Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10

Cop (1988 USA)

large_pt2Qwx7p6Z2nIJ4oDecHGhMjSJ8Cop är baserad på James Ellroys bok Blood on the moon. Vi får här stifta bekantskap med polisen Lloyd Hopkins som får Dirty Harry att likna en försynt filosof vid en jämförelse. Lloyd skyr inga som helst medel när det gäller att sätta dit en brottsling och likt många filmpoliser jobbar han dygnet runt och äktenskapet knakar naturligtvis rejält i fogarna. När Lloyd svarar på ett larm och är den första att anlända till vad som visar sig vara ett ovanligt grisigt mord anar han att det inte är något som stämmer. Han drar slutsatsen att det handlar om en seriemördare. Det som gör det svårt för Lloyd att gå vidare med fallet är att han bara har en känsla och inga konkreta bevis samt hans totala brist på diplomati. Han får ensam försöka spåra upp mördaren.

Nu har jag inte läst just denna bok av Ellroy så jag kan inte uttala mig om det är en usel bok som blivit en knappt ok film eller om de båda spelar i samma liga. Cop dras med ett och annat problem. Det är James Woods som spelar huvudrollen och det klarar han av väl men då Lloyd är så osympatisk och skiter totalt i allt vad regler heter sitter jag hela tiden och undrar varför han får jobba kvar. En annan gåta i filmen är hur det kan komma sig att varenda kvinna som korsar hans väg vill hoppa i säng med honom då karln inte har någon som helst charm. Dessa drag av Lloyd finns säkerligen i boken men jag tror/hoppas att Ellroy klarar av gestaltningen av huvudpersonen bättre än regissören James B. Harris.

Det andra problemet är att Cop är lite småseg mellan varven och att manuset har en hel del lösa trådar samt att tillfälligheter och slumpen får alltför stor betydelse för att driva handlingen framåt. Det blir lite väl otroligt av och till. Cop duger knappt och det finns definitivt bättre thrillers att titta på.

Regi: James B. Harris

Betyg: 4/10

The Gambler (1974 USA)

hämtaAlex Freed är besatt av olika former av hasardspel är det inte vadslagning så är det poker. Han spelar över sina tillgångar och till slut är han skyldig fel personer alldeles för mycket pengar. Alex verkar dock ta det hela med en axelryckning, något som kan bero på att hans mor och speciellt morfar är rika. Alex ber sin mor om hjälp med sin spelskuld men när han väl fått pengarna i sin hand börjar han fundera om han inte kan öka på summan med hjälp av lite vadhållning.

Det är svårt att finna sympati för Alex som är en slarver och har sig själv att skylla. Men nu är det som så att han spelas av James Caan en favorit hos mig och den skådespelaren besitter en viss charm som gör att jag inte kan tycka helt illa om Alex och hans beteende. Jag ska inte spoila för mycket här men om man ger sig till tåls ger han faktiskt en förklaring (om än haltande) till sitt idiotiska spelande. Det hjälper åtminstone mig att förstå hur Alex tänker även om jag inte håller med om hans resonemang. Även slutscenen ger en vidare dimension av Alex agerande.

The Gambler är från 70-talet vilket innebär coola (men i min smak för trånga) kläder och frisyrer. Jag gillade också filmmusiken som skänker en ödesdiger stämning filmen igenom. Vad jag förstår var den inspirerad av Brahms. Det är en hel del bra skådisar med framförallt Lauren Hutton i rollen som Alex flickvän. James Woods upp i en liten roll som snorkig bankir men det korta inhoppet kan man missa om man blinkar. Gillar man Caan lär man uppskatta The Gambler.

Passar på och skänker ett extra tack till Movies noir som tipsade om filmen.

Regi: Karel Reisz

Betyg: 7/10

Any given Sunday ( 1999 USA )

När Pladd skrev om Any given Sunday blev jag sugen att se om filmen då jag inte sett Oliver Stones drama om amerikansk fotboll sedan premiären. Jag ville minnas att jag tyckte filmen var helt ok men håller den för en omtitt tolv år senare?

Any given Sunday handlar om det fiktiva fotbollslaget Miami sharks. Laget håller på att slitas sönder av olika konflikter: Quarterbacken Rooney ( Dennis Quaid ) är skadad får se sig undanskuffad av nykomlingen Beamen ( jamie Fox), Beamen låter den plötsliga framgången stiga honom åt huvudet och han lyckas med konststycket att bli ovän med hela laget. Det två doktorerna Mandrake ( James Woods ) och Powers (Mattew Modine ) bråkar med varandra och tränaren D’Amato ( Al Pacino ) bråkar med den som har oturen att vara i hans blickfång. Som grädde på moset funderar lagets ägare Pagniacci ( Cameron Diaz ) på att sälja laget,  hon bråkar förresten med både Miamis borgmästare och tränaren. Likt ett vått täcke över alla konflikter ligger suget efter pengar , bonusar, reklamkontrakt ja allt som kan omvandlas till pengar är motorn som driver sporten och de flesta konflikterna.

Det var länge sedan jag såg en sådan grälsjuk film men tvärtemot vad man kan tro är Any given Sunday underhållande. Grälen och bråken fungerar som små explosioner som driver filmen framåt, knappt har ett bråk slutat innan nästa tar vid och driver storyn framåt. Lägg sedan till duktigt kamerajobb av Stone, speciellt i matcherna där han lyckas väl med att förmedla tacklingar, skador och hetsen i spelet.  Det är nästan som att man befinner sig själv mitt i matchen bland dessa kolosser som stormar fram över planen likt tokiga noshörningar. En hel hög med bra skådisar gör även sitt för att höja filmen, t.om Pacino är uthärdlig i filmen. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att hävda att han gör ett bra arbete. Avslutningsvis har Stone fått in bra musik speciellt under matcherna, Fat boy slim och Human League  passar ypperligt att lyssna på när stora män tacklar varandra sönder och samman i jakten på en boll och stora dollarbonusar.

Någon kanske undrar om det inte var något som var dåligt i filmen. I rollen som Tjuritch söker jag naturligtvis med ljus och lykta efter något som irriterar mig och den som söker han skola finna: Filmen är aningen för lång jag börjar kolla på klockan efter en stund och tycker att historien börjar bli lite småseg. Oliver Stones  bildspråk är som oftast överdrivet. Jag får intrycket av att han  desperat försöker  visa oss tittare hur smarta associationer han kan göra mellan ord och bild. Ibland fungerar Stones bildspråk men stundtals blir det faktiskt pinsamt dåligt. Trots dessa små invändningar blir betyget högt.

Betyg 8/10

Regi: Oliver Stone

True crime ( 1999 usa )

En avdankad reporter ( Clintan ) får ta sig an ett rutinuppdrag. Han ska bevaka en avrättning och skriva en kort blänkare om den dödsdömde fången. Det tar inte lång tid innan reportern känner att inte allt står rätt till. Kan det vara så att en oskyldig man kommer att avrättas? Kommer Clintan hinna skaffa fram bevis som stöder hans teori på mindre än ett dygn? Kommer reportern motarbetas av sin chef? Är ”True Crime” gjord efter thrillermallen 1A?

Som ni redan anat är inte det här en film där man får gnugga geniknölarna några oväntade överraskningar dyker inte upp och man kan i lugn och ro gå och fylla på kaffekoppen utan att pausa i filmen, risken att missa något är obefintlig. Trots detta kan det faktiskt vara riktigt skönt att se en film av detta slag ibland och ”True Crime” är både välgjord och välspelad, tråkig blir den aldrig. Perfekt regnig dag film.

Regi: Clint Eastwood

Skådespelare: Clint Eastwood, James Woods

Betyg: 6/10