Zack Snyder’s Justice League (2021 USA)

Då var den äntligen (?) här The Snyder cut (fast ordet extension torde passa bättre) av filmen Justice League från 2017. Bakgrunden känner nog de flesta till men jag drar den kort. Regissören Zack Snyder var i stort sett klar med sin inspelning av filmen då han drabbades av en familjetragedi. Filmbolag är som de är och ordet personalvård torde vara okänt för dessa kostymklädda herrar. Ut med Snyder och in med Whedon som stuvade om i manus, filmade nya scener och resultatet blev som det blev. Snyders fans har ylat i ett par år att de ville se Snyders version av filmen och nu har HBO och 70 miljoner dollar besannat denna dröm.

Storyn är i stort sett densamma men en tvåtimmars film har växt till en fyra timmar så visst finns det en hel del extra scener, fördjupande bakgrundshistorier och annat extra lull lull. Handlingen är i vart fall att Batman upptäcker ett interplanetariskt hot mot vår värld i form av skurken Steppenwolf som letar efter tre maskiner s,k motherboxes som om de sammanförs kommer ge hans chef Darkseid möjlighet att erövra jorden. Batman slår sig samman med Wonder woman för att hitta flera hjältar så man kan mota Olle (Darkseid) i grind.

Filmen står och faller med om man gillar regissören Zack Snyder. Vad jag förstått är han en ganska så polariserande filmmakare, antingen gillar man honom eller inte. Jag hör till den senare skaran och anser att det bara är en film han gjort som varit bra Dawn of the dead. Om man nu gillar Snyders stil som innebär: Yxig och högtravande dialog, ett överanvändande av slowmotion, allt går i en grådaskig ton samt att man stoppar in sånger i filmen gärna då till menlösa scener i slowmotion är dagens rulle en fest av Guds nåde. Jag däremot finner det helt obegripligt att denne man får fortsätta att göra filmer som någon annan betalar för men smaken är olika.

Jag vill dock påpeka att Snyders film trots allt är aningens bättre än Whedons hafsverk men jämförelsen ligger på den nivån att man måste bestämma sig för vilken gödselhög som luktar minst.

Regi: Zack Snyder

Betyg: 3/10

Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

Shakespeare söndag: The Merchant of Venice (2004 USA)

MPW-15600När köpmannen Antonios nära vän Bassanio (hur nära de är undrar jag egentligen) ber honom om ett lån för att ska kunna finansiera ett frieri till den vackra (och rika) arvtagerskan Portia ställer Antinio mer än gärna upp. Problemet är bara det att hans kapital är bundet i ett antal handelsresor. Antonio finner dock råd och går, om än något motvilligt till ockraren Shylock som är jude. Att Shylock är jude är inte helt okomplicerat då dessa ses som parior i det venetianska samhället. Antonio har inte döljt sitt förakt för juden tidigare man nu ser han sig som sagt nödgad att låna pengar av Shylock. Ockraren beviljar lånet men en klausul i kontraktet gör att Shylock får ta ett skålpund kött ur Antonios kropp om denne inte betalar lånet i tid. Bassanio reser för att fria till Portia och under hans frånvaro har Antonuo maximalt med otur då alla hans skepp förliser. Även Skylock för sin beskärda del av olyckan då hans dotter rymmer och tar med sig sig en stor summa pengar. Shylock törstar efter hämnd då Antonio eventuellt kände till dotterns planer. Frågan om skålpundet med kött blir nu högst aktuell.

Jag har mycket motstridiga känslor kring den här filmen. The Merchant of Venice är en rasistisk historia, inget snack om den saken. Shylock framställs som en ond person som endast är ute efter hämnd och pengar. Nu skulle det kunna vara som så att det inte spelar någon roll att han just är jude. Den finns giriga och hämndlystna personer i alla kulturer och religioner men flera gånger påpekas det i filmen att Shylocks mindre smickrande egenskaper beror på hans härkomst. Berättelsen slår fast att judar verkar vara oförmögna att känna medkänsla och att kunna förlåta. Det är inte så konstigt att just denna pjäs av Shakespeare spelades konstant i Nazityskland. Nu får man lov att sätta in berättelsen i ett historiskt perspektiv. Den skrevs på 1600-talet i England då judar var förbjudna att vistas i landet och man var säkerligen övertygad om att de mördade kristna barn för att laga till sitt osyrade bröd och massa annat trams så de åsikter Shakespeare luftar är förståeliga i sitt sammanhang men inte försvarbara.

Shakespeare skapar dock en viss förvirring i berättelsen då han ger Shylock pjäsens och en av Shakespeares mest minnesvärda verser. De välbekanta:

”To bait fish withal; If it will feed nothing else, it will feed my revenge.
He had disgraced me and hindered me half a million
Laughed at my losses, mocked at my gains,
Scorned my nation, Thwarted my bargains,
And what’s his reason? I am a Jew!
Hath not a Jew eyes? Hath not a Jew hands, organs,
dimensions, senses, affections, passions; fed with
the same food, hurt with the same weapons, subject
to the same diseases, heal’d by the same means,
warm’d and cool’d by the same winter and summer
as a Christian is? If you prick us, do we not bleed?
If you tickle us, do we not laugh? If you poison us,
do we not die? And if you wrong us, shall we not revenge?
If we are like you in the rest, we will resemble you in that.
If a Jew wrong a Christian, what is his humility?
Revenge. If a Christian wrong a Jew, what should his
sufferance be by Christian example? Why, revenge.
The villainy you teach me, I will execute,
and it shall go hard but I will better the instruction.
(Act III, scene I)”

Att de lärde debatterar än i dag om The Merchant of Venice är antisemitisk eller inte är kanske inte så konstigt men personligen uppfattar jag pjäsen som sådan.

Mina sympatier ligger helt hos den judiske affärsmannen även om han kanske går lite väl hårt fram när han ska inkassera sin skuld. Det är just synen på judarna som gör att jag får svårt för filmen. I grund och botten är det en bra story som engagerar och underhåller. Shylock är en intressant karaktär och Portia har lite skinn på näsan, även om jag undrar vad hon ser hos den flåsige Bassanio. Vidare har filmen en bra rättegångsscen i finalen (inget går upp mot en bra rättegång på film) så storymässigt är det inga större problem. Den här versionen av The Merchant of Venice är lite av en lightversion då man nästan helt skippat  verserna, nu talar bara folk lite krångligt ungefär som kung Theoden i Lord of the rings vilket är på både gott och ont. Skådisarna är väl knappt ok.Joseph Fiennes ser mest valpig ut, Jeremy Irons ser mest sorgsen ut (iofs har han skäl till det då han spelar Antonio) och Lynn Collins i rollen som Portia är snygg men inte speciellt minnesvärd. Den som har flaggan i topp är Al Pacino som spelar Shylock mycket bra och han bevisar härmed att han kan skådespela bara han får knapra i sig lite valium innan han börjar agera.

Sofia har sett en av mina favoritpjäser av Shakespeare klicka vidare för att se vilken.

Regi:Michael Radford

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Brideshead revisited (1981 Storbr)

Brideshead revisted (En förlorad värd) är en nätt liten tv-serie på ca 12 timmar som handlar om självberhärskning och religiös ångest. Det är  en av de segaste och mest utdragna produktioner jag sett. Hans Villius Svart på vitt, historia kring ett fotografi är rena rockvideofesten i jämförelse. Man kan undra vad det är för människa som mitt under den svenska sommaren bestämmer sig för att lägga 12 timmar av sitt liv för att titta på detta? Man kan också verkligen ställa sig frågan vad det är för person som efter att ha tidigare gett upp vid inte ett utan två tillfällen att se serien väljer att ge spektaklet en tredje chans?

Tv-serien baserar sig på Evelyn Waughs roman med samma namn. Under 2:a världskriget stationeras kaptenen Charles Ryder vid en gigantisk herrgård. Han upptäcker att godset är Brideshead som han har plågsamma men även ljuva ihågkomster av. Vi får ta del av hans minnen från en svunnen tid (i ca 11 timmar). Charles börjar på Oxford 1923 och blir god vän med Sebastian Flyte. Sebastian är adelsman och yngste sonen i den katolska adelsfamiljen Flyte. Charles blir mer och mer involverad i familjen Flyte som inte har det så lätt. Sebastian är alkoholist, pappa Flyte bor i Vendig i med sin älskarinna och äldsta dottern Julia har ett olyckligt äktenskap mao det är som det brukar i familjedramer. En orsak till alla problem är familjens katolska tro som ligger som ett blött konfliktfyllt täcke över hela familjen.

Berättelsen skrider fram och John Mortimer som bearbetat bok till film verkar inte ha velat ändra på något. Står det i boken att någon vandrar genom en lång korridor får vi se någon vandra genom HELA den långa korridoren. Seriens klippare Anthony Ham lär ha haft ett ganska enkelt arbete. Jag erkänner att jag nickade till några gånger under tittningen men upplever inte att jag missade något av vikt. Att skådisarna som iofs är mycket bra verkar ha gått på något lugnande hetsar inte heller direkt upp stämningen. Jeremy Irons släpiga valiumindränkta röst som vocieover förstärker mina misstankar om lugnande läkemedel. En voiceover som f.ö formligen svämmar över av pretentiösa liknelser som t.ex ”Likt en dykare som tvekar inför hoppet i vattnet”. Det tar ganska exakt elva timmar innan någon visar lite känslor av vikt.

Samtidigt som serien egentligen är bedövade långtråkig så har den något som gör att jag fastnar. Jag ska erkänna att jag höll på att kasta in handduken för tredje gången men karaktärerna ville inte ge mig någon ro. Efter en veckas paus återvände jag till Brideshead och stillsamheten. Jag fascinerades av att alla kämpar för att inte tappa ansiktet. Ett avslöjande om otrohet bemöts ungefär med ett ”Det var ju tråkigt”. Förolämpningar tas emot med en nick och ett leende. Sebastian sitter dyngfull på en middag och alla kämpar med att låtsats som det regnar. De religiösa grubblerierna kändes främmande för mig men jag fick ändå en inblick i den djupt religiösa familjen Flytes liv och förstod de sociala hinder som uppkom i det protestantiska England. Över hela berättelsen svävar en känsla av vemod och det svenska namnet En förlorad värld är ett passande namn på serien och dess tema.Skådisarna är mycket bra (om än en aning loja), Anthony Andrews som den plågade Sebastian, Jeremy Irons som den inbundne Charles Ryder, Diana Quick i rollen som Julia var nog den aktör jag gillade mest och hennes sammanbrott mot slutet är magnifikt. Som grädde på moset är även Laurence Oliver och John Gieguild med som excentriska äldre män.

Filmens miljöer är utsökta. Gräset är aldrig grönare än i England, naturen trolskt lummig och husen fantastiska. Inredningarna skulle ge Peter Lamm ett slaganfall. Rummen är proppfulla med ekbord, porslinspjäser, tunga gardiner, byster och teserviser, en fröjd för ögat.

Jag kan nog inte rekommendera tv-serien till någon för samtidigt som den är intressant, vacker, välspelad och vemodig är den i sina stunder bedövande tråkig men för mig blev Brideshead revisted en meditativ upplevelse som jag inte lär glömma i första taget. Min fru däremot skakade på huvudet och ansåg att namnet Bortkastad tid skulle passa bättre på serien.

Betyg: 7/10