State of play (2009 USA)

State of play är en Brittisk tv-serie som blivit en amerikansk långfilm. Jag har inte sett tv-serien så hur pass nära filmen ligger originalet har jag ingen susning om. Det är i alla fall en klassisk konspirationsthriller med grävande reportrar i hjälterollerna.

När en kvinna, Sonia, till synes tar självmord får kongressledamoten Stephen Collins rejäla problem. Sonia arbetade som Collins assistent, både med och utan kläder. Bortsett från de moraliska aspekterna rörande chef och anställd blir det än snaskigare då Collins även är gift. Företaget Point Corp som hyr ut soldater till amerikanska staten är däremot nöjda. Collins leder en utredning angående företaget som verkar vara allt annat än hederliga och skandalen kan möjligtvis sätta käppar i hjulet för utredningen. Reportern Cal McAffrey och tillika Collins vän börjar luska lite i historien och frågan är om Sonia verkligen tog självmord.

Detta var en trevlig rulle trots att Russell Crowe som spelar Cal McAffrey dras med en frisyr som ger mig Nicholas Cage vibbar. Visst, filmen är full av klyschor och den har en tvist som var ganska så ansträngd men trots detta var det en film på över två timmar som aldrig blev trist. Det var också kul att få se något så ovanligt som arbetade reportrar. De letar faktiskt upp fakta på egen hand och skriver sina reportage själva istället för att citera poddar, instagram eller twitter. Just den biten är det jag gillade mest i filmen när Cal McAffrey och hans kollegor sakta men säkert nystar upp historien.

Skådisarna sköter sig fint även om de kanske inte utför några stordåd framför kameran. De gör helt enkelt det de ska. Filmen har ett bra tempo och storyn engagerar mig speciellt då den berör ett ämne som är aktuellt med privatfinansierade soldater. Klart sevärd om man är sugen på lite konspirationsmys.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

The Gift (2015 USA)

The_Gift_2015_Film_Poster1Skådisen Joel Edgerton har på skrivit och regisserat dagens film och han spelar även en av huvudrollerna. Slutresultatet är en obehaglig thriller som tog för mig en och annan oväntad vändning.

Paret Simon och Robyn har precis flyttat till L.A från Chicago. Simon bodde i staden som ung och återvänder nu efter ett erbjudande om ett glassigt jobb. När paret är ute och handlar stöter de på Gordo, en gammal klasskompis till Simon. De utbyter telefonnummer och tänker inte närmare på händelsen. Så en dag står Gordo utanför dörren, ett besök blir till flera och till slut blir situationen allt obehagligare då Gordo är onaturligt efterhängsen. Simons reaktion över situationen gör att Robyn börjar få dubier över vem hennes man egentligen är.

Det går bra med monster, mördare. spöken och annat otrevligt i filmens värld men när det uppstår pinsamma situationer får jag det svårt och det är gott om sådana tillfällen i The Gift.  Under titten ligger jag och vrider mig som en mask i tv-soffan av stress och obehag. Jag klarar inte av när det blir dålig stämning på middagar eller när folk gör bort och det blir allmänt pinsamt. Det är jättejobbigt men missförstå mig inte, det är inte alls dåligt. The Gift innehåller många maskvridarscener för en känslig människa som jag. Filmen är kanske inte spännande men det är en relativt smart film där fokus sakta men säkert förskjuts och The Gift utvecklas till att bli en helt annan film än vad jag trodde den skulle vara. Klart sevärd och hatten av för Edgerton som kan sträcka på ryggen för han har lyckats väl sitt hantverk.

Regi: Joel Edgerton

Betyg: 7/10

The Change-up (2011 USA)

Dave och Mitch är ett omaka kompispar. Dave jobbar för fullt på kontor, har tre barn älskar sin familj men hinner helt enkelt inte med livet.  Mitch ger ordet slacker en helt ny innebörd. Dagarna fördriver han med att röka på, ragga upp kvinnor och småtrivs ganska gott med sitt liv. Var han får pengarna till detta liv begriper jag inte. Efter en blöt natt tillsammans sker det något magiskt när de två kompisarna urinerar i samma fontän. De byter kroppar och därmed liv med varandra och cirkusen är i full gång. Jag skulle verkligen vilja vara med när iden till den här filmen pitchades för bolagsbossen men å andra sidan har än mer korkade ideer blivit till bra filmer.

Ett stort problem som jag har med amerikanska komedier är att de är fega. Många gånger har man en bra ide´ t.ex Liar, liar (kan inte ljuga), What women want (kan läsa kvinnors tankar) eller varför inte Bruce the almighty (tar över Guds jobb)? Ofta börjar filmerna bra men  snabbt märker man att filmens producenter fegar ur och berättelsen övergår från att vara en rapp komedi till en konservativ moralkaka. Ofta förkommanade är också talet där huvudpersonen får redogöra vilken bättre människa han (det är oftast en han) blivit. Vid det här laget brukar jag ha så svåra kväljningar att jag missar eftertexterna. Då känns det skönt och befriande när man får se en film som The Change-up där man faktiskt vågar (nästan) löpa linan ut.  Att man inte gör det är förståeligt då vi som tittare fortfarande ska kunna hysa sympatier för karaktärerna annars blir kanske inte komedin en speciellt trevlig stund. Skämten tillåts vara råa, de svär som borstbindare (man slipper vuxna män och kvinnor som säger gosh och darn), bisarra situationer staplas på hög och jag köper faktiskt filmens budskap. Klarar man av en och annan pinsam scen, skämt under bältet och att Ryan Reynolds faktiskt ser lite märklig ut får man en trevlig stund. Filmen såg jag på Voddler.

Regi: David Dobkin

Betyg: 7/10