Godzilla (1998 USA)

godzilla_1998_1400x2100_NOEn annan film som jag mindes vara helt ok från 1998 var den något utskällda Godzilla. Ordet för dagen var som sagt mindes.

På grund av kärnvapentester i Stilla havet har en ödla vuxit rejält. Av oklara anledningar bestämmer sig ödlan för att ge sig ut på en odyssé runt vår jord. Den färdas tvärs över Stilla havet, tar Panama i ett par snabba kliv simmar vidare norrut längs den Nordamerikanska kontinenten för att slutligen besluta sig för att slå sig ned i Manhattans tunnelbana. Monstret sprider kaos i staden och nationens hopp står till forskaren Niko Tatopoulos som spelas av mannen som aldrig kommer att behöva en rakhyvel under sin livstid: Mattew Broderick.

Filmen ska ha kredit för en hel del snygga effekter, ganska maffiga fighter samt att berättelsen aldrig blir riktigt tråkig. Till filmens nackdelar hör att dess främsta motor är just nämnda effekter och som brukligt vid filmer av detta slag har man helt struntat i att skapa rollfigurer som tittaren bryr sig om. Jag har sett klippdockor med djupare karaktär vidare är dialogen själsdödande och egentligen händer det inte så mycket mer än att en stor ödla raserar halva New York. Jag bryr mig inte ett skvatt om folk lever eller dör med ett undantag, karaktären Audrey, Nikos ex som spelas av en irriterande mjäkig skådespelerska vid namn Maria Pitillo som efter den här filmen tacksamt nog fallit i glömska. Den rollfiguren vill jag se bli mosad av en ödlefot men sån tur har jag tyvärr inte. Kanske är jag orättvis mot Pitillo. Hon kan möjligtvis hysa en viss talang men haft oturen att hamnat i en skitfilm och skit fastnar som bekant även om den förgyllts för 130 miljoner dollar som filmen kostade.

Regi : Roland Emmerich

Betyg: 3/10

Det stora blå (1988 Frankrike)

2Det stora blå är en film som många får lite darr på rösten när de talar om. Filmen var en stor hit på bio när den kom i slutet av 80-talet. Det var en liten minivåg av franska filmer som hittade sin biopublik i Sverige bla Betty Blue och Det ligger en vit man i din säng mamma. Nu såg jag aldrig filmen då på bio men för 59:- på ICA kan man kosta på sig att chansa.

Filmen handlar om två barndomskamrater Jacques och Enzo som tävlar i fridykning(?). Enzo är den regerande världsmästaren men söker upp Jacques för att utmana honom. Jacques dras till havet och han verkar vara  nästan mer en vattenvarelse än människa. Han lever upp som mest när han får simma med delfiner och är lite disträ och frånvarande på land, havet är hans rätta element. Det hela kompliceras av att försäkringsagenten Johana Baker blivit kär i honom. De två startar ett förhållande men Jacques dras obönhörligen mot det stora blå.

Jag är ambivalent till den här filmen något jag ofta blir när det rör sig om filmer där Luc Besson har varit inblandad. Han är en regissör och producent jag ser det mesta av (dock ej Minimojerna) han knåpar ofta ihop bra och publikfriande historier. Bessons funktionshinder är att han stannade i utvecklingen någon gång under tonåren, åtminstone när det rör sig om fingertoppskänslan om vad som är roligt. Resultatet av Bessons syn på vad som är roligt på film blir ofta horribelt. I Det femte elementet var han tvungen att ha med Cris Tucker i Transporterfilmerna finns ett par tre scener, minst, där man tar sig för pannan tex lönnmördare i högklackat och bh.

I Det stora blå har han gett huvudrollen till Rosanna Arquette. Men sin totala avsaknad av talang passar hon in i storyn ungefär lika bra som ketchup på glass. Det skär sig i både ljud och bild när hon är i rutan och det är hon allt för ofta. Besson har skrivit in karaktären som någon sorts comic relief i historien men Arquette är vare sig rolig eller befriande snarare störande och besvärande. Det var ett tag sedan jag såg en sådan irriterande karaktär i en film och Johana Baker har numera det tveksamma nöjet att samsas på samma lista som t.ex Pvt Hudson och Short round. Om hon inte varit med i filmen som då blivit avsevärt kortare, något som inte skadat då den är 2:40 lång, hade detta kunnat vara ett riktigt fint filosofiskt drama om havet och livet. Nu blir det istället en vacker och fin film med alltför många inslag av en gapig karaktär. Märkligt och trist.

Regi: Luc Besson

Betyg: 4/10

Le Chef (2012 Frankrike)

LeChef_posterKändiskocken Lagarde har problem. Ägaren till hans restaurang anser att han lagar för gammalmodig mat och hotar Lagarde med sparken om han förlorar en Michelinstjärna. När Largardes kökschefer hastigt lämnar honom anställer han i desperation den något maniske kocken Bonnot. För att rädda restaurangen måste nu de två samsas vilket inte är det lättaste.

Le Chef är en småputtrig film som jag kommer att glömma snabbt. Lättsmält och oförarglig. Jean Reno levererar alltid även i tramsiga filmer som den här, för det blir väl lite tramsigt av och till. Tydligen ska det vara stor humor att huvudrollsinnehavarna klär ut sig till japaner – jag suckar tungt och passar på att fylla på mitt kaffe under tiden. Michaël Youn som spelar kocken Bonnet har ett utseende som irriterar mig, inte bra då han är med i de flesta scener. Det är något med att han flinar hela tiden och då ger intrycket att han själv tycker att han är fruktansvärt rolig. Självgodhet är något som brukar prägla ”komedigruppen” Galenskaparna och om jag tänker på dem när jag ser en komedi drabbas jag av svårmod.

Roligast är filmen när man lagar och arrangerar mat samt Jean Reno som den bistre Lagarde i övrigt var det inte så mycket att hurra för men som sagt oförargligt och småmysigt.

Regi: Daniel Cohen

Betyg: 4/10

The Inner circle ( 2009 frankrike )

Sonen till en maffiaboss vill bryta sig ur organisationen och skapa sig ett eget någorlunda hederligt liv tillsammans med sin flickvän. Pappan har mycket svårt att acceptera sin sons karriärval speciellt när man förberett en stor kupp mot en flygplats. Det kommer visa sig att pappan är beredd att gå mycket långt för att behålla sin son inom organisationen.

En film som på pappret verkar ganska spännande lägg sedan till att jag älskar gangsterfilmer, borde inte kunna misslyckas. Tyvärr får man en ganska seg och utdragen historia som aldrig riktigt hettar till trots att det finns goda förutsättningar. Det är mest gubbar som går runt och blänger på varandra, lite pang pang och sedan tar det slut. Bra skådisar dock som tyvärr får agera i en trist film.

Regi: Laurent Tuel

Skådespelare: Jean Reno, Gaspard Ulliel

Betyg: 4/10

Armored (2009 Usa)

En nyanställd värdetransportvakt blir  invigen av sina arbetskamrater i planerna på ett rån där bytet uppgår till 42 milj dollar. Motvilligt går han med på kuppen men när rånet spårar ur låser vakten in sig i en av bilarna tillsammans med pengarna. De numera forna arbetskamraterna gör nu allt för att komma åt bytet.

En ganska enkel handling, ett gäng bra skådisar, en total frånvaro av krystad humor a la Die Hard, tuff syntmusik och en viss sjuttiotalskänsla  så  har vi plötsligt en bra actionfilm. Inget märkvärdigt men det funkar bra och är bitvis  ganska spännande. Roligt att de lyckats samla så många bra skådisar i en och samma film.

Regi: Nimrod Antal

Skådespelare: Matt Dillon, Jean Reno

Betyg: 7/10