Baby driver (2017 USA)

Jag borde ha dragit öronen åt mig då Aftonbladets Jens Petterson gav dagens rulle fyra plus. Om jag är snäll så kan jag konstatera att han och jag inte delar smak för vad som är bra en film. Nu är iofs inte Petterson ensam om att ha hyllat Baby Driver och efter att ha sett filmen begriper jag inte varför en del faller för denna rulle.

Filmen handlar om ynglingen Baby som är ett underbarn på att köra bil. Han har hamnat i klorna på en ganster p.ga en skuld och är tvungen att köra flyktbilen när olika bankrån genomförs. Baby har snart betalat av sin skuld och har bara en sista stöt kvar. Babys (otroligt irriterande namn på en rollfigur) flickvän vet inte vad han sysslar med men när han är klar är planen att de två ska dra från stan (Atlanta?). Nu går det inte riktigt som Baby tänkt sig och snart jagas han av sina forna kumpaner och polisen.

Om jag hade sett filmen hemma hade jag nog stängt av efter en halvtimmer men nu var jag på bio och satt snällt kvar vilket var tur då filmen tog sig och sista halvtimmen är riktigt bra. Jag har en hel del problem med denna rulle och inte bara då att huvudpersonen har ett korkat namn. Ansel Elgort som spelar huvudrollen är ungefär lika intressant som en påse jord. Man märker att filmmakarna sliter för att göra honom intressant genom att berika karaktären med olika attribut t.ex  tinnitus, lyssnar konstant på musik har massa I-Pods, bär ständigt solglasögon och är mycket fåordig. Det spelar ingen roll hur mycket artificiellt bling-bling manusförfattaren hänger på figuren han är totalt ointressant.

Än värre är det med hans flickvän som spelas (årets överdrift) av Lily James. Jag vet inte om det är meningen men genom sitt skådespeleri lyckas bara James ge sin rollfigur intrycket av att hon är dum i huvudet. Slutligen har vi Eiza González i rollen som en av bankrånarna. Då hon är mexikanska är hon naturligtvis både sexig och impulsiv. Vi vet ju alla hur hetlevrade dessa sydländska kvinnor är. Tjenare! Filmen kommer liksom inte med något nytt. Det är gammal skåpmat och illa skrivna roller. Det är en film som anstränger sig att vara hipp men tillför inte något nytt.

Turligt nog har vi Jamie Foxx, Kevin Spacey (om än på halvfart) och John Hamm som räddar upp filmen. Lägg sedan till suveräna biljakter och en fartfylld upplösning så blir inte Baby driver så pjåkig trots allt. En ok actionfilm men inte mer. Hyllningarna överlag är obegripliga men kanske rätt person sa att detta är en fantastisk film och så följde resten av kritikerkåren efter – de har en tendens att göra detta. Kanske skulle jag ha sett Atomic blonde i stället men även den filmen hade Herr Petterson gett en fyra så jag väntar nog till dvd-släppet.

Regi: Edgar Wright

Betyg: 5/10

The Amazing Spiderman 2 (2014 USA)

The-Amazing-Spider-Man-2-Movie-Wallpaper-06-768x1024Peter Parker alias Spiderman stöter på en hel hög med problem i den här filmen: Hur ska han göra med Gwen Stacy? Genom att vara tillsammans med henne utsätter han Gwen för onödiga risker då han skaffar sig fiender genom att vara Spiderman. Det blir också allt svårare att dölja sin identitet för faster May. Samtidigt dyker det upp nya skurkar som Electro en elteknikner (vad annars) som råkar trilla ned bland elektriska ålar och får därigenom elektriska krafter. Slutligen återkommer Peters barndomsvän Harry Osborn till New York. Han har en dödlig sjukdom och hoppas att Spidermans blod kan bota honom. För att behandla allt detta (och lite till) behöver man ca två och en halvtimme och det är minst en halvtimme för mycket om ni frågar mig.

Jag gillade förra filmen, den var bättre än Raimis filmer, de filmerna led av att det var för mycket kärleksproblem och för lite superskurkar. Nu vet jag att tidningen åtminstone en bit in på åttiotalet var mer av en såpopera med inslag av spektakulära fighter men vad som funkar som tidning funkar inte alltid på film (The League of Extraordinary gentlemen t.ex). Tyvärr påminner senaste filmen mer om Raimis filmer än förra filmen av Webb. Därmed är det inte sagt att den är dålig men det blir lite trist när Gwen och Peter ska harva sina kärleksproblem för tredje gången och Peter ska ha ångest i omgångar för löftet han gav Gwens far i förra filmen. Det blir också lite tjatigt med Peters föräldrar iofs ett kittlande mysterium som byggdes upp i förra filmen men det även detta hade kunnat kortats ned. Ibland känns filmen som ett tv-program i en reklamkanal då man gärna förklarar allt en extra gång för de tittare som tillkommit mellan pauserna.

Det som är bra med filmen är skådisarna med undantag för Paul Giamatti som bjuder på ett pinsamt överspel som skurken The Rhino. Jaime Foxx som Electro och Dane DeHaan som Green Goblin ger båda fina porträtt som Spidermans antagonister.De är plågade själar och jag hyser en viss sympati för de två trots allt. Actionscenerna är bra bortsett från oskicket att frysa bilden i värsta Zack Snyder stil, otroligt irriterande. Däremot är slutfighten mellan Electro och Spiderman riktigt snygg i brist på bättre ord är det en böljande strid förlagd till elverk (vad annars när skurken heter Electro). Jag gillar också att de som skrivit manus verkar ha läst förlagan. Det är många blinkningar till oss serieläsare. Den enda fadäsen var att men hädade genom att byta ut platsen för fighten mellan Green goblin och Spiderman. Den ska ske på Brooklyn bridge inte i ett klocktorn. Skämmes!

Mitt slutomdöme blir sisådär. Filmen är ok men för lång den hade mått bra av att gå en extra runda vid klippbordet. Jag hade hoppats på något bättre men vad jag har förstått kan vi vänta oss avsevärt mer av Spiderman och hans universum. Innan film nummer tre dyker upp på biograferna ska man tydligen göra filmer om The Sinister six och Venom. Mitt intresse är fortfarande på topp.

Även Fiffi har sett filmen.

Regi: Marc Webb

Betyg: 6/10

Django – unchained (2012 USA)

timthumbDjango är en slav som köps av prisjägaren Schultz. Anledningen till köpet är att Django ska peka ut tre män som Schultz jagar. Efter utfört uppdrag släpps Django fri. Då han är en fri man tänker han köpa loss sin fru som sålts till plantagen Candyland. Prisjägaren och den forne slaven slår sig samman för att finna frun.

Jag är alltid skeptisk när det vankas en ny film av Tarantino. Ofta är regissörens filmer intressanta men han är en aning överskattad. Hitintills har Tarantino för mig varit en varannanfilmsregissör, en bra film har följts av en mindre bra och då Inglorious Basterds var mycket bra borde Django inte vara speciellt bra om Tarantino nu skulle följa sitt mönster. Trots min skepsism kan jag inte avhålla mig från ett biobesök när det vankas en ny film av regissören, han är alltför intressant för att ignorera.

Django är nästan tre timmar lång men det märktes inte. Filmen kändes mer som två timmar och är grymt underhållande. Historien flyter på och filmen har inga döda stunder, något som kan ske även i de bästa filmer men Django bara rullar på. Filmen började och plötsligt hade tre timmar förflutit i ett nafs. Trion; Waltz, Fox och Di Caprio är alla mycket bra men Waltz som prisjägare är i en klass för sig. Schultz användning av det engelska språket är mycket underhållande. Det som var allra bäst med Django var att filmen saknade de långa träsmaksframkallande monologer som varit Tarantinos signum.

Roligt var att regissören smugit in en och annan historisk felaktighet. Jag anar att om man ser om alla hans filmer så kanske de skapar en helthetsbild av ett Tarantinskt universum där Hitler mördas och det amerikanska inbördeskriget startar lite tidigare än i ”vår” värld. Frågan är om det är en noga uttänkt plan eller om Tarantino hittar på allt eftersom han skapar sina filmer.

Vanligtvis brukar jag tycka sämre om filmer när det gått ett par dagar, magin falnar och den värsta upphetsningen lägger sig men i Djangos fall blev det tvärtom. Jag är nästan sugen på att se om den på en gång, något som hör till ovanligheten när det gäller mig och min filmkonsumtion men så bra är den!

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

Law abiding citizen (2009 usa)

När en familj rånas mördas alla utom pappan. När sedan en av rånarna lyckas förhandla sig till ett relativt milt straff blir pappan naturligtvis upprörd. Han förbereder sin hämnd i tio år och den inkluderar inte bara rånarna utan hela rättssystemet.

En film som börjar mycket bra som ett våldsamt psykologiskt drama med en viljornas kamp mellan åklagaren och pappan. Ju längre filmen går desto mer övergår den till ett överdrivet actiondrama som det går tjugo på dussinet. Slutet är riktigt dåligt rent av pinsamt. Det är också svårt att veta vem man ska heja på på då det inte finns någon som jag sympatiserar med, galen mördar pappa eller streber åklagare, ingen av dessa personer ligger högt i kurs.

Regi: Gary Gray

Skådespelare: Jamie Foxx, Gerard Butler

Betyg: 3/10