Bad times at the El Royale (USA 2018)

Hotellet (motellet?) El Royale ligger precis på gränsen mellan Nevada och Kalifornien och har sett bättre dagar. Tidigare var hotellet en plats för de rika och berömda men när motorvägen lades om minskade bokningarna. Till denna plats anländer en brokig skara gäster, en sångerska, präst, dammsugarförsäljare samt en mystisk kvinna. Alla verkar de ha en hemlig agenda och även hotellet rymmer en antal hemligheter som hör till det ljusskygga slaget.

Scenografin är otroligt snygg och El Royale hamnar lätt på tio i topp när det rör snygga hotell i fiktionens värld (Overlook och The Great Nothern hotel är två andra). Filmen har bra skådisar b.la John Hamm, Jeff Bridges och Dakota Johnson och handlingen är lite så där lockande mystisk som gör att man vill se vidare för att se hur allt hänger samman. Synd då att ett mer passande namn på filmen skulle varit Boring times at the El Royale.

För det första är filmen alldeles för lång, 40 minuter hade lätt kunnat hamnat på golvet i klipprummet utan att berättelsen hade tagit skada. Dialogen är bra men den påminner i sina stunder alldeles för mycket om Tarantino i sina sämsta stunder, dvs folk pladdrar på och är alldeles för omständliga i sin ordsvada. Just ordet omständlig passar bra på beskriva filmen då den känns överarbetad och har inget flow. Mina tankar vandrar här till Twin Peaks s.03 som även den innehöll många scener som höll på alldeles för länge. Det är synd för filmen har det mesta men faller på att den är så tråkig trots alla hemligheter rollfigurerna bär på.

Regissören och manusförfattaren Drew Goddard ligger bakom den rappa och mycket underhållande The Cabin in the woods – det skulle man inte kunna tro när man ser denna sengångarfilm. Tack vare skådisarna och främst scenografin blir det ändå ett ganska så högt betyg då jag åtminstone kunde vila ögonen på snygga foajéer och lila tapeter under 141 minuter.

Regi: Drew Goddard

Betyg: 4/10

Annonser

Kniven är enda vittnet (1985 USA)

4723Rättegångsdramer är oftast underhållande historier. Det finns många klassiker inom genren t.ex 12 angry men eller Åklagarens vittne. I Kniven är enda vittnet står Jack Forrester anklagad för mord på sin fru Page. Han har motiv då frun satt på stålarna och ville skiljas. Åklagaren Krasny är en ful fisk som inte drar sig för manipulera med bevis och det här fallet skulle vara en fjäder i hatten för honom då han väldigt gärna vill vinna nästa val. Jack propsar på att advokaten Teddy Barnes ska hålla i hans försvar en märklig begäran då hon inte längre sysslar med brottmål. Då det är ett rättegångsdrama innehåller storyn hela tider vändningar och som tittare får man fundera både en och två gånger om Jack är skyldig eller ej. En extra komplikation till storyn är att Teddy inleder ett förhållande med den misstänkte.

Jodå filmen håller än, det var många år sen sist men jag kommer ihåg att filmen var lite av en hyrvideofavorit när det begav sig på det fluffiga 80-talet. Filmens styrka är inte dess manus som innehåller en hel del logiska kullerbyttor samt den otroligt korkade tvisten att advokaten blir kär i sin klient. Teddy är en erfaren advokat och borde veta bättre. Filmen är värd att ses pga alla skådisarna som är med. Kvartetten Close, Bridges, Coyote och Loggia som spelar Teddys utredare är ett nöje att se. De två sistnämnda är skådisar som borde fått mer uppmärksamhet under sina karriärer. Coyote är en sådan där ”slå på käften skådis”. Det är något med han sätt att agera och utseende som gör jag vill att han ska råka illa ut eller åtminstone krossas på ett eller annat vis. Det är alltid ett nöje att se denne irriterande man i aktion. Loggia underutnyttjas i filmen, hans uppgift verkar mest vara att rusa in genom dörrar och flåsa fram något budskap, lite mer kunde han gott ha fått sysslat med.

På det stora hela är Kniven är enda vittnet en relativt stabil rättegångshistoria dock med några skavanker. Gillar man genren är den värd en titt.

Regi: Richard Marquand

Betyg: 6/10

The Big Lebowski (1998 USA)

big-lebowski-posterThe Dude är en något udda fågel. Han påminner mest om en övervintrad hippie och glider mest runt i livet i bekväma kläder eller om det passar för dagen morgonrock. Han spelar bowling och verkar inte göra så mycket mer, jag blev nog mest fundersam över vad han fick sina pengar från. En kväll blir han överfallen i sitt hem av några råbarkade typer som vill att The Dude ska betala sin frus skulder. Problemet är bara att han inte har någon fru. Indrivarna har förväxlat The Dude med en miljonär som han delar efternamn med, Lebowski. När dennes fru blir kidnappad anlitar miljonären på oklara grunder The Dude för att sköta överlämnandet av lösensumman och cirkusen är igång.

Jag hade bara sett The Big Lebowski en gång tidigare och mindes att den var helt ok vid en omtitt visade sig att filmen var mer än ok. Bröderna Coen har här kokat ihop en film som på pappret liknar de hårdkokta deckarna med Hammer eller Marlowe. Det är en klassik deckarstory men utförande går i det absurdas tecken. Inte en enda person i filmen verkar vara normal möjligtvis The Dudes bowlingpartner Donny men så fort han försöker säga något tystas han ned av de andra. Det här är en film där sans och vett bokstavligen tystas ned och vansinnet får råda. The Dude är iofs relativt vettig men han bryr sig inte liksom vad som händer runt omkring honom. Trots att han står i berättelsens centrum agerar han åskådare och låter händelserna komma till honom. Även detta sker mer eller mindre bokstavligt då han genom att sitta hemma får ständiga och ovälkomna besök vilket gör att han mot alla odds löser fallet i sinom tid. Den ständiga paraden av märkliga personer är underhållande och huvudrollskaraktären The Dude är en trevlig bekantskap. Filmen har en speciell humor som kanske inte alla uppskattar men jag satt i alla fall och log från början till slut. Definitivt en av Coens bättre filmer.

Regi:Ethan & Joel  Coen

Betyg: 9/10

Tron legacy ( 2010 USA )

Tron Legacy är svår att bedöma. Det är faktiskt mer en upplevelse än en film. Sterila miljöer, häftiga kameraåkningar i 3D ackompanjeras av Daft Punk. Handlingen är i alla fall för mig sekundär, efter en stund slutar jag faktiskt att bry mig om vad eller varför saker sker på duken. Att  försöka hänga med i historien släpper jag ungefär samtidigt. Skådespelarna med Jeff Bridges i täten är egentligen ganska överflödiga. De är egentligen en ursäkt för att man ska kunna kalla Tron för en film. Nu skulle man kunna tro att jag tycker filmen är ren skit men  så är inte fallet.  Som jag tidigare sagt kan Tron bäst beskrivas som en upplevelse. Utan att ens snegla på klockan eller sitta och vrida mig i fåtöljen har det det plötsligt gått två timmar och filmen är slut. Jag har blivit helt absorberad av upplevelsen. Tron kan nog bäst liknas med att lösa en biljett till en tvåtimmars nöjesattraktion på ett nöjesfält för mycket till film är den inte men vilken attraktion! FILMR,  Adde,  Andreas,  Fiffi   Jojjenito och RWC, har alla recenserat upplevelsen/filmen tidigare med lite olika infallsvinklar. Klicka vidare och kolla in några fler sköna filmbloggar!

Regi: Joseph Kosinski

Betyg: 7/10

True Grit ( 2010 USA )

I bröderna Coens senaste film får vi följa den brådmogna flickan Mattie Ross ( Hailee Steinfeld ) i jakten på sin fars mördare. När hennes far mördas av en av sina anställda hyrMattie en US Marshall ( Jeff Bridges ) för att söka rätt på mördaren. Med på människojakten följer även en Texas Ranger ( Matt Damon ). De vuxna männen käbblar med varandra och de visar sig att den mest vuxna i sällskapet är den fjortonåriga tjejen.

En Coenfilm är för mig alltid en liten högtidsstund. Vare sig filmerna är bra ( Fargo, Arizona Jr. ) eller dåliga ( A serious man ) är det alltid en upplevelse. Oftast har bröderna med intressanta personer, foto och bildkompositioner är av hög kvalite och filmerna sitter kvar i sinnet en lång tid efteråt. Tyvärr hör nu inte True Grit till en av mina favoriter i Coens repetoar. Egentligen är det en film som jag borde gilla, bra skådisar, västern och en hämndhistoria. Jag har gått och funderat på vad det var som inte klaffade mellan mig och Coen den här gången. Troligvis är anledningen att det märks  att skådespelarna spelar sina karaktärer.  Dvs Jeff Bridges spelar en US Marshall men när  jag ser filmen känns det som att  Bridges är utklädd till en Marshall och när jag uppfattar en film på detta sätt faller mitt engagemang som en gråsten i vatten. Den här känslan sprider sig även till de andra skådisarna och illusionen av ett äventyr spricker. Det slutar med att jag får känslan av att sitta och titta på en filminspelning, vilket jag i och för sig gör, men film bygger på illusionen av att det för stunden är verkligt, åtminstone för mig. Jag hade verkligen velat gilla den här filmen men tyvärr.

Filmmedia och Fiffi gillar filmen så kolla in deras recensioner.

Regi: Bröderna Coen

Betyg: 5/10

Crazy heart ( 2009 usa )

Countrysångaren Bad Blake åker runt på landsbygden och framträder på bowlinghallar och barer. Tidigare var han en en firad stjärna men har nu supit bort större delen av sin karriär samt gjort sig ovän med ex-fruar och bandmedlemmar. Det enda han väntar på är döden och under tiden fördriver han tiden med att supa, röka och ett och annat engångsligg. Han återfår dock lite av sin livsgnista när han träffar och inleder ett förhållande med den avsevärt yngre reportern Jean. Frågan är bara om Blake är mogen för ett förhållande.

Jeff Bridges fick en mycket välförtjänt oscar för sin roll som Bad Blake och det är han som bär upp hela filmen. Själva filmen är en bagatell som kan kvitta om det inte vore för Bridges rollprestation. Crazy Heart känns lite tunn för att vara såpass omtalad. Det är förutom Bridges många bra skådisar med: Maggie Gyllenhaal, Robert Duvall och Colin Farrell så vill man se ett gäng bra skådisar så kan den rekommenderas men annars kan man faktiskt strunta i filmen.

Regi: Scott Cooper

Skådespelare: Jeff Bridges, Maggie Gyllenhaal

Betyg: 6/10

Seabiscuit (2003 usa)

Under depressionen i USA under 30 talet får vi följa tre män vars öde länkas samman via en halvt om halvt misslyckad kapplöpningshäst vid namn Seabiscuit.  Hästen är egentligligen alldeles för liten och hetlevrad för att vara kapplöpningshäst men den köps in av en miljonär som tappat livsgnistan, tränas av en man som har svårt att finna sig till rätta i det moderna samhället och rids av en jockey på dekis. Tillsammans lyckas de med det omöjliga och hästen börjar vinna.

Pekoral så det stänker om det om inte det skulle räcka så har filmen ett bildspråk som är övertydligligare än en barnbok, lägg sedan till att man får myten om den amerikanska drömen nedkörd i halsen så har vi en film som jag borde avsky men mot alla odds tycker är bra. Varför? Bra skådespelare, engagerande historia som trots över två timmars speltid aldrig blir tråkig samt underdogtemat . Filmen är en s.k ”based on a true story” men filmmakarna har kryddat lite extra som brukligt.

regi: Gary Ross

skådespelare: Jeff  Bridges, Chris Cooper

betyg: 7/10