Pet sematary (2019 USA)

Dagens film är en skräckis som är en remake av filmen med samma namn som kom 1989, den filmen var i sin tur baserad på en av Stephen Kings bättre böcker. Familjen Creed flyttar från storstaden till det lilla samhället Ludlow som ligger i delstaten Maine. Det skulle vara en idyllisk plats med grönska och lantligt lugn om det inte vore för långtradarna som dundrar fram i full fart på vägen utanför huset. Mamman i familjen tycker också att det är lite obehagligt med en djurkyrkogård som ligger i skogen alldeles bakom huset. Nästan allt är frid och fröjd men så en dag är olyckan framme och familjens katt Church stiftar en allt för nära bekantskap med en lastbil. Creeds granne Judd som bott i staden hela sitt liv berättar för Louis Creed om en plats som ligger långt in i skogen, en plats som kan ställa saker och ting till rätta.

Jag hade hört både bu och bä om denna film. De som inte gillat filmen har främst haft två skäl till detta, delas att de tycker att filmen är trist och dels att manusförfattarna har ändrat en hel del på slutet. Att filmen skulle vara tråkig hamnar väl i kategorin tycke och smak. Pet sematary har ett sävligt tempo och det är först sista 20 minuterna det tar fart. Boken är likadan, det händer inte så mycket men man anar hela tiden att det kommer gå käpprätt åt helvete för familjen Creed där det främst är pappan i familjen som lägger ut den snitslade banan mot avgrunden. Jag tycker att man lyckats ganska väl med att behålla denna stämning i filmen och även om det inte slaktas folk till höger och vänster gör just denna stämning att jag håller mitt intresse uppe. Men det är en smaksak vad man föredrar,

Vad gäller manusändringarna fann jag dessa någorlunda vettiga då jag personligen alltid haft lite svårt för finalen i 1989 års film. Jag nöjer mig med att konstatera att det som funkar i text inte alltid är så lyckat i bild.

Filmen som sådan är helt ok, mitt största problem är att jag vet hur det ska gå då jag s.a.s sitter mer eller mindre med facit på hand. Om jag inte gjort detta hade jag nog gillat filmen avsevärt bättre. Miljöer och stämning är bra skådisarna kompetenta där John Lithgow som spelar Creeds granne Judd är den som sticker ut mest. Det enda som blir lite oklart är Judds skäl till berätta om skogens hemlighet för Louis. Det skälet försvinner i filmen vilket ger mig en känsla av att Judd antingen är lite korkad eller möjligtvis har ett drag av elakhet i sig men det är en petitess i sammanhanget.

Nu är det bara att sätta sig och vänta på uppföljaren då filmen tjänat in en bra slant. Det man snackar om är en prequel och det lät avsevärt mer intressant än att få följa familjen Creeds vidare öden och äventyr.

På rak hand kan jag komma på att Sofia skrivit om filmen och att Fiffi och Steffo snackat om den.

Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer

Betyg: 6/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

Everest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

The Great Gatsby (2013 USA)

En halvtimme in i filmen så började mitt finger söka sig mot stoppknappen på dvd-spelaren. Mitt misstag var att jag inte hade psykiskt förberett mig för regissören Baz Luhrmanns lite speciella registil. Alla inblandade verkar gå på amfetamin, det är vilda klipp, färger ur hela paletten och filmen känns överlag ganska så skrikig mao buisness as usual när det gäller den gode Luhrmann. Jag har sett hans tidigare filmer och gillat dessa, förutom Australia där går min gräns, så jag bet ihop och fick trots allt en trevlig filmstund.

The Great Gatsby är baserad på den klassiska romanen med samma namn av författaren F. Scott Fitzgerald. Den har filmatiserats tidigare men jag har vare sig läst boken eller sett någon tidigare filmversion. Berättelsen utspelar sig på det glada 20 talet eller the roaring twenties som tidsperioden kallas i USA. Huvudpersonen Nick flyttar till NYC för att ta del av farten i detta uppsluppna decennium. Han hyr en litet hus på Long island i närheten av sin kusin som gift sig rikt med den f.d polospelaren Tom. Nicks hus ligger granne med den mystiske Jay Gatsbys ägor. Denne Gatsby är en doldis som ingen verkar ha träffat, däremot håller han överdådiga fester i sitt hus varje helg utan att själv närvara. Så en dag får Nick en inbjudan till en av Gatsbys fester, något som sätter i gång en kedja av händelser som slutar i elände för många av de inblandade.

Orkar man bara med tempot och Luhrmanns något naivistiska stil funkar filmen bra. Det är storslagna scener, snyggt foto, bra musik samt skådisar som agerar som att de var med i en fars i Falkenberg. En knepig kombination men det funkar åtminstone för mig kanske därför att Luhrmann verkar vägra att göra några kompromisser i sitt skapande. Det är så här han vill göra film och för det bör han respekteras. Vidare är jag svag för hans lite överdrivna tro på kärleken som en ostoppbar kraft som kan både förgöra och bygga upp, ett tema som återfinns i alla hans filmer. Om sedan Gatsby är en obehaglig stalker eller en romantiker är väl upp till var och en att tolka men kärleken har hur som helst huvudrollen i denna film. Till syvende och sist blev det en ganska angenäm filmupplevelse i sommarnatten, inte en av regissörens bästa filmer men den sticker ut lite jämfört med många andra filmer. Min bror som är mer kulturellt bevandrad än jag och har läst boken säger att filmen följer handlingen relativt väl. Han rekommenderade boken.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 6/10

Zero dark thirty (2012 USA)

Sist ut i detta lilla helgtema är den inte helt okända filmen Zero dark thirty. Filmen handlar kort och gott om jakten på Usama bin Ladin. Säga vad man vill om denne hemska man men med relativt små medel lyckades han skrämma slag på hela världen, urholka demokratin i de flesta västländer samt genom sina handlingar indirekt starta en massa krig vars kostnad i lidande och pengar troligen översteg hans vildaste fantasier.

Zero dark thirty har hyllats närapå unisont (även om viss kritik har riktats mot filmen) så jag ska erkänna att jag hade vissa förväntningar och som oftast kom de naturligtvis på skam. Det är en välgjord film med många bra skådisar i små och stora roller men lika välgjord som filmen är lita trist är den.

I två och en halv timme får jag se folk som pratar, tittar på kartor, spanar på misstänkta araber pratar lite till, kollar på fler kartor, pratar i walkie-talkie, snackar i militära termer med ord som innehåller massa siffror och versaler, kollar på fler kartor, har möten och konferenser där man (suprise) pratar. När man efter två timmar har pratat klart genomför man en attack mot Ladins näste och huvudpersonen Maya som lett attacken gråter en skvätt. Jag däremot pustar ut över att filmen är slut och undrar om USA:s taktik är att tala terroristerna till döds.

Vad Jojjenito tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Kathryn Bigelow

Betyg 3/10

Så var detta tema slut. Jag vill tacka Jojjenito då han fått mig att se några filmer som jag troligtvis aldrig skulle glott på. Resultatet blev blandat och åtminstone en av filmerna var bra – inte så pjåkigt. Om jag blivit omvänd? Knappast. Jag återgår nog till faktaböcker när det rör denna konfliktladdade del av världen men ingen kan påstå att jag åtminstone inte gjort ett försök.

Child 44 (USA 2015)

Leo Demidov arbetar inom MPR, föregångaren till KGB som numera heter FSS (kärt barn har många namn) och har mycket att stå i. Han är lite av en kändis i Sovjet då han var en av soldaterna som hissade flaggan på riksdagshuset under andra världskrigets slutskede. Trots sitt kändisskap är han inte immun mot de intriger som grasserar inom den Sovjetiska diktaturen. När Leo i vrede slår ned en annan officerare samt hävdar att en barnamördare härjar drar han till sig ovälkommen uppmärksamhet. Värst är nog påståendet om mord då sådana saker inte sker i arbetarnas paradis. Genom att påstå detta kritiserar Leo indirekt det Sovjetiska systemet och hans sötebrödsdagar (om det nu fanns några sådana i Stalins Sovjet) är snart över.

Child 44 är rena skådespelarbonanzan det ploppar upp kända ansikten till både höger och vänster, Gary Oldman, Jason Clarke, Vincent Cassel bara för att nämna några få. Huvudrollen spelas av en hålögd Tom Hardy och han är som bekant alltid sevärd trots att han denna gång bryter på pinsam hollywoodryska. Vidare har vi en himla massa svenskar i produktionen. Joel Kinnaman arbetar vidare med att ta sitt ansiktsuttryck ”jag har fått ett järnspett uppkört i röven” till nya höjder. Noomi Rapace fortsätter med att se lika sorgsen ut som Liv Ullman. Fares Fares är den enda i svensklägret som förmedlar någon form av skådespelartalang.

Värst är dock regissören Daniel Espinosas hantverk då han inte verkar veta vad det är för film han vill göra. En film om livet i den Sovjetiska diktaturen? En film om en seriemördare? Filmen spertar åt alla håll och kanter och saknar helt styrsel. Child 44 är alldeles för lång och trots att den rymmer flera spännande historier som borde engagera och beröra bryr jag mig inte ett dyft om hur det går. I finalen är det en fight i lera och det är ganska talande då filmen är just det, en koloss på lerfötter. Jag hoppas på att Hardy fått ett bättre manus att arbeta med i höstens Legend för det här var bara slöseri med min tid och filmbolagets pengar.

Regi:Daniel Espinosa

Betyg: 3/10

Terminator: Genisys (2015 USA)

Så var det dags än en gång för en film om de ondsinta robotarna från framtiden. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här filmen för med det känns som en uppföljarremakreboot eller något i den stilen. Den går i korthet ut på att i framtiden har maskinerna förslavat mänskligheten men under ledaren John Connor startas ett uppror och man lyckas störta förtryckarna. I en sista desperat gest skickar maskinerna en robot bakåt i tiden till 1984 för att döda Connors mor Sarah och därmed kväva upproret i sin linda. Connor skickar i sin tur sin närmaste man Kyle Reese tillbaka till 1984 för rädda Sarah och döda roboten. Nu visar sig uppdraget inte bli så enkelt då det involverar fler robotar och tidresor än vad åtminstone jag kunde ana.

Jag får inte ihop logiken i Terminator: Genisys, kanske är jag trög, kanske har hjärnan hamnat i semestermode. Hur som helst bryr jag mig inte så värst mycket om dessa icke-logiska petitesser. Filmen rullar på och allt eftersom tidsresor olika robotmodeller staplas på hög tänker jag tyst för mig själv ”om ni säger så….ok”. Jag köper det mesta och känner att jag inte orkar bry mig speciellt mycket över logiken.

Filmen är välgjord och håller god fart. Det är inga döda punkter utan det sprängs, skjuts,slåss och springs större delen av tiden. Arnold Schwarzenegger och Emilia Clarke som spelar Terminatorn respektive Sarah Connor funkar bra i sina roller. Vilken sten de hittade Jai Courtney som spelar Kyle Reese under vet jag emellertid inte. Jag undrar lite över vad det var som fick filmens producenter att välja denne gråsugga till skådis. Det är ett större bekymmer för mig än filmens logik.

Filmerna om Terminatorn hade nog bränt allt krut iom den andra filmen av Cameron. Troligen är jag lite bortskämd på effekter och wow-upplevelser i dagens cgi-klimat. Det ska till mycket för att jag ska höja mina ögonbryn numera, åtminstone om man talar om filmer inom den här genren. Men för en stunds action och förströelse duger filmen och jag lär nog se om Terminator: Genisys men troligen senare än förr.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 5/10

Dawn of the Planet of the Apes (2014 USA)

När historien startar har det gått tio år. Mänskligheten har mer eller mindre utplånats av viruset som släpptes ut i slutet av förra filmen. Apornas antal har växt och under chimpansen Caesars ledning har man byggt ett stort samhälle i skogarna utanför San Francisco. Under en jakt stöter aporna på en grupp människor som kommer från en koloni överlevande. Människorna är desperata då deras energi håller på att ta slut och man vill starta upp ett kraftverk som ligger i apornas skog. Inom de respektive samhällena argumenteras det om hur man ska förhålla sig till varandra. Konflikt eller samarbete? Caesars maktposition utmanas av den mer aggressive Koba och bland människorna är man mycket misstänksam mot primaterna och förbereder sig för ett krig. Samtidigt försöker dramats mänskliga huvudperson Malcom medla och skapa samförstånd mellan de två grupperna.

När jag ser film brukar jag inte hänga upp mig på detaljer så länge filmen är ok. Film är bäst när man bara kan svepas med och hamna i en annan värld och bli engagerad andra karaktärers öden och äventyr. En anledning till att jag inte läste filmvetenskap när det begav sig var av just den anledningen att jag inte ville sitta och analysera filmer söder och samman. Jag vill helt enkelt uppleva filmmagin. Om jag däremot hamnar inför en film som är lite trist och oengagerade börjar jag tyvärr att fundera över en och annan detalj och det var vad som hände när jag såg Dawn of the planet of the apes.

Redan en halvtimme in i filmen började jag fundera på om mänskligt beteende och högre intelligens går hand i hand oavsett art. I apsamhället  tjatas det till förbannelse om familjen, honorna stannar hemma med barnen när det blir dags för fight och de kvinnliga chimpanserna smyckar sig.  Jag undrar också över hur väl aporna samsas tillsammans med varandra. Både orangutanger och gorillor finns i apsamhället tillsammans med chimpanserna. Är deras värderingar likadana och likformas olika artbeteenden då man uppnår en högre intelligens? Manusförfattaren har helt enkelt tagit den enkla vägen och gjort aporna till håriga människor. Varifrån kommer hästarna som det rids på, hur har man tämjt dessa och framförallt varför? Aporna som bor i skogen är bättre lämpade att klättra och svinga sig mellan träden än att sitta på hästar. Svaret är naturligtvis att det är mer visuellt med en apa till häst. Vanligtvis hade jag inte funderat på sådana här petitesser men då filmen kort och gott var tråkig fick tyvärr min hjärna utlopp för dessa destruktiva tankar.

En anledning till att filmen var trist var att den inte bjöd på något extra, jag hade redan sett rubbet i första filmen och var troligen mätt på intelligenta CGI-primater (om än välgjorda). Jag ska erkänna att jag kämpade mot sömnen av och till under berättelsens gång. Roligast i filmen var att orangutangen Maurice lät precis som Henry Kissinger när den talade – sorgligt men sant.

Det finns en o annan som sett filmen t.ex The Ned bird,  Jojjenito,  Fiffi och The Velvet cafe.

Regi: Matt Reeves

Betyg: 4/10