X-Men: Dark Phoenix (2019 USA)

Professor Xavier har äntligen uppnått sitt mål med en fredlig samexistens mellan mutanter och människor. X-men firas som hjältar och det är till Xavier presidenten ringer när när han behöver hjälp. När en rymdfärja får problem ställer naturligtvis X-men upp men något går fel under uppdraget och Jean Grey bombarderas med en mystisk kosmisk strålning som gör att hennes krafter ökar markant. Grey har svårt att tygla sina krafter och hon verkar närma sig en psykisk kollaps. Som inte detta skulle räcka vill ett gäng utomjordingar åt hennes krafter och har verkligen Xavier rent mjöl i påsen?

X-Men: Dark Phoenix är samma story men i annan version som X-men The Last stand. Simon Kinberg som är filmens regissör skrev manuset till The Last stand,  kanske ville han ge storyn en ny chans då det är en av de klassiska serieberättelserna om X-men och The Last stand vart ju inte så lyckad. Det största problemet när det rör denna story (om man har läst serien) är att den inte räcker till för en film då det är en berättelse som i omfång ligger i klass med Avengers: Infinity war så en serienörd som jag blir serverad en fattigmans version av storyn utan Shiarimperiet eller The Hellfire club.

Det är kanske här problemet med Fox mutantfilmer ligger. De har oftast smaskat på med extra allt till en början men verkar inte ha vågat satsat fullt ut. Ledmotivet: Bra story! Hur kan vi banta ned den så produktionen blir billigare? är ständigt närvarande i många av X-men filmerna. I kombination med att man inte heller haft någon tydlig plan vart man vill gå med sina mutanter utan mer kastat ut en film här och där och hoppats att man ska tjäna en slant blir det sammantagna resultatet lite knapert. De flesta filmerna har varit helt ok i min bok men klart att det kunnat gjorts bättre.

Bolagets sista film med X-men (Disney har köpt upp rubbet och New Mutants verkar ha hamnat i filmlimbo) är knappt ok. Den rullar på och jag blir inte uttråkad men å andra sidan inte speciellt upphetsad. Enda gången min puls ökar lite är slutfighten på ett tåg som är bra gjord men det var så dags då. Skådisarna gör det de ska men de känns lite håglösa och rollfigurerna ger ett opersonligt intryck. Vidare har jag fortfarande svårt för Sophie Turners röst då hon hela tiden har en darr på denna vilket ger ett intryck av att hon ska börja gråta när som helst och varför måste man knöka in magneto i varenda film?. Inga större fel på karaktären eller Fassbender men det finns ett par hundra karaktärer man skulle kunna ha använt sig av – omväxling förnöjer.

Vart X-men kommer ta vägen under Disneys flagg vet jag ej men förhoppningsvis kanske bolaget kan gjuta lite mer liv i dessa mutanter för det finns bra stories och karaktärer att använda bara man vågar satsa lite och kanske lägger upp en långsiktigare plan som sträcker sig lite längre än till nästa film.

Regi: Simon Kinberg

Betyg: 4/10

X-men: Apocalypse (2016 USA)

cf7kkqeuuaeqameI den sjätte filmen om mutanternas öden och äventyr är det dags att möta En Sabah Nur eller Apocalypse som han kallas för i enkelhetens namn. Han är (troligen) världens första mutant och är en si så där 10 000 år gammal. Apocalypse har legat i dvala men väcks upp och sätter igång med att leva upp till sitt namn. Han samlar ihop fyra kraftfulla mutanter och tillsammans börjar de göra sitt bästa för att förinta världen. De enda som står i hans väg är Professor Xavier och hans X-men.

Filmen är ett lyft från förra filmen som var lite halvtrist. Det är lite mer fart och fläkt, lite mindre snack och desto mer verkstad i denna film. Jag skulle tro att om man gillar superhjältefilmer så blir man inte besviken. Däremot är det nog bra att ha sett tidigare filmer i serien annars är man nog ganska lost när det gäller att begripa hur allt hänger ihop. Det introduceras även ett antal nya mutanter i filmen och man har lyckats väl med det nya gänget. Däremot börjar det bli lite tjatigt nu med Raven, Magneto och Professor X. De pladdrar på om samma moraliska frågor och vacklar än hit och än dit i sina moraliska ställningstaganden. Det var tjatigt redan i första filmen. Både Raven och Magneto skulle må gott av att ta en liten paus från franchisen.

Precis som vårens andra två superhjältefilmer är X-men: Apocalypse en lång film , ca 2.5 timmar, och jag tycker nog att regissören Singer ibland drar ut på sina scener lite väl långt, ett och annat klipp hade inte skadat. Ett plus var däremot att man äntligen fick sig en rejäl fight mellan mutanter något jag hade hoppats på redan i förra filmen.

Det som är lite synd är att regissören inte tar tillvara på att filmen utspelas under 80-talet, något man f.ö även slarvade bort även i Days of future past som utspelas 1973. Inga axelvaddar, hockeyfrillor eller fluffiga frisyrer. Den enda tidmarkören är ett porträtt på Ronald Reagan. När vi är inne på det här med tid är det också intressant att konstatera att mutanterna inte verkar åldras. Havok torde vara minst 35 år och Quicksilver kring 30 men de är lika fina och fräscha tonåringar som de var 1963 resp. 1973. Märkligt.

Min sista observation rör mutanten Psylockes outfit. Jag undrar om valet av dräkt gjorts för att hon i stridens hetta ”ofrivilligt” ska exponera vissa kroppsdelar för distrahera sina motståndare. Detta är en tanke jag burit på i många år då hon i serien är än mer lättklädd. Vore inte en sport-bh ett mer praktiskt klädval?

686782-psylocke00x_men__apocalypse_character_poster_by_sachso74-d9xnovy

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa summarum så är X-men: Apocalypse klart sevärd och sitt för all del kvar tills  eftertexterna rullat klart då det avslöjas vem som troligen blir nästa motståndare. Personligen hade jag hoppats på The Hellfire club men då idioten till manusförfattare tagit kål på både Sebastian Shaw och Emma Frost lär inte detta hända.

FLMR & Fiffi har också sett filmen.

Regi: Brian Singer

Betyg: 7/10

 

X-men: Days of future past (2014 USA)

rs_634x939-140324091106-634.jennifer-lawrence-x-men.ls.32414Då var det dags för den femte filmen om mutanterna. Mot min vana slank jag iväg på premiären då jag iskallt räknade med att hederligt folk skulle uppehålla sig ute i det fina vädret och jag hade rätt. Salongen var fylld till en tredjedel med folk som höll truten och ville se film. Days of future past är baserad på min favoritstory med X-men och hade därmed ganska mycket att leva upp till. Levererade filmen? Delvis.

Handlingen utspelas i två tidsepoker dels i en alternativ nutid/nära framtid och dels 1973. Framtiden ser dyster ut mutanterna är nästan utplånade även stora delar av mänskligheten har decimerats. Anledningen är att 1973 mördades en vetenskapsman, Bolivar Trask, av en mutant. Mordet startade en kedja med händelser som utmynnade i att USA:s regering byggde robotar som jagade mutanter efter ett tag började även dessa jaga människor som bar på mutantgenen och vår planet kastades in i ett globalt krig. Några få överlevande mutanter satsar allt på en sista desperat plan att skicka Wolverine tillbaka 1973 för att förhindra mordet och därmed ändra framtiden men tiden är knapp då The Sentinels (som robotarna kallas) förbereder ett sista anfall.

Filmen börjar med en rivstart och man introduceras en gäng nya mutanter, Bishop, Warpath, Sunfire och Blink (mycket bra porträtterad av skådisen med den härliga namnet Bingbing Fan). Detta är lite av svagheten med filmerna om X-men att man har så hemskans många karaktärer som ska trängas ihop på samma speltid. Om jag inte läst tidningen hade jag nog suttit i biomörkret och funderat över vem som är vem och om karaktärernas eventuella betydelse. När man hamnar i 1973 saktar man farten och storyn hinner sätta sig. Singer har förvaltat originalet relativt väl men jag hade önskat lite mer fart i filmen som stannar upp allt för ofta vid Xaviers filosofi om att mutanter och människor ska leva tillsammans, något man numera är välbekant med. Jag skulle önska att man nu bytte lite perspektiv och hittade andra antagonister än Magneto och co. Det finns många fina skurkar att välja bland X-mens antagonister. Hellfire club (lite mer ingående än den korta sessionen i förra filmen) eller varför inte Mr.Sinister men min önskan verkar uppfyllas, det gäller bara att ha tålamod och vänta på extrascenen som kommer när alla eftertexter rullat klart.

I sina stunder är filmen bra tom riktigt bra men det rör sig mer om häftiga scener men de är å andra ganska många. Jag var mycket förtjust i Quicksilver (även om han skildras helt out of character) och episoden i Pentagon även fighterna i framtiden är häftiga men lite lamare 1973. Skådisarna är bra castade och Nixon gör ett gästspel nu avsevärt bättre sminkad än i Watchmen. Det jag gillade med förra filmen och även med denna är att man väver in verkliga händelser i marveluniversumet. I förra filmen var det Kubakrisen här är det fredsavtalet i Paris mellan USA och Vietnam.Mot all förväntan lyckas även Singer med konststycket att knyta ihop alla de fem filmerna om X-men med en enda liten scen. Bra jobbat!

Regi: Brian Singer

Betyg: 6/10

American hustle (2013 USA)

american-hustle-posterGänget bakom Silver lining playbook har kokat ihop den filmen. Man använder sig än en gång av Bradley Cooper & Jennifer Lawrence samt en hel del andra skådisar som inte är fy skam b.la Christian Bale, Amy Adams och Jeremy Renner Filmen är som alla andra filmer som görs nu för tiden löst baserad på verkliga händelser. Irving Rosenfeld (Bale) och Sydney Prosser (Adams) är ett par lurendrejare som som råkar i händerna på på den obalanserade FBI-agenten Richie DiMaso ( Cooper ). Istället för att sätta paret i finkan gör DiMaso en deal med de två. För att slippa fängelse ska de hjälpa FBI att locka andra skumma personer att begå brott så att byrån kan arrestera dessa. När man ser ut att kunna snärja en borgmästare ( Renner ) tappar DiMaso helt konceptet och allt växer till en härva som involverar maffian, otrohet och falska oljeshejker från Brooklyn.

Stundtals påminner American hustle lite om bröderna Coens mycket roliga film Burn after reading men där den förra var en ren komedi är detta en film som har svårt för att bestämma sig för vad den ska vara. Ibland är det ren komedi för i nästa stund slå över till drama. Det är inget fel på skådespelarnas rollprestationer men filmens karaktärer och dess handling går inte ihop. Filmen kryssar mellan ren komedi och drama. När American hustle är komedi är skådisarna mycket roliga men så fort filmen av och till slår över till att bli ett drama känns de malplacerade. Resultatet blir ganska ansträngande att titta på i längden då skådisarna och filmens handling ofta inte är samspelta.

Att American hustle är nominerad för en Oscar känns lite märkligt men å andra sidan om du vill ha kritikernas kärlek bör du ha med minst en av tre ingredienser i en film: 70-talet, ”skön” musik från 60 – 70 talet och filmen får gärna handla om film. American hustle är förlagd på 70-talet och det är nog svaret på frågan om dess nominering samt att ensemblen är stark för så värst bra var den inte. Se hellre om Burn after reading. Betyget blir högt då filmen har en hel del roliga scener samt för de duktiga skådisarna.

Fiffi och Movies noir har även de sett filmen.

Regi: David O. Russell

Betyg: 5/10

Silver linings playbook (2012 USA)

Silver-Linings-PlaybookOm man skulle ska och skärskåda oss själva och människor i vår närhet skulle man troligtvis finna en och annan sak i vårt beteende som möjligtvis inte skulle klassas som normalt. Kanske en sida av oss själva som vi försöker dölja för omvärlden. Personerna i Silver Linings playbook har dock inga problem med att visa upp den sidan. Pat har precis kommit ut från sinnessjukhuset efter att ha försök döda sin frus älskare. Då frun flyttat och sålt deras hus bor han hemma hos sina föräldrar. Ett hem där pappan är maniskt besatt av det lokala fotbollslaget och när laget har match är hemmet att likna vid en krigszon. Pat har även en vän som verkar ha ett lyckligt liv men känner att han håller på att kvävas av omvärlden och sin frus krav på att vara framgångsrik. Under en middagsbjudning hos sin vän möter Pat Tiffany, en kvinna som också (någon förvånad vid det här laget) mår dåligt då hennes man dött. Tiffany och Pat börjar umgås men de blir inte ett par då Pat är övertygad om att han och hans fru ska bli tillsammans igen bara han får en möjlighet att förklara sig. Tiffany lovar att förmedla ett brev till frun om Pat ställer upp som hennes partner i en danstävling.

Det här var något så ovanligt som en feelgoodfilm om människor som i olika grad mår dåligt. Jag hade roligt under filmens gång, en film som bäst kan beskrivas som hela havet stormar för folk gapar, skriker och har sammanbrott om vartannat men samtidigt är folk i karaktärernas omgivning relativt förstående för deras problem något som gjorde att filmen gav mig en varm känsla. Skådisarna presterar bra och Jennifer Lawrence var välförtjänt för sin Oscar i rollen som Tiffany. Hon är arg, desperat, kvick och känslig på en och samma gång och har ett språk som en sjöman. En mycket underhållande och spännande karaktär.T.o.m Wilson Tucker som har en biroll är bra, något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva än mindre skriva. Den största gåtan är nog hur Dolores, Pats mamma inte blivit galen av att vistas under samma tak som dessa män.

Efter att ha sett filmen var jag nöjd, mycket nöjd men den har tappat lite efter ett par dagar. Kanske beror det att den på sina ställen känns en aning spretig då det är många personer som är med och alla får kanske inte den tid de borde få. Men den är klart sevärd och ett alternativ till alla förutsägbara och kräkframkallade rom-coms som översvämmar marknaden.

Regi: David O. Russell

Betyg: 7/10

The Hunger games (2012 USA)

Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk till den här filmen då storyn verkade vara en rip-off på den japanska filmen Battle Royale. Då kändes det ganska skönt att min skepsism delvis kom på skam.

I en framtida diktatur hålls det en tävling varje år som går under namnet Hungerspelen, varför tävlingen har detta lite märkliga namn framkommer inte i filmen. Tävlingen går ut på att ett tjugotal ungdomar i åldern 12 – 18 år väljs ut och får slåss på liv och död tills en överlevande kvarstår. Spektaklet sänds naturligtvis på tv och är årets höjdpunkt. När Katniss lillasyster väljs ut som deltagare väljer hon att träda in i sin systers ställe. Katniss förs till huvudstaden och tränas inför spelen som snart går av stapeln.

Boken har jag inte läst men jag tycker filmen lyckas förmedla storyn väl och jag hänger med i filmen utan några problem. Det är nog bara en och annan smådetalj som jag undrar lite lätt över men det är inget som stör berättelsen. Min dotter påstår att filmen följer boken ganska väl. Filmens första halva var den del jag gillade bäst när huvudpersonen Katniss presenteras och man får ta del av hennes träning och samhället hon lever i.När väl spelen startar blir filmen paradoxalt nog lite småtrist. Trots pilbågar, minor, skogsbränder och genmodiferarade getingar lyfter inte storyn och spänningen uteblir. Det hade kunnat blivit intressant om Katniss ställts inför svåra etiska och moraliska val men det sker aldrig. Jag kan tycka att berättelsen är lite feg i detta avseendet.

Det framtida klädmodet i huvudstaden var en detalj som störde mig.  För att visa att det är framtiden får folk bära konstiga kläder ett berättargrepp som jag inte är så förtjust i. De larviga kläderna kommer i vägen för historien. Nu sitter jag bara och stirrar klentroget på Tuccis märkliga peruk och kan inte ta karaktären på allvar. Jag misstänker att den visuella delen fungerar avsevärt bättre i bokform.

Skådisen Jennifer Lawrence som spelar Katniss gör det mycket bra och det verkar som hon har framtiden för sig. Hon har hitintills alltid levererat i de filmer jag sett även om filmen Winters bone inte var någon favorit. Mitt enda aber är att hon mer och mer påminner i utseende om Renée Zellweger, en skådis jag undviker i möjligaste mån.

The Hunger games var inte så bra att jag vill läsa boken för att se hur det går men restrerande delar ser jag fram emot på dvd och då förhoppningsvis med mer sansade kläder och att filmerna vågar vara lite mer modiga i sitt berättande.

Regi: Gary Ross

Betyg: 6/10

Winters bone ( 2010 USA )

Man kanske inte kan beskylla mig för att ligga framme i frontlinjen när det gäller att recensera nya filmer, men här kommer sent omsider en av förra årets, bland kritiker, favoriter. Ree tar hand om sina två småsyskon samt sin sjuka mamma. Hon försöker få vardagen att gå ihop, stekt potatis, ekorrstek och allmosor från grannnar gör att familjen nätt och jämt håller näsan över vattenytan.  Ree får en påhälsning av traktens sheriff som berättar att hennes far är efterlyst. Pappans försörjning är inte ekorrjakt utan amfetamintillverkning. Det visar sig att pappan  har pantsatt huset för att kunna betala borgen. Dyker inte pappan upp till rättegången kommer familjen kastas ut från sitt hem. Ree har en vecka på sig att hitta sin far något som kommer visa sig vara allt annat än lätt

Winters bone ger uttrycket ”white trash” en helt ny innebörd. ”Skrik som en gris” gänget i Deliverance är närapå sofistikerade i en jämförelse med karaktärerna i Winters bone. Det är skitigt, husen är fallfärdiga, tomterna ser ut som skrotupplag, de flesta knarkar och har lätt att ta till nävarna.Alla talar även på ett mycket speciellt sätt, släpigt med en påklistrad sydstatsdialekt som påminner väldigt mycket om dialekten i Stekta gröna tomater. Så fort någon tilltalar Ree avslutar de meningen med ordet child. Det blir minst sagt jobbigt att lyssna på i längden.

Just den biten att alla tomterna ser ut som skrotupplag fick mig att börja fundera och filosofera. Troligtvis saknar de flesta jobb och går hemma och dräller hela dagarna om man inte jagar ekorrar. Det borde bli en himla massa tid över till att städa upp på tomten. Borde inte tomterna vara riktigt prydliga? Att man inte har stålar till trädgårdstomtar och kitschiga fontäner kan jag förstå men inte att det måste se så förbannat ostädat ut.

Kunde vara en "trädgård" i Winters bone

Tanken är väl att vi som tittare ska bli gripna av Rees öde och kamp för sin familj men det blir helt enkelt ”too much” av elände och misär faktiskt så mycket att det gränsar till parodi. Resultatet blir att jag finner mig vara totalt likgiltlig för hur det går för Ree och hennes familj. Skådespelare och produktion är oklanderliga men i ansträngningen att visa allt elände går regissören på overkill och jag sitter kallsinnig, måhända att jag är hjärtlös men det är den bistra sanningen. En bonus för oss Twin peaks fans är att Sheryl Lee ( Laura Palmer ) dyker upp i en liten roll.

Regi:Debra Granik

Betyg:  4/10