Rocketman (2019 Storbr)

Det är märkligt men i ibland får jag en känsla av att jag måste se en film jag tidigare varit ganska så ointresserad av. Norska Huvudjägarna och En iskall jävel var sådana filmer, Rocketman är den senaste i raden av, man skulle kunna kalla det för magkänslefilmer. Det som gör det än märkligare i detta fall är att jag inte är speciellt pepp på s.k BOATS och har inget som helst förhållande till Elton John och hans musik. Jag har snarare tyckt att han verkat lite småtöntig och hans låtar har gått från kräkframkallande (Candle in the wind) till åtminstone ok (Benny & the Jets) trots detta kände jag ett oförklarligt behov av att se denna rulle.

Efter titten vet jag nu att jag bör lita på min magkänsla för detta var en av årets bättre filmer jag sett på bio. Filmen startar med att Elton vandrar in på ett AA-möte iklädd en av sina scendräkter och börjar berätta sitt livs historia. Resten av rullen är en A till Ö historia men till skillnad mot många andra BOATS filmer är den fullproppad med surrealistiska scener och musikalnummer, ja filmen ÄR en musikal inte tal om annat. Taron Egerton som spelar Elton är mycket bra i huvudrollen och det är ett ganska så starkt gäng skådisar som backar upp Egerton, t.om Bryce Dallas Howard är bra i rollen som Eltons obehagliga mor. Det är inte så mycket att orda om Rocketman är en bra film vare sig man gillar Elton John eller inte men man bör som jag gilla musikalgenren annars kanske det kan bli en svår sittning.

Biografvaktmästaren frågade efteråt vad jag tyckte om filmen och han skrockade till lite när jag sa att gillade rullen lite extra då den var en musikal. Enligt han var en hel del biobesökare missnöjda just med detta grepp, de hade troligen väntat sig en Bohemian Rhapsody.

För att understryka hur bra filmen faktiskt är: Action-Lunkan som mot alla odds hängde med på filmen var ganska så nöjd. Å andra sidan anser han att kulturkvoten nu är fylld med råge så nästa tio filmer måste innehålla bilar, explosioner & bikinibrudar.

Regi :  Dexter Fletcher

Betyg: 8/10

The Eagle (Storbr m.fl 2011)

Romaren Marcus har frivilligt valt att göra sin militärtjänstgöring vid Hadrianus mur. Detta torde vara en av imperiets minst angenäma utposter men Marcus har valt sin placering då han vill rädda familjens ära. Hans far förlorade både legionens fälttecken, örnen, och sitt liv i ett slag. Marcus plan är att ta sig bakom muren för att hitta fälttecknet och därmed återställa familjens heder. Naturligtvis är det ett självmordsuppdrag då Marcus inte talar språket och romare ses som fritt vilt på andra sidan muren. Hans chanser att lyckas ökar dock markant då han får med sig sin infödda slav Esca som vägvisare och tillsammans ger de sig i väg på efter det försvunna fälttecknet.

Mitt problem är att jag inte kan relatera till det något grumliga begreppet ära. Jag har aldrig förstått folk som kan tänka sig offra livet för ett sådant abstrakt begrepp. Min syn på saken är bättre fly än illa fäkta och om man slarvat bort ett fälttecken eller två? Shit happens. Bortser jag från detta (mao det som driver hela plotten) är The Eagle en rejäl äventyrsfilm. Channing Tatum och Jamie Bell spelar Marcus respektive Esca, båda är stabila skådisar som med lätthet ror hem en film av detta slag. Favoriten Mark Strong är också med på ett hörn men han kunde gott fått lite mer speltid om jag fått bestämma. Filmen skulle mått bra av att ha ett lite högre tempo. Den börjar med ett anfall på ett romerskt fort där Marcus får visa vad han går för men sedan står storyn och stampar en bra stund. Den sista halvtimmen är dock spännande när Esca och Marcus jagas av vildsinta skottar som går under namnet Sälstammen, kanske inte det mest skräckinjagande namnet på ett gäng elakingar men de är inte att leka med. Stabil film som (trumvirvel) fyller sin funktion.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg 6/10

Filth (2013 Storbr)

Filth är baserad på en bok av den skottske författaren Irvine Welsh som är mest känd för sin bok Trainspotting som blev en stor framgång som film. Många av Welsh bekanta teman återkommer i Filth: Det är droger, sex, hallucinationer, människor på gränsen till sammanbrott mixat med en skotsk självömkan att man någonstans längs historiens väg missat chansen att bli någon eller något.

Huvudpersonen i Filth är den mycket obalanserade polisen Bruce Robertson. Han dricker tar droger och plågas av hallucinationer, gränsen mellan vad som är verkligt eller dröm håller på att suddas ut.  Ett mord har skett och belöningen för att lösa mordet blir troligen den utlysta tjänsten som kriminalinspektör. Bruce lägger dock ned mer tid på att ställa till det för sina konkurrenter till jobbet än att lösa själva mordet. Han förtalar arbetskamraterna, har sex med en kollegas fru och lite annat smått och gott allt för att skapa osämja och obalans. Bruce enda vän är revisorn Bladesey men Bruce kan inte låta bli att stöta på hans fru, stjäla Bladesleys pengar och djävlas i största allmänhet med den stackars revisorn. Frågan är inte om utan när allt kommer att krackelera och Bruce kommer bryta samman.

Orkar man bara med allt elände och sorgliga individer så var det här i sina små stunder en rolig film på sitt eget lilla vis. James McAvoy är mycket bra på att spela den obalanserade snuten men bäst är Eddie Marsan som den ynklige revisorn Bladesley. Denne marsvinslike skådespelare går från klarhet till klarhet och är en njutning att se agera. Filmens höjdpunkt är en resa revisorn gör till Hamburg med Bruce. Bladesley är helt chanslös inför Bruces olika påhitt och många roliga scener staplas på varandra. Eller är det så roligt egentligen? Det är en absurd historia om mänsklig misär som skildras men jag väljer att skratta åt eländet.

Tackar Movies noir för tipset.

Regi: Jon S. Baird

Betyg: 7/10

Snowpiercer (2013 USA, Sydkorea m.fl)

Ett försök att stävja den globala uppvärmning går inte riktigt som man tänkt sig. Världen kastas in i en evig vinter och livet på vår planet utplånas med ett undantag. En miljardär (antar jag),  Wilford,  inser i god tid vad som håller på att hända och bygger ett hypermodernt tåg samt ett spår som sträcker sig kring världen. Ett varv tar ganska precis ett år. När katastrofen är ett faktum avgår tåget med passagerare, åren går och till slut är Wilford en legend som kanske fortfarande lever ensam i förarhytten och kör tåget genom de istäckta vidderna. Livet på tåget är behagligt för de som lever närmast loket, de som vistas i de bakre vagnarna lever ett miserabelt liv men man ruvar på revolt och förbereder sig att ta över tåget.

Jag gillar iden även om många praktiska frågor om livet på tåget dyker upp i huvudet under filmens gång. Frågor som jag inte får några tillfredsställande svar på men om jag ska vara ärlig så stör de mig inte nämnvärt. Jag accepterar premisserna och låter filmen rulla på. Man har samlat ihop en hel del kända skådisar bla Ed Harris, John Hurt, Tilda Swinton (utrustad med ett mycket bisarrt tandgarnityr) och Chris Evans för att nämna några. Trots detta och trots en enkel men effektiv historia lyckas inte filmen göra något större intryck på mig. Karaktärerna blir just bara karaktärer och jag bryr mig inte så värst mycket över hur det går för vare sig tåget eller dess passagerare. Jag är mest nyfiken på vilken vändning historien kommer att ta innan eftertexterna rullar för att det kommer att bjudas på någon form av överraskning i finalen anar man snabbt, det är liksom en sådan där film som ska innehålla en tvist. Slutet är ok men det blir lite av en ”jaha upplevelse” inte bra och inte dåligt bara lite beigt. Tåget är dock snyggt, åtminstone insidan för utsidan verkar vara ett modelltåg som susar fram i ett vintrigt Märklinlandskap.

Regi: Joon-ho Bong

Betyg: 5/10

Billy Elliot (2000 Storbr)

Billy bor i gruvstaden Durham tillsammans med sin lätt förvirrade mormor pappa och storebror. Det brittiska klassamhället, miljön och det politiska klimatet gör att Billys framtid redan är utstakad; Han ska jobba i gruvan tillsammans med sin pappa och storebror. För att fostras till man går Billy på boxningsträning en gång i veckan, något han inte har någon som helst talang för. Däremot har Billy talang för att dansa speciellt då balett något han upptäcker av en slump. Problemet är bara att miljön som Billy lever i inte är direkt tillåtande när unga män bryter gamla invanda mönster. Pojkar dansar helt enkelt inte balett.

Av outgrundliga skäl har jag helt missat den här film. Känt till filmen? Ja! Haft den ståendes i dvd-hyllan? Ja! Bara hört gott om filmen? Ja!  Till slut tog jag mig i kragen och satte på dvd:n. Billy Elliot sällar sig till samma genre som t.ex Brassed off och The full monty. Dvs feel-good filmer med ett budskap som är förlagda i ett halvsunkingt England och har trots sin känsla av mysighet ett stänk av allvar.  I det här fallet är det pappans svårighet att hantera sin sons vilja att dansa balett. Hotet om stryk hänger hela tiden i luften. Berättelsen utspelar sig också under  80-talet då The Wicked witch of the west regerade i England. Hon beslutade sig för att krossa de starka gruvfacken. något som de inte gick med på frivilligt. Filmen präglas hela tiden av ett hot om våld, både hemma och utomhus.

I och med att filmen är brittisk spelar skådisarna människor och inte karaktärer som ofta är fallet i amerikanska filmer. Det känns helt enkelt mer äkta och jag blir engagerad i de olika levnadsödena.. En annan fördel är att man vågar låta livets allvar tränga in i berättelsen trots att det rör sig om en s.k feelgood rulle.

Billy Elliot är en fin film om att våga sticka ut och välja sin egen väg oavsett vad omgivningen tycker. Jag gillade filmen men blev inte helt biten.Berättelsen saknade det där lilla extra som man blivit bortskämd av i brittiska draman. Det kan bero på berättelsen kändes lite fragmentarisk och jag kom inte riktigt personerna in på livet. Men har man inte sett den är den högst rekommendabel och naturligtvis en ypperlig film att visa i skolan för att diskutera identitet och livsval.

Regi: Stephen Daldry

Betyg: 7/10