Alita: Battle Angel (2019 USA)

Den här filmen var jag mycket tveksam till. Det gjordes rejält med reklam för filmen på bio och regissören Robert Rodriguez hade tom spelat in ett litet tal där han berättade hur fantastisk filmen var. När man lanserar en film så här mycket får jag känslan av att filmmakarna är desperata och gör allt i sin makt för att sälja in en dyr men undermålig produkt. Resultatet blev att jag var rejält less på filmen redan innan den haft premiär och struntade i den. En del filmspanare har dock hyllat filmen så här i efterhand så jag gav den trots allt en chans.

Robotreparatören Dyson Ido hittar en cyborg på soptippen som han startar upp. Cyborgen har tappat minnet och vet inte vem hon är eller varför hon hamnat på tippen. Dyson ger henne namnet namnet Alita efter hans döda dotter. Alita visar sig ha en hel del extraordinära förmågor och hennes förflutna börjar komma ikapp både henne och Dyson i form av en hel hop lejda lönnmördare.

Jag är glad att jag inte såg rullen på bio, nu var den inte dålig men speciellt bra var den inte heller. En medelmåttig film som duger om man vill slå ihjäl ett par timmar. Jag var inte beredd på att filmen skulle vara så melodramatisk. Död dotter, komplicerade förhållanden, lite tonårsromans och förräderi allt överkletat med så mycket CGI att både Lucas och Jackson torde bli gröna av avund. Just det sistnämnda var ett problem för mig vid titten då filmen gav ett intryck av att vara en blandning av Pixar och vanlig spelfilm. Nu har iofs de flesta filmer idag rejält med CGI-effekter ibland funkar det ibland inte. Denna gång funkade det inte för mig men uppenbarligen för en hel del andra biobesökare. Jag anar att en uppföljare lär komma men då kommer jag nog att passa både på bio och hemma.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

 

Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10

Spiderman: Homecoming (2017 USA)

Spiderman: Homecoming är den tredje rebooten av superhjälten på 15 år. Tacksamt nog har man valt att skippa berättelsen om hur Peter Parker blev Spiderman, det räcker bra med två gånger. I denna version är Peter några år yngre än i de andra filmerna, t.om så ung att namnet Spiderboy skulle vara mer passande. På fritiden svingar han sig runt i Queens stoppar småbrott och hjälper folk. Det han ivrigt väntar på är ett telefonsamtal från Tony Stark då han anser sig vara mogen för mer storslagna hjältedåd. När han stöter på entreprenören Adrian Toomes som stjäl utomjordisk teknologi och bygger om denna till vapen ser han sin chans att stiga i graderna hos Stark.

Den här filmen är lite muntrare än de tidigare filmerna. Spiderman har alltid haft stora problem med kombinera sitt vardagsliv med att vara superhjälte. Den aspekten finns kvar i filmen men den dominerar inte storyn som den tidigare gjort. Sam Raimis filmer känns mer som existentiella dramer med lite slagsmål och är i ärlighetens namn småtrista. Jag tycker det är skönt att man dämpat inslaget av kärlekskaruseller, oro för Faster Mays hjärta och tjatet ”med stora krafter kommer stort ansvar” som har en tendens att dra ned tempot rejält.

I denna version är Peter Parker muntrare, han har kompisar, faster May yngre och dras inte med hjärtproblem det är en mer feelgood känsla över filmen. Filmmakarna har tagit fasta på att Parker är ganska så ny i rollen som Spiderman så när han möter Toomes och hans medbrottslingar tar han sig bokstavligen vatten över huvudet. Om inte Parker fått viss men motvillig hjälp av Stark hade det nog gått illa.

Skådisarna är alla bra, bäst är Michael Keaton som Toomes/Vulture som är en skurk man hyser en viss sympati för.  Det är också intressant att man struntat i Parkers kompisar ursprung och man har gjort det utan att göra en stor sak av det. Inte ens jag som växt upp med vita versioner av Liz Allen, M.J, Flash och Ned reagerade på att rollfigurerna var av annat ursprung. Man brukar tala om whitewash i filmsammanhang men här har man gjort tvärtom (blackwash?). Om det protesterats mot detta på diverse forum vet jag inte men å andra sidan bryr jag mig inte ett dyft om den saken då skådisarna som sagt skötte sig bra.

Det lär bli en fortsättning och man har redan krattat manegen med skurkar som The Vulture, The Tinkerer, Shocker och eventuellt The Scorpion och jag har inget emot att de dyker upp igen. Spiderman: Homecoming är inte den bästa filmen om hjälten, The Amazing Spiderman är snäppet bättre, men gillar man superhjältar får man drygt två timmars trevlig underhållning.

Regi: Jon Watts

Betyg: 7/10

Noah (2014 USA)

MPW-90857Darren Aronofsky senaste film bygger på historien om Noah. Möjligen kanske någon i vårt sekulariserade land har missat den här berättelsen så jag drar den i korthet: Gud (här i filmen kallad för The Creator) har tröttnat på människorna och beslutar sig för att förinta dem i en översvämning. Noah är dock en gudfruktig man och får i uppdrag av Gud att bygga en ark som kan rymma jordens alla djur så att de kan befolka vår planet efter katastrofen. Aronofsky har broderat ut storyn en aning och b.la lagt till fallna änglar som hjälper Noah att bygga arken samt en konflikt mellan Noah och de övriga människorna. För att hotta upp historien ytterligare så slits Noah mellan sin plikt till Gud och sin kärlek till sin familj.

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam till Noah då filmer med religiösa teman ofta blir pompösa och alldeles för respektfulla mot sina källor, åtminstone om filmen produceras i USA där kristna fundamentalister har alldeles för mycket att säga till om. Noah är ingen toppenfilm och dras med en hel del brister. Jag undrar lite över varför  Aronofsky kände sig manad att göra filmen. Nu visade det sig att filmen inte var så trist och uppblåst som jag förväntat mig. Filmens första två tredjedelar är bra och kan ses som en ren fantasy. Konflikterna mellan Noah och han familj samt hotet från människorna väcker mitt intresse och i sina stunder är det både spännande och till viss mån gripande. När Gud sedan släpper lös katastrofen och tittaren hänvisas till livet på arken blir Noah med ens tristare och jag satt och väntade på att filmen skulle ta slut. En stor anledning till detta var att jag hade svårt att finna sympati för Noah och hans agerande gentemot sin familj. Hade jag varit en av passagerarna på arken hade jag nog satsat på att dumpa den fundamentalistiska gringubben överbord. Jag får t.om så svårt för Noah att jag stundtals sympatiserar mer med filmens skurk än dess hjälte. Å andra sidan har jag aldrig varit speciellt förtjust i den gammaltestamentliga versionen av Gud som kort och gott verkar vara en riktig skitstövel med alla sina påhitt och nycker. Det är lite synd att filmen tappar såpass för den börjar som sagt förvånansvärt bra.

Se vad Jojjenito tycker om filmen.

Regi: Darren Aronofsky

Betyg: 5/10

Little children (2006 USA)

Det här var inte vad jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara en riktig feelbad film om otrohet, krossade drömmar och förortsångest. Visst innehåller Little children allt ovanstående men det visar sig att filmen faktiskt är ganska rolig trots allt elände.

Folk är smått hysteriska i förorten då en f.d dömd blottare, Ronnie, har flyttat in hos sin mamma. Föräldrarna håller ett vakande öga på sina barn och den f.d polisen Larry bedriver privatspaning på blottaren. Det andra historen i filmen rör sig om de två småbarnsföräldrarna Sarah och Brad. De träffas i lekparken och en oskyldig puss utvecklas raskt till en otrohetsaffär. Ingen av de två är lyckliga i sina äktenskap, Brad drömmer sig tillbaka till sin ungdomstid och är inte mogen för att ta sitt vuxenansvar. Sarah ignoreras av sin man som föredrar att onanera framför datorn med trosor på huvudet. M.ao en rejäl soppa.

Trots att filmen innehåller både allvarliga ämnen och miserabla liv berättar regissören Todd Field historien på ett lättsamt och ganska humoristiskt vis. Hela storyn är en aning skruvad vilket gör att man inte tar dramat riktigt på allvar. Detta kan ligga filmen till last men å andra sidan är förortsångestfilmer ganska vanliga så det kändes lite nytt och fräscht med de smått komiska inslagen. Filmen har även en voiceover. Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i dettta berättartekniska grepp men i Little children är den välskriven och lyfter verkligen filmen.

Filmen har många bra skådisar Jackie Earle Haley spelar blottaren Ronnie. Kate Winslet och Patrick Wilson är det otrogna paret. Just Wilson var en positiv överraskning, jag har alltid uppfattat honom som lite anonym, grå och träig men i rollen som Brad passar han som hand i handske. Jennifer Connelly är med i filmen men hon får tyvärr inte visa sina talanger speciellt mycket, hon har en biroll som Brads fru och får i ärlighetens namn inte mycket att jobba med vilket är synd. Litte children var en trevlig och lite oväntad överraskning som är väl värd en titt.

Regi: Todd Field

Betyg: 7/10

Phenomena (1985 Italien)

Marcus sa en gång om Argento: ”Jag vet inte om han är bra då allt känns så annorlunda i hans filmer eller så är han helt enkelt kass men på ett bra sätt.”

Efter att ha sett ett antal av Argentos filmer vid det här laget är jag böjd att hålla med min bror. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på när det gäller den här regissören.

Knepig dialog och skådespeleri blandas friskt med märklig filmmusik. Ofta ger hans filmer ett ganska amatörmässigt intryck. Samtidigt har filmerna en stämning som gör att man känner sig obekväm på ett bra sätt (vi talar här om skräck och thriller filmer). Argentos filmer är oftast snygga att se på och den där filmmusiken är som sagt märklig men samtidigt intressant.

Phenomena handlar om Jennifer som flyttar in på ett internat i Schweitz. I området härjar en seriemördare och blir Jennifer involverad i jakten på mördaren då hon börjar samarbeta med en proffessor. Då Jennifer har förmågan att tala med insekter kan hon vara till stor hjälp i jakten på mördaren.

Alla skäl till att inte gilla Argento finns med i filmen. Knepiga repliker och skådespeleri. Manuset är en enda soppa och ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Filmusiken är ren hårdrock och oavsett vad man tycker om denna musikgenre så är den inte speciellt lämpad som filmmusik. Däremot är filmen av och till lite småspännande och som vanligt i fallet med Argento är Phenomena snygg. Stundtals blir filmen spännande t.ex när Jennifer undersöker den övergivna stugan och finalen är ganska grisig.

Säga vad man vill om filmen men den var om inte speciellt bra åtminstone lite underhållande och då både Jennifer Connelly och Donald Pleasence är med i rollistan är den åtminstone lite intressant, även om de gjort bättre roller. Jag får nog hålla med min bror i detta fallet: Phenomena är kass men på ett bra sätt.

Regi: Dario Argento

Betyg: 3/10

He´s just not that into you (2009)

He's Just Not That Into YouVi får följa ett antal personer i Baltimore. Vi har paret där maken är otrogen. Tjejen som som desperat letar efter den rätte. Samboparet som går skilda vägar då han inte vill gifta sig . Personernas liv och vägar korsar varandra på olika sätt.

Man har fått ihop en imponerande rollista till denna film även i birollerna och det var väl det som pengarna räckte till för någon manusförfattare verkar de inte haft. Maken till irriterande och korkade människor får man leta efter. Jag sitter mest och blir irriterad på hur dumt alla beter sig i filmen. Tex tjejen som som blir helt i trasorna bara en en kille tilltalar henne på krogen och tillbringar dagarna vid telefonen väntades på att han skall ringa. Detta skulle kunna fungera om manus varit bättre bearbetat,  människorna känns endimensionella och jag bryr mig helt enkelt inte om dom. En förklaring till detta kan vara att USA har en helt annan kultur än Sverige man har i vissa fall en moralsyn som motsvarar mina farföräldrar som föddes på 1910 talet. Synd på en så fin skådespelarskara.

Regi: Ken Kwapis

Skådespelare: Ben Affleck, Jennifer Aniston, Scarlett Johansson, Jennifer Connelly m.fl

Betyg:  1/10