Wrath of man (2021 Storbr)

En av årets stora begivenheter har äntligen nått biodukarna. Vi talar naturligtvis om Jason Statham i rullen Wrath of man. Tydligen är detta en remake på en fransk film som jag nu blev sugen på att kolla in fast det kan möjligen vara lättare sagt än gjort.

Statham tar här anställning på ett företag som sysslar med värdetransporter och tilldelas kodnamnet H. Han klarar intagningsproven nätt och jämt men när ett rån sker uppvisar H plötsligt förmågor som inte riktigt går ihop med hans kompetens. Arbetskamraterna hyllar honom som dagens hjälte men hans chef anar ugglor i mossen. Vem är H egentligen och vad är hans agenda?

Jag avslöjar inte så mycket mer då Wrath of man berättas på ett lite speciellt vis. Filmen är uppdelad i fyra kapitel som kastar om kronologin samt byter perspektiv på berättelsen. Det kanske är att krångla till det men det gör att en till synes ganska simpel handling växer en hel del under titten. Bit för bit avslöjas historien och H:s agenda.

Att det var Guy Richie bakom kameran gjorde mig aningens bekymrad då han är en minst sagt ojämn regissör. Den här gången funkade det bra och det är en film helt befriad från humoristiska inslag och uppsluppenhet utan en mörk och ganska oförsonlig historia. Denna känsla förstärks av filmmusiken av Christopher Benstead och mina tankar vandrar till  Hildur Guðnadóttir musik i Joker.

När filmen startade blev jag först lite oroad då arbetsplatsen är full av män som beter sig precis som marinkårssoldaterna i Aliens mao som osäkra tonåringar med vapen i hand som inte kan öppna käften utan att det slinker ut gliringar och otrevligheter. Kort och gott asjobbiga personer jag inte vill umgås med i en minut. Turligt nog släpper man denna jargong när filmen tar lite andra spår.

Filmens casting var rena rama julafton. Att Staham levererar som vanligt behöver jag nog inte påpeka. Scott Eastwood var oväntat bra som H:s antagonist och riktigt creepy. Holt McCallany från Mindhunter var väntat stabil och att goe Eddie Marsan dök upp i rollen som H:s chef var en angenäm överraskning för mig.

Wrath of man infriade alla mina förväntningar och inga farhågor besannades. Kort och gott en bra kriminalthriller där Statham lyser upp bioduken likt sommarsolen.

Regi: Guy Richie

Betyg: 8/10

Snatch (2000 Storbr)

Efter att ha blivit lite halvt om halvt besviken på Guy Ritchies senaste rulle The Gentlemen blev jag sugen på att se en bra film av regissören och valet föll på Snatch som det var ett tag sedan jag såg.

Det börjar relativt oskyldigt med att den inte alltför glamorösa boxningspromotorn Turkish ber sin kompis Tommy att köpa en husvagn av några resande. Denna till synes oskyldiga handling utlyser en kedja av händelser som mynnar ut i att både Turkish och Tommy riskerar att bli grisföda. Det blir inte heller enklare för alla inblandade då en diamant på 84 karat är på drift i Londons undre värd då den eventuellt fatala husvagnsaffären och diamanten på villovägar kommer att korsa varandra.

Snatch är Guy Ritchie i högform. Det är en historia som spretar åt alla möjliga håll. Det vimlar av knepiga och korkade rollfigurer som nästan skulle kunna föräras en egen film. Diamanthandlaren som låtsas att han är jude, gangstern Brick top med tandimplantat och Bengt Bedrup glasögon, tre makalöst korkade hälare, Brad Pitt som resande samt Benicio del Toro som den spelberoende gangstern Frankie Four Fingers för att bara nämna några i det sköna galleriet av skurkar. Mitt i denna smet står Jason Statham och Stephen Graham i rollerna som Turkish och Tommy.

Filmen är brutal och fruktansvärt rolig. Jag ömmar för huvudpersonerna som egentligen bara ville köpa en husvagn men hamnar i klistret via slumpens vägar. Snatch är en underhållande skröna som är väl berättad av Ritchie. Vill man vara elak kan man säga att han är en Tarantino wannabe och till viss mån kan jag hålla med om det. Å andra sidan är Snatch både rappare och roligare än det mesta Tarantino gjort. En film väl värd en titt eller som i mitt fall en omtitt.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 8/10

Fast and furious: Hobbs & Shaw (2019 USA)

Skådespelargiganterna Jason Statham och Dwayne Johnson i huvudrollerna i en alldeles egen Fast & Furious film OCH Idris Elba som skurk. En titt var given då Statham och Johnson alltid levererar som skådisar även om deras filmer inte håller lika hög kvalitet. Förhoppningsvis borde det vara klappat och klart för en av årets biohöjdpunkter? Not so much – trist nog.

Handlingen går i korthet ut på att Shaws syster bär på ett dödligt virus som kan komma att utrota mänskligheten. Alla vill av naturliga skäl fånga in systern och hetast på gröten är Shaws gamla kollega Brixton som jobbar för en ondskefull organisation som vill (trumvirvel) utrota större delen av mänskligheten. Shaw och Hobbs samarbetar mycket motvilligt för att finna systern innan Brixton gör det.

Klart att det är roligt att se och höra Statham tjafsa med Johnson men oupphörligen i två timmar och en kvart? Det blir faktiskt tjatigt efter en stund. Filmen har en hel del bra actionscener men inget som sticker ut i jämförelse med andra actionfilmer – wow känslan lös med sin frånvaro. När handlingen förflyttades till den magiska ön Samoa där alla naturlagar kan sättas ur spel tappar jag intresset för filmen -i ärlighetens namn var sista halvtimmen lite av en plåga.

Jag vet att det inte är en realistisk rulle, jag köper Brixtons magiska motorcykel, att en bomb kan spränga ett helt byggnadskomplex och en himla massa annat. Det går bra fram tills att man hamnar på Samoa där klyschorna står som spön i backen. Där passerar manuset sin kompetensnivå då man än en gång tjatar om vikten av familjeband. Fast & Furious filmerna funkar ganska bra så länge skådisarna är putslustiga, kör bilar, slåss och spanar in bikinibrudar och om jag lämnar det sunda förnuftet hemma. Så fort man försöker föra seriösa samtal och därmed vädja till ett icke existerande sunt förnuft faller filmerna med ens likt döda sparvar till marken.

När detta sker i Hobbs & Shaw rycks jag ut ur den filmmagiska bubblan och börjar fundera över ovidkommande saker som att en soluppgång på Samoa endast tar 9 minuter (från beckmörker till klarblå himmel) eller att samma blåa himmel skapar ett skyfall på tio sekunder utan ett moln på horisonten. Vanligtvis brukar jag inte bry mig om sådana skitsaker men när filmen tappar sitt grepp om mig smyger de förhatliga detaljerna sig på. Tråkigt men sant och det kändes i ärlighetens namn ganska skönt när filmen var över.

Ingen skugga ska dock falla på trion Statham/Johnson/Elba de gör vad de kan med ett manus som är allt annat än starkt. De tre är också anledningen till att filmen får ett så pass högt betyg.

Regi: David Leitch

Betyg: 4/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia

Henke

Fiffi

Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

The Meg (2018 USA/Kina)

Statham+jättehaj det borde räcka för att placera denna av mig efterlängtade film på tio i topp listan av årets filmer. Trist nog är det inte jättehajen av den utdöda arten megalodon som är Jason Stathams värsta antagonist i denna film utan filmens producenter (får jag anta) som gör sitt bästa för att presentera ganska så tandlös hajfilm.

Storyn är inte så mycket att orda om. Då en expedition till Marianergraven går fel kallar man in den avdankade räddningsdykaren (?) Jonas Taylor för att rädda personalen på havets botten. Motvilligt ställer Jonas upp då hans ex-fru är en av de fångade.I samband med detta lyckas man locka upp en megalodon från djuphavsgraven och måste nu försöka döda odjuret innan det glufsat i sig allt som kommer i dess väg. Båtar, plexiglas, ubåtar, valar och människor ja allt ovannämnda verkar ingå i denna hajs kostcirkel.

The Meg är en film som är gjord för att roa för stunden och det lyckas den ganska så väl med men då man vill få så många som möjligt att gå på filmen är den tillåten från 11 år i därmed ganska så oblodig och tam – det får ju inte bli för hemskt. Manusförfattaren har även klämt in en äckligt klämkäck unge i filmen som droppar söta oneliners och är så där irriterande lillgammal som bara ungar i filmer kan vara.

Då det är en kinesisk amerikansk film som så många filmer verkar vara i dag måste man naturligtvis stoppa in en massa kineser i filmen. Nu har jag inget emot kineser eller filmer från detta land men det blir en krystad känsla i filmen likt de Beckfilmer där man kastat in tyska skådisar av den anledningen att tyskarna varit med i finansierat filmen. Likadant känns det här och känslan jag får är att man lagt mer energi på att fördela rollerna rättvist mellan amerikaner och kineser än själva produkten. Lägg sedan till en ganska så yxig dialog samt en hundscen så blir tyvärr The Meg lite av en besvikelse för mig. Det som räddar rullen är Jason Statham som är god form och cgi-hajen som är riktigt maffig men jag kan inte riktigt släppa dess märkliga matvanor.

Regi: Jon Turteltaub

Betyg: 5/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia: https://bilderord.wordpress.com/2018/08/24/the-meg-2018/

Fiffi: https://www.fiffisfilmtajm.se/the-meg/

 

Mechanic: Resurrection (2016 Frankrike/USA)

Statham repriserar här sin roll som Arthur Bishop, lönnmördaren vars specialitet är att få sina mord att se ut som olyckor. Bishop har dragit sig tillbaka och softar runt i största allmänhet. Lugnet bryts då en gammal barndomskamrat till Bishop vill hyra hans tjänster. Måltavlorna är alla ganska så osympatiska figurer som är mycket välbevakade. När Bishop vägrar kidnappas en kvinna, Gina, som han precis lärt känna. Då han är en gentleman ställer Bishop naturligtvis upp för att rädda Gina som inte bara är snygg hon har även ett hjärta av guld vilket illustreras av att hon driver ett barnhem i Sydostasien.

Första filmen var inte helt oäven, jag gillar premissen med s.k omöjliga uppdrag och Statham har jag alltid ett gott öga till men sicken dynga detta var. Det börjar bra med en fight i äkta Stathamstil men sedan kapsejsar filmen ordentlig. Nu kanske man inte ska ta och kräva för mycket av en film av detta slag men någon form av lägsta nivå har jag även när det gäller Jason Statham. Skurkens plan har vare sig sans eller vett, Jessica Alba som spelar den präktiga kvinnan är närapå outhärdlig i sin roll. Tanken var nog att hon skulle vara ögongodis men hennes undermåliga agerade ger mig ögoninflammation. När en skrynklig Tommy Lee Jones iförd basker och getskägg dyker upp den sista halvtimmen kastar jag nästan in handduken. Inte ens de omöjliga uppdragen är spännande. Bishop traskar i stort sett obehindrat in i de olika skurknästena och gör sitt värv. Det räcker inte att säga att det är svårt man måste visa det också.

Filmens enda ljuspunkt är Jason Statham men denna soppa kan inte ens hans karisma skyla över. Hoppas han hamnar i bättre sällskap i den kommande Meg.

Regi: Dennis Gansel 

Betyg: 2/10

The Fast and the furious 8 (2017 USA)

Det var med tunga steg jag släpade mig till kvällens föreställning på biografen . Vis om eländet jag fick mig till livs häromåret hade jag förberett mig mentalt på en soppa bestående av underpresterande skådisar, skakande rumpor och en dialog skriven av en apa. Filmens inledning besannade mina farhågor med lättklädda kubanskor och Vin Diesel som muttrar fram visdomsord mellan bensinångorna. Men se, klarar man bara av filmens första kvart vänder det snabbt och blir bättre

Handlingen är inte så mycket att orda om. Vin Diesel verkar ha svikit familjen (den tjatas det om fortfarande till förbannelse) för alliera sig med ett par cyberskurkar representerade av norrmannen Kristofer Hivju och Charlize Theron där den senare ger sken av att hon verkar vilja vara någon annanstans. Hans forna vapendragare allierar sig än en gång med Kurt Russell och hans nya hjälpreda Little Nobody spelad av Clint Eastwoods son Scott för att stoppa skurkarna och fånga in Vin Diesel.

Så fort Johnson och Statham  (anledningen till att jag överhuvudtaget såg filmen) dök upp på bioduken sjönk min stresspuls och jag kunde slappna av för till skillnad mot den övriga skaran av skådisar så fixar dessa två herrar att lyfta en film av detta slag. Den 8:e filmen i denna serie utan ände (?) utvecklade sig till att bli en förnöjsam historia som jag åtminstone uppskattade för stunden trots en och annan rasmarkör och Rodriguez tappra försök att skådespela. När vi ändå är inne på skådisar är ett stort plus med filmen att ”skådespelerskan” Jordana Brewster av förklarliga skäl lyser med sin frånvaro. Jag stirrar nog hellre på en vit duk i två timmar än att se henne ”agera”.  Kort och gott en trevlig actionrulle mycket tack vare Statham och Johnsons medverkan.

Regi: F. Gary Gray

Betyg: 6/10

The Mechanic (2011 USA)

Det var ett tag sedan Statham dök upp denna blogg och det är länge sedan han kom med något nytt. Vad jag förstår har en miniserie på gång, spelar in hajfilmen Meg och är tyvärr med i eländet The fast & The Furious 8. I väntan på dessa filmer får jag nöja mig med en liten återtitt i väntan på uppföljaren som kommer i snart fast jag misstänker att Mechanic: Resurrection lär gå direkt till dvd.

I The Mechanic spelar Statham lönnmördaren Arthur Bishop. Han är en av de bästa i sin bransch och har som specialitet att mörka sin mord så att de ser ut som olyckor. P.g.a skuldkänslor tar han sig an sonen till ett av sina offer i syfte att lära upp denne att bli en fullfjädrad lönnmördare. Att det kommer skita sig kan man lätt räkna ut och på köpet får även Bishop sina forna uppdragsgivare efter sig.

The Mechnic är en nyinspelning av en 70 talare med ingen mindre än Charles  Bronson i huvudrollen. Jag har sett den filmen men det var mycket länge sedan så några jämförelser kan jag inte göra men jag anar att Bronsons rulle troligen är bättre (det är trots allt en film från 70 talet)  trots Stathams frånvaro.

Detta är en helt ok B-actionrulle vare sig mer eller mindre och med en annan huvudrollsinnehavare är chansen ganska stor att jag skippat filmen då det går tjugo på dussinet . Filmen duger för stunden och som en bonus finns det en hel del bra skådisar som backar upp Statham eller vad sågs om Ben Foster i en en ful keps och Donald Sutherland?

Regi: Simon West

Betyg: 6/10

The Expendables 3 (2014 USA)

När jag först läste om The Expendables någon kring 2009/2010 var jag exalterad. Intrycket jag fick var att filmen skulle handla om avdankade legoknektar som satsade allt på ett sista uppdrag. Jag trodde det skulle bli en allvarsam film som skulle kännas i magtrakten och iden att bygga ensemblen på äldre actionhjältar verkade vara något av ett genidrag. Nu blev resultatet något helt annat,  jag och Sly tänkte nog inte riktigt i samma banor.

Den tredje filmen följer samma hjulspår som tidigare filmer. Denna gång ska Sly och hans gäng fånga in en f.d medlem i gänget som sadlat om till vapenhandlare. Det mesta är sig likt och det finns ett och annat som jag förundras över. Trots att The Expendables är vuxna män kan de inte föra en normal konversation. Istället för att be om att få låna en kniv hotar man med att skära upp magen på knivens ägare om han inte lånar ut den. Alla samtal måste avslutas med en high five eller någon form av knuff mot samtalspartnern och man måste på något vis kasta in en skojfrisk förolämpning med den man talar med. Tanken är nog att vi tittare ska tycka detta sällskap är jättetuffa men de ger istället sorgligt nog ett intryck av att vara mentalt handikappade.

Vidare så är namnet The Expendables ganska missvisande då ingen verkar kunna dö i denna filmserie. Det skjuts och exploderar, ok en i teamet blir skadad vilket sätter Sly i sådan chock att han upplöser sitt gamla team och sätter ihop ett nytt. Märk väl skadad inte död. Actionscenerna rullar på i en oändlighet och då man vet att The Expendables inte är ”expendable” går det alldeles utmärkt att gå och fylla på kaffekoppen utan att pausa filmen, inget av vikt har hänt när man återvänder till soffan.

Avslutningsvis innehåller filmen så många ologiska manuskrumbukter att tom jag som inte brukar bry mig om sådant reagerar. Å andra sidan vad hade jag egentligen väntat mig? Jag hade redan sett de två tidigare filmerna så jag satt med facit i hand. Slutsatsen blir nog att det är jag som är mest korkad i sammanhanget.

Regi: Patrick Hughes

Betyg: 2/10

Spy (2015 USA)

Staham ständigt denne Statham. Filmer jag vanligtvis skulle ignorera blir jag nödgad att se då denne skådis har den dåliga smaken att vara med i dessa produktioner men vad ska man göra när man är en Statham junkie?

Dagens film rör en atombomb på drift. CIA upptäcker att deras fältagenters identiteter är avslöjade och man sänder motvilligt ut kontorsråttan Susan Cooper på fältet. Susan har arbetat flera år hos CIA i en källare med att vägleda agenter ute på fältet och är kanske inte det säkraste kortet att skicka iväg för att finna en atombomb på villovägar.

Susan Cooper spelas av Melissa McCarthy.  Vad jag vet har jag tidigare bara sett henne i rollen som ensamstående mamma i filmen St.Vincent en roll hon skötte väl. Här funkar hon inte lika bra. Problemet är egentligen inte skådespelerskan Melissa McCarthy utan de ganska trista skämt som hela tiden klistras på rollfiguren. Redan efter första omgången med skämt som går ut på Susans vikt, klantighet och avsaknad av sexapeal har jag tröttnat. Rollfigurerna som spelas av Rose Byrne, Jason Statham, Miranda Hart och Peter Serafinowicz relativt roliga första gången man stöter på dem i berättelsen men även här kör regissören Paul Feig, som även skrivit manus, samma skämt intill leda. Jag har inget emot repetitiva skämt de kan fungera mycket bra om de är välgjorda, tex i filmerna om Austin Powers, men här faller skämten platt redan vid andra försöket. Jag vill inte kalla filmen usel det är nog istället en fråga om humor och jag kan nog sträcka mig så långt att kalla Spy för milt roande.

Regi: Paul Feig

Betyg: 4/10

Fast & Furious 7 (2015 USA)

Mot bättre vetande traskade jag iväg och såg senaste produkten i Fast & Furious franchisen. Statham var med och ”alla” hade sagt att filmen var bra så jag tog en chansning. Jojjenito hade rått mig att lämna hjärnan i entrén men trots att jag hade en musslas IQ under titten är det ett och annat jag undrar över.

Öppningsscenen med Statham är su-ve-rän. Jag kommer i perfekt humör och känner att ”det här kan nog bli något”. Sedan går det raskt utför.

Efter Stathams öppning blir det dags för rövar i slowmotion. Redan här tappar jag koncentrationen och börjar fundera på följande:

Varför kopplar man ihop bilar och kvinnor? Är det så simpelt att det är ett försäljningstrick dvs har du en snygg bil får du snygga tjejer? Går vi män på det? Finns det statistik på sambandet? Tänder kvinnor på snygga bilar?

Varför vill man arbeta som bilmodell? Är det bra betalt? Ger det en själslig tillfredsställelse att åma och kråma sig bland massa motorer? Det verkar inte vara speciellt bekvämt.

Jag funderar även lite på filmens rövstatister. Hur gör man när man ser filmen med sina kompisar och ska visa när man är med i filmen? Pekar man på sin bakdel och säger ”Där är jag”. Märklig situation och känner man igen sin egen röv så pass bra att man kan peka ut den bland en hel hop?

Mitt bland alla rövar dyker rapperskan Iggy Azaela upp, iofs inte så märkligt då hon är ganska förtjust i att twerka loss. Hon har två repliker och försvinner sedan ut ur handlingen. Nu undrar jag lite varför hon är med. Varför envisas man med att stoppa in s.k kändisar i filmer när de egentligen inte fyller någon funktion? Det kanske är som så att producenterna såg en chans till gratisreklam för filmen som alltmer börjar kännas mer som en produkt som ska säljas in med hjälp av bilar, bakar och kändisar och inte en film.

Filmen blir dock lite bättre när det körs bil men jag kan inte låta bli att undra över hur man styr en bil i fallskärm. Funderar lite lätt på att skicka den frågan till den här sajten. Jag undrar också lite över varför Statham och Vin Diesel måste frontalkrocka så fort de får syn på varandra? Mycket konstigt beteende.

Filmen största problem är dock de talanglösa skådisarna. Speciellt nr tre och sju i raden räknat från vänster borde aldrig ha fått satt sin fot på en filminspelning.

För att vara riktigt säker på att de skådisar som har ett uns av talang (nummer ett, två och fyra i raden räknat från vänster)  inte sticker ut och gör sitt jobb har man tydligen anställt en floskelmakare så inget vettigt kommer ut ur deras trutar när de öppnas.

Bilåkningen, Statham och när The Rock spräcker sitt gips genom att spänna musklerna räddar ”filmen” från total kollaps.Själv stapplar jag ut från visningen och undrar vad det är för fel på mig då ”alla” tydligen gillar spektaklet.

Regi: James Wan

Betyg: 3/10

Wild card (2015 USA)

Det är tunga tider nu med gråa himlar, mörker och ja bara bläääh. Då känns det skönt och mysigt och alldeles underbart (nästan som en bal på slottet) när man upptäcker att Jason Statham kommit med en ny film. Här spelar Statham Nick Wild en sorts guide/bodyguard/fixare i Las Vegas. Mot ersättning hjälper han folk med smått och gott i staden men håller sig inom lagens råmärken. När så en av hans vänner blir misshandlad och våldtagen av en person med kopplingar till maffian ser Nick sig tvungen att ställa saker och ting till rätta.

Ingen skugga ska falla på Statham (en mening jag ofta får använda mig av när jag skriver om filmer han är med i), han gör det han ska men i ärlighetens namn är inte Wild card speciellt bra. Om nu inte Statham hade ståtat med sitt namn i rollistan är nog frågan om filmen ens är sevärd. Det händer inte så värst mycket och jag sitter mest och väntar på att storyn ska sätta fart vilket den till slut gör men då är filmen nästan slut. En halvseg och lite oinspirerad film. Roligast är alla kända ansikten som dyker upp i småroller. Det verkar som att filmens regissör har passat på att engagera dessa personer när de av en händelse råkat passerat Las Vegas. B.la dyker Stanley Tucci upp i en hiskelig peruk. Han kanske har fått smak för detta klädesplagg(?) iom Hunger games? Roligare än så blir tyvärr inte filmen men Stathams närvaro lyste upp livet åtminstone en liten stund.

Regi: Simon West

Betyg: 4/10

Homefront (2013 USA)

Häromveckan frågade jag min fru om hon ville kolla in Stathams senaste film tillsammans med mig. Jag kunde inte svara på vare sig vad filmen hette eller vad den handlade om. Det enda svar jag hade att erbjuda min frågvisa fru var: ”Statham är med”. Jag fick se filmen själv.

Det är nog så att det inte är så noga vad för slags film Statham är med i huvudsaken är att han är med. I en värld där räntor stiger och sjunker, bomber faller, klimatet går bananas, marknaden styr och det visar sig att idrott och politik trots allt hör ihop känns det skönt att Statham alltid är densamme. I film efter film muttrar han fram sina repliker, sliter av kläderna på överkroppen och slåss mot onda män och ibland en kvinna eller två. Han är kort och gott en klippa att luta sig mot när förändringens vindar blåser. Att hans filmer genomgående hamnar på betyget 4 – 6 av 10 spelar inte så stor roll. De fyller sin funktion och jag får mysa i min soffa och får för ett ögonblick åtminstone inbilla mig att allt är som vanligt i en allt mer obegriplig värld. Tack för det Jason Statham!

Filmen hette Homefront och Statham slåss mot både MC-gäng och knarkhandlare. Sylvester Stallone har skrivit manus och filmen är klart godkänd. Mer behövs egentligen inte sägas. 2014 har skådisen två filmer på gång så framtiden är säkrad.

Regi:  Gary Fleder

6/10

Hummingbird (2013 Storbr/USA)

En film med Statham är alltid en liten högtidsstund. Nu är det ganska sällan hans filmer hör till de bättre alstren i filmens värld men oftast är det god underhållning för stunden, vare sig mer eller mindre. Däremot håller alltid Statham hög klass oavsett filmens kvalité. Den farligaste antagonisten i många av hans filmer är nog manuset självt, en fiende nog så svår att besegra. Stathams senaste film bär namnet Hummingbird i Europa men i staterna har den fått namnet Redemption kanske beroende på att allmänbildande amerikaner inte vet vad en hummingbird (kolibri) är för något? Bara en försynt teori.

Joey är nyss hemkommen från Afghanistan och rymmer från sjukhuset. Hemska händelser i Afghanistan gör att Joey lider av en krigspsykos. Det går ett år och vi återfinner vår hjälte som uteliggare med bedrövlig frisyr. Detta ändras snabbt då Joey har en i det närmaste osannolik tur. På flykt undan några huliganer trillar han bokstavligen in i en övergiven lägenhet. Joeys tur slutar inte här då lägenheten innehåller ett bankkort med pinkod till ett välfyllt konto. Lägenhetsinnehavaren har också den goda smaken att ha exakt samma storlek som Joey i sin välfyllda garderob.  Efter att all denna materiella lycka vällt över Joey försöker han nu rycka upp sig och göra något vettigt av sitt liv. Det går väl sisådär.

Jag konstaterar snabbt att Statham håller gammal fin form men det gör inte filmen. Här har man försökt sig på att göra någon form av action/drama/thriller. Filmen vill för mycket och har vare sig tempo eller riktning förutom att Statham förlåt Joey försöker rycka upp sig. Finanskrisens offer, människosmuggling, en hämndhistoria, religiösa grubblerier, kriget i Afghanistan, en ex fru, tvivlande nunnor och hemlösa ”you name it” rubbet är med. Med så mycket i bagaget blir naturligtvis intrycket fragmentariskt och det känns som att filmen saknar fokus. Man har försökt sig på att knåpa ihop en gripade och allvarlig berättelse men resultatet blir en tunn och lite småtråkig soppa som aldrig riktigt lyfter. Jag sitter mest och väntar på att ”filmen” ska starta. Ingen skugga ska dock falla på Jason Statham, han gör sitt jobb men det gjorde inte regissören. Henke gillade filmen mer.

Regi: Steven Knight

Betyg 4/10 (med en annan huvudrollsinnehavare hand betyget sänkts minst ett snäpp)