Kickboxer (1989 USA)

Plötslig kände jag ett stort behov av att se en riktigt lökig 80-talare och för att vara riktigt säker på att välja rätt föll lotten på en Van Damme film. Jag fick turligt nog full pott på mitt förstahandsval.

I korthet går handlingen ut på att Van Damme ”spelar” Eric som jobbar som passopp till sin bror Kurt. Kurt är nämligen världsmästaren i kickboxning. När Kurt möter den onde thailändaren Tong Po spöar denne skiten ut Kurt som hamnar på sjukhus och Eric svär att hämnas sin bror (själv hade jag nog skickat en present till Po som tack då Kurt är både osympatisk och odräglig). Eric beger sig ut i den thailändska djungeln och hittar där en mästare på kampsporten som tränar upp Eric inför den kommande matchen mot Tong Po.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när det rör denna film. Känslan av att den skrivits och regisserats av någon med en mental kapacitet hos en hormonstinn tonårskille är ständigt närvarande. Repliker, scener och handling ger sken av att här har vi att göra med någon som inte riktigt verkar ha alla hästar hemma. En våldtäkt axelrycks det åt, Van Damme kämpar med att tala engelska och dansar (kan kallt konstatera att jag dansar bättre än Van Damme) full samtidigt som han slåss mot ett gäng på en bar, ja listan kan göras lång över alla märkligheter i denna film. Det jag undrar mest över är om någon under filminspelningen sa ”kom igen grabbar vad håller vi på med?” eller skrockade alla förtjust och gav varandra en high five? Det lutar åt det sistnämnda.

Man kan vrida och vända på begreppet ”bra film” men i min värld är Kickboxer det verkligen inte men med tanke på att rullen spelat in 15 miljoner dollar (budget 1.5 milj) och fått 6 (!) uppföljare kan jag ha fel. Det jag kan ge filmen är att den var rejält underhållande men kanske inte på det sätt filmens producenter och Van Damme tänkt sig.

Regi:  Mark DiSalle, David Worth

Betyg: 4/10

Double impact (1991 USA)

Double-Impact-PosterOk, jag är den förste att erkänna att jag inte är något modelejon. Min garderob består av kläder från Dressman som är en storlek större än vad dagens mode föreskriver pga av att i min värld går bekvämlighet före stil. När det rör sig om skoaffärer drabbas jag av akut narkolepsi när jag passerat entrén och blicken söker sig mot första bästa stol. Därför kan det kännas lite förmätet att beklaga sig över vilka kläder andra människor bär men när Van Damme glider in på en bar i metropolen Hongkong iklädd en pikétröja som är nedstoppad i ett par rosa kortbyxor som sitter alldeles för högt i grenen svider det till i mina ögon.

Efter nittio minuter med märkliga scener, kvinnor som fightas i högklackat, knepiga repliker, halvdan klippning, skådespeleri under all kritik, hockeyfrillor i olika varianter, förbryllande slowmotion sekvenser, samt en ”kärleksscen” som gav mig rysningar kan endast en slutsats dras: Jean Claude van Damme är actiongenrens svar på Åsa- Nisse.

Filmen handlar om ett tvillingpar (JCVD) som skiljs åt då föräldrarna mördas. Tvillingarna återförenas efter ett par decennier och beslutar sig motvilligt att samarbeta för att hämnas på föräldrarnas mördare. Doule impact innehåller allt jag tidigare nämnt och lite till. JCVD är absolut inte en bra skådis men han har en viss charm, det ska erkännas. Filmen blir aldrig tråkig och dess enda problem är nog att den helt enkelt bara är usel men samtidigt ruggigt (med betoning på ruggigt) underhållande med ett par rosa kortbyxor som grädde på moset.

Regi:  Sheldon Lettich

Betyg: 4/10

Bloodsport (1988 USA)

bloodsport-posterJag har inte sett speciellt många filmer med Jean-Claude van Damme (JCVD), kanske en handfull, men när Movies-noire skrev om Bloodsport fick jag ett sug efter att stifta en närmare bekantskap med ”The Muscles from Brussels”. Frank Dux (JCVD) har anmält sig till en illegal kampsportsturnering i Hong-kong för att hedra sin gamle läromästare. På plats blir han god vän med en amerikansk fighter, inleder en kärleksaffär med en journalist som ska skriva om turneringen, är jagad av ett par klantiga amerikanska poliser som vill återbörda honom till hemlandet (av något oklara skäl) samt ska försöka vinna hela turneringen m.a.o den gode Dux har mycket att stå i.

Redan i de första scenerna anar jag vad det rör sig om för sorts film. I ett träningsmontage får man se de olika tävlanden träna inför den kommande turneringen. När tävlingens färgade deltagare presenteras skuttar han likt en apa upp i ett träd iklädd endast höftskynke för att krossa kokosnötter med sina bara händer inser jag är det bara att sätta sig till rätta i soffan och förbereda sig på en spännande resa in i kalkonernas värld. När jag ser Bloodsport vandrar mina tankar till Åsa Nisse filmerna för den här filmen har ungefär samma kvalitéer som filmerna om den famöse smålänningen. Dåliga skådisar, skrattretande repliker och samtidigt fruktansvärt underhållande. Fightingscenerna är bra och det är nog den anledning man ser en film av detta slag resten är uselt, ja riktigt uselt. Van Damme kan knappt formulera en mening (här kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens ”klassiker” där främst barnskådisarna desperat kämpade med att komma ihåg sin repliker ) och filmen fyller med lätthet årskvoten för lustiga ansiktsuttryck. Men som sagt mycket underhållande men kanske inte på det sätt filmens producenter hade tänkt sig. Som extra bonus har Forrest Whithaker en roll i filmen och om ni undrar så är det inte han som klättrar i träd. Tilläggas bör att om JVCD resterande filmer fyller samma höga underhållningskvot lär jag definitivt se fler filmer av denna dåliga skådespelare.

Regi: Newt Arnold

Betyg: 4/10

The Expendables 2 (2012 USA)

Det här var åtminstone ett fall framåt om man jämför med föregångaren. Det märkliga med filmen är att trots alla skådisar, trots alla effekter och trots budgeten så känns The Expendables 2 billig och lite halvtafflig.

Några observationer jag gjorde under filmen: Schwarzenegger, Stallone och Van Damme ser inte kloka ut. Deras ansikten verkar kunna spricka vilken sekund som helst och de går konstant runt med ett förvridet utryck i sina ansikten.

Den som skrivit filmens dialog borde få smisk. Redan efter 10 minuter är jag trött på allt machopladder som kryddas med små lustigheter och skämt som faller platta till marken.

Jag inser också vilken otroligt kass skådis Dolph Lundgren är. Jag blir rädd så fort kameran fastnar på hans ansikte och jag sitter och tänker: ”Snälla! Inte en replik till det är mer än vad jag klarar av.”

Jag får även kväva ett högt skratt när man i ett hopplöst försök att skänka lite allvar och eftertänksamhet i filmen låter en i teamet (Bill The Kid) berätta sin bakgrund. Han tröttnade på kriget i Afganistan och tog avsked som soldat. Manusförfattaren verkade inte ha reflekterat över att Bill bytt yrke från soldat till legosoldat. Vad tror Bill att Stallone och hans vänner sysslar med?

Filmmusiken var en surrealistisk upplevelse då det lät som att orkestern konstant spelar falskt. Tondöv kompositör eller bör jag gå och kolla hörseln?

Det finns även andra små petisser i filmen som överanvändande av CGI-blod, övernaturliga förflyttningar och en märklig vetskap om var folk finns. Men jag tror det räcker med mina iaktagelser. The Expendables 2 är nog årets dyraste idioti men (och detta är viktigt) är man på rätt humör samt utför en snabblobotomi kort innan filmen är den troligtvis ganska underhållande. Jag skippade lobotomeringen därav min något ljumma entusiasm för filmen.

Regi:Simon West

Betyg: 4/10