Rötmånad (1970 Sverige)

Rötmånad eller What Are You Doing After the Orgy? som den först hette i England innan den fick det mer modesta namnet Dog days är en märklig kreation. Tanken är nog att det ska vara en rolig skröna men jag upplevde den mer som en tragisk historia som var helt utan både sans och vett på flera plan.

Assar har flyttat till sommarstugan med sin 17-åriga dotter Anna Bella. Hans fru Sally försvann för fyra år sedan och Assar antar att hon är död. Plötsligt dyker hon upp efter att ha simmat från Stockholm och flyttar utan vidare förklaring in i sommarstugan. Assar verkar inte bry sig speciellt mycket om vad frun sysslat med eller varför hon försvann utan ett spår. Han är i stället glad att hon är hemma igen, åtminstone till en början. Då han är en man helt utan ryggrad låter han frun styra och ställa i allt så han protesterar inte när Sally beslutar sig för att öppna en bordell i sommarstugan med dottern som lockvara och hon själv som huvudattraktion. Klart att det kommer gå åt helvete.

Som sagt märklig film det här. Komedi? Tragedi? Jag vet inte, Rötmånad är fullsmockad med knepiga scener, ett märkligt manus, konstiga människor och dratta på ändan humor, det sistnämnda står Carl-Gustaf Lindstedt för. Det enda jag är fullständigt säker på är att en film som Rötmånad inte skulle kunna göras idag – tanken svindlar.

Om man ser till skådisarna är det en ganska så stabil trio i huvudrollerna Carl-Gustaf Lindstedt, Ulla Sjöblom (som verkar ha en fasligt massa tänder i käften) och Ernst Günther men i Jan Halldoffs regi agerar de alla tre mycket mycket märkligt. Det fjärde huvudrollsinnehavaren , dottern Anna Bella, spelas av det inte helt obekanta Christina Lindberg. Rötmånad var tydligen hennes filmdebut och hon är inte med för sina skådespelartalanger om man säger som så. Lindberg har några få repliker och hennes medverkan går mest ut på att stirra storögt samt att visa brösten. Lindberg  verkar dock ha utvecklat en viss självinsikt under årens gång då skådisen säger att hon inte sett värst många av sina filmer då hon misstänker att de inte är speciellt bra.

Hur man ska bedöma en film som Rötmånad är svårt. Den är inte bra men tillräckligt märklig och annorlunda vilket gör att den sticker ut och jag lär inte glömma filmen i första taget. Rekommendabel? Absolut inte men ändå på något bakvänt vis sevärd. Jag kör på en feg 4:a i betyg.

Regi Jan Halldoff

Betyg: 4/10

Annonser

Bröllopet (1973 Sverige)

Ja herre jestanes vilken dålig film detta var. Om jag skulle göra en tio i topp på de sämsta filmerna jag sett har Bröllopet en given plats. Jag hade en hel del förväntningar på rullen då den är regisserad av Jan Halldoff som året innan gjorde den fantastiska Firmafesten. Rollistan var lovade med  b.la Eva Bysing, Bernt-Åke Varg, Margaretha Krook och Lars Amble (och då har jag bara skrapat på ytan av alla som är med i filmen). Denna katastrof till film får Drra på en kul grej på väg till Götet att vara en sansad film vid en jämförelse.

Eva och Kent ska gifta sig men Eva får tvivel på bröllopsdagen men en valium från mamma gör henne medgörlig. Den enda handling i filmen jag kan skönja är att brudparet försöker ligga med varandra under bröllopsfesten men lyckas inte då brudgummens kusin/farbror sätter på alla kvinnor han kommer åt i en rasande fart och därmed på något mystiskt vis lyckas ockupera alla sovrum. Resten av speltiden fylls ut av konstiga människor och skämt som inte alls är roliga bara märkliga. Ett litet axplock: Margareta Krook och Inga Gill tävlar i olika friidrotter, en av gästerna blir besatt av en moraklocka och plockar isär den, en man dyker efter sprit som tappats i sjön m.m och så här fortsätter det i 80 mycket plågsamma minuter.

Inte ens sköna 70-tals frisyrer och utsvängda jeans kan rädda denna dynga. Ibland kan sådana här filmer bli roliga då de är så dåliga att de blir bra eller att de har en viss charm då det är ett ärligt men misslyckat försök att göra en film men Bröllopet har inget av dessa drag – det är bara en skitfilm trots Halldoff och gräddan av svenska skådisar.

Jag är dock inte den som är den. På C-more finns även Halldoffs Rötmånad med Carl-Gustaf Lindstedt och Christina Lindberg det kan nog vara något – hoppas jag.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 1/10

Firmafesten ( 1972 Sverige )

Den årliga firmafesten ska gå av stapeln och vi som tittare får följa ett dussintal personer från nyktert till berusat tillstånd.

Firmafesten känns lite som ”The Office” då filmen är rolig men samtidigt tragisk. Folk förnedrar både sig själv och andra och i slutändan tycker man bara synd om festens deltagare. Det är även en höjdare för den som vill se lite who´s who bland skådisar i det tidiga 70 talet. Eller vad sägs om Bernt Åke Varg, Stellan Skarsgård, Lars Amble och Lasse Berghagen m.m!

Firmafesten är en rolig feel-bad film, ångesten är påtaglig genom hela filmen och man sitter och kan bara se på när de inblandade gör bort sig. De flesta av festdeltagarna har lite torftiga liv och de hoppas på att livet ska bli lite bättre kanske med hjälp av någon tillfällig förbindelse på festen. Det som kan vara lite negativt med filmen är väl den lite stela dialogen samt att den stundtals känns aningen fragmentarisk i sitt berättande, men det hör lite till genren med många olika historier som ska pressas in på 90 minuter.

Som tidsdokument är filmen fantastisk, frisyrer, man röker inomhus, kavajer,färger och jag sitter och tänker på vad mycket som i dagens samhälle inte längre är politiskt korrekt. Det är verkligen som att kliva in i en annan värld som faktiskt bara ligger en generation bort. Jag rekommenderar filmen skarpt.

Regi: Janne Halldoff

Betyg: 8/10