Dunkirk (2017 Storbr)

Christopher Nolans senaste film rör britternas evakuering från Dunkirk under 2:a världskriget. Den brittiska armen var omringad av tyskarna men lyckades fly över engelska kanalen b.la med hjälp av civila båtar. Filmen utspelar sig till havs, land och i luften. På land får vi följa soldaten Tommy som desperat försöker ta sig hem. I luften bekämpar piloten Farrier tyska flygplan samtidigt som hans bränsle håller på att ta slut. Till sist får man följa besättningen på en båt som åker över kanalen för att hämta upp soldater.

Jag var först lite orolig över att jag skulle få en rejäl historieförfalskning till livs men Nolan har tacksamt nog undvikit de värsta excesserna och är ganska så balanserad. Dunkirk hade i någon annans händer lätt kunnat blivit en film som förvanskat sanningen (vad nu den är) men nu visar filmen bara vilken påfrestning och desperation det är för individen att vara i en krigssituation. En detalj i filmen som var intressant är att tyskarna i stort sett lyser med sin frånvaro. Hotet är närvarande i form av torpeder, flygplan och artillerield men några tyska soldater får vi knappt se. Detta ger en känsla att hotet är något ogreppbart som man inte kan bekämpa.

Tekniskt sett är filmen otroligt välgjord, scenografi, Hans Zimmers musik, foto och ljud ja allt är ”top notch” synd bara att Nolan helt verkar ha glömt bort att det vore bra om man hade någon rollfigur att engagera sig i för att bry sig om filmen.

Trots att skådisar som Tom Hardy, James D’Arcy och Cillian Murphy spelar rollfigurer som kämpar med livet som insats bryr jag mig inte ett dyft om de lever eller dör. Dunkirk är en av de mest själlösa filmer jag sett på länge. Jag vet inte men möjligen hade Nolan tanken att krig är avhumaniserande eller något i den stilen och gick och glömde bort människorna i tankeprocessen. Eller om jag rannsakar mig själv vet jag faktiskt inte vad Nolan vill säga med sin film. Det är en enda stor axelryckning i mångmiljonklassen. När jag som sagt inte bryr mig ett dyft om vad som händer med filmens huvudpersoner faller filmen platt och blir bara ett snyggt hantverk utan vare sig själ eller hjärta. I ärlighetens namn är dokumentärserien World at War från 70-talet både mer spännande och gripande trots att den till stor del består av gubbar i bruna slipovrar som sitter och pratar.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 4/10

Annonser

Tre filmer som tappar mot slutet.

Allt som oftast ser man en film som som önskar hade varit lite kortare av den anledningen att det ballar ur mot slutet. Antingen blir det för mycket av det goda eller så har filmmakarna svårt att få till ett bra avslut. Exemplen är många men som av en händelse såg jag i rask takt tre filmer där jag till en början satt och nickade gillande för att finna mig sitta och skaka på huvudet mot slutet.

originalNot safe for work (2014 USA)

Den här filmen har ett upplägg jag gillar. Tom Miller får kicken från sitt jobb på en stor advokatbyrå. Han återvänder till jobbet efter stängningsdags då han glömt sin mobil. Helt ensam är han inte utan finner sig inlåst på kontoret med en mördare. Det blir en katt och råtta lek under ca nittio minuter och till en början är det riktigt bra.

När det blir dags för finalen tar man till en tvist för mycket och dramat tar en vändning som inte jag inte blev så förtjust i. Det hade varit lättare om man hållit det hela simpelt och litat på spänningen och blandat in mindre hjärna i filmen.

Regi: Joe Johnston

Betyg: 5/10

Ah6d3HKGTSUq06N2GWfpGXFMljThe Killer (1989 Hong Kong)

Ah Jong är en mycket duktig lönnmördare. Under ett uppdrag skadas en kvinna under skottlossningen. Ah Jong får samvetskval och känner att han måste gottgöra offret. I samband med det nyfunna samvetet försöker han gå i pension något som är svårare än vad man kan skulle kunna tro. Dels är polisen honom hack i häl och hans arbetsgivare vill se honom död.

Inget fel på story eller action här. Full fart men mot slutet blir det alldeles för mycket fart. Finalen utspelar sig i en kyrka och det blir närapå skrattretande med alla skurkar som kastar sig i vägen för den träffsäkre lönnmördarens kulor. Våg efter våg av underhuggare springer blint mot sin undergång och det blir bara tröttsamt till slut men fram till dess är filmen klart rekommendabel.

Regi: John Woo

betyg: 6/10

american-haunting-version2-movie-posterAn American haunting (2005 Storbr)

En konflikt med en granne gör att att bonden John Bell drar på sig en förbannelse. Dottern i familjen verkar ha blivit besatt och familjen står handfallen.

American hauting utspelar sig under 1800 talet ute på den amerikanska landsbygden. Filmen har en skön mysryslig stämning och är på det hela välgjord med både Donald Sutherland, Sissy Spacek och James D’Arcy i rollistan. Upplösningen är dock allt annat än välgjord. Filmmakarna är för smarta sitt eget bästa och rubbet utvecklas till något som bäst kan liknas med ett barnförbjudet avsnitt ur Scooby doo.

Regi: Courtney Solomon

betyg: 4/10

In their skin (2012 Kanada)

INTHEIRSKIN_Postcard_041-e1350584567368Familjen Hughes har tagit en timeout i samband med att deras dotter omkommit i en bilolycka. För att försöka hitta tillbaka till varandra och bli en fungerade familj igen har föräldrarna tagit tjänstledigt från sina jobb och rest till ett ensligt beläget hus som är i familjens ägo. Redan första morgonen upptäcker Hughes att de fått nya grannar. De två familjerna beslutar sig för att träffas senare samma kväll. Det blir en obekväm middagsbjudning som utvecklar sig till en obehaglig historia.

Det finns ett par – tre subgenrer i skräckfilmernas värld som jag finner extra obehagliga. Den s.k homeinvasiongenren är en. Anledningen är nog att man förutsätter att man ska vara trygg i sitt eget hem. En tanke som denna subgenre effektivt krossar då filmerna oftast går ut på att ens hem på ett eller annat sätt tas över av främlingar. In their skin är till en början långsam, vi lär känna familjen Hughes och inte så mycket mer händer. Filmens höjdpunkt är den jobbiga middagsbjudningen som sakta men säkert utvecklas till en mardrömslik situation. Jag sitter och vrider mig och måste pausa filmen ibland då den ena situationen efter den andra under middagen blir mer och mer pinsam. Det är helt enkelt jobbigt att titta på. När det sedan övergår till handgripligheter blir inte berättelsen lika engagerande. Det kan bero på att jag sitter och anar vad som komma skall under middagen och när mina aningar väl infrias slappnar jag paradoxalt nog av.

Filmen är för den skull inte dålig eller tråkig det är bara det att den följer ungefär samma mönster som tidigare filmer i genren med lite misshandel av familjefadern samt sexuella kränkningar av kvinnan i familjen och man tappar lite av den spänning som tidigare byggts upp. Det enda som sticker ut lite är nog protagonisternas plan men å andra sidan är middagsgästerna skogstokiga och då kan man komma upp med både det ena och det andra för att rättfärdiga sina handlingar. Man har lyckats skrapa ihop ett gäng riktigt bra skådisar till filmen där Selma Blair är mycket bra i rollen som Mary Hughes men det är James D’Arcy som gör störst avtryck som den äckligt flinande och frågvisa middagsgästen Bobby. In their skin är en välspelad och tidvis obehaglig bagatell.

Regi: Jeremy Power Regimbal

betyg: 5/10