Annabelle comes home (2019 USA)

Dags för en popcornskräckis så här i sommarnatten. På repertoaren finns det för närvarande två dockskräckisar och då jag aldrig sett en film om Chucky (har aldrig lockat mig) blev valet inte så svårt utan jag fick än en gång hälsa på hos paret Warren och deras hiskliga docka Annabelle. Filmen utspelar sig ganska så direkt efter händelserna i den första Conjuring filmen. När Lorraine och Ed ska resa bort över natten ordnar de en barnvakt till sin dotter Judy, den rekorderliga Mary mindre rekorderlig är Marys kompis Daniela som mer eller mindre oinbjuden dyker upp i det Warrenska hemmet och råkar ”befria” Annabelle. Väl lös släpper Annabelle loss allt otyg som ryms i parets källare; spökhundar, mordiska bröllopsklänningar en ruggig tv-apparat och annat oknytt.

Inget nytt under solen här, filmen rullar på i gamla invanda hjulspår men som så ofta när det rör Wan (manus och producent) är det ganska välgjort. Wans styrka ligger i hans förmåga att kunna använda små medel för att skapa otrevligheter, filmen är som ruggigast under den första halvan när spökerierna håller sig på en lagom nivå, när man sedan släpper loss hela arsenalen av spökerier blir filmen på stört desto ointressantare, det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Annabelle comes home är trots allt godkänd. Dels gillade jag filmens första halva med de mer subtila spökerierna och man har bra skådisar i trion Mckenna Grace (Judy), Madison Iseman (Mary), och Katie Sarife (Daniela) tre skådisar jag hoppas få se mer av. Trots ett slut som är så sockersött att jag storknar är jag ganska så nöjd när jag kör hemåt i sommarnatten, jag fick ungefär vad jag väntat mig.

Ett extra plus till den unga biopubliken som skrek på de rätta ställena och gav föreställningen en extra skjuts – att jag var äldst i salongen behöver jag nog inte ens nämna. Några ungdomar lämnade t.om företräde åt den gamle mannen i hawaiiskjorta när salongen tömdes, jag måste röra mig skröpligt nu för tiden.

Regi: Gary Dauberman

Betyg: 5/10

Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

The Conjuring 2 (2016 USA)

Conjuring2Än en gång får få träffa de paranormala utredarna Ed och Lorriane Warren och det mesta är sig likt. Efter en snabbvisit i det för oss skräckentusiaster inte helt obekanta Amityville går färden till England där en familj terroriseras av ett spöke. Paret Warren ska utreda om det rör sig om en äkta hemsökelse då kyrkan inte vill befatta sig med fallet då man är rädd att det hela är en bluff. Till en början verkar nog spökerierna vara nog så autentiska men det finns trots allt ett och annat som pekar mot att familjen försöker lura utredarna som inte riktigt vet vad de ska tro.

James Wan kan sin skräck och han verkar inte ha tappat greppet. Visst, det är i stort sett en upprepning av förra filmen och det är inte storslagen filmkonst men The Conjuring 2 lär infria publikens förväntningar. Wans styrka består i att han kan lägga upp filmens scener på ett lite oväntat vis, variera sina jumpscares och kan t.om få en gammal skräckfilmsräv som mig att hoppa till och få nöjet att få uppleva en rysning eller två. Till skillnad mot många andra i branschen lurar han inte tittarna med falska skrämskott utan det finns verkligen en anledning att dra efter andan när saker och ting sker. Däremot tycker jag att man överanvänder tricket med att vrida upp volymen i botten för att vi ska hoppa till lite extra. De värsta skräckscenerna i filmen var dock när Maggie Thatcher dyker upp på familjens tv-ruta. Där och då reste sig det lilla hår jag har kvar på huvudet.

Filmen ska ha ett extra plus för sina sunkiga miljöer och man har verkligen lyckats väl med att skapa en 70-tals stämning i detaljerna. Skådisarna är bra även den stiffe Patrick Wilson och filmen klart sevärd. Det som drar ned mitt betyg lite är att filmen är alldeles för lång och har alltför många transportsträckor där jag bara sitter och väntar på att storyn ska få fortsätta. Filmen blir också lite väl smetig vid några tillfällen, något som nästan alltid skapar en viss aversion hos mig men på det hela är The Conjuring 2 en bra skräckis.

Ett stort lyft för filmen var den underbara biopubliken som till stor del bestod av yngre tjejer. De vrålade och skrek av skräck filmen igenom. Kommentarer for genom luften som ”nä nu blundar jag”, ”hjälp”. Man kan kanske tycka att det ska vara tyst på bio men i det här fallet lyfte verkligen publiken filmen. Action Lunkan var till en början tveksam men han var riktigt nöjd och ger filmen 7+. Jag ger den 7-.

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Fast & Furious 7 (2015 USA)

Mot bättre vetande traskade jag iväg och såg senaste produkten i Fast & Furious franchisen. Statham var med och ”alla” hade sagt att filmen var bra så jag tog en chansning. Jojjenito hade rått mig att lämna hjärnan i entrén men trots att jag hade en musslas IQ under titten är det ett och annat jag undrar över.

Jason-Statham-21-HD-Image

Öppningsscenen med Statham är su-ve-rän. Jag kommer i perfekt humör och känner att ”det här kan nog bli något”. Sedan går det raskt utför.

NM4

Efter Stathams öppning blir det dags för rövar i slowmotion. Redan här tappar jag koncentrationen och börjar fundera på följande:

Varför kopplar man ihop bilar och kvinnor? Är det så simpelt att det är ett försäljningstrick dvs har du en snygg bil får du snygga tjejer? Går vi män på det? Finns det statistik på sambandet? Tänder kvinnor på snygga bilar?

Varför vill man arbeta som bilmodell? Är det bra betalt? Ger det en själslig tillfredsställelse att åma och kråma sig bland massa motorer? Det verkar inte vara speciellt bekvämt.

Jag funderar även lite på filmens rövstatister. Hur gör man när man ser filmen med sina kompisar och ska visa när man är med i filmen? Pekar man på sin bakdel och säger ”Där är jag”. Märklig situation och känner man igen sin egen röv så pass bra att man kan peka ut den bland en hel hop?

iggy-azalea-hair

Mitt bland alla rövar dyker rapperskan Iggy Azaela upp, iofs inte så märkligt då hon är ganska förtjust i att twerka loss. Hon har två repliker och försvinner sedan ut ur handlingen. Nu undrar jag lite varför hon är med. Varför envisas man med att stoppa in s.k kändisar i filmer när de egentligen inte fyller någon funktion? Det kanske är som så att producenterna såg en chans till gratisreklam för filmen som alltmer börjar kännas mer som en produkt som ska säljas in med hjälp av bilar, bakar och kändisar och inte en film.

fast-furious-7

Filmen blir dock lite bättre när det körs bil men jag kan inte låta bli att undra över hur man styr en bil i fallskärm. Funderar lite lätt på att skicka den frågan till den här sajten. Jag undrar också lite över varför Statham och Vin Diesel måste frontalkrocka så fort de får syn på varandra? Mycket konstigt beteende.

fast-and-furious-7-cast

Filmen största problem är dock de talanglösa skådisarna. Speciellt nr tre och sju i raden räknat från vänster borde aldrig ha fått satt sin fot på en filminspelning.

För att vara riktigt säker på att de skådisar som har ett uns av talang (nummer ett, två och fyra i raden räknat från vänster)  inte sticker ut och gör sitt jobb har man tydligen anställt en floskelmakare så inget vettigt kommer ut ur deras trutar när de öppnas.

Bilåkningen, Statham och när The Rock spräcker sitt gips genom att spänna musklerna räddar ”filmen” från total kollaps.Själv stapplar jag ut från visningen och undrar vad det är för fel på mig då ”alla” tydligen gillar spektaklet.

Regi: James Wan

Betyg: 3/10

Insidious 2 (2013 USA)

insidious_chapter_two_ver3_xlgBerättelsen startar nästan direkt efter händelserna i förra filmen. Familjen Lamberts hus är igenbommat då polisen gör en brottsplatsutredning och familjen flyttar hem till Joshs mor. Hon bor i ett stort hus komplett med källare, prång och knarrande dörrar. Det tar inte många minuter innan vi tittare förstår att hotet mot familjen Lambert kvarstår. Då alla inblandade redan är övertygade om det övernaturligas existens behöver det inte läggas speltid på att hitta naturliga förklaringar till fenomenen utan de gör sitt bästa för att lösa gåtan om varför just familjen Lambert jagas av ondsinta spöken.

Förra filmen var stundtals bra, åtminstone fram tills man började leka Poltergeist, men jag var inte överdrivet sugen på uppföljaren ska erkännas. Men den slank ned i bara farten trots min tvekan och ljummen kritik. Det sistnämnda var lite oförtjänt tycker jag då Insidious 2 är vare sig bättre eller sämre än sin föregångare. Filmens första halva bjuder på en och annan ryslig stund och jag rös till både en och två gånger. Det finns en handfull scener som är riktigt bra speciellt om man som jag blir skrämd av knarrande dörrar och suddiga figurer på foton. Men likt sin föregångare så tappar filmen fart och känsla under den andra halva då historien går från skräck till något som bäst kan liknas vid skräckaction. Ett annat STORT problem jag har med filmen är den förbannade musiken. Så fort något händer brassar man på för fullt mao det är inte spänningen som gör att man hoppar till utan istället en reaktion att skydda sina trumhinnor. Detta görs inte ett par gånger under filmens gång, nej det tutas och brölas på konstant och blir till slut ganska jobbigt. Istället för att kika mellan fingrarna sitter man och håller för öronen. Insidious 2 är en helt ok skräckis som säkert passar ypperligt om man är ett gäng som kollar på filmen tillsammans då den bjuder på många (tack vare musiken) ”hoppa till ögonblick”.

Regi: James Wan

Betyg: 5/10

The Conjuring (2013 USA)

246460id1c_Conjuring_INTL_27x40_1Sheet.inddThe Conjuring startar likt många skräckisar med ett husköp. Familjen flyttar glatt in men redan första natten sker oförklarliga saker, dörrar öppnas och stängs av sig själva och alla klockor i huset stannar vid tiden 03:10. Detta är bara början och fenomenen ökar i intensitet. I ren desperation kontaktar mamman i familjen de två demonjägarna Lorraine & Ed Warren men risken är stor att det redan är försent och husets ondska kan ha vuxit sig för stark.

James Wan har gjort sig ett namn i skräckfilmernas värld. Han har bla gjort Saw, Insidious och Dead silence alla filmer som i sina stunder varit härligt rysliga och The Conjuring är inte sämre den. Filmen sägs vara baserad på s.k verkliga händelser och paret Warren har existerat i verkligheten. De har gett ut flera böcker om sina övernaturliga fall varav några har filmats bla Amitiville horror samt A Haunting in Connecticut. Hur sanna deras äventyr är kan nog diskuteras men det spelar egentligen ingen roll då The Conjuring lyckades ge mig något unikt i skräcksammanhang nämligen rysningar och inte bara en utan två gånger!  Jag minns inte när det hände sist. Det var en fröjd att känna hur en rysning for genom kroppen, hur det sög till i magen och känna håren resa sig på mina armar.

Tyvärr faller Wan i effektfällan under filmens andra halva. Personligen tycker jag att osynliga händer som drar av täcken, knarrande dörrar och oförklarliga ljud är avsevärt mer rysligt än kvinnor som flyger i luften, spottar blod, ruttnande lik och andra spekulativa effekter. Det blir alltid för mycket av det goda och ofta väldigt högljutt. Wan gödslar med de här effekterna ju längre filmen fortskrider. Turligt nog blir det inte hela havet stormar då regissören sparar ett och annat rysligt moment av det mer stillsamma slaget till slutet. Jag säger det för femtioelfte gången: Less is more.  Trots denna lilla invändning hör nog The Coinjuring till en av årets bästa skräckisar. Bara prologen är väl värd biobiljetten. Gillar man genren har jag svårt att tänka mig att man blir besviken.

Regi: James Wan

Betyg: 8/10

Dead Silence ( 2007 USA )

Det finns en del saker jag tycker är obehagliga t.ex att bada på djupt vatten eller att vara ute i skogen. En annan sak som jag finner  obehaglig är buktalardockor och marionetter. Dockornas döda ögon och skrämmande mun i kombination med att dessa vidriga varelser/dockor ska ge sken av att vara levande finner jag mycket störande.

 

Filmen Dead Silence handlar om just buktalardockor. Innan filmen startat har den väckt en del rysningar hos mig. Jamie har lämnat småstaden Ravens Fair men tvingas återvända då han misstänker att hemligheter stadens förflutna har ett samband med mordet på hans fru. Staden döljer mycket riktigt en hemlighet som rör  försvunna barn, lik med utslitna tungor, en häxa och naturligtvis en förbannelse. Det kommer visa sig att Jamie och hans familj är mer än lovligt insyltande i stadens mörka förflutna.

 

Det här är en riktigt ruggig historia regisserad av James Wan som gjorde den första Saw filmen. Gravgrävning på dimmiga kyrkogårdar mitt i natten, spökerier i parti och minut, hoppa-till scener, en övergivnen teater full med spindelväv och äckliga buktalardockor i överflöd. Lägg sedan till en tvist som åtminstone inte jag räknade ut ( är och andra sidan inte speciellt bra på det) så fyller ”Dead Silence” definitivt sin funktion som skräckfilm. Man kan skratta åt alla klyschorna men jag fann filmen mysryslig och fick en stunds spänning.

 

Skådespelarinsatserna är väl inte av högsta klass och Donnie Wahlbergs poliskaraktär är rent dålig, turligt nog är han inte med speciellt mycket. Däremot var det synd att Bob Gunton inte hade en större roll. Han är en skön birollsskådis som bär upp sina kostymer med stil. En klart sevärd skräckfilm av det övernaturliga slaget!

Regi: James Wan

Betyg: 7/10