Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke

Annonser

Suicide squad (2016 USA)

Suicide_Squad_PosterSuicide squad är den tredje filmen från Warner i deras reboot på DC: s superhjälteuniversum. Superman var helt ok, vårens Batman v Superman drogs med en hel del problem men här lyckas man delvis med att vända skutan på rätt köl.

Filmen startar direkt efter händelserna i  Batman v Superman. USA:s regering bestämmer sig för att sätta ihop en en grupp av individer med extraordinära förmågor för att möta eventuella hot från s.k metamänniskor. För att kunna kontrollera sin grupp väljer man s.k superskurkar och injicerar de med en bomb som smäller av om de inte sköter sig. Lagom till man startat upp projektet löper en superskurk amok i en stad och de motvilliga medlemmarna i Suicide squad kastas direkt in i hetluften.

Efter att ha hört allt negativt om filmen var mina förväntningar låga vilket kanske är en anledning till att jag fann Suicide squad vara helt ok. Jag har inte läst speciellt mycket av serien som ligger till grund för filmen men kände till de flesta karaktärerna. Till skillnad mot Marvel som har en tendens att downsiza sin superskurkar (Mandarin och Baron Zemo) ändrar man inte alltför mycket på sina grundkoncept i DC filmerna viket iofs är bra men kan leda till problem om man använder för farliga skurkar (kommer till det snart). Skådisarna och deras rollfigurer funkar relativt bra även om Will Smith känns lite felcastad i rollen som Deadshot. Det finns inte en chans i världen att han övertygar som världens farligaste lönnmördare.

Problemen med filmen är den något halvtaskiga dialogen och jag känner av och till att orden inte riktigt ligger rätt i munnen hos filmens rollfigurer, inte ens Harley Quinn som blivit något av en favorit klarar sig undan med sina iofs tacksamma one-liners som annonseras i god tid innan de fälls. Det andra problemet är denna förkärlek hos Warner och dess manusförfattare att dra på för stora växlar alldeles för tidigt om nu tanken är att man ska göra flera filmer. Redan i sitt första uppdrag möter gruppen ett hot som kan förinta världen vilket även sker i de tidigare Warner filmerna (Superman – General Zod och Batman v Superman – Doomsday) så jag undrar lite försynt vad de ska trolla fram för att öka insatserna i nästa film?  Finalen är även den lite trist med den sedvanliga cgi-festen med byggnader som rasar till höger och vänster.Det börjar kännas lite uttjatat nu, jag tycker mig nu ha sett raserade byggnader och virvlande moln ur alla vinklar och vrår.

Trots mina invändningar ser jag gärna en uppföljare för jag hade en ganska trevlig stund  även om filmen kanske var en kvart för lång – som så oftast är fallet med dagens filmer.

Regi: David Ayer

Betyg: 6/10

American psycho (2000 USA)

När jag hörde att man skulle filmatisera Bret Easton Ellis roman American psycho var min första tanke: Det går inte att göra. Romanen är ett långt pladder om exklusiva maträtter, märkeskläder samt monologer om musik varvat med detaljerade sex och våldscener. Jag begrep inte hur man skulle kunna filmatisera denna märkliga roman.

Patrick Bateman arbetar som investerare på Manhattan. Han fördriver sina dagar med att tävla med sina kollegor om allt från att få bord på de populäraste restaurangerna till vem som har det snyggaste visitkortet. Bateman känner att hans liv är tomt och innehållslöst och trots sin rikedom är han uttråkad. För att pigga upp sin trista tillvaro hänger Bateman sig åt sex med prostituerade samt mördar folk på löpande band. Bateman känner hur han börjar tappa kontrollen över sitt välordnade liv.

Regissören Mary Harron har visat att det visst går att filma en bok som jag åtminstone trodde var ofilmbar.Det första som slår mig när jag ser om American psycho är att den stundtals är fruktansvärt underhållande och rolig trots alla mord och våldsamheter. T.ex är scenen där Bateman och hans kollegor jämför sina visitkort obetalbar. Visst förkommer det sex och våld i rikliga mängder men de värsta excesserna är ganska smakfullt bortplockade åtminstone om jämför med boken som jag faktiskt var tvungen att lägga ifrån mig ibland pga av de grafiska beskrivningarna. Harron har fått ihop ett gäng bra skådisar som Reese Witherspoon, Jared Leto och Willem Dafoe.  Christan Bale som spelar den skogstokige börsmäklaren Bateman gör ett fantastiskt jobb. Han sliter som ett djur för att uppehålla en civiliserad fasad bland vänner och bekanta och jag väntar bara hans mentala sammanbrott.

American psycho ger inte någon sympatisk bild av de rika inte en trevlig människa så långt ögat når i filmen (ja det skulle i så fall vara polisen Kimball). Det jag kan komma att fundera på när jag ser filmen är den schablonbild som ofta ges de rika och besuttna i många filmer och övrig media. Deras liv skildras oftast som innehållslösa, olyckliga och t.om ibland som ett sorts martyrskap. Om man är konspiratoriskt lagd kan man lätt tro att de som innehar makten och härligheten underblåser denna framställning för på så sätt kunna rättfärdiga sina vidlyftiga liv typ: ”Se på oss vilka eländiga liv vi har det är klart att vi måste få unna oss lite rysk kaviar och champagne för att kunna överleva dagen”. Å andra sidan kan det också vara så att schablonbilden av de rika är ett utslag av avudssjuka från de som inga pengar har och vill påskina vad tomt livet blir med några miljoner extra på banken.

Hur som helst är American psycho en underhållande och tidvis rolig film om en mans psykiska förfall, man får bara inte ta den på för stort allvar för den är gjord med glimten i ögat. Ellis ska tydligen återvända till sin karaktär Bateman något jag inte alls gillar.

Regi: Mary Harron

Betyg: 8/10

Mr Nobody ( 2009 Belgien m.fl )

Att försöka beskriva handlingen till Mr Nobody är ganska svårt men man skulle kunna säga att det rör sig om en man som kan se in i framtiden och försöker styra sina val därefter. Följden av detta blir att han lever ett antal paraella liv pga av de val han gjort. Någonting åt det hållet är handlingen, tror jag. Vet någon annan bättre välkommen att rätta mig.

Hursomhelst är detta en film av den inte speciellt produktive regissören Jaco Van Dormael , hans tredje långfilm på arton år. Men då den håller lika hög kvalite som hans tidigare filmer kan jag gott vänta sex år till på nästa. Bildspråket är fantasifullt och kreativt och Dormael räds inte för att ta ut svängarna. Berättelsen om Nemo Nobody kräver en viss tankeverksamhet, första kvarten fattade jag ingenting, men har man tålamod så belönas man med en mycket vacker och vemodig film. En del tittare kan tycka att  Dormael är naiv i sitt berättande men det stör mig inte alls. Den regissör jag närmast tänker på är Jenuet som har samma lekfullhet i sina filmer. Jag vill passa på att rekommendera Dormaels två tidigare filmer: ”Totos bedrifter” samt ”Den 8:e dagen” ( förväxla för guds skull inte den filmen med Arnolds ”6:e dagen” då lär ni bli konfunderade).

Regi: Jaco Van Dormael

Skådespelare: Jared Leto,  Rhys Ifans

Betyg: 9/10

Panic room (2002)

panicroomNyskilda Meg (Jodie Foster) har flyttat till ett nytt hus. Huset är utrustat med ett s.k ”panic room”, ett rum som är omöjligt att bryta sig in i. Redan första natten för de nyinflyttade besök av inbrottstjuvar men Meg låser in sig och dottern i husets panic room. Problemet är att det som tjuvarna vill ha finns i samma rum, som grädde på moset har dottern diabetes, insulin och socker finns på andra sidan dörren….

Vi vet hur det ska gå men vägen dit är riktigt spännande. Filmen är en kamp mellan de tre inbrottstjuvarna och mamman som blir alltmer desperat. Man skulle kunna tro att det skulle bli långtråkigt då större delen av filmen utspelar sig i ett par rum men dramat tar hela tiden nya vändningar. Det som hjälper till är dels de mycket bra skådespelarna Jared Leto samt Forest Whitaker (Foster gör vare sig till eller ifrån tycker jag) samt regin av Fincher. Det är minst sagt fantasifulla kameraåkningar i huset vilket kanske kan kännas lite överdrivet ibland men underhållande är det, ända till slutet.

Regi: David Fincher

Skådespelare: Jared Leto, Forest Whitaker, Jodi Foster m.fl

Betyg: 8/10