sedan Dr.No gick i pension. Hennes roll har aldrig varit speciellt stor men den bringade en viss kontinutet i serien och det har alltid varit lite småtrevligt att lyssa på Moneypennys och Bonds harmlösa flörtande. Ingen av de senare skådespelerskorna som spelat Moneypenny har nått upp till Maxwells klass men för den skull är de inte dåliga. Moore tackar som sagt för sig här, han hör inte till mina favoriter att spela karaktären men jag skulle å andra sidan inte vilja vara utan hans rolltolkning. Det hör faktiskt lite till charmen att Bond framställs lite olika beroende på vem som spelar honom. Moores eftermäle hade nog varit bättre om han hoppat av efter For your eyes only men gjort är gjort. Nästa film i serien skulle Bonds karaktär vara av en helt annan kaliber.

Lois Maxwell som Moneypenny i fjorton filmer.

Bästa replik:

Stacy: -This is James Stock of the London Financial Times.
Bond: -Actually I’m with the British Secret Service.
The name is Bond… James Bond.

Polis: -Is he?
Stacy: -Are you?
Bond: -Yes!
Polis: -And i am Dick Tracy and you’re still under arrest.

Regi: John Glen

Fyra Martinis blir det för Moores sista prestation som 007

Bondtema: Octopussy ( 1983 Storbr )

Likt den tidigare For your eyes only lånar den trettonde Bondfilmen delar av Flemmings noveller. Berättelserna som vävts in i filmen är Octopussy samt Property of a lady. Moore tackade än en gång nej till att spela Bond. Broccoli satte igång auditions för en ny Bondskådis. Den här gången verkade det som att Timothy Dalton och James Brolin var de som var mest aktuella för rollen. Producenterna blev dock nervösa när Never say Never again med Connery i rollen som 007 seglade upp som en konkurrent. Nu ville man till varje pris ha den redan etablerade Moore i rollen som Bond för att kunna möta kunkurrensen.  Efter ett par goda luncher och ökat gage tackade naturligtvis Moore ja till att spela Bond än en gång. Enligt mig är detta den första filmen där jag verkligen hade velat sett en annan skådis som Bond. Att vara 007 är ett krävande yrke och trovärdigheten är inte speciellt hög när en plastikopererad man på 56 år räddar världen.

Men å andra sidan vilken 56 årig skådis skulle tacka nej till en hög med pengar samt att få posera tillsammans med lättklädda damer?

Storyn i Octopussy är faktiskt riktigt bra , en av de bättre i hela serien. Tyvärr schabblas plotten  bort i utförandet men det kommer jag till lite senare. En sovjetisk general bekymrar sig för nedrustningen, han menar att Sovjet skänker bort sitt millitära övertag ( ett övertag som i verkligheten skulle visa sig vara en myt ). För att råda bot på detta utarbetar han en plan att smuggla in och spränga en mindre atombomb i Västtyskland. Nato kommer tro att det är en av deras egna bomber som falierat och kommer då att börja nedrusta. En afgansk prins hjälper generalen med planen. James Bonds kollega 009 kommer generalen på spåren men mördas och 007 kopplas in på fallet.

Maud Adams sa att det kändes pinsamt att berätta vad filmen hette. På den tiden var tydligen folk aningen finkänsligare.

Det var många namn som figurerade när man skulle besätta den kvinnliga huvudrollen: Faye Dunaway, Barbara Carrera, Persis Khambatta och Susie Coelho för att nämna några. Efter viss tvekan, då hon redan figurerat i en tidigare Bondfilm, fick Maud Adams rollen som den hemlighetsfulla kvinnan Octopussy. Det var fler svenskor med i filmen Kristina Wayborn spelar kamal khans medhjälperska och Mary Stavin har en mycket liten roll som ”bakgrundsflicka”. När det gäller rollbesättningen har man lyckats väl med både Steven Berkoff som spelar General Orlov och Louis Jourdan  som spelar Kamal Kahn. Skurkarna är varandras motsatser när det gäller temprament, General Orlov kan knappt hålla känslorna i styr utan gormar och står i, jag hade gärna sett honom i fler Bondfilmer. Kahn är däremot arrogant och överlägsen hans snobbism överträffas nog bara av Bond. I övrigt är det samma gamla gäng med ett undantag Robert Brown har nu tagit plats som bonds chef M.

Bonds nemesis nr 1 i filmen: den snobbige Kamal Khan

Bonds nemesis nr 2 i filmen: Den hetlevrade General Orlov

Namnet Octopussy ställde till problem till en början i moralens högborg, USA men det löste sig så småningom. Inspelningen i Indien blev aningen mer problematisk, Moore led av hettan och magsjuka drabbade filmteamet men det var nära att filmteamet drabbades av en riktig katastrof. När man skulle spränga ett flygplan fyllde man ett riktigt plan med sprängmedel och knuffade det över en klippkant i hopp om att planet skulle explodera. Istället fick farkosten bokstavligen luft under vingarna och for iväg. Som tur var krashade planet i obeboddt område och man valde snabbt att göra om scenen men då med en modell och under mer ordnade former. I öppningscenen använder sig Bond av ett minijetplan, tanken var att detta skulle varit med redan i Moonraker men det kunde inte användas i den tänkta scenen så det fick dyka upp här istället. Egentligen skulle öppningsscenen utspelat sig på ön Isle of man och ägt rum under en biltävling men den scenen försvann under produktionens gång.

Öppningsscenen med 007 i miniplanet.

Fånig och rasistisk är nog de ord som bäst beskriver Octopussy. Grundstoryn är det inget större fel på men utförandet. Jisses! Nog för att många Bondfilmer ibland kan vara lite småtöntiga och t.om larviga, det hör liksom lite till men här jobbar man hårt för att spränga alla gränser. Bond svingar sig i lianer utsötandes Tarzanvrål, säger sitt!! till en tiger som lyder, hänger fast som en igel i ett flygplan när det gör allsköns konster i luften och sist men inte minst är stora delar av filmen förlagd på en cirkus. Broccolis alla våta drömmar måste ha blivit besannade när han till slut fick stoppa in ett helt cirkussällskap i handlingen. Det blir helt enkelt för mycket och jag lider med karaktären Bond. När 007 desarmerar atombomben utklädd till clown har verkligen Bondserien nått sitt lågvattenmärke. ”All time low” borde varit en mer passande slogan till filmen. Rasism är kanske ett lite väl starkt ord men partiet i filmen när 007 är i Indien ger åtminstone mig dålig smak i munnen. Indierna framställs på ett lite skämtsamt sätt och jag får lite ”Tintin i Kongo” vibbar när jag ser filmen. Man lyckas t.om klämma in en äcklig måltid liknande den i Indiana jones and the tempel of doom. Jag kanske överreagerar men det känns inte helt ok.

007 som clown. Filmseriens absoluta lågvattenmärke.

Till filmens fördelar hör att det är en ganska bra ensemble och filmen är fartfylld, troligtvis en av de mest actionspäckade Bondfilmerna. Det är bara synd att man envisas med att hela tiden smyga in små skämtsamheter vilket blir tröttsamt i längden. Musiken skrevs av John Barry och titellåten All time high står Rita Coolidge för. En ganska trist historia men låtarna har fr.o.m The Spy who loved me varit ganska tama.

Robert Brown som den nye M

Bästa repliken? Q har en liten större roll än vanligt i Octopussy och jag gillar verkligen när de två munhuggs den finns ett par tre ganska roliga replikskiften mellan de två.

Bond och Q åker luftballong:

Bond: I trust you can handle this contraption, Q?
Q: It goes by hot air.
Bond: Oh, then you can.

Regi: John Glen.

Definitivt en av de sämre bondfilmerna tre martinis är allt jag kan ge.

Bondtema:Never say never again ( 1983 Storbr )

  År 1983 kom det ut två Bondfilmer. Dels den av EON producerade Octopussy samt Never say never again som producerades av Kevin McClory. McClory som vi kommer ihåg från Thunderball ägde som bekant rätten till Thunderball historien och hade tidigare försökt att producera en Bondfilm i mitten på 70-talet, James Bond of the Secret Service.  Det projektet sköts i sank av EON som hotade med rättsliga åtgärder.  Några år senare återkom McClory med ett nytt Bondprojekt, Warhead även denna gången stoppades han. Manuskriptet för en av de ”ogjorda” projekten offentliggjodes för inte så länge sedan. Både Connery, McClory samt Len Deighton hade arbetat med berättelsen som var förlagd till NYC och innehöll bla en helikopterattack mot frihetsgudinnan, mekaniska hajar, fallskärmshopp från skyskrapor och SPECTRE naturligtvis. En film vi aldrig kommer få se då den hamnat i limbo tillsammans med Daltons tredje Bondfilm.

Kevin McClory anno 1959

Vid tredje försöket lyckades den envetne MCClory att få till en produktion av en Bondfilm. Hjälpen kom från USA och Paramount. Filmens grundstory är i stort sett densamma som i Thunderball man har däremot ändrat på en del platser, actionscener och karaktärers namn.t.ex heter inte filmen skurk Emilio Largo utan Maximilian Largo. Den stor nyheten med filmen var att man lyckats knyta Connery till projektet. Han skulle nu reprisera sin roll som 007 med rätt att döda. Det var tolv sedan han senast gjort den rollen. Connery var tätt involverad i projektet och en av anledningarna till detta var kanske att hans trackrecord sedan Bond kanske inte var så mycket att stoltsera med eller vad sägs om t.ex Zardoz?  En annan orsak kan vara att han ville djävlas lite med Broccoli som under 60-talet nekat Connery att få procent på framgångarna med filmserien men det är bara spekulationer.

Sydow som Blofeld. Många av hans scener klipptes bort.

Andra skådespelare som man knöt till filmen var b.al Max von Sydow som Blofeld. Sydow gör en ganska sympatisk version av Bonds nemesis och speciellt ondskefull verkar han inte vara. Largo spelades av tysken Claus Maria Brandauer. I Brandauers version av Largo möter vi en av de obehagligaste skurkarna i Bond han ger ett porträtt av en man som sällan höjer rösten ler ständigt men vansinnet glimmar i karlns ögon konstant. I mitt tycke är han lite för galen och obalanserad.  Hans medhjälperska Fatima Blush spelas med bravur av Barbara Carrera som faktiskt fick en golden globe nominering för sin insats. Carrera balanserar på gränsen till överspel men hon lyckas hålla sig på rätt sida. Domino spelas av den då relativt okända Kim Basinger och hon ger ett lite veligt intryck. För regin stod Irwin Kershner som b.la gjort The Empire strikes back.

 

 

Rowan Atkinson dyker upp i en liten roll.

Filmen handling är, som jag tidigare nämnt, desamma som i Thunderball men inledningen skiljer sig stort från tidigare Bondfilmer. I Bonds värld står tiden i stort sett stilla. Det är små detaljer som ger åskådaren en aning om att omvärlden förändras oftast är detaljerna av teknisk art. När det gäller mobiltelefoner och datorer märker man snabbt att utvecklingen gått framåt . Enda tecknet jag kan komma på så här på rak hand att personen Bond rör sig framåt i tiden är hans besök vid frus grav i For your eyes only. I Brosnans filmer som vi kommer till längre fram försöker man lite halvhjärtat ge 007 någon form av bakgrundhistoria. I Never say never again har Bond däremot åldrats, han har fått en ny chef som anser att dubbelnollorna har spelat ut sin roll. MI6 dras med budgetunderskott och organisationen är halvt om halvt lite på dekis. När SPECTRE knycker atombomerna får M motvilligt återaktivera 007 igen. Att förändringens vindar blåst kan kanske bäst illustreras med en kort ordväxling mellan en förvånansvärt trevlig och gemytlig Q och Bond:

Q: Good to see you Mr. Bond. Things’ve been awfully dull ‘round here. I hope we’re going to see some gratuitous sex and violence in this one!
James Bond: I certainly hope so too.

Brandauer som Largo

Det är en njutning att se Connery reprisera sin roll som 007. Han glider snabbt in i rollen som Bond. Att det gått tolv år sedan sist märks nästan inte även om han har en tupe´med lite högre hårfäste än vad man är van vid. Carrera är otroligt underhållande som den obalanserade lönnmörderskan Fatima. Tyvärr är Never say never again en ganska småseg historia den känns lite pladdrig och det hettar aldrig riktigt till. Ett slagsmål och en motorcykeljakt håller god Bondklass men annars är det faktiskt ganska tunnsått med action. Bond har kanske blivit gammal för han tackar för sig i slutet av filmen och säger att han ska gå i pension. Titeln sägs ha uppstått då Connerys fru påpekat för honom att han sagt never again om att spela Bond. Man hade även tänkt att Roger Moore skulle vara med på ett hörn i filmen. Tanken var att Roger skulle yttra filmens titel till Connery när de av en slump två stöter ihop på en gata. Problemet att göra detta låg inte på det personliga planet men då det redan rådde en ganska infekterad stämmning  mellan bolagen skippade man den iden. McClory försökte komma till skott med en tredje Bondfilm ända fram till sin död men närmare än att det ryktades att Liam Neeson skulle spela Bond kom han aldrig. Efter div. bolagsaffärer och uppköp av konkursdrabbade filmbolag ligger nu rättigheterna till alla Bondfilmerna hos ett bolag, MGM/Sony. Om detta betyder att Blofeld och SPECTRE kommer visa sina fula trynen är en helt annan sak då McClory har släktingar som lever och hur konfliktsugna de är vet ingen än.

Carrera som lönnmördeskan Fatima försöker än en gång ta livet av Bond. Carrera har en hel del bisarra kläder under filmen värda att förfasas över.

John Barry fick en förfrågan att skriva filmmusiken men avböjde vänligt men bestämt då han kände lojalitet med EON. Jobbet gick då till Michel Legrand som komponerat ihop ett ganska mediokert soundtrack. Titellåten är en blek historia och sjungs av Lani Hall.

Dansscenen mellan Domino och Bond är riktigt snygg.

Bästa repliken. Ganska många då Connery som sagt är i högform men nedanstående fick mig faktiskt att skratta till lite:

M: I send you to a health farm to get yourself in shape! Instead you DEMOLISH it! Now I’ve had to notify the local police, get a minister to muzzle the press, and allocate a sizable chunk of my meager budget to renovating the establishment!
James Bond: A man DID try to kill me, sir.
M: Oh! Caught you seducing his wife, did he?
James Bond: No, sir, not at all. But, in fact, I did lose 4 lbs and God knows how many free radicals.
M: [slams the table] That is the KIND of attitude that tempts me to suspend you, 007!

 

Fem stycken martinis blir betyget.

Bondtema: For your eyes only ( 1981 Storbr )

Efter Moonraker kände Broccoli att det var svårt att gå vidare på temat med storslagna äventyr. Även om filmen spelat in mycket pengar tyckte många att den var för överdriven så man bestämde sig för en mer jordnära Bondfilm. For your eyes only som egentligen skulle ha producerats efter The Spy who loved me fick nu sin chans. En del överblivna scener samt lite inspiration från en del Bondnoveller ( For your eyes only och Risico ) fick ligga till grund för äventyret. För första gången tränger sig verkligheten på i Bonds universum. Det kalla kriget gör sig påmint då berättelsen rör sig om en kodmaskin , ATAC , som engelsmännen förlorat i en fartygsolycka. Då apparaten ger koderna till avfyrningen av kärnvapen är även maskinen högaktuell för ryssarna. Bonds uppdrag blir att försöka återbörda ATAC innan ryssarna sätter tänderna i den. Under jakten stöter han ihop med en kvinna, Melina, som är ute efter hämnd då hennes föräldrar mördades när de hjälpte MI6 i jakten på kodmaskinen.

I en del länder var den officiella filmpostern för vågad så det fick bli en hemmagjord version istället.

Att ingen inspelning sker utan problem har vi lärt oss vid det här laget. Moore sa att han var trött på Bond och Broccoli började leta efter en ny skådespelare i rollen som 007. B.l.a provspelade Ian Ogilvy och Timothy Dalton för rollen men till slut kom Roger Moore tillbaka men med ett avsevärt högre gage. Den här proceduren skulle upprepa sig i restrerande filmer där Moore spelade Bond. Peter Hunt var påtänkt som regissör men kunde inte,  istället gick jobbet till John Glen som arbetat som regiassistent b.l.a för tidigare nämnde Hunt. Då Lee hade avlidit skrev man in i manus att M var på semester. For yoyr eyes only är den enda officiella Bondfilmen där karaktären inte är med. Julian Glover fick rollen som filmens skurk Kristatos, Glover var f.ö påtänkt som Bond efter Diamonds are forever. Carole Bouquet spelar Bondbruden Melina hon hade i sin tur varit aktuell i rollen som Dr. Goodhead i Moonraker.

Carole Bouquet som Melina.

Då man ett tag var osäker om Moore skulle gestalta Bond planerande man hur den eventuelle skådespelaren skulle presenteras för publiken. Valet föll på att prologen skulle starta med att Bond besöker sin frus grav. En episod som f.ö är med i boken In her majestys secret service, men det är då Vesper Lynds ( Casino Royale ) grav som 007 besöker. Man valde att behålla prologen även efter att Moore tackat ja till en fortsättning. Prologen är även Blofelds sista ( so far ) framträdande i de officiella filmerna. Han nämns aldrig vid namn med det är en flintskallig man i rullstol med en vit katt så vi behöver inte tänka efter två gånger vem karln är. Man lät galapremiärens intäkter gå till rehabilitering av handikappade och då filmen startar med att Bond, troligtvis, tar livet av en man i rullstol så var kanske inte föreställningen helt politiskt korrekt. Åtminstone lär Blofeld behövt en stor del av summan till rehabilitering efter att släppts ned i en skorsten från en helikopter.

Moore och Topol, den sistnämnde kanske mest känd från filmerna "Spelman på taket" och "Blixt Gordon".

För många år sedan träffade jag en filmkritiker som intervjuat en av filmens manusförfattare. Kritikern berättade för mig att man först tänkt ut häftiga actionscener sedan hittade man på en historia för länka samman dessa scener. Jag misstänker att det inte är vare sig första eller sista gången någon gör detta.  I For your eyes only fungerar denna arbetsmetod utmärkt då jag tycker filmen har ett bra flyt. Historien blir aldrig tråkig men det känns heller inte som att berättelsen hetsas fram. Moore får faktiskt en chans att skådespela och dialogen är ganska vettig. Man verkar ha skippat kravet på att varje replik ska innehålla en ordlek eller vits.  Roger Moore kände sig däremot obekväm med filmens manus, han tyckte det var för allvarsamt och historien för våldsam. Dessutom inkluderade manus en farofylld klättring och Moore är höjdrädd. Det kanske krävs en obekväm Moore för att locka fram hans skådespelartalang för så här bra som Bond har han aldrig varit. En scen i filmen kommer faktiskt från Live and let die. Den ströks 1973 då producenterna ansåg att den var för sadistisk och våldsam samt för tekniskt avancerad att filma. 1981 hade publiken blivit mer härdad och tekniken mer utvecklad. Vilken scen? När skurkarna släpar Bond och Melina efter motorbåten. Det är finalen i boken Live and let die.

Karaktären Bibi hör till den unika skara tjejer som blivit avspisade av Bond. Med orden "You get your clothes back on, and I'll buy you an ice cream" tackar han nej till Bibis skamliga förslag.

For your eyes only hör till mina favoriter i Bondfranschisen. Historien är rapp men man får tid att lära känna människan Bond, åtminstone lite. En del av actionscenerna hör till mina favoriter, biljakten när Bond kör en Citroën, bergsklättringen samt den tidigare nämnda motorbåtsscenen hör alla till det bättre som gjorts i en Bondfilm. Skurkarna ser i och för sig ganska alldagliga ut men de framstår då som än mer diaboliska i och med detta. Den som vill ha hajtänder, dvärgar, gyllne pistoler och annat krafs får kolla in någon annan Bondfilm för i filmen är avsaknaden av dylika attrapper total. Man har för första gången på mycket länge lyckats med att få en Bondbrud vars främsta uppgift inte är att hamna i nöd eller vara Bonds sängkamrat. Carole Bouquet hör till de bättre Bondbrudarna i hela serien.

På tal om Bondbrudar. man brukade hyra in ett gäng fotomodeller för att var snygg bakgrund vid en del scener. Det skulle visa sig att tjejen i mitten, översta raden tidigare varit man. Tidningarna mös men Moore svarade: Uppenbarligen ett mycket lyckat kirurgiskt ingrepp.

I.o.m The man with the golden gun  började man med att avsluta Bondfilmerna lite komiskt. Skämtet är alltid det samma: Bond ska gratuleras av sina överordnade i det görs alltid av en händelse när att han är i färd med att sätta på sin medhjälperska. Ganska trista skämt om ni frågar mig men i For your eyes only är det ganska roligt då den som gratulerar är Margaret Thatcher (brrrrr) porträttlikt spelad av Janet Brown.

Julian Glover som den ytterst obehaglige Kristatos.

Sheena Easton sjöng titellåten som blev en stor hit i början på 80 talet. När det var dags för tryckare började allt som oftast den här ganska trista melodin spelas. I förtexterna är Easton med, det var första gången en sångare/sångerska syntes i Binders förtexter. Överlag är filmmusiken inte speciellt bra. Bill Conti hade uppdraget och resultatet blev något bäst kan liknas med Bonddisco, tro mig, det är inte speciellt passande.

Michael Gothard spelar den belgiske lönnmördaren Locque.

Bästa repliken?

Melina: For your eyes only darling. Till Bond när hon tar av sig kläderna.

Det blir nio stycken härligt uppfriskanade martinis!

Bondtema: Moonraker ( 1979 Storbr )

For your eyes only var meningen att bli nästa Bondfilm men då Star Wars och Close encounters of the third kind blev stora publiksucceer ändrade sig Broccoli och Moonraker, den sista av Flemings böcker att bli fimatiserad, blev istället nästa film. Moonraker hade varit nära att filmats ett antal gånger men hade fått stått tillbaka av olika anledningar. Det enda man behöll från Flemings bok var skurkens namn Hugo Drax. Broccoli menade att nu skulle publiken inte få se science fiction utan science faction och sanningshalten i det påståendet kan nog diskuteras.

Bondbruden Dr.Goodhead och Bond.

Filmen fick en budget som motsvarade de första sex Bondfilmerna tillsammans! Här slog man på stort. För att spara in en del av kostnaderna förlades en stor del av inspelningarna i Frankrike som pga av div. skatteregler var billigare än Storbritannien. Liknande sker även idag, t.ex spelas det in många filmer i Tjeckien och Canada som är billigare än USA. Roger Moore var inte svårövertalad att spela Bond. Bondbrud blev Loise Chiles som tidigare varit aktuell i The spy who loved me. Den franske skådespelaren Michael Lonsdale spelar skurken Hugo Drax och hans underhuggare är Chang och Jaws som fick göra comeback. James mason fick först erbjudande om att spela Drax men tackade nej. Mason hade även varit aktuell för roll som Stomberg i The spy who loved me. Moonraker skulle även bli Lewis Gilberts sista Bondfilm. Likt Gilberts två tidigare filmer You only live twice samt The Spy who loved me är Moonraker ett storslaget Bondäventyr med gigantiska scenbyggen och storslagna strider.

Hugo Drax samt den relativt tysta sidekicken Chang.

Inspelningen fick problem då självaste Bond fick njursten. Moore var tvungen att ta en paus från inspelningarna och han var lite sliten efter sviterna men det märks faktiskt inte alls i filmen. Däremot börjar faktiskt Moores ålder synas på duken. Roger Moore var 46 år när han hoppade på rollen som Bond 1973. En jämförelse med Connery är att han var 41  när han slutade som Bond. Nu har Moore ett ganska ungt utseende och han ser faktiskt yngre ut än Connery, åtminstone innan alla plastikoperationer. Hur som helst jag börjar redan i Moonraker bekymra mig för om 007 ska orka med alla fysiska aktiviter både i och utanför sängen.

Bond tillsammans med en del av filmens "astrobrudar".

Bondfilmerna kan med rätta inte beskyllas för att ha filmmanus i oscarsklass, historierna är oftast osannolika och gränsar ibland till det otroliga. Moonraker lär nog ligga i topp när det gäller korkade historier i Bonds universum. Filmen börjar som vilken Bondfilm som helst med att en rymdfärja stjäls. Bond kopplas in på fallet besöker fabriken för rymdfärjorna och  konstaterar snabbt att skurken i dramat är färjans fabrikör, multimiljardären Hugo Drax. Spåren leder vidare till Venedig och där någonstans går hela historien och filmen överstyr. Filmen byter spår från action till slapstick så till den grad att Diamonds are forever framstår som ett seriöst drama. Att stoppa in Jaws i handlingen och samtidigt låta supermördaren bli kär och snäll mot slutet är bara larvigt och korkat. Jaws personlighetsförändring beror på att regissören fick mottaga brev från barn som undrade om inte Jaws kunde bli snäll. Då Gilbert tillsammans med Broccoli vid det här laget helt tappat konceptet bifölls denna önskan. Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag med att rada upp fel och dumheter i filmen men det skulle bli lite tjatigt. Avslutningsvis kan jag dock konstatera att användadet av bakgrundsprojektioner är frekvent och genomförs amatörsmässigt filmen igenom. Att Bonds äventyr avslutats i rymden har upprört många, det stör mig inte nämnvärt men det är skrattretande att se skådisar tappa talförmågan samt börja röra sig i sköldpaddefart så fort de hamnar i viktlöst tillstånd.

Jaws flickvän Dolly.

Finns det något som är bra med filmen kanske någon undrar? Jodå, fram till Bonds Venedigresa håller filmen godkänd klass ( bortsett från ett märkligt och än i dag oförklarligt inhopp av Jaws i filmens början ) men sedan faller hela berättelsen som en gråsten. Moonrakers starkaste kort är Lonsdale som spelar Drax. Lonsdale har fulländat konsten i att spela levande död. Jag hoppar till var gång karln talar eller rör på sig. Han är obeskrivbart stel och har samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Hugo Drax har även belönats med några av Bondseriens bästa repliker så här ligger 007 i lä. Scenen när Bond och Drax träffas över en gurksmörgås hör till en de komiska höjdpunkterna i hela Bondserien. Jag vet inte om meningen var att Drax skulle vara rolig men än idag skrattar jag till när jag hör namnet Drax. Det som däremot inte är så roligt är att detta skulle komma bli Bernard Lees sista framträdande som Bonds chef M. Lee avled under förproduktionen till nästa film i serien. Han hade spelat M sedan den första filmen, Dr No.

Bernard Lee

Titelmelodin är en ganska trist och sömnig låt som sjungs av Shirley Bassey. Det blev tredje gången gillt för Shirley. Trots alla fel och brister var Moonraker en succe´. Det skulle dröja ända till Golden Eye innan en Bondfilm tangerade Moonrakers kassarekord. Men jag undrar ändå om inte producenterna satt på förhandsvisningen av filmen, tittade på varandra och sa:  WTF!!!.

Bästa repliken?

Här får 007 stå tillbaka för Drax. Frikostig som jag är bjuder jag på hela tre citat från Hugo Drax. Det är han väl värd den lilla skyltdockan.

Mr. Bond, you persist in defying my efforts to provide an amusing death for you.

At least I shall have the pleasure of putting you out of my misery. (Drax har en pistol riktad mot Bond)

Hugo Drax: James Bond. You appear with the tedious inevitability of an unloved season.
James Bond: I didn’t know there were seasons in space.
Hugo Drax: Only winter for you.

Några martinis delas inte ut denna gång. Det får lov att bli en Austin Powers då filmen ligger närmare den franschaisen än filmerna om 007.

Bondtema: The Spy who loved me ( 1977 Storbr )

 Det tionde filmäventyret med James Bond brukar vara en favorit hos många. Nu använde man sig för första gången bara titeln från Flemmings orginal och skrev en berättelse som inte har någonting alls med Flemings historia att göra och tur var nog det då Fleming i boken konstaterar att alla kvinnor drömmer om att bli våldtagna. Många menar att The Spy who loved me är egentligen en nyversion/omarbetning av You only live twice. Broccoli förnekar detta men jag tycker mig se många likheter men det behöver inte betyda att filmen är dålig. Likheterna kan ni läsa om här.

Handlingen går i korthet ut på att kärnvapenbestyckade ubåtar från både Storbritannien och Sovjet förvinner spårlöst till havs. I ett oväntat samarbete med Sovjet bestämmer man att de båda toppagenterna James Bond och Agent XXX (Barbara Bach ) ska försöka lösa mysteriet med ubåtarna.

Bond & Agent XXX

Broccoli hade stora problem. Saltzman hade hoppat av och de två senaste filmerna i serien hade i och för sig gått med vinst men de hade inte spelat in så mycket pengar som man hoppats på. Förståsigpåare menade att Bond hade spelat ut sin roll, agentfilmer var på väg bort. Universal svarade med att skjuta till en rejäl summa pengar. Budgeten för The spy who loved me var nästan dubbelt så stor om man jämför med The man with the golden gun, det fick bära eller brista. I regeistolen sattes Lewis Gilbert som tidigare gjort You only live twice. Ken Adam fick i stort sett fria händer tack vare den generösa budgeten och byggde den numera ledendariska 007 studion vid Pinewood.

Feming, Saltzman & Broccoli

Man dammade av en gammal ide från Diamonds are forever att ett tankfartyg skulle vara skurkens högkvarter. Blofeld skulle göra nypremiär som skurk men då Mc Clory, ni minns honom från Thunderball, var på gång med en egen Bondfilm, Warhead, ville producenterna inte hamna i en ny långdragen rättsprocess. Ny skurk blev istället Stromberg som i en tidig version av manus var en svensk redare.  Curt Jurgens spelar Stromberg, troligtvis en av de grinigaste skurkar som vi fått stifta bekantskap med i serien. David Prowse var aktuell i rollen som den osårbare Jaws men det blev Richard Kiel som knep rollen. Annars är faktiskt filmen fylld med gamla bekantingar. Det verkar som man gärna hyrde in skådespelare från tidigare filmer i mindre roller både Walter Gotell ( General Gogol ) och Milton Reid ( Sandor ) har varit med tidigare och fler gamla bekantingar återfinns i rollistan men jag vill inte trötta ut er med att räkna upp en massa namn. Just rollfiguren Gogol skulle bli en återkommande figur i de närmaste filmerna.

Den grinige Stromberg

The Spy who loved är en film med bra flyt. Den arbetar sig stabilt mot slutmålet och är faktiskt en av de jämnare Bondfilmerna. Fördelningen mellan action och lite lugnare scener är bra och när det är action är det oftast riktigt bra. Skidstuntet i öppningsscenen är numera legendariskt och Bonds Lotus har nått kultstatus ( för att använda ett slitet uttryck ). Den oövervinnlige Jaws torde vara en av de mest älskade skurkarna i serien. Broccoli gick faktiskt in i manus och ändrade så att karaktären skulle överleva till nästa film, ett uselt beslut skulle det visa sig. De som gillar Bonds olika prylar s.k ”gadgets” blir mer än nöjda då filmen är fullproppad med dessa, teleprinterklockor, gascigaretter m.m. Jag bör kanske tillägga att filmen blev en formidabel succe och Bondfranschisen var säkrad ett tag framöver.

Legendarisk scen i Bondhistorien

Egentligen har jag bara två problem med filmen och det ligger i castingen. Jag har om jag ska vara ärlig svårt för Jaws, han är helt enkelt för otrolig, han skulle passa bättre i en superhjältefilm än i en Bondfilm. Jag vet att det händer många otroliga saker som inte hör till verkligheten i en Bondfilm men de håller sig ändock inom vissa ramar, Jaws bryter ramarna med besked. Sandor hade varit en bättre och trovärdigare skurk. Bondbruden Barabara Bach går genom filmen med ett ansiktsuttryck. Hon verkar vara stelopererad i ansiktet eller möjligtvis botoxförgiftad. Nu ville man kanske att ryssarna skulle framställas som känslokalla, det låg i tiden, men hon är ungefär lika uttrycksfull som en skyltdocka. Caroline Munroe som spelar Strobergs assistent Naomi, som f.ö har äran att bli den första kvinna som Bond dödar, skulle definitivt passat bättre som Bondbrud. Men Bondfilmerna har en historia med stundtals märklig casting, speciellt när det gäller Bondbrudarna. Lois Chiles var f.ö aktuell i rollen som som Agent XXX, hon skulle istället få dyka upp i nästa film som CIA agenten Goodhead.

Borde fått bli Bondbrud istället för zombien Bach.

När jag nu ser Bondfilmerna i kronologisk ordning har jag lagt märke till en sak som jag tidigare inte reagerat på. Moore är verkligen inte någon förste älskare eller vad det nu heter. Han påminner mer om 16 åring med med svettiga handflator som hoppas att få till det. Karln är ständigt pilsk, det spelar ingen roll om kulorna viner och bomber exploderar han spanar ängsligt efter nästa erövring. I Moores version av Bond ges intrycket av en agent som tänker: ”Åh ett nytt uppdrag vilka chanser kan jag få att hoppa i säng med snygga tjejer?” I Connerys fall hade han oftast ett mål med sina erövringar under filmens gång. Tågscenen när Moore blivit nobbad av Agent XXX och vankar rastlöst av och an i sin kupe med slokande min bekräftar känslan av en sexuellt frustrerad agent.

Bonds mål med sitt uppdrag verkar det som för det kacklas om att gå till sängs så fort han får en lugn stund.

John Barry stod inte för musiken i filmen menlMarvin Hamlisch lyckas över förväntan. Jag vill särskilt lyfta fram stycket Ride to Atlantis ett mycket snyggt tema som spelas i filmen. Titellåten ”Nobody does ”it better är en riktigt fin melodi som sjungs av Carley Simon. The spy who loved me rankar jag som en av de bättre Moore filmerna trots en lite halvtjatig slutscen där det skjuts hejvilt. Jag har lite svårt för dessa masscener. När sluttexterna rullar står det att nästa Bondfilm skulle bli For your eyes only vilket skulle komma att ändras pga en viss Luke Skywalker.

Jaws vs. Bond

Sandor vs Bond

Bästa citat: När Q visar Lotusen för Bond.

Q: Right. Now pay attention, 007. I want you to take great care of this equipment. There are one or two rather special accessories…
James Bond: Q, have I ever let you down? (Kör iväg med en rivstart)
Q: Frequently.

Betyget blir sju stycken kopierande Martinis.

Bondtema: Live and Let Die ( 1973 Storbrit )

Under början av 70 talet dök det upp filmer som Blacula, Shaft, Black Caesar, den s.k blackploitation genren nådde ut till en större publik. Valet på nästa film i serien blev Flemmings andra bok om 007, Live and let die. Tidigare hade man dragit sig lite för att filmatisera boken då alla skurkar i berättelsen är färgade och rasfrågan var en minst sagt het potatis i USA under 60 talet. Nu verkade tiden dock mogen för en filmatisering. Guy Hamilton satte sig än en gång i regissörsstolen men när Connery tackade nej till 5 miljoner $ insåg man att det var dags att hitta en ny Bond. Clint Eastwood tillfrågades men tackade nej med orden att Bond borde spelas av en engelsman.  Julian Glover provfilmade sju gånger för rollen men av en slump blev Roger Moore ledig då tv-serien The Persuaders halvfloppat i USA och lades ned. Moore hade faktiskt varit mer eller mindre aktuell för rollen som 007 ända från start. Glover skulle dyka upp längre fram i For your eyes only men då som skurk. Moores fördel var att han var relativt välkänd för biopubliken genom sin roll som Simon Templar i tv-serien The Saint.

Rose Carver, 007 och Solitaire

Då man mer eller mindre struntade i bokens handling behöll man en del namn och karaktärer resten bytte man ut. Man ansåg faktiskt att ett par scener i berättelsen var för råa så man strök dessa men de skulle bli införlivade i senare bondfilmer. I boken smugglar skurkarna en piratskatt som ska finansiera terroroperationer i USA. I filmen byter man ut den lite ålderdomliga piratskatten mot heroin och filmens skurk Dr.Kananga försöker skaffa sig monopol på heroinhandeln i USA. Bond kopplas in på fallet då Kananga mördat tre agenter som som varit hans smuggling på spåren. De morden är f.ö prologen till Live and let die. James Bond dyker upp först efter förtexterna.

Moores första erövring, italienska agenten Miss Caruso

Jag hör till den skaran som anser att Moores version av Bond är föga upphetsande. Man bör nog byta tagline från ”007 med rätt att döda” till ”007 med rätt att skrocka”. Där Connery och främst Lazeby slogs för sitt liv höjer Moore på sin höjd ögonbrynet och är  i farans stund ungefär lika avslappnad som Harald Treutiger . I sakta mak, känns det som, skrider Bond i Moores gestalning fram genom pistoldueller, slagsmål och biljakter. Den brutalitet som fanns i Connerys och Lazenbys versioner  finns det intet spår av i Moores Bond, han ger mer  intrycket av att vara på ett cocktailparty.  Därmed är det inte sagt att Moores filmer är sämre eller tråkigare än tidigare Bondfilmer de är bara helt annorlunda. Tillsammans med slapsticken och de ökade humoristiska inslagen har nu Bondfranchisen tagit steget fullt ut och blivit familjeunderhållning.

Alternativ affisch.

Producenterna och Moore gjorde däremot ett klok val, anser jag, då de istället för att försöka modellera Moore till en ny Connery valde att visa att förändringens vindar blåste. Bond får sitt uppdrag i sin lägenhet, Q lyser för första gången helt med sin frånvaro, Bond röker cigarr och bär inte smoking en enda gång. Moore dricker bourbon istället för dry martini, ja det många detaljer som är annorlunda. Bond går även till sängs med en färgad kvinna, Rosie Carver, för första gången. En del stör sig på dessa små förändringar mer än att man gått från action till actionkomedi. Personligen tycker jag att Live and let die hör till de bättre filmerna i serien.

Dr.Kananga tror han har segern i sin hand.

Live and let die är en ganska fartfylld historia där man även lyckats bra med intressanta karaktärer, speciellt då bland Bonds motståndare.  Yaphet Kotto som spelar Dr. kananga hör till mina favoriter bland Bonds antagonister. Han är elegant och försöker vara cool och världsvan men lyckas dåligt med detta då han formligen kokar av aggressivitet. Kanangas underhuggare hör även de till de bättre i serien: Tee-Hee utrustad med krok, den överviktige Whisper och den mystiske Baron Samedi, den sistnämnde var faktiskt påtänkt att återkomma men den iden släpptes. Det enda svaga kortet torde vara Jane Seymour som spelar bondbruden Solitaire, en intressant karaktär och vacker men alldeles för mjäkig i min smak.

Tee Hee, Baron Samedi, Whisper, Solitaire, 007 och Dr.Kananga

Biljakter, krokodiler, flygplansjakter på marken, ormar ja allt är med i filmen så man kan verkligen inte klaga på tempot. Mest förtjust är jag i den långa båtjakten som är både välgjord och riktigt rolig men man är stundtals farligt nära Nu blåser vi snuten, speciellt när den rasistiske sydstatssheriffen Pepper introduceras.Sgt Pepper delar bondfansen i två läger men jag tycker att han fungerar bra i den här filmen. Enda fadäsen är nog Kanangas hädanfärd som är otroligt korkad t.om för att vara i en bondfilm.Trots att jag har svårt för Roger Moore och att filmerna gått från action till slapstick tycker jag att Live and let die håller främst p.ga ett fartfyllt manus och bra skådespelare i birollerna.

Sgt.Pepper som tyvärr skulle återkomma men då i ett avsevärt sämre sammanhang.

Tyvärr kunde inte John Barry stå för soundtracket då han var upptagen på annat håll istället blev det George Martin, Beatles  producent, som fick jobbet. Martin gör inte ett dåligt arbete men han är ingen Barry. The Wings stod för titellåten som blev en stor hit.  Jag har lite svårt för låtens tempoväxlingar men den duger.

Tee Hee matar krokodiler. Vilken kavaj!

Bästa replik? Det finns inte så många bra i filmen men när Bond får höra om en kollega som blivit mördad säger han: Baines? Baines. I rather liked Baines, we shared the same boot-maker.

Betyget blir åtta martinis.

Bondtema: Diamonds are Forever ( 1971 Storbr )

Ett tag verkade det som att den sjunde filmen med agent 007 skulle bli Moonraker men efter en del turer med manus bestämde man sig för Diamonds are forever. Nu var bara problemet att hitta en ny skådesplelare i rollen som Bond. Adam West ( Batman ) var ett namn som dök upp men man fastnade till slut för amerikanen John Gavin som skrev på kontraktet. Chefen för United Artist var inte nöjd med valet av skådespelare han ville ha Connery vad det än kostade. 1.2 miljoner $ var Connerys pris, Gavin löstes ut från sitt kontrakt och man kunde börja filma Diamonds are forever. Man ville dubbelgardera möjligheterna till en succe och följdakligen hyrde man in regissören från Goldfinger, Guy hamilton, för att om möjligt upprepa succen. Shirley Bassey som sjöng sången Goldfinger kopplades in. Titellåten påminner lite om hennes tidigare insats men den har inte riktigt samma kraft och pondus som i Goldfinger.

John Gavin var den nye 007 för en kort stund.

Det skulle visa sig att manusförfattaren Richard Maibaum hade problem med att få flyt på historien, extrahjälp hyrdes in och resultatet blev ett manus som skiljer sig ganska markant från Flemmings orginalberättelse.  Till en början hade man iden att Goldfinger skulle ha en tvillingbror som skulle vara skurken i filmen.  Broccoli hade en dröm att man bytt ut den skygge miljardären Howard Hughes mot en bedragare, detta element vävdes in i historien. När Gert Fröbe tackade nej ändrade man skurk till Blofeld. Filmens slutfight skulle ske på en oljerigg och övergå till en båt och ballongjakt som avslutas med en strid i en saltgruva av olika anledningar så nöjde man sig med endast oljeriggen.

Charles Grey som Blofeld

Filmen startar med att Bond ska infiltrera en liga som smugglar diamanter. 007 lyckas med den delen av uppdraget men det som sätter käppar i hjuletför Bond är att någon ser till att alla som är inblandade i smuggligen mördas. Spåren pekar mot miljardären Willard Whyte som lever isolerat i en takvåning på ett hotell i Las Vegas. Det tar inte lång stund innan det visar sig att det är Blofeld som ligger bakom morden och smugglingen och han har naturligtvis en ny grandios plan hur han ska kunna utpressa hela världen.

Med en jättelaser blir det lättare att få sin vilja igenom

Som vanligt när det gäller de tidiga Bondfilmerna är inredning och miljöer i toppklass. Willard Whytes hus och Bonds hotellrum får mig att dregla över designen. De snygga inredningarna och designerna kan vi tacka Ken Adams för. Han var med som designer från start med Dr No och hans sista film blev Moonraker. Det finns dock en och annan fasansfull scen när det gäller kläddesign i filmen b.la får vi se 007 bära en rosa slips. Blofeld i kvinnokläder en annan episod som ligger närmare Austin Power än Bond.

Blofeld till höger i bild.

Filmen har tyvärr en ganska erbarmlig skådespelarensamblé. Jill st John är ganska trist och blek som Bondbrud, både Raquel Welsh och Faye Dunaway var påtänkta för rollen som Tiffany Chase och de hade troligtvis presterat bättre. Charles Grey som spelar Blofeld känns inte alls rätt i rollen som Bonds nemesis. Han ger ett ganska stelt och intetsägande intryck. Grey hade f.ö en liten roll i You only live twice men där som allierad till Bond. Jimmy Dean som spelar Willard Whyte är i det närmaste en katastrof. Han spelar över i sin roll som karikatyr av gapig amerikan och är direkt plågsam att se och höra. Överlag är manuset ganska darrigt. Filmen känns i stundtals förvirrande ibland verkar det som att man inte riktigt vet vilken väg historien ska ta. Diamonds are forever känns lite som ett hafsverk, slarvigt och ofokuserat. Connery verkar trivas, hans midjemått har växt och han är översminkad i en del scener, det är en ganska slö agent som har sett sina bästa dagar som vi får möta.

Jill st John som Tiffany Chase

Två gånger glimrar filmen till och vi får se lite av de gamla Bondtakterna. Ett slagsmål i en hiss är skickligt koreograferat, ryktet säger att det gick så vilt till att Connerys tupe lossnade i fighten. En suverän biljakt i centrala Las vegas som avslutas med den berömda fadäsen då Bond tippar bilen på högerhjulen för att komma igenom en trång gränd och sedan kommer ut på andra siden  men balanserar då på vänsterhjulen. Annars är det tunnsått med fart och fläkt i filmen. Många av de s.k actionscenerna är i mitt tycke ganska håglösa och dåligt genomtänkta. Många scener slarvas bort i bara farten. En jakt med månbil mynnar ut i ingenting. Bonds förföljare kör runt lite planlöst och kraschar sina fordon lite håglöst, det mest dramatiska i den jakten är att man rör upp lite ökendamm. Skurkarna är förvånansvärt tama. Mördarduon Mr.Kid och Mr.Wint som spelas av Bruce Glover och Putter Smith , Glover är pappa till Crispin, är inte speciellt skräckinjagade trots att de dödar folk till höger och vänster. Bambi & Thumper, Willard Whytes fångvaktare, hör nog till bland det fjantigaste jag sett i en bondfilm. Ett par tjejer i bikini som har en mycket märklig fightingstil, piska koreografen från mig tack.  Mot filmens slut har man inte ens försökt att få till bra effekter när u-båtar och annat exploderar. Kanske räckte inte pengarna till då Connerys gage var rekordhögt ,kanske var man stressad då Connery hade inskrivet i sitt kontrakt att han skulle få extra gage om inspelningen drog ut på tiden. Jag vet inte riktigt vad felet är men Diamonds are forever hör till en av de sämre Bondfilmerna. Om OHMSS var den sista agentfilmen så är Diamonds are forever den första familjefilmen i serien och fler skulle följa med högst blandat resultat. Men innan man satt igång med produktionen av en ny Bondfilm var man än en gång tvungen att hitta en ny 007.

Bond besegrar Bambi och Thumper. Notera den rosa slipsen!

En anledning till misslyckandet kan skyllas på ängsliga producenter. Man hade noterat att OHMSS hade gått sämre i USA. Man ville kanske fjäska för amerikanerna, större delen av filmen utspelas i USA. Den allvarligare tonen i OHMSS visade sig inte falla väl ut i amerika därav kanse en förklaring till det mer skojfriska anslaget i den sjunde filmen om Bond. Detta är bara anspråklösa teorier men i senare Bondfilmer blir resultatet sämre när man försöker anpassa filmerna till en marknad. Det känns som man inte vågar stå för produkten.

Mr Kid och Mr Wint. Blofelds underhuggare.

Bästa kommentar? Det vimmlar av oneliners i filmen men jag väljer den snobbigare sidan av Bond.

James Bond: Pity about your liver sir. An unusually fine Solera. ’51 I believe.
M: There is no year for sherry 007.
James Bond: I was referring to the original vintage on which the sherry is based sir. 1851. Unmistakable

Det blir tre tama martini.

Bondtema: On her Majesty´s Secret Service ( 1969 Storbr )

När Connery hoppade av startade Broccoli och Saltzman jakten på en ny Bond. Man plockade ut ca 100 stycken skådespelare man kunde tänka sig i rollen som 007 och började sedan beta av den långa listan. Timothy Dalton fick tidigt ett erbjudande men han kände att han var för ung. Roger Moore var båda producenterna intresserade av men han var bunden till tv-serien Helgonet. När man nästan hade enats om John Richardson så blev Broccoli imponerad av australiensaren George Lazenby och erbjöd honom kontrakt på sju (!) Bondfilmer. Lazenby tackade ja till rollen och man började filma trots att han inte skrivit på något kontrakt.

Mycket nära att bli den nye Bond.

Nu var det äntligen dags för On her Majesty´s Secret Service ( OHMSS ) att bli filmad. Två gånger tidigare hade man skjutit på produktionen. Den var tänkt att filmas efter Goldfinger men då man lyckats komma överrens med McClory kände producenterna att det var bäst att passa på att filma Thunderball  innan han började bråka igen. Efter Thunderball passade inte vädret för OHMSS då miljön till stora delar utspelar sig i ett vinterlandskap så det fick bli You only live twice istället. OHMSS ingår i den s.k Blofeld triologin, de andra filmerna är You only live twice samt Diamonds are forever. I alla tre filmerna spelas Blofed av olika skådespelare och triologin har filmats i okronologiskt. OHMSS är tänkt att vara den första, följd av You only live twice för att avslutas med Diamonds are forever. Därför är det lite förvirrande att Blofeld inte känner igen Bond i OHMSS, han hade träffat honom ansikte mot ansikte i You only live twice . Först hade man skrivit in en plastikoperation för Bond i manus, vilket även passade bra att förklara skåderspelarbytet, iden skippades och man körde bara på utan några närmare förklaringar.

George Lazenby som 007.

Med risk att låta pretantiös skulle man kunna beskriva OHMSS som en tragedi i två akter med ett litet komiskt mellanspel. I den första delen av filmen försöker Bond spåra upp Blofeld. Under sitt sökande träffar han en kvinna, Tracy, som han förälskar sig i och det blir t.om tal om giftemål. Tracys far som är ledare för en stor kriminell organisation hjälper sin blivande svärson att hitta Blofeld. Spåren pekar mot Schweiz där en viss greve Bleuchamp driver en ensligt benägen forskningsklinik, som visar sig vara proppfull med skönheter från världens alla hörn. Bond åker dit maskerad som släktforskaren sir Hilary Bray för att försöka avslöja vilka sinistra planer Bleuchamp (som naturligtvis visar sig vara  Blofeld) har,  samt att gå till sängs med så många kvinnliga patienter som möjligt. Bond som Sir Hilary i Blofelds näste är en av de roligare episoderna i Bondserien. Lazebys röst dubbades då hans dialekt inte lät övertygade som snobbig släktforskare. I filmens sista del är det nästan action non-stop. Bond flykt från Blofeld och den efterföljande jakten hör till höjdpunkterna i hela serien om James Bond.

Salavas som Blofeld - hur håller karln i cigaretten egentligen?

Jag sticker inte under stol med att OHMSS  är definitivt den bästa Bondfilmen och anledningarna är många. För det första har man lyckats få ihop en bra skådespelarensamble. Diana Rigg som spelar Bonds blivande fru Tracy är en av de bättre bondbrudarna hon har faktiskt en personlighet, något som många av Bonds damer saknar. Blofeld som gestaltas av Telly Savalas är briljant i rollen, här har vi en skurk som är fåfäng, äregirig, smart och fysiskt farlig, han  backar inte för att aktivt delta i jakten på Bond och har inga skrupler för att nå sitt mål (jag har heller aldrig sett någon hålla i cigaretter så coolt som Telly i filmen). Kort och gott en skurk av rang. Blofelds medhjälperska Irma Bunt (ständigt dessa tyskklingande namn) är en obehaglig typ som misslyckas  med att dölja sin ondska bakom ett falskt leende. Lazeby är visserligen inte någon stor skådis, han är inte dålig men det är långt till Connerys klass. Däremot vill jag påpeka att med Connery i huvudrollen hade vi fått en helt annan film som troligtvis inte alls haft samma tyngd och spänning. Lazenbys Bond blir rädd, visar känslor och slåss för sitt liv och det mycket brutalt. OHMSS är nog en av de brutalare filmerna i serien. Timothy Dalton eller Daniel Craigs versioner av James Bond är nog de skådespelarna som kommer närmast Lazenbys gestaltning av 007.

Diana Rigg som Tracy. Hon var känd från tv-serien Avengers där även Honor Blackman hade en roll.

Regissören Peter Hunt jobbade som klippare på You only live twice, han slet som ett djur för att få den filmen färdig i tid och ”belönades” då med regissörsjobbet till nästkommande bondfilm. Hunts verkar ha en känsla för bildkomponering, det finns många scener i OHMSS som skulle bli läckra planscher. Helikoptrar som landar och anfaller i motljus, Blofelds scener med Bond, 007 när han går nedför en trappa till ett kasino ja, ögonblicksbilderna från filmen är många. Blofelds högkvarter Piz Gloria är för övrigt det snyggaste skurknäste i alla Bondfilmerna, en orgie i sextiotals design och heltäckningsmattor.  Man kan besöka Piz Gloria idag om man vill och har råd. Byggnaden som ligger på en bergstopp är idag en restaurang som kan ta emot ca 400 gäster.

Piz Gloria - Blofelds högkvarter.

I OHMSS har Q inte speciellt stor roll, han är inne för ett kort samtal med M. Bond använder sig nästan inte alls av Q:s tekniska hjälpmedel, undantaget är en bärbar kopieringsmaskin. Däremot får vi se mer av M som har fler scener än brukligt tillsammans med Bond. B.la får vi veta att M har en passion på att samla fjärilar. Vi får även besöka Bonds arbetsrum för första gången.

Charmtrollet Irma Bunt

Soundtracket är mycket bra, titelmelodin är instrumental och är ett dramatiskt och ödesfyllt tema som går igenom hela filmen. Att det är bekymmersamt för Bond förstår man då det är klockor och timglas som visas i förtexterna, man kommer direkt i rätt stämning att det är en ödesmättad bondfilm. Duke Ellingtons fina We have all the time in the world  finns även med i filmen. I förtexterna har även klipp från tidigare bondfilmer lagts in, det är som att producenterna är lite ängsliga och verkligen vill övertyga tittarna att vi har kommit rätt, nämligen till en Bondfilm.

En annan sak som visade på producenternas oro för den nye Bond var att man drog sig i det längsta att presentera Lazenby som Bond. Detta reklamtrick kan möjligtvis slagit fel och fick den effekten att folk inte hade vant sig vid Lazeby när det var dags för filmens premiär. Tilltaget startade även ryktet att Broccoli/Saltzman inte riktigt trodde på den nye Bond och ville av den anledningen hålla honom hemlig. Det sistnämnda stämde inte alls då Lazeby faktiskt fått erbjudande om att göra sex filmer till i serien och man väntade bara på att han skulle skriva på.

007 som fisken i vattnet även om han är "förklädd" som släktforskaren Sir Hilary.

Att Lazenby inte hade skrivit på kontraktet än berodde på att hans agent rådde honom att inte göra det. Anledningen? Agent och spionfilmer var på väg att bli omodena enligt Lazenbys agent. Tyvärr, för Lazenby, lyssnade han på sin agent och Bondserien tog en annan inriktning. Vi kan leka med tanken att Lazenby skrivit på: Ingen Moore som Bond och den sista filmen med Lazenby skulle då ha varit For you eyes only. En intressant tanke. OHMSS spelade inte in lika mycket pengar som sina föregångare men den gick inte med förlust, långt därifrån. Lazenbys dåliga omdöme kombinerat med lite halvängsliga producenter kan vara anledningarna att det kommit upp så många olika rykten varför den bara blev en film med George Lazenby. Hans vidare karriär blev b-filmer och tv-serier. Det var nu dags för Broccoli och Saltzman att än en gång leta efter ny Bond.

På ålderns höst lär Lazenby troligen ångra en del karriärval. åtminstone ett.

OHMSS är i det närmaste en perfekt bondfilm, den har själ, dramatik är otroligt snygg, bra soundrack och kan stoltsera med en skurk och Bondbrud som hör bland de bästa. Det  blir tio stycken välsmakande martinis som serveras av en både rörd och skakad Bond.

 

Bästa replik: Blofeld till Bond när hans cover som Sir Hillary avslöjats:

Respectable Baronets from the College of heralds do not seduce female patients in clinics.

Nästa vecka: Diamonds are forever

Bondtema: You only live twice ( 1967 Storbr )

 

 

Den femte officiella Bondfilmen, You only live twice, är den första där man helt dumpade Flemings orginalhistoria och skrev ihop något annat. Manusförfattare var den inte helt okände Roald Dahl, egentligen fick han uppdraget att länka ihop en massa ideér på olika actionscener och bondprylar ( raketcigaretter, minihelikopter m.m )som man ville ha med i filmen. Med de förutsättningarna får man nog lov att säga att Dahl lyckas över förväntan med att få ihop ett fungerande manus.  Anledningarna till ombearbetningen kan ha många olika anledningar. Man hade redan i From Russia with love lagt till lite extra scener och det förtsatte man med i de kommande filmerna. En annan anledning var kanske att man var rädd för konkurrensen från Casino Royale som spelades in ungefär samtidigt så man ville släppa en riktigt häftig film. Hur som helst kom You Only Live Twice att bli den mest storslagna Bondfilmen innehållandes ett rymdtema, som var väldigt inne i slutet av 60 talet, och ett gigantiskt scenbygge, Blofelds bas. Innan vi går vidare vill jag redan här påpeka att storslaget inte nödvändigtvis behöver betyda att det är bra.

Alternativ affisch

Handlingen är följande: Både sovjetiska och amerikanska raketer kapas i rymden. De bägge stormakterna skyller på varandra och världen närmar sig ett storkrig. MI6, där Bond jobbar, finner att spåren pekar mot Japan och skickar dit 007. Det visar sig att SPECTRE under ledning av Ernst Stavro Blofeld ligger bakom kapningarna. Bond måste nu försöka sig nästla sig in i SPECTREs hemliga bas som ligger i en utslocknad vulkan. För att lyckas med detta maskeras han till japan (!), får en intensivkurs i ninjateknik samt gifter sig på låtsas. Allt detta verkar var helt i onödan med tanke på alla attentat Bond utsätts för när han verkar i det förmodade fördolda. Slutligen ställs Bond äntligen öga mot öga med Blofeld som den här gången spelas av Donald Pleasence.

Jan Werich från Tjeckslovakien skulle spela Blofeld med då han mest påminde producenterna om en deprimerad jultomte kickades han.

I filmerna får man aldrig veta något om Blofeld men Flemming gav SPECTREs ledare en bakgrund. Han är från Polen där han samarbetade med nazisterna under kriget, när krigslyckan vände hjälpte han de allierade . Vid krigsslutet lyckades han förstöra all dokumentation om sig själv och gick under jorden. Blofeld flyttade till Sydamerika där han byggde upp SPECTRE. Hans utseende varierar i de olika romanerna och även i filmerna, Det förklaras med att han gör plastikoperationer med jämna mellanrum för att kunna vara svår att identifiera. Pleasences version av Blofeld ger ett lite nervigt och osäkert intryck kanske inte riktigt den bild jag har av Blofeld. Pleasence exprimenterade lite med sin fysiska gestaltning av Blofeld, en puckel och en haltning var uppe på tapeten men till slut fick det bli ärret över högra ögat.

Pleasences version av Blofeld gav inspration

till Myers Dr.Evil.

Blofeld har tre ganska bleka medhjälpare i filmen:Mr Osato som är en ganska torr affärsman i SPECTREs tjänst, det anonyma tyska (?) kraftpaketet Hans samt den numera obligatoriska kvinnliga medhjälperska Helga Brandt som nog stjälper mer än hjälper, hon ser åtminstone bättre ut än den smått groteska Irma Bunt som medverkade i From Russia with Love. Är man observant dyker även Burt Kwouk upp i ett par korta scener i Blofeldts näste. Han är kanske mest känd som kommisarie Clouseaus medhjälpare Cato.

Levis Gilbert som regisserade filmen skulle stå bakom kameran i ytterligare två filmer i serien nämligen: The Spy who loved me och Moonraker. Det märks att det är samma regissör då alla tre har gemensamt att det är ganska storslagna historier. En del menar t.om att You only live twice och The Spy who loved me är samma historier men den diskussionen tar jag längre fram. Inspelningen som till stor del skedde på plats i Japan var stundtals kaotisk, främst beroende på Bondfebern som rådde. Det var fans överallt och reportrar mer eller mindre jagade Sean Connery, t.om in på toaletten berättas det.  Connery var nu riktigt trött på att spela Bond när hans krav på höjd lön avslogs meddelade han att You only live twice skulle bli hans sista bondfilm. Broccoli och Saltzman satte genast igång att leta efter en person som skulle ta över efter Connery i rollen som 007.

James Bond gifter sig på låtsas.

Det är lite svårt att räkna ut vem filmens Bondbrud är. Den officiella bruden är Mie Hama i rollen som Kissy Suzuki men Akiko Wakabayashi som spelar Bonds medhjälperska Aki har både fler repliker och speltid. Kissy Suzuki är faktiskt en ganska blek Bondbrud medan Aki är en, med den tidens mått, en frisk fläkt. Till en början var rollerna ombytta men då Mie hade svårt att lära sig engelska blev det Akiko som fick rollen somAki.

Akiko Wakabayashi

Mie Hama

Musiken komponerades som vanligt av John Barry och håller hög klass. Titellåten You only live twice sjöngs av Nancy Sinatra och är i mitt tycke en av de bättre Bondlåtarna.  Under förtexterna får vi lite geishor och vulkaner.  Robbie Williams samplade en del från låten och fick en hit med Millenium. Även Coldplay och Björk har gjort covers på låten men orginalet är bäst.

Jag har länge tyckt att You only live twice hört till en av av sämre bondfilmerna men jag har efter senaste tittningen omvärderat den lite åt det positivare hållet. Den första halvan av filmen är överlag ganska bra. Det är lite som en dektektivhistoria där Bond försöker lösa mysteriet med de försvunna raketerna, han följer ledtrådar och man har ansträngt sig för att låta Bond få jobba lite med hjärnan för en gångs skull. Det finns även en riktigt snygg scen där Bond jagas över ett tak, kameraåkningen är kanske inte Kubrik klass med det är effektfullt.  Till de sämre delarna får nog den unkna kvinnosynen som i filmen är totalt utan charm eller glimt i ögat. Det finns faktiskt gränser även för ett Bond fan. Kan hända att man hänföll sig åt gammalkolonialism när huvudelen av kvinnorna var japanskor. När Bond ska bli japan och förvandlas till ninja blir det helt enkelt för korkat och filmen blir trots alla explosioner och skjutande ganska trist. You only live twice kan nog beskrivas som en ganska mekanisk och själlös film. Indigrienserna finns där men känslan är inte riktigt med.

Bond som japan.

Bästa replik: Bond muttrar när han går till sängs med Helga Brandt.

Oh, the things I do for England.

Det blir fyra massproducerade martinis.

Nästa vecka blir det On Her Majesty’s Secret Service.

Bondtema: Casino Royale ( 1967 Storbr )

Casino Royale är den berättelse om Bond som har filmatiserats flest gånger. 1954 kom en amerikansk kortfilm där man gjort om huvudrollsinnehavaren till amerikan och döpt om honom till Jimmy Bond som spelades av Barry Nelson, Le Chiffre ( skurken ) spelas av Peter Lorre.  2005 kom den ”officiella” versionen med Daniel Craig och så har vi den här sorliga produktionen från 1967. Bakgrunden till att det kunnat bli så många versioner av just den här historien är följande: Ian Flemming försökte tidigt få igång en filmkarriär för sin figur Bond. Amerikanerna köpte hans första historia Casino Royale och gjorde som sagt en kortfilm som inte gjorde något större väsen av sig.

Barry Nelson den förste Bond

1960 köpte producenten Charles K. Feldman över rättigheterna till Casino Royale. Han försökte få ihop en finansiering av filmen men det var svårt och det gick några år. I mitten av 60 talet var läget däremot helt annat då Bondfebern rasade i världen, folk ville ha mer Bond och det var inte så stora problem med finansieringen längre.

David Niven som Bond. Kommentar överflödig.

Ett tag verkade det som att Casino Royale faktiskt skulle kunna bli den 6:e Bondfilmen i serien men förhandlingarna mellan Feldman och EON krashade. Det sägs att Feldman då insåg att han inte skulle kunna tävla med de vanliga Bondfilmerna utan han beslutade sig för att göra en komedi av historien.  David Niven fick rollen som Bond. Andra skådisar i filmen är b.la Orson Wells, Ursula Andress, Peter Sellers och Woody Allen. Den sistnämde spelar Dr Noah och är filmens skurk och Bonds brorson. Listan på kända skådisar i filmen är oroväckande lång, man jagade kända namn utan att ha en aning om vad de skulle spela.

Dr.Noah filmens storskurk. Hans plan? Göra alla kvinnor vackra och alla män kortare än han själv. Metod? Något sorts virus.

Inspelningen var minst sagt kaotisk man hade inget vettigt manus, filmen har fem (!) regissörer. Manuset skrevs om ett flertal gånger även under själva inspelningarna. Det märks, jag får intrycket av att filmens story hittas på allteftersom,  ungefär som när ett barn improviserar fram en saga.Kostnaderna sköt i taket och filmens inspelning drog ut på tiden. Feldman hade tidigare försökt få Sean Connery att spela Bond men han krävde 1 miljon $ vilket Feldman ansåg vara  för mycket pengar.Han lär senare ha sagt till Connery att han skulle betalat gaget då resultatet troligen hade blivit avsevärt billigare och bättre.  Sellers och Wells kom inte överrens och den förstnämde lämnade filmen innan alla hans scener hade filmats. För att lösa detta klipps överblivna scener med Sellers in här och där i filmen. Burt Bacharach står för musiken och även om jag gillar hans softa musik så passar den kanske inte ihop så bra med en spionfilm. För att läsa mer om alla turerna kring Casino Royale rekommenderar jag den här sidan.

En av de få scener där Sellers och Wells spelar mot varandra.

Filmen handling är en enda röra men jag ska göra ett tappert försök att beskriva den. 007 har gått i pension men när M dör kliver James Bond in i rollen som M. För att förvirra sin fiende SMERSH låter han alla agenter få  numret 007. Sedan blir förvirringen total och allt slutar hur som helst i ett jättelikt slagsmål av den sorten man var så förtjust i filmer från 60 talet. Det kan tilläggas att b.la indianer och cowboys deltar i slutfighten.

Orson Wells som Le Chiffre. Orson kom med iden att han skulle trolla vid spelbordet. Vilken bra ide´tyckte någon med sällsynt dåligt omdöme.

Som ni nog redan förstått är detta nog en av de sämsta filmer jag sett, speciellt med tanke på de resurser bolaget hade. Trots alla skådespelare och pengar är en hopplös sörja det enda man lyckas åstakomma. Bacharach musik och den snygga inredningen är nog det enda positiva som jag kan klämma ut ur denna hopplösa historia. Meningen var att filmen skulle vara rolig men den är bara förvirrande och dålig.

Bästa repliken: Finns ingen men eftertexterna ger en viss lättnad.

Här serveras det inga martinis. En rostig tillplattad ölburk är vad filmen får.

Nästa vecka blir det tillbaka till ordningen med You only live twice.

Bondtema: Thunderball ( 1965 Storbrit )

 

 Tanken var att Thunderball skulle bli den första Bondfilmen men det blev som bekant Dr.No istället. Anledningen till detta var bråket om bokens tillkomst mellan Ian Flemming och en filmproducent, Kevin McClory. Fleming hade nämnligen skrivit ett filmmanus ihop med  McClory, berättelsen var just Thunderball. När Flemining sedan bearbetade om manuset till en roman med samma namn gick Kevin av naturliga själ i taket och stämde Fleming. För att göra en lång historia kort och inte gå in på en massa olika rättegångar och filmbolagsdealar ledde detta till att McCoy fick rätten till berättelsen Thunderball.  Den som är intresserad kan läsa vidare här. Länken fick jag av RWC  tack för tipset! 1965 lyckades EON och McClory till slut enas om att producera Thunderball tillsammans.

Alternativ filmaffisch

Personligen tycker jag att filmen har en av de bättre handlingarna i serien av Bondfilmer. SPECTRE med Blofeld i täten knycker två atombomber och hotar med att att spränga dem om man inte får en himla massa pengar. Bond kommer av en händelse organisationen på spåren och åker till Bahamas där han misstänker att bomberna förvaras. Misstankarna faller på en man vid namn Largo. Bond börjar undersöka Largo lite närmare. Då han är ”hemlig” agent gör han detta genom att ogenerat börja flörta med Largos älskarinna Domino. Enkel men effektiv handling som inte är helt otrolig. Grundstoryn med kapade atombomber har sedan användts i otaliga filmer t.ex Clooneys The Peacemaker.

Bond är på en hälsoklinik i början av filmen där skumma saker sker.

I filmen får vi se lite mer av SPECTRE då de gå igenom olika planer t.ex avhandlar organisationen det stora tågrånet som skedde i verkligheten 1963 i England.  Blofelds ansikte är som vanligt dolt, nr 1 som han även kallas sitter till hälften dold bakom en skärm med sin vita katt. Vi får även träffa Bonds kollegor då MI6 samlat alla dubbelnollor som är verksamma i Europa för en genomgång av krisen, nio stycken räknade jag till. Förtexterna har även utvecklats ytterligare om man nu vill kalla det utveckling att se massa kvinnor simma runt med harpungevär till Tom Jones, i mitt tycke, ganska skräniga Thunderball.

Bond och Domino

I Thunderball är det återligen Terence Young som står för regin och filmen innehåller lite mer thrillerinslag än Goldfinger b.la jagas Bond av Largos män under en festival, ett inslag som faktiskt blir lite spännande. Många gamla bekanta dyker upp i filmen, Q med sina manicker, Miss Monneypenny och Felix Leiter. Angående Leiter så spelas han av olika skådespelare och hans ålder varierar mellan filmerna. Ung i Dr.No, äldre i Goldfinger och ung igen i Thunderball. En anledning till detta är att Jack Lord som spelade Felix i Dr.No krävde samma lön som Connery i uppföljarna. Resultatet blev att han byttes ut och på den vägen har det fortsatt. Leiter gör för övrigt inte så mycket väsen av sig i Thunderball, han flyger mest helikopter. Det verkar som Leiter är mer av en administratör jämfört med den mer handlingskraftige Bond .

Largo filmens skurk med lapp för ögat. Det är egentligen bara kroken som fattas.

Adolfo Celi spelar skurken Largo. I mina ögon en ganska blek bandit, det kan bero på att han är dubbad och det känns lite som att  Adolfo inte riktigt är med i matchen. Även Claudine Auger som spelar Domino är dubbad, hon må vara en av de snyggaste Bondbrudarna men hon är trots sin dramatitska bakgrundshistoria i filmen ganska okariskmatisk. Luciana Paluzzi i rollen Fiona Volpe är då desto mer spännande i den tacksamma rollen som Largos lönnmörderska och medbrottsling. Volpe betyder f.ö räv på italienska och syftar då troligtvis på Fionas röda hår och listighet, fyndigt!

Fiona Volpe filmens femme fatale.

Domino spelades av Claudine Auger en f.d Miss World kandidat för Frankrike.

Trots att jag gillar handlingen i Thunderball är det en film jag har lite svårt för i Bondserien. De bleka skådespelarna har jag nämnt men även Connery verkar vara lite frånvarande i rollen som Bond. Han hade börjat tröttna på uppmärksamheten kring Bond och han hade även problem i sitt äktenskap så tankarna var kanske på annat håll. Filmen är även lite slarvigt gjord, ibland stannar handlingen nästan upp för att i nästa sekund kännas stressad. En förklaring till detta var att klipparen Peter Hunt hade ont om tid för att få filmen iordning till premiären. Det största problemet är dock undervattensscenerna som upptar en stor del av filmen, alltför stor del om ni frågar mig. De är vackra men ack så tråkiga, det bubblas och simmas och är ungefär lika upphetsade att titta på som helgmålsbön. I finalen är det en strid mellan otaliga onda och goda grodmän som aldrig aldrig verkar ta slut,  i överlag har jag svårt för de stora slutstriderna som tyvärr återkommer i allt för många Bondfilmer men här är den extra trist. Avslutningsvis är slutfighten mellan Largo och Bond ombord på båten Disco Volante ganska taffligt gjort.

En av de alltför många undervattensscenerna i filmen.

Bästa repliken?

Domino: What sharp little eyes you’ve got.
Bond: …Wait ‘til you get to my teeth

Det blir fem ganska blaskiga martinis till Thunderball.

Nästa vecka (om jag hinner med) blir det Casino Royale med b.la Woody Allen!