Guardians of the galaxy vol 2 (2017 USA)

Peter Quill (Star Lord och hans vänner har det hektiskt. Yondu som de lurade i förra filmen jagar dem och man har även gjort sig ovän med rasen The Soverign då Rocket stulit en handfull värdefulla batterier från dessa guldfärgade utomjordingar. Mitt i allt detta så dyker Quills pappa upp och vill att  ska följa med honom till hans hemplanet. Det som till en börjar verkar bli en mysig familjeträff utvecklas till något helt annat då Star Lords fars planer uppdagas.

Det är inte filmens handlingen som är anledningen till att jag sitter med ett leende på läpparna under speltiden. Filmens styrka är att den har en hög ganska så enkelspåriga karaktärer som var för sig kanske inte är några manusmässiga mästerverk men tillsammans i grupp blir helheten av dessa tjommar desto större. Den andra anledningen är att filmen präglas av en iofs lättsam och enkelspårig men ändock skön humor. Guardians of the Galaxy är kort och gott en trevlig film som man blir glad av att se. Det är en film som roar ordentligt för stunden vare sig mer eller mindre och det är som jag brukar säga: Inte helt fel.

Däremot vet jag inte hur sugen jag är på att se en tredje del av dessa figurers öden och äventyr. Vem försöker jag lura, när det blir dags ( 2019/2020 ? ), så kommer jag naturligtvis att sitta i biomörkret. En del av skämten börjar nämligen bli lite uttjatade och karaktärerna är ganska så rigida i sin roller. Drax är inte med i matchen, Gamora irriterad etc men än så länge håller konceptet.

Filmen är definitivt sevärd, bara öppningsscenen är värd biljetten och på det stora hela finner jag nog att uppföljaren är aningens bättre än originalet.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Andra Filmspanares tankar om rullen

Fiffi

Sofia

Henke

Cecilia

Johan

Guardians of the galaxy (2014 USA)

guardiansofthegalaxyposterRedan tio minuter in i filmen börjar jag ångra kvällens val av film. Det är en enda röra, karaktärer introduceras kors och tvärs, platser och planeter nämns till höger och vänster och när Michael Rooker dyker upp på duken, blå som en smurf i ansiktet börjar jag fundera på hur lång tid det kommer ta innan min försvarsmekanism mot dålig film på bio kommer kicka in, dvs jag somnar. Men så händer något i filmen som gör att jag rätar på mig i sätet och sitter resten av speltiden med ett leende på läpparna hela vägen till extrascenen som dyker upp när eftertexterna rullat klart.

 

Guardians of the galaxy (GoG) är den senaste i raden av filmer baserade på Marvels serietidningsuniversum men till skillnad mot tidigare filmer utspelar sig handlingen (nästan) helt i rymden. Storyn kan nog bäst liknas med The Raiders of the lost ark men istället för arken är det ett litet silverklot som folk jagar kors och tvärs genom universum. Filmens hjältar är ett gäng udda individer som motvilligt måste samarbeta för att stoppa skurken Ronan the Accuser att lägga vantarna på klotet som innehåller ett mäktigt vapen. Som jag tidigare skrev är filmen knepig i början men när det  talande trädet Groot och den ettrige tvättbjörnen Rocket Racoon introduceras i det redan stora persongalleriet så vänder filmen. Plötsligt blev GoG rolig, jag satt och skrockade förnöjt och historien fick styrfart efter den otympliga och röriga inledningen.

GoG har både värme och humor, den är fartfylld men kanske inte så värst spännande. Det är en trevlig stund i biomörkret där (hör och häpna) 3D:n stundtals var riktigt bra. Filmen tappade en anings mot slutet dels för att den blev lite såsig och känslosam, personligen hade jag föredragit att man hållit sig med hejsansvejsan atmosfären som präglar historien ända in i kaklet. Jag var inte heller helt tillfreds med skurkarnas öde. Men det är kanske petitesser i sammanhanget. ActionLunkan som var mitt sällskap var lika nöjd.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Super ( 2010 USA ) vs. The Watchmen ( 2009 USA )

En egen liten genre bland superhjältefilmerna kan sägas vara den där vanligt folk bestämmer sig för att av olika skäl maskera sig och börja bekämpa brott. Förra årets Kick-Ass är en film, Snyders mastodont The Watchmen är en annan och Trash is king  tipsade mig om en tredje; nämligen Super.

När Franks ( Rainn Wilson ) fru ( Liv Tyler ) hamnar i klorna på en lokal knarkkung, Jaques, ( Kevin Bacon ) får/inbillar sig Frank att han har ett uppdrag av Gud; bekämpa brottslighet samt rädda sin fru ur klorna på den slemme gangstern. Frank syr en dräkt beväpnar sig med en rörtång och börjar patrullera gatorna för att slå brottslingar på käften. Då han inte vet speciellt mycket om superhjältar skaffar han sig nödvändig information i den lokala seriebutiken. Här knyter han kontakt med den aningen lätt obalanserade tjejen Libby ( Ellen Page ) som snart blir Franks side-kick i kampen mot brottsligheten. Det något märkliga paret känner sig nu redo att attackera Jaques och befria Franks fru.

Jag gillade Super men man får vara beredd på att det är faktiskt inte en renodlad komedi, skrattet har en tendens att fastna i halsen. Filmen är rolig till en början men blir allt mörkare under berättelsen gång. Egentligen är det en ganska tragisk film om trasiga själar som väljer att klä ut sig i dräkt då de inte klarar av tackla vardagens problem. Trots detta är filmen stundtals riktigt rolig,  regissören James Gunn har även gjort Slither som kom för några år sedan, där han blandar skräck och skratt. Är man medveten om detta och kanske inte har Kick-Ass förväntningar på Super så får man ett ganska bra och underhållande drama med fina skådespelarinsatser.

The Watchmen är baserad på Alan Moores serieroman med samma namn. Romanen hör till bland det bättre jag överhuvudtaget läst så chansen att filmen skulle lyckas var liten. Watchmen utspelar sig under 80-talet men i en alternativ verklighet där Nixon fortfarande är president och det finns folk som klär ut sig i dräkter och bekämpar brott. Det är inte direkt några trevliga pojkscouter a lá Superman utan mer eller mindre störda personer som springer runt och jagar brottslingar. När filmen startar har ”hjältarna” förbjudits bortsett från Dr.Manhattan som är den ende i sällskapet med riktiga superkrafter. Likt vår verkliga värld är USA i konflikt med Sovjet och det tredje världskriget närmar sig samtidigt kommer en av det forna ”hjältarna”, Rorschach, en komplott på spåren som verkar gå ut på att rörja The Watchmen ur vägen.

The Watchmen hör till en av de snyggaste filmer jag sett. Scenografi, kamera;  ja allt är så snyggt att var och varannan bild skulle kunna bli en  plansch hemma på väggen. Snyder har verkligen ansträngt sig för att vara romanen trogen och det lyckas han väl med. Anledningen till detta kan vara  att Snyder blev lite rädd för Moore som fick tokspel när han hörde talas om filmatiseringen.

Alan Moore, innan han fick tokspel.

Tyvärr så faller inte detta väl ut då  Snyder är FÖR trogen orginalet.  Han har tagit repliker direkt från berättelsen vilket gör att det talade språket många gånger blir stelt, han använder sig av  musik från serieromanen. Moore ville kommentera sin berättelse med citat från olika låtar men när musiken används blir det helt fel, märkligt att den fadäsen överlevde alla testvisningar. Det största problemet med The Watchman  är att den är lite småtråkig eller som min vän Stefan sa: ”Watchmen? Tråkig, tråkig tråkig varför gjorde de inte film som bara handlade om Rorschach?”

Jämför jag de två filmerna The Watchmen och Super får den sistnämda avgå med segern. med bättre skådisar och mer själ och engagemang i berättelsen blir det helt enkelt en film som jag uppskattar mer. The Watchmen känns helt enkelt lite trist, plastig och artificiell mot Supers vardagsrealism.

Betyg: Watchmen 5/10

Super: 8/10