State of play (2009 USA)

State of play är en Brittisk tv-serie som blivit en amerikansk långfilm. Jag har inte sett tv-serien så hur pass nära filmen ligger originalet har jag ingen susning om. Det är i alla fall en klassisk konspirationsthriller med grävande reportrar i hjälterollerna.

När en kvinna, Sonia, till synes tar självmord får kongressledamoten Stephen Collins rejäla problem. Sonia arbetade som Collins assistent, både med och utan kläder. Bortsett från de moraliska aspekterna rörande chef och anställd blir det än snaskigare då Collins även är gift. Företaget Point Corp som hyr ut soldater till amerikanska staten är däremot nöjda. Collins leder en utredning angående företaget som verkar vara allt annat än hederliga och skandalen kan möjligtvis sätta käppar i hjulet för utredningen. Reportern Cal McAffrey och tillika Collins vän börjar luska lite i historien och frågan är om Sonia verkligen tog självmord.

Detta var en trevlig rulle trots att Russell Crowe som spelar Cal McAffrey dras med en frisyr som ger mig Nicholas Cage vibbar. Visst, filmen är full av klyschor och den har en tvist som var ganska så ansträngd men trots detta var det en film på över två timmar som aldrig blev trist. Det var också kul att få se något så ovanligt som arbetade reportrar. De letar faktiskt upp fakta på egen hand och skriver sina reportage själva istället för att citera poddar, instagram eller twitter. Just den biten är det jag gillade mest i filmen när Cal McAffrey och hans kollegor sakta men säkert nystar upp historien.

Skådisarna sköter sig fint även om de kanske inte utför några stordåd framför kameran. De gör helt enkelt det de ska. Filmen har ett bra tempo och storyn engagerar mig speciellt då den berör ett ämne som är aktuellt med privatfinansierade soldater. Klart sevärd om man är sugen på lite konspirationsmys.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

The Martian (2015 USA/Storbr)

Under ett uppdrag på Mars överraskas astronauterna av en storm och man är nödgad att lämna planeten illa kvickt. Under stormen omkommer en av besättningsmedlemmarna och man hinner inte leta efter liket. Det är lite oturligt för astronauten Mark Watney då han inte alls är död och står nu inför till synes oöverstigliga problem. Hur ska han överleva? Hur ska han kunna berätta för NASA att han lever och hur ska han inte kunna låta bli att bli galen i väntan på den eventuella räddningen?

The Martian regisseras av Ridley Scott en regissör som verkar få kritiker att bli alldeles svettiga av upphetsning så fort han annonserar att han ska göra en film. För mig är detta en gåta för om vi bortser (vilket kan vara svårt) från Bladerunner och Alien har han egentligen gjort någon mer film som är riktigt bra? Frågar ni mig är svaret nej. Däremot har han en ganska hög lägstanivå och de flesta filmer han gjort de senaste 30 åren är åtminstone ok men inte så mycket mer, så även The martian.

Det här var en lättsam film som flöt på bra. Det var först mot slutet jag började få träsmak men det kunde jag leva med. The Martian är en film där alla inblandade är positiva hedersknyfflar. Oavsett vad man ska göra, hur stora problem man än stöter på så möter man utmaningarna med ett leende på läpparna. Även Mark är glad nästan hela tiden trots sitt ensamma liv på planeten Mars. Han håller hoppet uppe med hjälp av diskomusik (som han egentligen avskyr) och ett positivt sinnelag som skulle göra Kay Pollak grön av avund.

Nu kanske man skulle kunna tro att all denna positivism står en (mig) upp i halsen men faktiskt inte. Det var trevligt att få se en film för omväxlings skull med idel glada och trevliga människor som löser tillsynes omöjliga uppdrag med ett glatt humör. Det enda problemet var att filmen iom detta helt saknar nerv eller spänning då man vet att allt kommer ordna sig till det bästa.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 6/10

The Squid and the whale (2005 USA)

Bernard Berkman (Jeff Daniels) hör till en kategori människor som jag avskyr av hela mitt hjärta. Personer som har någon form av högre utbildning och tar det som ett frikort för att se ned på människor som av olika anledningar inte gått på universitet. Man kan finna dessa personer här och var i samhället men tack och lov har jag inte träffat på någon som är lika vedervärdig som Bernard.

The Squid and the whale baseras på regissörens egna upplevelser när hans föräldrar skiljde sig. Pappan är en universitetsprofessor vars författarambitioner kommit på skam. Han är kort och gott en jävla as som anser att världen kretsar kring honom. Mamman har levt med denna man i ett antal år och dövat sin ångest med ett antal kärleksaffärer. När skiljsmässan blir ett faktum väljer två barnen sidor i konflikten. Ädste sonen Walt flyttar in hos pappan och den yngre brodern Frank stannar kvar hos mamman. Att barnen har problem är ett understatement. Walt försöker bli en avbild av pappan och söker hela tiden hans bekräftelse. Frank börjar dricka och sysslar med mindre socialt accepterade saker på skolan. Situationen blir inte bättre när pappan sätter på en av sina studenter och mamman startar en ny kärleksaffär med barnens tennistränare.

Det var länge sedan jag blev så förbannad när jag såg en film. Jag skulle egentligen vilja ta ut båda föräldrarna i skogen för att ge de ett kok stryk (främst pappan). De är ganska bedrövliga som föräldrar. Mammans beteende är väl ursäktligt då hon levt en stor del av sitt liv med Bernard som har en tendens att vrida allt till sin fördel eller att framstå som en martyr.Jag kan förstå att hon vill känna sig fri för första gången på ett decennium. Samtidigt som filmen gör mig upprörd är den roande så till vida att dessa personer är så världsfrånvända och helt borta när det gäller det sociala livet. Jag blir egentligen mest förbryllad att det trots allt gått så bra som det gjort hitintills i denna störda familj, hade inte barnen varit med i bilden så hade filmen gränsat till komedi.

Skådisarna är suveräna i filmen. Daniels porträtt av den ynklige pappan mycket bra t.om kanske för bra. Laura Linnley som spelar mamman är lågmäld i sin roll men samspelet mellan de två är mycket bra och jag tror på Linney/Daniels som f.d gifta och inte som två skådisar som spelar ett gift par. Barnen spelas av Jesse Eisenberg och Owen Kline något som de klarar av med bravur.

Filmen är kort (80min) och slutet kan nog många känna vara lite tvärt. Jag gillade det och det satte igång mina tankar hur det skulle kunna tolkas och en film som har med Lou Reeds Street Hassle i finalen kan inte vara dålig.

Regi: Noah Baumbach

Betyg: 9/10

2 days in the valley (1996 USA)

Under två dagar korsars ett antal människors liv bla: En självmordsbenägen regissör, en misslyckad lönnmördare och en snorkig konsthandladre. Innan de två dagarna är över har en del av personerna funnit kärleken och andra har dött.

Filmen är en blandning av  ”pulp fiction” och ”short cuts” och fungerar ganska bra. Lite väl otroliga sammanträffande sker under filmens gång och en del av personerna agerar inte efter deras karaktär utan mer efter att manus ska fungera men på det hela en helt ok film med många bra skådespelare. Charlize Theron spelar svenskan Helga Svelgen (!) och vi får oss lite fejk svenska till livs vilket alltid är roligt att höra.

Regi: John Herzfeld

Skådespelare: James Spader, Eric Stoltz m.fl

Betyg: 6/10