Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10

Annonser

Bullet to the head (2012 USA)

Bullet-to-the-Head-Fan-Made-PosterStallone spelar lönnmördaren Jimmy Bobo. Under ett uppdrag blir Bobo och hans kollega lurade av sina uppdragsgivare som istället för att betala för utförda tjänster istället försöker döda Bobo och hans partner. Attentatet lyckas till hälften och Bobo börjar leta efter de svekfulla uppdragsgivarna. Under sin jakt väljer han att motvilligt sammarbeta med polisen Sung Kang som även han är ute efter samma personer.

Det är Walter Hill som står bakom kameran och han upprepar halvt om halvt sitt koncept från sin film 48 hours. Problemet här är att Taylor Kwon som spelar polisen Kang har mindre utstrålning än ett paket fiskpinnar. Med blankt och uttryckslöst ansikte säger han sina repliker och skrider (även om han springer och slåss ibland) genom filmen. Samspelet mellan Stallone och Kang är ickeexisterande. Stallone däremot känner jag att jag saknat, jag inser också att han troligen är en bättre skådis än vad han får visa. Iofs är det kanske enkelt att mata på med halvdana actionfilmer och casha in lönechecken. Jag skulle verkligen vilja se honom i något annat där han får en chans att visa vad han går för som skådespelare som tidigare gjort,  t.ex Copland.

Det är en hel del intressantata skådisar som dyker upp i birollerna. Jason Momoa (Game of thrones, Conan) är bra som skurk och Christian Slater är härligt irriterande som slem advokat. Att Adewale Akinnuoye-Agbaje (sug på det namnet) dök upp var en glad överraskning då han blev en uppskattad skådis sedan jag såg honom som Adebisi i Oz för många herrans år sedan.

Bullet to the head är inget att hurra för men det var trevligt att få se Stallone igen och det var en hel del intressanta skådisar i birollerna. Tyvärr drar ”skådisen” Kwon ned upplevelsen rejält, speciellt då han är med i var och varannan scen.

Regi: Walter Hill

Betyg: 4/10

Comborecension: Conan the barbarian (2011 USA)

Så har vi då varit på bio igen Filmitch och jag. Denna gång såg vi Conan the barbarian. Då jag står för huvudtexten så är filmitch komentarer i kursiv stil.

Handlingen i korthet: Conan får som barn se hela sin by slaktas av en ond Nekromantiker (för de oinvigda så är det en obehaglig typ som har som favoritsysselsättning att återuppväcka döda) och beslutar att ta hämd på denne och hans hejdukar. Nekromantikerns plan är att med hjälp av en magisk mask och en lämplig ung kvinna återuppväcka sin bortgågna häxa till fru och sedan ta makten över världen. Någon i produktionsteamet har sett The Mummy och tror att eventuella biobesökare inte har gjort det.

Detta är en ganska snygg film om man ser till att de faktiskt lyckats med att skapa schyssta miljöer och kostymer om man kan med att bortse från att det är en machopekoral där muskler alltid blänker och alla kvinnor går på lokal topless.

Just toplessbiten är lite fascinerande, så fort det vankas vuxen fantasy verkar kvinnorna i dessa berättelser ha som främsta mål att visa brösten. Varför vet jag inte riktigt. Det blir än knepigare om man kollar in rollistan på IMDB där listas dessa hoper med barbröstade babes som ”topless wench”. ”Skådespelerskorna har alla namn som klingar östeuropeiskt. Något som ger aningens dålig smak i munnen trots att tänderna är nyborstade.

Man kan heller inte klaga på specialeffekter och man kan knappast heller tycka att det inte är tillräckligt blodigt. Söte Moses vilken blodig film. Det skvätter och slafsar som vore det Passion of the Christ. Bra tänker jag först men efter ett tag blir det lite för mycket. Att det blir för mycket kan bero på att det slåss en hel del i denna film. Det verkar som om man i Conans värld bytt ut simpla hälsningsfraser mot att genast hota varandra till livet. Nu hör ju detta till  konceptet så man får köpa en hel del innan man börjar muttra. Conan (den proteinstinne våldsverkaren) som karaktär ska ju vara trubbig, primitiv och drivas av lättidentifierade ambitioner som hämnd. När varje konflikt i en film, hur liten den än må vara, löses med en stridssekvens på minst en minut så blir det lite tråkigt. En timme in i filmen blir det svårt att bilda sig en uppfattning om huruvida den pågående striden är avgörande för handlingen eller om de slåss bara för att någon råkat säga något dumt.  Under filmens första kvart så bygger man upp spänningen ganska bra och det hela verkar ganska lovande.Men sedan bryr man sig inte om att sakta ner igen och ger således inte oss åskådare möjlighet att reflektera eller reagera över det som händer och då slutar man bry sig .

Kan inte annat än att hålla med, när man väl vant sig vid Perlmans bisarra lösskägg är första kvarten både engagerande, lite spännande och bygger upp mina förväntningar på filmen. Precis som Marcus säger blir det sedan bara en enda röra med bröst, blod fighter och resande hit och dit. Filmen känns lite som ett avsnitt ur ”Packat och klart” för karaktärerna reser kors och tvärs genom hela filmen och massa knepiga ortnamn spottas ut i ett rasande tempo. En stunden är man i en stad, snabbt klipp till båtresa sedan raskt vidare till något tempel och ja så här håller det på hela tiden.

Filmen var lite av en besvikelse för jag tycker att man borde kunna sy ihop en ganska bra story av grundmaterialet. Conan är snygg och man har haft en tanke, tyvärr har man slarvat bort möjligheten till en bra film någonstans i produktionen. Om man skulle jämföra med 80-tals Conan är det dött lopp. Skådisar samt scenografi är avsevärt bättre än i Arnolds version. Däremot är tempot bättre i 80 tals versionen, 2011 års film galopperar på i rasande fart utan en möjlighet till reflektion.

Regi: Marcus Nispel

Betyg: Marcus: 3/10 Filmitch: 4/10