Glass (2019 USA)

Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.

För att till fullo uppskatta Glass bör man ha sett Unbreakable och Split. Klart att man kan se filmen utan att ha kollat in de tidigare filmerna men det blir en fylligare historia om man har dessa i ryggen. Efter händelserna i Split härjar The Beast på Philadelphias gator. David Dunn är honom på spåren när de båda infångas av polisen och hamnar på ett hem för mentalsjuka under ledning av en psykiatriker som specialiserat sig på folk som tror att de är superhjältar. På institutionen finns också en neddrogad Elijah Price (Mr. Glass) frågan är bara hur neddrogad han är och vad har egentligen psykiatrikern för agenda? Många frågor men alla svar ges innan filmens slut.

Klart jag hade stora förväntningar på denna rulle då jag gillar både Unbreakable och Split. Jag var också förberedd på att filmen inte skulle bli en CGI-fest a la´ MCU då  Shyamalan är en stillsam historieberättare. Hans filmer är ganska långsamma och han brukar inte använda sig av storslagna scener. Nu är det som så att jag är förtjust hans regi och det har nog varit den främsta anledningen till att jag troget sett nästan alla hans filmer på bio. Glass var inte en besvikelse och jag gillade de vägar historien tog men jag hade kanske väntat mig lite mer än vad jag fick. Det är inget wow-ögonblick i filmen och inte heller någon speciellt minnesvärd scen. Filmen lunkar på i två timmar och jag vare sig nöjd eller missnöjd. Jag kan känna att regissören skulle kunnat utnyttjat sin story bättre och att han är lite väl förtjust i att låta James McAvoy spela upp alla sina olika personligheter framför kameran. McAvoy torde ha haft sitt livs stund men som tittare kan jag tycka det blir lite tjatigt i längden, jag har redan sett detta i Split. Filmen duger vare sig mer eller mindre.

Regi:M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

Sofia var inte riktigt lika nöjd.

Annonser

Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

X-men: Apocalypse (2016 USA)

cf7kkqeuuaeqameI den sjätte filmen om mutanternas öden och äventyr är det dags att möta En Sabah Nur eller Apocalypse som han kallas för i enkelhetens namn. Han är (troligen) världens första mutant och är en si så där 10 000 år gammal. Apocalypse har legat i dvala men väcks upp och sätter igång med att leva upp till sitt namn. Han samlar ihop fyra kraftfulla mutanter och tillsammans börjar de göra sitt bästa för att förinta världen. De enda som står i hans väg är Professor Xavier och hans X-men.

Filmen är ett lyft från förra filmen som var lite halvtrist. Det är lite mer fart och fläkt, lite mindre snack och desto mer verkstad i denna film. Jag skulle tro att om man gillar superhjältefilmer så blir man inte besviken. Däremot är det nog bra att ha sett tidigare filmer i serien annars är man nog ganska lost när det gäller att begripa hur allt hänger ihop. Det introduceras även ett antal nya mutanter i filmen och man har lyckats väl med det nya gänget. Däremot börjar det bli lite tjatigt nu med Raven, Magneto och Professor X. De pladdrar på om samma moraliska frågor och vacklar än hit och än dit i sina moraliska ställningstaganden. Det var tjatigt redan i första filmen. Både Raven och Magneto skulle må gott av att ta en liten paus från franchisen.

Precis som vårens andra två superhjältefilmer är X-men: Apocalypse en lång film , ca 2.5 timmar, och jag tycker nog att regissören Singer ibland drar ut på sina scener lite väl långt, ett och annat klipp hade inte skadat. Ett plus var däremot att man äntligen fick sig en rejäl fight mellan mutanter något jag hade hoppats på redan i förra filmen.

Det som är lite synd är att regissören inte tar tillvara på att filmen utspelas under 80-talet, något man f.ö även slarvade bort även i Days of future past som utspelas 1973. Inga axelvaddar, hockeyfrillor eller fluffiga frisyrer. Den enda tidmarkören är ett porträtt på Ronald Reagan. När vi är inne på det här med tid är det också intressant att konstatera att mutanterna inte verkar åldras. Havok torde vara minst 35 år och Quicksilver kring 30 men de är lika fina och fräscha tonåringar som de var 1963 resp. 1973. Märkligt.

Min sista observation rör mutanten Psylockes outfit. Jag undrar om valet av dräkt gjorts för att hon i stridens hetta ”ofrivilligt” ska exponera vissa kroppsdelar för distrahera sina motståndare. Detta är en tanke jag burit på i många år då hon i serien är än mer lättklädd. Vore inte en sport-bh ett mer praktiskt klädval?

686782-psylocke00x_men__apocalypse_character_poster_by_sachso74-d9xnovy

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa summarum så är X-men: Apocalypse klart sevärd och sitt för all del kvar tills  eftertexterna rullat klart då det avslöjas vem som troligen blir nästa motståndare. Personligen hade jag hoppats på The Hellfire club men då idioten till manusförfattare tagit kål på både Sebastian Shaw och Emma Frost lär inte detta hända.

FLMR & Fiffi har också sett filmen.

Regi: Brian Singer

Betyg: 7/10

 

Macbeth (2005 Storbr)

macbet11Macbeth i restaurangmiljö kan det vara något? Absolut! BBC har under namnet ShakespeaRe-told gjort ett antal adaptioner på William Shakespeares pjäser. Vad jag förstått så är berättelserna satta i en annan miljö än originalet och man har har gjort språket mer modernt. Nu har jag bara sett en av de fyra filmerna men detta var en förnöjsam tillställning.

James McAvoy spelar kocken Joe Macbeth. Han lagar maten men det är restaurangens ägare Duncan Docherty som tar åt sig all ära trots detta är Joe relativt nöjd med situationen. Detta ändras en sen natt då  Macbeth tillsammans med sin vän Billy stöter på några sopgubbar som spår hans framtid. Spådomen sätter griller i huvudet på Macbeth som börjar intrigera tillsammans med sin fru för att ta ett kliv upp i branschen. Om det innebär att gå över lik – må så vara.

Detta funkade som sagt ypperligt. Transfereringen från mörka slott och vindpinade hedar till ett kök och slamrande kastruller gick alldeles utmärkt. Skådisarna är bra med ett extra plus i kanten för James McAvoy. Hans tolkning av Macbeth är en skör men samtidigt hänsynslös karaktär. Bäst funkar språket. Det har en touch av Shakespeares versspråk men det är moderniserat så att det flyter på som ”vanliga” repliker. Manusförfattaren har behållit innehållet men skippat de långa utläggningarna pjäsförfattaren vanligtvis har. Detta var ett bra val då jag av och till funnit att det skär sig en aning då man förlagt Shakespeares pjäser i modern tid men valt att behålla versspråket vilket av och till gett en anakronistisk känsla som kan störa en aning.

Min enda invändning till storyn är att den speciellt mot slutet känns lite stressad. Saker och ting sker lite väl snabbt och jag får känslan av att filmen inte fick gå över en viss speltid. Bortsett från detta är filmen klart sevärd vare sig man gillar Shakespeare eller inte.

Sofia har även skrivit ett par rader om filmen och de övriga tre filmerna i serien.

Regi: Mark Brozel

Betyg: 7/10

X-men: Days of future past (2014 USA)

rs_634x939-140324091106-634.jennifer-lawrence-x-men.ls.32414Då var det dags för den femte filmen om mutanterna. Mot min vana slank jag iväg på premiären då jag iskallt räknade med att hederligt folk skulle uppehålla sig ute i det fina vädret och jag hade rätt. Salongen var fylld till en tredjedel med folk som höll truten och ville se film. Days of future past är baserad på min favoritstory med X-men och hade därmed ganska mycket att leva upp till. Levererade filmen? Delvis.

Handlingen utspelas i två tidsepoker dels i en alternativ nutid/nära framtid och dels 1973. Framtiden ser dyster ut mutanterna är nästan utplånade även stora delar av mänskligheten har decimerats. Anledningen är att 1973 mördades en vetenskapsman, Bolivar Trask, av en mutant. Mordet startade en kedja med händelser som utmynnade i att USA:s regering byggde robotar som jagade mutanter efter ett tag började även dessa jaga människor som bar på mutantgenen och vår planet kastades in i ett globalt krig. Några få överlevande mutanter satsar allt på en sista desperat plan att skicka Wolverine tillbaka 1973 för att förhindra mordet och därmed ändra framtiden men tiden är knapp då The Sentinels (som robotarna kallas) förbereder ett sista anfall.

Filmen börjar med en rivstart och man introduceras en gäng nya mutanter, Bishop, Warpath, Sunfire och Blink (mycket bra porträtterad av skådisen med den härliga namnet Bingbing Fan). Detta är lite av svagheten med filmerna om X-men att man har så hemskans många karaktärer som ska trängas ihop på samma speltid. Om jag inte läst tidningen hade jag nog suttit i biomörkret och funderat över vem som är vem och om karaktärernas eventuella betydelse. När man hamnar i 1973 saktar man farten och storyn hinner sätta sig. Singer har förvaltat originalet relativt väl men jag hade önskat lite mer fart i filmen som stannar upp allt för ofta vid Xaviers filosofi om att mutanter och människor ska leva tillsammans, något man numera är välbekant med. Jag skulle önska att man nu bytte lite perspektiv och hittade andra antagonister än Magneto och co. Det finns många fina skurkar att välja bland X-mens antagonister. Hellfire club (lite mer ingående än den korta sessionen i förra filmen) eller varför inte Mr.Sinister men min önskan verkar uppfyllas, det gäller bara att ha tålamod och vänta på extrascenen som kommer när alla eftertexter rullat klart.

I sina stunder är filmen bra tom riktigt bra men det rör sig mer om häftiga scener men de är å andra ganska många. Jag var mycket förtjust i Quicksilver (även om han skildras helt out of character) och episoden i Pentagon även fighterna i framtiden är häftiga men lite lamare 1973. Skådisarna är bra castade och Nixon gör ett gästspel nu avsevärt bättre sminkad än i Watchmen. Det jag gillade med förra filmen och även med denna är att man väver in verkliga händelser i marveluniversumet. I förra filmen var det Kubakrisen här är det fredsavtalet i Paris mellan USA och Vietnam.Mot all förväntan lyckas även Singer med konststycket att knyta ihop alla de fem filmerna om X-men med en enda liten scen. Bra jobbat!

Regi: Brian Singer

Betyg: 6/10

Filth (2013 Storbr)

Filth-PosterFilth är baserad på en bok av den skottske författaren Irvine Welsh som är mest känd för sin bok Trainspotting som blev en stor framgång som film. Många av Welsh bekanta teman återkommer i Filth: Det är droger, sex, hallucinationer, människor på gränsen till sammanbrott mixat med en skotsk självömkan att man någonstans längs historiens väg missat chansen att bli någon eller något.

Huvudpersonen i Filth är den mycket obalanserade polisen Bruce Robertson. Han dricker tar droger och plågas av hallucinationer, gränsen mellan vad som är verkligt eller dröm håller på att suddas ut.  Ett mord har skett och belöningen för att lösa mordet blir troligen den utlysta tjänsten som kriminalinspektör. Bruce lägger dock ned mer tid på att ställa till det för sina konkurrenter till jobbet än att lösa själva mordet. Han förtalar arbetskamraterna, har sex med en kollegas fru och lite annat smått och gott allt för att skapa osämja och obalans. Bruce enda vän är revisorn Bladesey men Bruce kan inte låta bli att stöta på hans fru, stjäla Bladesleys pengar och djävlas i största allmänhet med den stackars revisorn. Frågan är inte om utan när allt kommer att krackelera och Bruce kommer bryta samman.

Orkar man bara med allt elände och sorgliga individer så var det här i sina små stunder en rolig film på sitt eget lilla vis. James McAvoy är mycket bra på att spela den obalanserade snuten men bäst är Eddie Marsan som den ynklige revisorn Bladesley. Denne marsvinslike skådespelare går från klarhet till klarhet och är en njutning att se agera. Filmens höjdpunkt är en resa revisorn gör till Hamburg med Bruce. Bladesley är helt chanslös inför Bruces olika påhitt och många roliga scener staplas på varandra. Eller är det så roligt egentligen? Det är en absurd historia om mänsklig misär som skildras men jag väljer att skratta åt eländet.

Tackar Movies noir för tipset.

Regi: Jon S. Baird

Betyg: 7/10

Trance (2013 Storbr)

trance-2013-movie-posterDen brittiske regissören Danny Boyle är ofta bra. B.la ligger han bakom två av mina favoritfilmer, Trainspotting och Sunshine. Hans senaste film handlar om en auktionsförrättare, Simon, som stjäl en dyr tavla. Oturligt nog drabbas Simon av minnesförlust och kommer inte ihåg vart han gömt tavlan. Hans medbrottslingar är mycket angelägna om att få reda på vart tavlan förvaras. När nagelutdragning och annan tortyr inte hjälper för att väcka Simons minne beslutar man sig för att gå till en hypnotisör som ska försöka bota minnesförlusten.

Den första halvtimmen är otroligt bra, jag var med på noterna och filmen har en skön heistkänsla med en inbakad tvist. När hypnotisören kommer in i bilden blev det allt mer svamligt och bit för bit tappar filmen sin nerv och mitt intresse. Boyle krånglar till sin historia i onödan genom att smyga in både en och två vändningar i filmen. Visst, klart att man gillar att bli dragen vid näsan och att en film tar oväntade vändningar men det måste göras med finess. I fallet med Trance sker detta på bekostnad på flytet i berättelsen som blir lidande. Nu är Trance ingen svår film men det blir lite larvigt med alla ansträngningar från Boyles sida att göra den till något större än den standardthriller den är.Jag hade nog i ärlighetens namn väntat mig lite mer från Boyle. Jag upplever det som att regissören tar en enkel väg genom att krångla till det. Med det menar jag att med ett mer välskrivet manus hade filmen kunnat utvecklas till en nervpirrande historia nu blir det lite jaha och filmens vändningar och tvister känns ganska krystade och onödiga . Trion James McAvoy, Vincent Cassel och Rosario Dawson är det dock inga fel på och musiken är mycket bra men det brukar den vara i filmer signerade Boyle.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 5/10

Welcome to the Punch (2013 Storbr)

Welcome To The PunchInget nytt under solen i filmen Welcome to the Punch men det behöver å andra sidan inte betyda att det är negativt. Filmen börjar med ett rån som polisen Max Lewinsky försöker stoppa men han blir skjuten i benet av gängets ledare Jacob Sternwood och rånarna flyr med bytet. Tre år senare återkommer rånargängets ledare från sin landsflykt då hans son skadats allvarligt och polisen Max ser nu sin chans att få sätta dit Jacob.

Det första tio minuterna av filmen är otroligt snygga och mina tankar vandrar till Michael Manns film Collateral med tomma kontorsbyggnader i glas och öde gator. Efter den inledningen kastas man sedan till sunk London med skitiga bakgator och annat som hör ”good old England” till. Filmen har som sagt inget omvälvande manus men det är lite skottlossning och dubbelspel samt en och annan logiskt kullerbytta som brukligt ärmen filmen fyller sin funktion, underhållning. Welcome to the punch blir aldrig tråkig ett välbalanserat tempo och lagom speltid gör att filmen håller mitt intresse tiden ut. En bidragande orsak kan vara att man hittat en trio bra skådisar i huvudrollerna. James McAvoy spelar polisen (kanske lite malplacerad i rollen som tuff polis) och den alltid suveräne som Mark Strong ledaren för rånarna. Jag satt länge och kliade mig på flinten över vem det var som spelade Max chef tills ett ljus gick upp för mig då jag kände igen David Morrissey – den vidrige The Governor i tv-serien The Walking dead. Tre bra skådisar och en helt ok story med ett väl avvägt tempo räcker ganska långt för en stunds förströelse.

Regi: Eran Creevy

Betyg: 6/10

X-men: First class ( 2011 USA )

I kassan till biografen var jag i valet och kvalet: Nya Pirates of the Caribbean eller nya X-men ? Det som avgjorde var att jag somnade senaste gången jag såg Depp som piratkapten.

Den senaste filmen i X-men franschaisen är en s.k prequel. Berättelsen utspelar sig på 60-talet och vi får följa professor Xaviers och Magnetos första stapplande steg i  bildandet av  X-men. Orsaken till skapandet av X-men beror på att en ond muntant, Sebastian Shaw som leder The Hellfire club ligger bakom Cubakrisen.Shaws plan är att det kommande kärnvapenkriget ska göra mutanterna till jordens herrar. Xavier och Magneto slår sig ihop för att stoppa The Hellfire club.

Vi kan ta det jag inte gillade med filmen: Beasts sminkning såg rent ut sagt för jävlig ut annanrs har jag inga större invändningar. Det är främst två saker som gör att X-men: First class höjer sig lite över andra filmer i genren. Man har lyckats med att skrapa ihop bra skådisar i små och stora roller. Fassbender som Magneto, McAvoy som Xavier, Bacon som Shaw är en stark trio och huvudpersonerna i konflikten, men även Jennifer Lawrence som Mystique, January Jones som Emma Frost ( vilket f.ö gjorde mig glad då Frost är en av mina favoritkaraktärer i X-men ) och Rose Byrne som Moira MacTaggart är andra skådisar som gör bra ifrån sig. Filmens andra styrka är dess tempo, trots att den är över två timmar blir den aldrig tråkig. Om man jämför med t.ex Spidermanfilmerna som har en tendens att bli aningen tråkiga då det blir för mycket Peter Parker och kärleksproblem eller den senaste Transformerfilmen där det var för mycket action så har X-men: First class hittat en perfekt balans mellan action och drama. Enda nackdelen för eventuellt oinvigda tittare är att man har ca dussinet muntanter att hålla reda på och jag skulle tro att det kan bli aningen förvirrande med vem som är vem och vilka krafter karaktärerna besitter. Nördig som jag är sitter jag och nickar gillande över alla blinkningar som sker till de som läst serierna. Trots att filmakarna har blandat frisk mellan snart 50 år av X-men och blandar ihop saker och ting  bryr jag mig inte ett dyft utan njuter bara av en mycket trevlig filmupplevelse. En förklaring till det lyckade konceptet kan vara Bryan Singers inblandning i projektet han står både som författare och producent till filmen. Regissören Vaughn lyckas för fjärde gången på rad med att göra en bra film. En ”ny” regissör att hålla utkik efter.

Fiffi  gillade filmen men inte Joel, väl läsvärda inlägg som jag rekommenderar.

Regi: Matthew Vaughn

Betyg: 8/10

Wanted ( 2008 usa )

Wesley är en mycket deprimerad ung man som inte orkar med sitt liv. Flickvännen är otrogen med hans arbetskamrat, jobbet är urtrist och Wesley orkar knappt gå upp längre på morgonen. Hela hans liv förändras då han möter den mystiska kvinnan Fox som introducerar honom i en hemlig organisation av lönnmördare som alla har superkrafter. Det visar sig att Wesleys pappa en varit medlem i organisationen men har mördats och nu erbjuds han att ta sin fars plats för att spåra upp mördaren.

Om man gillar riktigt överdriven action i stil med ”the Matrix” så är det här den rätta filmen övriga göre sig ej besvär. Full fart, häftiga kameravinklar och klippning kryddat med en gäng helt ok skådisar gör detta till en av de bättre actionfilmerna jag sett på ett tag. Wanted bygger på Mark Millars serie med samma namn. Millar är även mannen bakom Kick-Ass som kom som film i våras, gillade man den så kommer nog Wanted att falla en i smaken.

Regi: Timur Bekmambetov

Skådespelare: James Mc Avoy, Angelina Jolie

Betyg: 8/10