Silverado (1985 USA)

Emmet ska flytta till Kalifornien, på vägen dit ska han hämta upp sin bror Jake och de två ska sedan göra ett kort stop hos sin sin syster i staden Silverado. På vägen slår Emmet följe med Paden och Mel som har ärenden i samma stad. Framme i Silverado efter diverse äventyr är det inte speciellt fridfullt då ranchägaren McKendrick håller staden i ett järngrepp med hjälp av sin köpte sheriff Cobb. Brödernas ankomst till staden gör att gamla konflikter bubblar upp till ytan.

Silverado är en frejdig västernfilm gjord med lätt hand, av och till väldigt lätt.  En del av rollfigurerna är lite märkliga. Kevin Klines rollfigur Paden har benen i båda lägren i den uppblossande konflikten men känns vag i de val han gör. Jeff Goldblum i rollen som den sliskige spelaren Slick  blir jag aldrig riktigt klok på och duellen i slutet är ganska så onödig när man tänker efter. Rosanna Arquettes nybyggare verkar ha kastats i bara farten utan att man vet vad man ska göra med rollfiguren. Hon får även stoltsera med filmens märkligaste replikskifte. Och är Emmets bror Jake som spelas av Kevin Costner ”mentally challenged”? Många frågor i en film som kanske inte ska överanalyseras.

Om man inte ställer sig dessa frågor utan tar rullen för vad den är, en lättsam västern utan några större ambitioner än att roa sina tittare en stund, så är den inte så pjåkig. En stor bonus är att man fått med en hel del bra skådisar på tåget. Gillar man västern och inte har anlag för att ställa sig för många frågor under en filmtitt duger Silverado gott.

Regi: Lawrence Kasdan

Betyg: 5/10

Hotell Artemis (2018 Storbr)

I en mycket nära framtid, faktiskt så nära att den skulle kunna utspelas idag spelar Jodie Foster föreståndare för ett speciellt sjukhus som ligger mitt i L.A. Sjukhuset tar nämligen bara emot folk från den undre världen som av naturliga själ inte kan uppsöka den vanliga sjukvården när man blivit knivskuren, skottskadad osv. Filmen Hotel Artemis utspelar sig under en natt då man har extra mycket att göra på vårdinrättningen. I L.A pågår det ett upplopp, Artemis är fullbelagt och så får man in ett samtal om att L.A:s gangsterkung Wolf King är på ingående då han utsatts för ett mordförsök.

Jag skulle vilja påstå att detta är en ganska så perfekt fredagsfilm. Handlingen är relativt enkel så man hänger med mellan chipstuggorna. Skådisarna är klart godkända, Jodie Foster, Dave Bautista, Jeff Goldblum och Sofia Boutella fast jag under om den senare inte börjar tröttna på att ständigt bli castad som lönnmördare. Handlingen flyter på fint och det blir t.om lite småspännande mellan varven. Det är ingen film med stor budget men för den skull behöver det inte betyda att den är dålig. Det är en alldeles lagom film. Min enda undran är vad som gjorde att Jodie Foster hoppade på projektet då hon numera är ganska så sparsmakad med sina filmframträdanden.

Regi:Drew Pearce

Betyg: 6/10

 

Invasion of the body snatchers (1978 USA)

1978 var det dags för en nyinspelning och nu har man flyttat handlingen från småstaden Santa Mira till ett smågrått San Francisco. Elizabeth jobbar som hälsoinspektör och har det bekymmersamt. Inte på jobbet utan hennes problem är av en mer privat natur. Hennes man har förändrats. Han har blivit känslokall och verkar syssla med något skumt. Otrohet kanske skulle vara det givna svaret men det är som hela hans personlighet förändrats. Känslan av att det är som att det är någon som låtsas vara hennes man är högst påtaglig. Hon tar upp problemet men sin arbetskamrat Matthew som försöker hitta en rationell förklaring. Då han tror att problemet är av psykologisk natur tar han kontakt med sin vän psykologen David. Det visar sig snart att liknande incidenter utspelar sig i den stora staden. Beror det på att det är en känslokall plats att leva på eller är det det ett utslag av paranoia som psykologen David föreslår? Vi som sett filmen från 1956 vet naturligtvis vad det rör sig om.

Som jag nämde i mitt förra inlägg så gillar jag denna version av Finneys historia bäst. Anledningarna till detta är flera: Dels har man en hel del mycket kompetenta skådisar b.la Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. Filmen har även en rysligare stämning än i föregångaren. Man lyckas också bättre med att förmedla den paranoida känslan över vem man kan lita på? Filmen har vad jag kallar en nerv och är rejält spännande i sina stunder. Vidare är de få effekter som är med snyggt gjorda (ok hundmannen kan diskuteras) och filmen känns verkligen inte som att den snart är 40. En redan bra film (1956) har helt enkelt blivit bättre. 1978 års version av Invasion of the body snatchers tål verkligen att ses och ses om och aldrig har väl låten Amazing Grace skänkt en sådan känsla av total hopplöshet.

Regi: Philip Kaufman

9/10

Det rätta virket (1983 USA)

large_o2t9jnHHJL0j4P7GDuGmovc1lAHDetta är inte en instruktionsfilm för hemmasnickaren utan handlar om USA:s rymdprogram närmare bestämt Mercuryprogrammet som föregick det mer kända Apolloprojektet som satte den första människan på månen.  Filmen tar avstamp på Edwards Air Force Base där piloten Chuck Yeager blir den första som passerar ljudvallen. Flygbasen drar till sig piloter från hela landet och medan de bevisar sin manlighet i luften får fruarna vackert sitta hemma och vänta på att deras kommer hem, levande eller i en kista. När ryssarna skickar upp Sputnik 1957 gör amerikanerna allt i sin makt för att komma ikapp de ryska framstegen i rymden Man beslutar sig för att ta ut sju män som består av det rätta virket mao vita amerikanska män.

Detta är en helaftonsfilm med mycket testosteron, män i motljus och amerikanska flaggor. Filmen kom 1983 mitt under Reagans styre och jobbar på bra med att befästa den amerikanska drömmen myten. I vanliga fall slår jag bakut när filmer av detta slag dyker upp men här funkar det på alla plan. Filmen är helt enkelt för välgjord och intressant för att jag ska kunna irritera på bagateller som hejdlös nationalism och machomän. En annan bidragande orsak till att filmen funkar är att regissören Kaufman hela tiden växlar mellan den historia som skrivs med Yeager och Mercuryprogrammet och astronauternas familjeliv som inte alltid är en dans på rosor vilket gör att berättelsen engagerar både det stora och det lilla.

Det rätta virket är också lite av en who´s who i Hollywood under tidigt 80-tal då filmen formligen svämmar över av kända ansikten bland både manliga och kvinnliga skådisar. Det är kanske inte de största namnen i branschen men Kaufman har skrapat ihop en intressant skara skådisar.  Slutligen är filmens specialeffekter mycket välgjorda och det märks inte att filmen är över 30 år gammal.

Då detta är en s.k kallad BOATS har man som vanligt tagit sig en del friheter med verkligheten för att gör det hela lite mer dramatiskt. Jag kan tycka lite synd om astronauten Gus Grissom som blir oförtjänt svartmålad i filmen men drama går alltid före fakta både i filmens värld och i verkligheten.

Regi: Phil Kaufman.

Betyg: 8/10

Independence day: Resurgence (2016 USA)

independence_day_resurgence_ver9_xlgKokt potatis, det är vad jag tänker på efter att ha sett Independence day resurgence. Om man kokar en potatis i osaltat vatten och sedan lägger denna rotfrukt på tallriken och äter den utan några som helst tillbehör så är smakupplevelsen att jämföras med att se Roland Emmerichs senaste rulle.

Filmen kostade 165 miljoner dollar att göra och jag inte mer korkad än att jag begriper att bolaget vill ha tillbaka sina satsade stålar. För att försäkra sig om detta ser man till att det finns något för alla i filmen. De som gillar barn, pensionärer (även om Robert Loggia såg mer död än levande ut den korta stund han var med), hundar, och vapen får sitt lystmäte. För skänka filmen lite innehåll ger man publiken lite kärlek, fina budskap, en far och dotter relation, en påklistrad konflikt mellan två kompisar samt lite humor i form av en crazy vetenskapsman. Naturligtvis måste Kina nämnas i positiva ordalag så man får med världens största marknad på tåget. När man sedan täckt alla baser fernissar man filmen med en massa explosioner och rymdskepp. Resultatet blir en film som inte är dålig bara väldigt oinspirerad, helt fri från överraskningar och så övertydlig i sin berättarteknik att jag undrar om filmens producenter tror att publiken är förståndshandikappad.

Missförstå mig inte för jag klagar faktiskt inte på filmen. Jag var fullt medveten på vad det var för sorts film jag köpte biljett till men det känns lite trist då ingenting nytt bjuds och ängsligheten över att inte få tillbaka sina satsade pengar präglar hela filmskapandet. Jag hade inte tråkigt under titten men inte roligt heller. Tankarna vandrade än hit och dit och ibland drogs min uppmärksamhet till den vita duken när det small till lite extra. Jag var nog den idealiske biografbesökaren i producenternas ögon – smått hjärndöd.

Under bilturen hem undrar jag lite smått om detta är framtiden när det rör Hollywoods kommande storfilmer. Man gör allt för blidka världens största diktatur för att de ska visa filmen i sitt land och i globaliseringens tecken ser man till att allt är lättbegripligt och mellanmjölksaktigt så ingen blir förnärmad. Om så är fallet går vi en mycket trist filmframtid till mötes åtminstone när det handlar om s.k blockbusters.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 4/10

Mortdecai (2015 Storbr)

fid14342Aristokraten Mortdecai har stora problem. Han har en skatteskuld som inte kan betalas och antar ett erbjudande om att spåra en försvunnen tavla som den den brittiska regeringen vill lägga vantarna på. Nu är inte Mortdecai den ende som letar efter tavlan, en hel del skumma element söker också efter dyrgripen. Turligt nog för Mortdecai har han med sig sin lojala livvakt Jock som är mer än kompetent när det vankas våldsamheter. Aristokratens problem slutar inte med detta då Mi5 agenten Martland som gett Mordecai uppdraget försöker charma hans fru Johanna. Något han verkar ha goda chanser att lyckas med då dramats huvudperson anlagt en gräslig mustasch som ger henne kväljningar vilket i sin tur resulterat i att äktenskapet kylts ned en aning.

Mortdecai  kommer aldrig att gå till filmhistorien. Det är en tramsig historia som man troligen glömt bort en månad efter man sett filmen. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag hade en mycket trevlig stund under titten. Det är skönt att av och till få se filmer som verkar ha gjorts enkom för att skådisar och annat inblandat folk ska ha lite roligt för det är precis vad samtliga inblandade verkar ha haft under inspelningen. Filmen utstrålar en trevnad som smittar av sig på mig som tittare och alla skådisar verkar riktigt mysa i sina roller. Johnny Depp, Paul Bettany och Gwyneth Paltrow är skådisar jag ställer mig lite halvljum inför i vanliga fall men här funkar de mycket bra. Jag kanske är lite tramsig av naturen men jag skrockade gott ett par tre gånger under filmens gång så om man är sugen på en lättglömd och oförarglig film kan man gott ge Mordecai en chans. Tycker jag.

Regi: David Koepp

Betyg:6/10

Filmspanarna:Jurassic park (1993 USA)

Jurassic_Park_posterDagens tema bland filmspanarna är specialeffekter och jag kom då automatiskt att tänka på filmen som banade vägen för dagens orgier i dataanimation, Spielbergs Jurassic park. Då jag antar att de flesta har sett filmen tänker jag inte tala så mycket om själva handlingen utan koncentrerar mig över användandet av specialeffekter i filmen. Det räcker med att konstatera att Jurassic park hör till den handfull skara filmer som jag kan se i stort sett närsomhelst och hoppa in varsomhelst i filmen. Om den är på rutan och jag råkar passera är jag fast.

När jag såg den för första gången var det två saker som slog mig, dels att dinosaurierna såg så levande ut och att det kändes som att filmen var fullproppad av dem. Det sistnämnda stämmer inte alls då dinosaurerna är med i bild i ca en kvart av filmens två timmar. Spielberg förvaltar sin historia väl och lyckas med att ge oss åskådare känslan av att dinosaurerna är närvarande hela tiden. Genom att inte visa för mycket gör Spielberg att varje gång dinosaurierna visar sig blir ett ”wow-moment” för tittaren. Det är det rätta sättet att använda sig av specialeffekter, var sparsam och se till att det verkligen räknas när man använder sig av effekten.

En annan sak som gör att Spielbergs film lyckas så bra är att han använder sig av modeller ofta har modellerna en tendens att kännas verkligare än många dataanimeringar. Hur bra animeringen än är gjord så blir interaktionen oftast bättre mellan skådisar och en modell än om dessa måste agera mot en bluescreen. Vanligt är också att man slarvar med omgivningen och animationen många gånger ser ut att inte riktigt passa in i sin omgivning, vatten brukar vara svårt men även här man lyckas bra i Jurassic park.. Detta är något man ofta slarvar med i många filmer, speciellt i mindre nogräknade produktioner som jag tittar på allt för ofta.

Vad man än tycker om dataanimationer och deras intåg i filmens värld har de kommit för att stanna. I många filmer missar man att det ändå är skådisar och en bra historia som lyfter en film inte dess specialeffekter. Spielberg förstod detta när han gjorde Jurassic park, det räcker inte med att ha dinosaurier i en film, de måste ha något vettigt att göra  t.ex att käka upp en revisor eller datatekniker.

Kanske är de bästa specialeffekterna de som inte märks. På någon av bloggarna jag läser (minns tyvärr ej vilken) har man lagt upp de förändringar Fincher gjort med  hjälp av dataanimering i The Girl with the dragon tatoo – ändringar som rörde ljus, mörker och väder men som jag inte tänker på när jag ser filmen.

P.s Forskningen om dinosaurier går framåt och om man ska vara korrekt är en del av dinosaurierna ganska missvisande i Jurassic park.. T-rex är var större och troligen klädd i fjädrar däremot var det en ganska långsam asätare. Velociraptorerna är iofs blodtörstiga men numera i kalkonstorlek. I fallet med Jurassic park så föredrar jag fiktionen framför faktan.

Regi: Stephen Spielberg

Betyg: 9/10

filmspanarna-bred

Andra filmspanare som på ett eller annat sätt skriver om specialeffekter är:

Rörliga bilder

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Velvet cafe

Mode+film

Except fear

AddePladde

Morning glory (2010 USA)

Om det inte vore för Henke hade jag missat den här lilla pärlan till film.  Först avfärdade jag filmen  men det var något i Fripps entuseastiska recension som fick mig att ge den chans, något som jag inte ångrar.

Becky (Rachael McAdams) är en energisk tjej som efter att hon fått sparken från en lokal tv station lyckas få ett jobb som producent för ett morgonprogram. Det finns dock en liten hake, morgonshowen sjunger på sista versen pga låga tittarsiffror. Sa jag att hon var energisk? Beckys liv går i 180 och hon gör allt för att lyfta showens tittarsiffror. Det stora problemet bortsett från nedläggningshotet är att programmet blivit lite av en avstjälpningsplats för mediapersonligheter som passerat bäst före datum. Becky tvingar den högst motvillige reporten Mike Pomeroy (Harrison Ford) till att vara morgonvärd, något som sakta men säkert utvecklas mot en katastrof och hotet om nedläggning blir till slut realitiet. Ska Becky lyckas vända siffrorna? Kommer Mike bli mer hanterlig i morgonsoffan? Blir det en romans mellan Becky och den trevlige reporten Adam?

Egentligen skulle jag sitta och halvsova igenom en sån här film.  Jag vet att Mike kommer att säga ordet fluffigt innan filmen är slut. Jag vet också att hans matlagning kommer spela en stor roll i en nyckelscen. Ska jag vara helt ärlig så vet jag hur allt kommer gå sekunden efter att jag fått filmen plot framlagd för mig. MEN det jag inte tänkte på var hur förbannat otroligt rolig Harrison Ford är när han spelar gringubbe. Ford är alldeles fantastisk och jag njuter av varje sekund karln är med i bild. Mike vägrar att delta i det sociala samspelet och sprider giftigheter och sarkasmer kring sig som en trimmad vattenspridare. Sätt honom sedan i kontrast mot den överdrivet energiska Becky så får vi en av de roligare filmer jag sett på länge. Det är heller inte helt fel att filmen backas upp av skådisar som Diane Keaton, Matt Maloy som rolig väderman och en håglös Jeff Goldblum.

Ibland får man en trevlig stund när man minst anar det.

Regi: Roger Michell

Betyg: 8/10