The Gambler (1974 USA)

hämtaAlex Freed är besatt av olika former av hasardspel är det inte vadslagning så är det poker. Han spelar över sina tillgångar och till slut är han skyldig fel personer alldeles för mycket pengar. Alex verkar dock ta det hela med en axelryckning, något som kan bero på att hans mor och speciellt morfar är rika. Alex ber sin mor om hjälp med sin spelskuld men när han väl fått pengarna i sin hand börjar han fundera om han inte kan öka på summan med hjälp av lite vadhållning.

Det är svårt att finna sympati för Alex som är en slarver och har sig själv att skylla. Men nu är det som så att han spelas av James Caan en favorit hos mig och den skådespelaren besitter en viss charm som gör att jag inte kan tycka helt illa om Alex och hans beteende. Jag ska inte spoila för mycket här men om man ger sig till tåls ger han faktiskt en förklaring (om än haltande) till sitt idiotiska spelande. Det hjälper åtminstone mig att förstå hur Alex tänker även om jag inte håller med om hans resonemang. Även slutscenen ger en vidare dimension av Alex agerande.

The Gambler är från 70-talet vilket innebär coola (men i min smak för trånga) kläder och frisyrer. Jag gillade också filmmusiken som skänker en ödesdiger stämning filmen igenom. Vad jag förstår var den inspirerad av Brahms. Det är en hel del bra skådisar med framförallt Lauren Hutton i rollen som Alex flickvän. James Woods upp i en liten roll som snorkig bankir men det korta inhoppet kan man missa om man blinkar. Gillar man Caan lär man uppskatta The Gambler.

Passar på och skänker ett extra tack till Movies noir som tipsade om filmen.

Regi: Karel Reisz

Betyg: 7/10

Annonser

Rolllerball (1975 USA)

rollerball_ver2Sf-filmer från 70-talet kan ibland kännas en aning daterade. Folk har en tendens att glida runt i kroppsstrumpor, musiken är plipp-ploppig och datorer består mest av massa lampor som blinkar. Undantag finns dock och dagens film är ett sådant. Året är 2018 och världen styrs av ett antal multinationella företag. Krig finns inte längre men man har sporten rollerball. Det är en våldsam sport som går ut på att två lag utrustade med motorcyklar och spelare rullskridskor möter varandra där syftet är att placera en stålkula i ett mål. Matcherna är blodiga, skador en garanti och dödsfall är inte ovanliga. Den bäste spelaren är Jonathan E som spelar för staden Houston. Efter att ha fullkomligen dominerat spelet i en match mot Madrid ber ledaren för ett av företagen att Jonathan frivilligt ska dra sig tillbaka från sporten. Skälet till detta är oklart för Jonathan som vägrar att gå i pension. De styrande svarar då med att ändra på reglerna till spelet allt för att Jonathan ska förolyckas under de två kvarvarande matcherna.

Filmen Rollerball är lite som en berg och dalbana. När det är match är det spännande och actionfyllt. Just matcherna är bra filmade och koreograferade men speltiden däremellan är  lite småtrist och många scener känns mest som utfyllnad. Jag upplever filmen som onödigt lång. Det man lyckats bra med är att få miljöerna tidlösa man har inte gödslat med en massa attiraljer och effekter för att få omgivningarna att kännas framtidsmässiga. Det är en del små finesser men i övrigt upplever jag inte Rollerball som speciellt daterad vilket lätt sker när man anstränger sig för hårt för att skänka en film en futuristisk aura. Med ett mer jämt flyt i berättelsen hade detta kunnat vara en riktigt höjdare. Trots att Rollerball stundtals är lite småseg är filmen absolut värd en titt. James Caan spelar Jonathan E med sedvanlig irritation som är lite av skådisens signum, John Houseman gör sig bra som osympatisk företagsledare och musiken  Bach’s Toccata och Fuga i D moll är ett väl passande soundtrack. Slutscenen gav mig f.ö ståpäls och det sker inte så ofta i filmsammanhang.

Regi: Norman Jewison

Betyg: 6/10

ALIM:The Godfather (1972 USA)

Det är inte ofta det händer men av och till har jag turen att se en film som i mina ögon är felfri. The Godfather är en sådan film. Berättelsen utspelar sig mellan åren 1945 -1955 och handlar om maffiafamiljen Corleones kamp om makten i New York. Filmen startar med ett bröllop då Don Vito Corleones enda dotter Connie gifter sig. En och annan kan finna detta vara en tråkig start på en film med en bröllopsscen som aldrig verkar ta slut men regissören Coppola presenterar lätt och ledigt inom ramen av bröllopet en stor del av filmens rika persongalleri och de olika förhållanden man har till varandra. Kort efter bröllopet vill en knarkhandlare, Solozzo, att familjen Corlene ska ge sitt stöd för att etablera droghandeln i staden. Då Vito vägrar blir detta starten på en uppgörelse både inom och utom familjen.

Marlon Brando som Vito Corleone

Egentligen ville inte Coppola göra den här filmen då han ansåg att den glorifierade maffian, men han var i ekonomiskt trångmål efter att ha producerat Georges Lucas fiasko THX 1138 så han kände sig illa tvungen. Däremot var inte Coppola filmbolagets första var som regissör till filmen. Både Sergio Leone och Peter Bogdanovich var tillfrågade att filmen men tackade nej av olika anledningar. Åtminstone Leone har i efterhand sagt att han ångrade att han tackade nej till erbjudandet. Filmbolaget Paramount hade först tänkt sig en lågbudgetfilm som utspelades på 70 talet. Coppola förkastade den iden och fick sin vilja igenom. När man läser om filmen verkar det som att Coppola trilskades mycket med filmbolaget. Ständiga hot om att hoppa av gjorde att han många gånger fick som han ville. Kanske inte så roligt för filmbolaget men tur för oss tittare då The Godfather är i det närmaste en perfekt film.

James Caan spelar äldste sonen, Sonny, i familjen Corleone.

Det blev en stor strid mellan Parmount och Coppola när rollerna skulle besättas. Filmbolaget ville ha vem som helst bara det inte var Marlon Brando i rollen Vito Corleone. Anledningen var att Brando vid den här tiden var känd som en ”besvärlig” skådespelare, det var även ett tag sedan han medverkat i en framgångsrik film. Det verkar som att halva Hollywood varit påtänkt i olika roller när man läser om vilka skådespelare som tillfrågats.  Ernest Borgnine  i rollen som Vito, Robert Redford som Michael, Paul Newman som Tom Hagen, Sylvester Stallone som Carlo Rizzi och Mia Farrow som Key bara för att nämna några få. Det största grälet mellan Coppola och Paramount rörde Pacino i rollen som Michael. Filmbolaget ville ha James Caan i rollen men efter att hotat med att hoppa av fick Coppola sin vilja igenom.

John Cazale som den lite mesige mellanbrodern Fredo

Filmen finns i olika versioner. De  man vanligtvis stöter på är bio och tv-versionerna. I den sistnämnda har man lagt till en del bortklippta scener samt mildrat det värsta våldet, Den största förändringen är att man klippt ihop de två första filmerna om familjen Corleone och visar händelserna i kronologisk ordning. Personligen föredrar jag bioversionerna. Speciellt andra filmen (som vi kommer att komma till så småningom) vinner mycket på kontrasterna mellan nutid och det förflutna.

Pacino är brilljant som Michael Corleone

Coppola verkar vara en aning missnöjd med sin film för han beklagar sig av och till på filmens kommentatorspår över vissa nödlösningar man tvingades att göra. Jag märker inte av några nödlösningar och då jag verkligen gillar filmen känns det lite märkligt att höra regissören beklaga sig. Har man inte sett filmen är mitt tips att man gör det bums för den är otroligt bra. Berättelsen som räcker i tre timmar skrider fram men blir aldrig tråkig. Jag engageras av historien där man ständigt känner en osäkerhet över var folk har sina lojaliteter något som höjer både spänning och stämning. Då Coppola inte tagit den enkla vägen och skildrat ett ändlöst skjutande utan satsat på att ge filmens karaktärer riktiga personligheter gör det att jag bryr mig om deras olika öden. The Godfather innehåller även en av de intressantare karaktärsutvecklingarna jag kan erinra mig då yngste sonen Michael spelad av Al Pacino går från timid och ganska trevlig person till en kallhamrtad och högst osympatisk mafioso. Pacino har aldrig varit bättre, möjligtvis i The Godfather II.Filmen nominerades och vann ett gäng Oscars. Bla fick Brando för bästa skådespelare och ställde till med skandal.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

Lite julfilmstips: Elf & Dr. Zhivago

Julen är nästan över för det här året men en och annan julfilm kan man nog trycka in om viljan finns. Will Ferrell spelar Buddy som av misstag råkar hamna i tomtens säck och följer med till Nordpolen. Buddy adopteras av tomtens nissar och växer i tomtens verkstad. Åren går och när Buddy som är godhjärtat men otroligt korkad upptäcker att han inte är är en riktig nisse blir chocken stor. Han beger sig till N.Y.C för att söka upp sin biologiske far. För en person som växt upp hos tomten och har vistats hela livet i en skyddad verkstad kan detta medföra en viss kulturchock. Frågan är nog om det inte är Buddy som chockerar världen men sitt hyperaktiva och oskulldsfulla beteende.

En mycket trevlig och rolig film. Den stora behållning med Elf är Ferrell i rollen som Buddy, han gör ungefär samma roll som i stepbrothers, dvs en korkad vuxen man. Tycker man detta är roligt är det bara tacka och ta emot. James Caan som spelar Buddys biologiske far är en skådis man tyvärr får se för lite av. Ingen kan spela irriterad så bra som Caan och han får rikliga tillfällen att vara just irriterad i filmen. Att Elf inte klafsar runt i idel sliskigheter är också skönt något som annars hör genren till. Enda plumpen i protokollet skulle möjligtvis vara Zooey Deschanel som har en sömngångaraktig spelstil men hon sjunger åtminstone vackert.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 8/10

Mastodontfilmer är något jag i många fall är tveksam till att titta på av den anledning att de är så otroligt trista. Bara någon nämner Lawrence av Arabien eller De tio budorden får jag tristessångest. Det finns dock några undantag och Dr Zjivago är ett. Berättelsen utspelar sig åren kring den ryska revolutionen. Den unge Yuri Zjivago blir inblandad i ett kvintettdrama mellan tre män och två kvinnor. Kvinnan som männen traktar efter är den unga sömmerskan Lara. Egentligen skulle man nog kunna skriva hur mycket som helst om filmen men det får räcka med att konstatera att filmen är otroligt vacker, har bra skådespelare ( Omar Sharif, Rod Steiger, Julie Christie och Geraldine Chaplin) och är en gripande film där jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en stabil film som trots sina 190 minuter aldrig blir tråkig. Varför inte toppbetyg? Regissören är kanske lite för förtjust i ett övertydligt bildspråk, t.ex när Lara mister oskulden, vilket gör att jag får himla med ögonen ett par gånger. Vill också tillägga att filmusiken av Maurice Jarre är inget annat än fantastisk.

Regi: David Lean

Betyg: 9/10

New York, I love you ( 2009 Usa )

För några år sedan kom filmen Paris I Love You och detta kan sägas vara en uppföljare.Likt sin förgångare består filmen av tiotalet korta historier som oftast behandlar ämnet kärlek. Historierna är mestadels komiska med ett par undantag som lutar åt det tragiska hållet. Då nästan alla historer utspelar sig på Manhattan känns titeln lite missvisande det hade varit roligt att se lite andra delar av New York än just Manhattan. Det är med många bra skådespelare som gör ett riktigt bra jobb men problemet med filmen, och även dess föregångare,  är istället historierna som känns lite väl korta och i många fall så  bagatellartade att man undrar varför de överhuvudtaget var värda att filma. En lättsam film som tjänat på färre berättelser och bättre manus.

Regi: Brett Rathner m.fl

Skådespelare: James Caan, Ethan Hawke m.fl

Betyg: 4/10