Rear window (1954 USA)

rear-windowI somras visade SVT ett gäng filmer signerade Hitchcock. Jag passade då på att se om Rear window som jag ville minnas vara bra. En fotograf har skadat sig och sitter i sin lägenhet med gipsat ben. Han håller på att gå åt av tristess och för att fördriva tiden spanar han in sina grannar på bakgården. Ganska snart har han lärt sig grannarnas vanor och ovanor. Så en dag saknas den gnatiga frun i en av lägenheterna. Fotografen blir övertygad om att hon tagits av daga av sin man.

Jo då, den här håller än. Jag undrar tom om jag inte gillade filmen än mer vid omtitten. Trots att historien utspelar sig bara i fotografens lägenhet blir den aldrig tråkig. Hitchcock håller igång handlingen, filmen håller samma fart berättelsen igenom och har inga transportsträckor. Regissören nyttjar scenografin till det yttersta och Rear window upplevs paradoxalt nog som en dynamisk historia trots den på pappret statiska scenografin. Mordmysteriet eller avsaknaden av det håller uppe mitt intresse. Ena stunden håller jag med fotografen om att ett mord begåtts för att i nästa stund undra över om han inte är lite väl fantasifull.

Huvudrollerna gör av James Stewart och den undersköna Grace Kelly. Deras samspel går som på räls. Filmen har en härlig färgsättning och 50-talet känns lite extra trevligt och färgglatt trots eventuella styckmord.

Det har diskuterats om Rear window är en kommentar till den rådande Mccarthyismen och angiveriet som grasserade i det amerikanska samhället vid den här tiden. Jag tänkte åtminstone inte i de banorna när jag såg filmen men visst träffar filmen rätt i tidsandan. Om sedan Rear window är för eller emot Mccarthyism kan diskuteras.

Det har även gjorts en remake av filmen som kom för några år sedan, Disturbia. Den filmen är inte lika bra men är klart sevärd och står relativt bra på egna ben.

Regi: Alfred Hitchcock

Betyg:

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

The Man who knew to much (1956 USA)

Poster - Man Who Knew Too Much, The (1956)_04Familjen McKenna är på en minisemester i Marocko. Herr och fru McKenna blir bekanta med en fransman, Bernard och de umgås lite smått. Frun Jo är lite misstänksam mot deras nye vän som verkar vara lite väl frågvis, något som hennes man Benjamin slår bort. Det kanske han inte skulle ha gjort då han plötsligt får en döende Bernard i sina armar. Med sina sista andetag lyckas Bernard flämta fram en varning om ett politiskt attentat i London. Tyvärr slutar inte obehagligheterna med detta då parets son kidnappas av mördarna och om Herr och Fru McKenna inte håller tyst om Bernards varning så har de sett sin son för sista gången.

Den här filmen av Hitchcock brukar nämnas när folk talar om hans bästa filmer och den har 7.5 på IMBD vad nu det är värt. Risken med ett sådant högt betyg och positivt förhandssnack är att förväntningarna kommer på skam och det är precis vad de gör med den här filmen. The Man who knew to much känns lite väl lång trots att den bara är två timmar. Det tar lång tid innan filmen blir spännande och tar lite fart. Egentligen är det bara finalen i Albert Hall som är riktigt spännande och bra. Det kanske är just denna scen som folk tänker på när de lyfter filmen. En bra scen kan göra en film minnesvärd men det betyder inte automatiskt att hela filmen är bra. Även om The Man who knew to much inte är så spännande är den dock både snygg med krämiga färger och präglas av Hitchcocks torra humor. Vi bjuds på en middagsscen som är ganska dråplig och en förvirrad släktträff. Fighten i konservatoriet hör även till filmens få höjdpunkter.  Något som sänker spänningen är skurkarna som är ganska tama (förutom lönnmördaren) och anledningen till att de kidnappar ungen är både obetänksam och korkad. Värre är det när Hitchcock såsar till det med både sång och vissling mot slutet. Där och då famlade jag efter skämkudden något som får ses som ett misslyckande av Hitchcock då han säkerligen tänkt sig att denna sång och visselscen skulle vara spännande.

Glad blir jag dock av James Stewart och Doris Day i rollerna som paret McKenna. Doris Day är lite driven som mor och hustru och är inte det traditionella våpet vilket var skönt för omväxlings skull. The man who knew to much blev lite av en besvikelse. Som lite extra bonus kan nämnas att filmens hitlåt Que Sera, Sera (Whatever Will Be, Will Be) ibland sjungs av Färjestadshejarklack. Varför? Sera rimmar på Färjesta mer komplicerat än så behöver det inte vara i sportsammanhang.

Över hos Jojjenito kan man läsa om Duran Duran ?!?

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Rope (1948 USA)

ropeTvå unga studenter, Brandon och Philip beslutar sig för att mörda sin forna klasskamrat David. Deras motiv är att de vill  begå det perfekta brottet. Filmen startar med mordet i en lägenhet där en middagsbjudning snart ska hållas. Bland gästerna återfinns b.la Davids flickvän, hans pappa och sist men inte minst mördarnas professor från universitet, Rupert Cadell. En bit in i bjudningen börjar gästerna undra vart David är. Att liket ligger instoppat i en kista som används som buffébord är det ingen som anar men professor Cadwell börjar så smått misstänka att allt inte står rätt till.

1924 begicks ett mord av två studenter av samma anledning, man ville bevisa sitt intellekt genom att utföra det perfekta brottet, förövarna åkte fast och händelserna inspirerade till pjäsen Rope. Hitchcock tog upp pjäsen och Rope blev hans första färgfilm. Filmen är lite extra intressant då den ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning – filmen innehåller inga klipp. Tekniken tillät inte mycket längre tagningar än tio minuter, sedan var man tvungen att byta rulle i kameran. Hitchcock löste detta med att zooma något var tionde minut och för att få en chans att byta rulle.

Hur är då filmen? Rope är lite väl teatralisk för min smak – när jag såg den visste jag inte om att den var baserad på en pjäs men 20 minuter in i filmen undrade jag om inte den var just detta. Ett annat problem är att mördarna är lite väl tokiga för att hålla spänningen uppe. Brandon går på om mördandets konst och antyder att det är något fuffens på gång samtidigt som Philip är farligt nära ett sammanbrott. Rope utvecklas till att bli en obekväm middagsbjudning istället för en spännande thriller. Ska jag vara ärlig är den lite trist.

Det finns dock fyra goda ting med filmen. Dels gillar jag experimentet med en enda tagning. James Stewart som spelar professor Cadell är alltid trevig att möta i rutan. Vidare gillade jag de härliga färgerna i filmen och sist men inte minst har lägenheten ett panoramafönster som visar NYC. Givetvis är det en bakgrund men den är riktigt snygg och förändras vartefter tiden i filmen går. Ljus tänds i staden och solnedgången är mycket vacker. Tyvärr är det nog så utsikten över NYC var mer engagernade än de två pladdrade galningarna.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Jojjenito har skrivit om en lite äldre film.

It’s a Wonderful Life (1946 USA)

il_fullxfull_238923859Årets sista julfilm blir Capras klassiker It´s a wonderful life. När filmen hade premiär blev det ingen större succe´den gick t.om med förlust på biograferna. Det var först när filmen började visas på amerikansk tv vid juletid under 70-talet som den fick den uppmärksamhet som den förtjänar. Det var också på amerikansk tv som jag såg It´s a wonderful life för första gången. Det var nästan 30 år sedan jag såg den sist men filmen visade sig vara lika bra nu som då.

Berättelsen utspelar sig i den den lilla staden Bedford Falls där George Bailey har levt hela sitt liv. George har egentligen strävat i efter att lämna staden för att komma ut i vida världen men var gång han har varit på väg att lämna hemstaden har det hänt något som fått honom att motvilligt stanna kvar. George skulle kunna kallas för en god människa då han alltid sätter andra människlor än sig själv i första rummet. Hans omsorg om sina medmänniskor är både äkta och rörande. Den enda som inte är förtjust i George är stadens mäktiga man Henry Potter som under alla år velat komma åt Georges familjeföretag. På självaste julafton får Potter en chans att krossa George en gång för alla och han tar den. Men George Baily får hjälp från oväntat håll.

Visst är det här en ljuvlig liten film. Kan vara så att James Stewart spelar över av och till, kan vara att filmen stundtals blir lite väl smetig men det är petiteser i sammanhanget. Berättelsen om George Bailey (och nu blir kanske t.om jag lite julblödlig) innehåller en äkta tro på människans godhet och sådana filmer kan vara bra att se ibland. Kanske för att påminnas om att de flesta människor faktiskt är ganska trevliga.

Även om man nu skulle ta och bortse från filmens fina budskap så är det ett engagerande drama som trots sina två timmar aldrig blir tråkigt eller ointressant. Skådespelarna sköter sig bra, speciellt trion James Stewart, Donna Reed (Georges fru Mary) och Lionel Barrymore i rollen som den genomonde Potter. Just den rollen gjorde att FBI uppmärksammade filmen då de ansåg att den innehöll en viss kommunistisk propaganda. Dessa tankar baserades på att filmens enda onda person var en kapitalist. Det finns andra saker i filmen som jag anser vara mer kommunistiska än Potters onde kapitalistkaraktär t.ex att det är kollektivet och inte individen som löser problemen men det är i mina ögon att överanalysera och den uppgiften lämnar jag med varm hand över till ängsliga FBI-agenter som uppenbarligen har för lite att göra.

Regi: Frank Capra

Betyg: 8/10