Jurassic world: Fallen kingdom (2016 USA)

Jurassic world ligger övergivet och dinosaurerna har fått härja fritt på ön. Deras existens är nu hotad då en vulkan har vaknat till liv och hotar att utplåna allt liv på ön. Claire tillfrågas av företaget Lockwood som grundade parken om hon kan tänka sig att rädda så många djur som möjligt och tillsammans med Owen åker de två till ön. Nu är inte allt som man skulle kunna tro för naturligtvis har en del av del inblandade en helt annan agenda.

Det första som slog mig fem minuter in i filmen var att om man köper en ö för att bygga en nöjespark för ett antal miljarder, varför lägger man inte en slant på att kolla upp platsen så man slipper tråkigheter som vulkanutbrott. Ja, varför ens anlägga en nöjespark där det finns minsta risk för ett vulkanutbrott?

Det andra som slog mig var att jag från att ha tyckt Bryce Dallas Howard varit en helt ok skådis gått till att jag knappt tål att se henne. Herre jösses vilken irriterande skådis. Varför vet jag inte men min dotter kan vara något på spåren då hon menade att Howard ser korkad ut – hela tiden. Hon har ett ständigt ansiktsuttryck som annonserar att hon inte riktigt är med i matchen. Ju mer jag tänker på skulle hon kunna passa som deltagare i Ex on the beach, det är bara tatueringarna som saknas.

Det tredje som slog mig var att handlingen har fler hål än en schweizerost men det kan jag svälja lite lättare då filmen är en s.k popcornrulle.

Trots dessa invändningar är Jurassic World: Fallen kingdom ett fall framåt från den kärnfamiljspropaganda som min arma själ utsattes för i förra filmen. Klart att filmen har med sliskiga ögonblick, korkad dialog som fick mig att stönandes vagga i biomörkret med händerna framför ansiktet, en unge (som trots allt var riktigt uthärdlig – herren hör bön) och en tröttsam gnällig datanörd. Men å andra sidan var filmen snygg och handlingen tog en oväntad och uppskattad vändning och visst vart det lite spännande i sina stunder. På det hela var det en positiv överraskning kanske mest beroende på att mina förväntningar var riktigt låga innan titten – typ noll Kelvin.

Regi:  J.A. Bayona

Betyg: 5/10

Annonser

The Green mile (1999 USA)

the-green-mile-522dc45de4f97Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.

L.A Confedential (1997 USA)

L.A.-ConfidentialJames Ellroy har lyckats med konststycket att sälja samma story till filmbolagen hela tre gånger. Imponerande! Filmerna är Dark Blue (2002), Street Kings (2008) och dagens film som var den första. Alla filmerna har ungefär samma handling. Det rör sig om korrumperade poliser som får ett mordfall i knäna. Till en början verkar fallet vara en simpel historia att lösa men det är någon detalj i brottet som gäckar den korrumperade snuten och han kan inte släppa fallet. Mordet visar sig leda vidare högre upp i polishierarkin och vår antihjälte blir ett jagat villebråd.

Nu kan det vara som så att jag låter lite kritisk och missnöjd med filmerna men så är icke fallet då en god historia med fördel kan berättas fler gånger men den är oftast bäst första gången och det stämmer här. L.A Confidential  har de bästa skådisarna, Guy Pierce, Russell Crowe, Kevin Spacey m.fl. Tidsperioden är tidigt 50-tal och är då i mina ögon lite mer visuellt underhållande även om Dark blue har en mer apokalyptisk känsla över sig då den utspelar sig under upploppen som skedde i samband med Rodney King rättegången. L.A Confidential är en klurig kriminalhistoria och gäller att hänga med i svängarna. Det är ingen film man sitter och slötittar på då historien är fylld av intriger och karaktärer och dubbelspel. Rekommenderas varmt och Ellroys böcker bör man också ta och läsa då de håller genomgående hög klass.

Regi: Curtis Hansen

Betyg: 8/10

 

W. (2008 USA)

Regissören Oliver Stone har tidigare betat av de amerikanska presidenterna Kennedy (JFK), Richard Nixon (Nixon) och nu kom turen till George.W.Bush. Jag trodde man skulle få se en vass, kritisk film a la´ Michael Moore men resultatet blev förvånansvärt något helt annat.

W. täcker tiden från Bushs uppväxt där han är en slarver som både super och knarkar fram till hans pånyttfödelse som ”born again christian” och AA medlem samt USA:s president. Bilden som Stone tecknar av USA:s förre president är inte speciellt smickrande (någon förvånad?) men samtidigt målar han upp en bild av en person som är ganska svår att ogilla. Det är kort och gott lite småsynd om Bush och han ger ett ömkansvärt intryck. Bush är lite socialt klumplig, disträ och enfaldig. Han ser världen i svart eller vitt och orkar inte direkt tänka igenom saker och ting. Det som driver honom är att bevisa för sin far att han duger. George Bush sr. porträtteras som en ganska osympatisk människa som inte tror speciellt mycket på sin son. Något som å andra sidan inte är konstigt med tanke på sonens tidigare karriär som alkis och loser om än en rik sådan.

Då porträttet av Bush visar på en, om än lite korkad och stönig person, ganska sympatisk människa är bilden av hans medarbetare annan. Karl Rove, Paul Wolfowitz och Dick Cheney är de riktiga banditerna speciellt Cheney verkar vara en osedvanligt vidrig människa. Utrikesministern Condoleezza Rice framställs som en virrig och osäker ja-sägare. Detta är ett problem jag har med filmen. Karaktärerna framställs stundtals vara så osannolika att W. skulle kunna klassas som satir. Samtidigt går det en rysning längs min ryggrad för om bara ett uns av personporträtten stämmer med verkligheten kan man tacka sin lyckliga stjärna att Bush satt tiden ut och inte råkade ut för något attentat eller olycka för jag vill inte tänka på hur vår värld hade sett ut med Cheney vid rodret.

Stone har som vanligt raddat upp en hel rad av kända skådisar i små och stora roller. De flesta ganska porträttlika men när det rör sig om Stones presidentfilmer föredrar jag filmerna om JFK och Nixon. W. är helt enkelt lite blek och det känns som att Stone inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till Bush. Jag saknar även lite av det engemang som brukar prägla Stones filmer på gott och ont. Det kan också vara till en fördel när man ser filmen om man är lite påläst om amerikansk politik och känner till Bush eran.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10