Mission Impossible: Rogue nation (2015 USA)

MV5BMTQ1NDI2MzU2MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTExNTU5NDE@._V1__SX1857_SY903_Den femte filmen om Ethan Hunt och hans kollegor i IMF startar med att organisationen läggs ned av den amerikanska regeringen samtidigt som Hunt upptäcker att det finns ett sorts anti-IMF, The Syndicate. Denna organisation är så hemlig att ingen känner till den. Politiker och tjänstemän på regeringsnivå anser att Hunt jagar hjärnspöken och lyssnar inte på varningarna.  Han vägrar acceptera beslutet om nedläggning utan går istället under jorden för att avslöja organisationen.

Den här filmen har ganska mycket gemensamt med många Bondfilmer. Man reser jorden runt och varje plats föräras med en actionscen eller två. ”Handlingen” är mest en ursäkt för att man ska bädda för lite fart och fläkt. Skådisarna, miljöerna och actionscenerna är det inget fel på. Vi bjuds på hisnande motorcykeljakter, omöjliga inbrott, lite sekundjakter och ett par fighter. Curise och co sköter sig väl. Simon Pegg agerar comic-relief och har en manick redo för varje situation som tänkas kan, Ving Rhames och Alec Baldwin tävlar i vem som är mest butter, Sean Harris är bra som skurk och Recbecca Ferguson får tala svenska.

Mitt problem är manuset där det skiner igenom lite väl mycket att man snitslat upp en bana från A till Ö. Vad som än händer finns det alltid rätt manick i Peggs arsenal, folk förflyttar sig till rätt position i ett rum eller stad så att Hunt kan lösa sitt uppdrag. Filmen påminner så smått om en orienteringsrunda där man bytt ut skog och mark mot hela världen. Detta gör att filmen får inget flow och känns alltför konstlad och statisk. Därmed jag får svårt att bry mig om vad som händer med personerna på duken för jag vet att det alltid kommer ligga en manick eller att en person står på rätt plats när Cruise och co behöver det för att lyckas med sitt uppdrag som trots allt inte verkar vara speciellt omöjligt trots att de jagas av hela världen. Det blir faktiskt så förutsägbart och ospännande till slut att jag får kämpa mot sömnen i biomörkret. Ibland funkar det förutsägbara, ibland inte. Här funkade det inte alls.

Regi: Christopher McQuarrie

Betyg: 5/10

Avengers: Age of Ultron (2015 USA)

10869325_591589580977275_2778898650041679518_oSå var det än en gång dags att samla en hög superhjältar i en och samma film. Den här gången möter man en av mina favoritskurkar när det rör sig om Avengers (den andre är Kang) nämligen roboten Ultron. Tony Stark har ångest och skapar/väcker (?) i ett obetänksamt ögonblick en artificiell intelligens som han hittat i Lokes stav som man tagit från Hydra. Tanken är att A:I:n ska fungera som ett fredsbevarande försvar men den kommer logiskt fram till att det är människan som är det största hotet mot vår planet och lägger upp en mycket omständlig plan till att förinta mänskligheten.

Det känns lite som att festen är över och nyhetens behag har lagt sig. Avengers: Age of Ultron är inte en dålig film men som tittare har jag sett allt och inget nytt dyker upp. Stark är smådryg, Thor bullrig, Captain America präktig etc. En fördel med filmen är att man slipper introducera alla hjältarna till varandra än en gång som i första filmen utan kan dels sätta igång med handlingen snabbare samt lägga tid på att fördjupa hjältarnas inbördes förhållanden.

Man har i vanlig ordning lagt in lite smågodis för oss serienördar där både Klaw och Wakanda (Black panthers hemland) dyker upp. Av någon dunkel anledning har man också valt att ta med syskonen Maximoff i filmen. Då de egentligen är mutanter och rättigheterna till figurerna är lite oklara har man i filmen gett dem en annan bakgrundshistoria men deras personligheter och krafter, åtminstone i Quicksivers fall, speglar originalen bra. När man har ett femtiotal andra Avengers att välja på blir jag lite fundersam varför man prompt måste välja två som kan ställa till problem i framtida filmer när det rör rättigheter och storys, speciellt nu när det snackas om att Sony som har Spiderman och X-men ska samarbeta närmare med Marvel.

Age of Ultron bjuder på vad den ska vare sig mer eller mindre. Filmen blir aldrig tråkig (trots sin långa speltid) men aldrig speciellt upphetsande. Under den sista halvtimmen känner jag mig en anings mätt på all action. En film blir inte bättre därför att man mosar 1000 robotar i stillet för tio. Till slut blir det sövande med alla fighter, byggnader som rasar och argsinta robotar. Filmen är ok men inte mer.

Regi: Joss Whedon

Betyg: 5/10

American hustle (2013 USA)

american-hustle-posterGänget bakom Silver lining playbook har kokat ihop den filmen. Man använder sig än en gång av Bradley Cooper & Jennifer Lawrence samt en hel del andra skådisar som inte är fy skam b.la Christian Bale, Amy Adams och Jeremy Renner Filmen är som alla andra filmer som görs nu för tiden löst baserad på verkliga händelser. Irving Rosenfeld (Bale) och Sydney Prosser (Adams) är ett par lurendrejare som som råkar i händerna på på den obalanserade FBI-agenten Richie DiMaso ( Cooper ). Istället för att sätta paret i finkan gör DiMaso en deal med de två. För att slippa fängelse ska de hjälpa FBI att locka andra skumma personer att begå brott så att byrån kan arrestera dessa. När man ser ut att kunna snärja en borgmästare ( Renner ) tappar DiMaso helt konceptet och allt växer till en härva som involverar maffian, otrohet och falska oljeshejker från Brooklyn.

Stundtals påminner American hustle lite om bröderna Coens mycket roliga film Burn after reading men där den förra var en ren komedi är detta en film som har svårt för att bestämma sig för vad den ska vara. Ibland är det ren komedi för i nästa stund slå över till drama. Det är inget fel på skådespelarnas rollprestationer men filmens karaktärer och dess handling går inte ihop. Filmen kryssar mellan ren komedi och drama. När American hustle är komedi är skådisarna mycket roliga men så fort filmen av och till slår över till att bli ett drama känns de malplacerade. Resultatet blir ganska ansträngande att titta på i längden då skådisarna och filmens handling ofta inte är samspelta.

Att American hustle är nominerad för en Oscar känns lite märkligt men å andra sidan om du vill ha kritikernas kärlek bör du ha med minst en av tre ingredienser i en film: 70-talet, ”skön” musik från 60 – 70 talet och filmen får gärna handla om film. American hustle är förlagd på 70-talet och det är nog svaret på frågan om dess nominering samt att ensemblen är stark för så värst bra var den inte. Se hellre om Burn after reading. Betyget blir högt då filmen har en hel del roliga scener samt för de duktiga skådisarna.

Fiffi och Movies noir har även de sett filmen.

Regi: David O. Russell

Betyg: 5/10

Hansel & Gretel: Witch hunters (2013 USA)

HanselGretel-Poster-IMAX-610x956Vanligtvis brukar jag klämma in en film om Jesus kring påsk men i år får det bli häxor istället. Vad nu häxor skulle ha med Jesus att göra vet jag inte riktigt men en viss koppling till påsken har dessa trollkunniga käringar i alla fall. Nu kan en och annan läsare undra över hur jag överhuvudtaget kom på iden att se dagens film. Jag erkänner rakt av att jag gillar regissören Stephen Sommers hejsan-svejsan stil: The Mummy 1+2, G:I Joe och ja, t.o.m Van Helsing är filmer som jag uppskattar. Nu står inte Sommers bakom Hansel & Gretel men trailern (om man nu ska gå efter dessa) gav mig vissa Sommers vibbar och när dessa vibbar sockrades med en rollista bestående av Jeremy Renner, Gemma Arterton och Famke Janssen var intresset väckt. Naturligtvis var det här inte alls bra det skulle en blind person kunnat räkna ut.

Efter att ha överlevt sin vistelse i pepparkakshuset har Hans & Greta valt att bli professionella häxjägare. I en liten stad har det försvunnit en massa barn. Man anar att det är häxor i farten och hyr in syskonparet för att lösa mysteriet. Filmen är inte tråkig och det är fart och fläkt i stort sett hela tiden men regissören lyckas aldrig skaka liv i historien. Trots kända skådisar, trots fina effekter, häftiga vapen och 3D-effekter där det far omkring kroppsdelar, pilar och splitter i biosalongen lyfter aldrig historien, den bara mal på. Hansel & Gretel är mest ytligt buller och bång. Skådisarna hade med lätthet kunnat bytas ut mot vem som helst, de är med för att någon ska kunna skjuta in en och annan replik mellan alla specialeffekter. För att en film av det här slaget ska lyckas måste man på ett eller annat sätt få mig som åskådare att bry mig om huvudpersonernas väl och ve, nu bryr jag mig inte om de lever eller dör. Den enda som kommer ut ur dramat med hedern i behåll är Famke Jenssen men tyvärr är hon sminkad till oigenkännlighet under en stor del av filmen och lyckas då inte förmedla den där jävlar-anamma känslan som hon vanligtvis gör. Jag läste att man planerar för en uppföljare mitt intresse för den är noll och intet.

Regi: Tommy Wirkola

Betyg: 3/10

The Bourne legacy (2012 USA)

the-bourne-legacy-poster-2-410x600Filmerna om den hemlige agenten Jason Bourne är lite som att skala en lök, det dyker hela tiden upp ett nytt lager. Det är konspirationer i konspirationerna, svar leder till nya frågor och jag vet inte om jag blir så värst mycket klokarare hur allt hänger ihop efter att ha sett rebooten eller om om hellre vill kalla The Bourne legacy för den fjärde delen i serien.

I The Bourne legacy för vi stifta bekantskap med agenten Aaron Cross. Tydligen så hör Cross till en annan hemlig avdelning inom den amerikanska underrättelsetjänsten än Jason Bourne. Hur det hela hänger ihop kan jag nog inte riktigt förklara och speciellt klokare blir jag inte efter filmens första kvart som är en fullkomlig orgie olika förkortningar som rör en massa olika avdelningar som sysslar med hemlig verksamhet.  Det jag begriper är att tjänstemannen Bryer är bekymrad då Jason Bournes framfart riskerar att röja hans avdelnings verksamhet där även Cross verkar. Ja Bryer blir så bekymrad att han beslutar att lägga ned hela programet och sopa igen spåren efter verksamheten. En nedläggning i dessa kretsar betyder att alla som har något med programmet dödas och snart är agenten Cross ensam kvar med en stackars läkare som inte har en susning om varför alla vill mörda henne.

Även om det låter krångligt och rörigt är The Bourne Legacy en helt ok actionthriller. Den är lite småseg i början med alla olika förkortningar hit och dit. Filmen får dock upp farten och den sista halvtimmen är mycket rafflande. Jag återser gärna agenten Cross i fler äventyr. Produktionen är bra med actionscener där man tacksamt nog får se vad som utspelas på duken och skådisarna sköter sina roller väl. Jeremy Renner som spelar agenten Aaron Cross är trovärdig i sin karaktär. Rachel Weisz i rollen som den jagade läkaren Shearing känns inte som ett bihang som Cross får släpa på. Något som kan vara vanligt i actionfilmer. Jag hade dock  gärna sett mer av Edward Nortons slemme tjänsteman Bryer men vi lär nog få se mer av Bryer då slutscenerna definitivt inbjuder till en uppföljare. Om man fortsätter och gör filmerna i samma välgjorda anda ser jag gärna en fortsättning.

Regi: Tony Gilroy

Betyg: 7/10

Comborecension- The Avengers (USA 2012)

Ja då var det dags för en comborecension igen. Det var ju ett tag sedan sist. För att ni ska kunna hålla isär våra textbidrag så är min (Marcus) text i vanlig stil och Filmitchs i kursiv. Filmen för kvällen var The Avengers vilken både Filmitch och jag väntat på sedan den extra scenen i första Ironman-filmen, dvs 5 år. Japp så jag/vi har väntat men hellre lång väntan och bra film än att man hetsar ut skit.

När Disney köpte upp förlaget Marvel var jag nog inte ensam om att tänka att det nog inte kommer något bra ur dylik affärstransaktion men tack och lov hade jag fel. Även jag darrade till av fasa och var en aning bekymrad att Marvels universum skulle bli disneyfierat men än så länge har Disney låtit Marvel fått vara ifred. Det hela har som vi vet resulterat i ett pärlband av underhållande superhjältefilmer och fler är på gång. Trots olika regissörer så har man lyckats hålla ihop universat så att det framgår att vitt skilda karaktärer ändå verkar och lever i samma värld, vilket också är en av styrkorna i Marvels serietidningsproduktion. Det hela blir lite grand som en såpopera på kraftfoder. Här har vi nog den främska skillnaden mellan DC (Superman, Batman, Green Lantern) och Marvel, de sistnämnda verkar ha haft en plan med sin produktion medan Warner (DC) lite håglöst och oplanerat skickat ut en film här och en film där.

Allt som Marvel gjort är inte bra t.ex har The Hoff spelat Nick Fury rekommenderas ej.

Nåväl, Avengers var det. Serieförlagan utkom första gången för 49 år sedan och gavs ut i evigheter efter det. Den ursprungliga historien och filmens story följer varandra i stora drag. Den onde ”guden” Loki tar sig in i vår värld för att ta över den, till sin hjälp har han en arme av utomjordingar. S.H.I.E.L.D.- agenten Nick Fury  (Samuel. L Jacksson) förstår tidigt hotet och mobiliserar den lilla grupp av superhjältar vi tidigare sett i tidigare filmer, Hulk, Captain America, Thor och Ironman.  Då hjältarna till en början inte kommer så bra överens hotas allt att gå åt skogen, samt att regeringen är aningen skeptisk till att släppa lös de krafter som hjältarna besitter. Ja hur ska det gå? 🙂 I första Avengers tidningen var Loke mycket riktigt skurken om jag inte missminner mig men storyn var inte lika bombastisk som filmen. Personligen hade jag nog haft någon annan skurk än just Loke då han inte är speciellt upphetsande men resultatet var avsevärt bättre än väntat. Jag störde mig inte ens på han något komiska huvudbonad. Man behöver inte överföra allt från seriernas värld till film.

Jag skulle kunna sluta skriva nu och bara låta följande mening stå för hela upplevelsen. Välproducerat och jävligt underhållande. Men det vore lite för enkelt med tanke på att jag trots allt väntat på filmen i 5 år så jag ska jag utveckla lite.

Skådespeleriet är överlag klanderfritt, visst lyser vissa starkare med sin skådespelartalang än andra men filmen är såpass välcastad så det spelar inte så stor roll. Här håller jag med. Ingen skugga faller på någon av skådisarna. Ruffalo som spelar Hulk/Banner är den nye i gänget. Han axlar rollen med bravur efter Norton och Bana som spelat Banner tidigare. Dialogen är väldigt bra och dessutom rolig. Jag känner igen stora delar av dialogen från de serietidningar jag läst av Whedon. Torr humor med en tvist samt att han känner och har tagit sig att satt sig in i karaktärerna.  Ett par gånger är det lite pekoralvarning men det hinner aldrig blomma ut i de eccesser som man exempelvis skulle vänta sig i en Spielberg-produktion. Jag anar pekoralen här och där men Whedon löser det på bästa sätt t.ex är Iron mans shining moment i filmen en av de bästa scenerna. Jag ryser vid tanken om Spielberg/Jackson eller Bruckheimer fått lagt sina pekorala näsor i blöt, högt osmakligt. Hjältarnas småtjafs sinsemellan och personliga karaktärsfel håller igång filmens tempo på ett bra sätt mellan actionscenerna.

Får se om man tar in nya hjältar till nästa film, finns en o annan att välja på.

När det gäller actionscenerna så säger jag bara: Välkoreograferad våldsballet. Det är väldigt snyggt, man ser vad som händer och kan följa med i händelseförloppet trots rasande tempo, plus att det hjälteposeras en hel del, vilket såklart är ett måste. Ingen skakig handkamera eller vansinnes klippning här inte vilket jag tackar för. Filmens jättelånga slutstrid kan kanske kännas aningen lång men då inte ens Herr Filmitch skruvade på sig i sätet så höll den sig nog precis inom gränsen för det acceptabla. (Så här inom parantes så kan jag nämna att gå på bio med Filmitch kan ibland vara som att bada i en regntunna med en epeleptisk säl, han vrider och vänder sig i sätet som vore det tillverkat av spetsiga armbågar, denna gång satt han ganska still vilket torde vara ett gott betyg). Och plötslig övergick denna trevliga och positiva recension till personangrepp. Jag kan inte hjälpa att att SF sätter in stolar för krumma dvärgar i sina salonger så man får träsmak i röven innan ens reklamen slutat.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med The Avengers. Den lyckas med vad den ger sig ut för vara. Två timmar och tjugo minuter förflöt utan att jag märkte det och jag var lite lätt omtumlad och glad när jag (dock varken visare eller dummare) lämnade salongen. Till och med 3Dn tycktes funka, den störde i alla fall inte. Japp helt ok men det tillförde inte filmen något extra. Och med tanke på extrascenen i eftertexterna så får vi nog återse The Avengers inom en inte allt för avlägsen framtid, särskilt med tanke på att filmen slog premiärrekord i USA. Håller med fantastisk film som har många fina actionscener, bra skådisar och effekter. Kan jag vara kritisk till något skulle det vara att fighten ombord på SHIELDS hellcarrier var mer spännande än filmens final men många gånger blir just finalerna i många actionfilmer lite mättande och så även i Avengers. Men jag satt som sagt still och är nöjd, mycket nöjd. I och med extrascenen släcktes mitt hopp om att mina favoritskurkar Baron Zemo & Ultron skulle göra entre i nästa film men men …. man kan inte få allt.

Marcus Betyg: 9/10 (Ja det är lite högt men jag är ett farbrorbarn, enligt vissa)

Filmitch hojtar: AVENGERS ASSEMBLE och delar ut en 9:a

Mission impossible: Ghost protocol (2011 USA)

I den fjärde filmen om Ethan Hunt och hans grupp agenter rör det sig om avfyrningskoder till ryska kärnvapen som hamnat i händerna på en galen svensk (!) forskare spelad av Michael Nyqvist. Cruise hoppar, klättrar slåss och (naturligtvis) springer för glatta livet för att förhindra ett tredje världskrig. Inget nytt under solen men jösses vilken fart och fläkt!

M:I 4 är en mycket underhållande och välgjord actionfilm som t.om fick en gammal blase´ flimtittare som jag att spärra upp ögonen. Speciellt episoden i Dubai var hisnande. Jag får även erkänna att jag satt och skrockade till de småfjantiga skämten som dock är ack så viktiga i lättsamma actionfilmer. Filmen har tre akter; Moskva där storyn etableras, Dubai som i mina ögon är filmens höjdpunkt med fasadklättring, slagsmål och Cruise som springer i en sandstorm samt upplösningen i Indien. Att regissören Bird har ett förflutet vid Pixar råder det ingen tvekan om efter att ha sett slutfighten mellan Cruise och Nyqvist i ett parkeringshus. Inspirationen till den scenen torde Bird ha hämtat från finalen i Monsters Inc.Kombinationen av fart & fläkt samt bra skådisar gör att M:I 4 är en av de bättre actionfilmerna jag sett på senare tid.

Är det något jag kan vara kritisk till är det slutet som är lite väl smetigt och tillrättalagt samt att Michael Nyqvist som spelar skurken inte ges möjlighet att utveckla sin karaktär. Nyqvist har en handfull repliker resten av tiden ser han lite småfarlig ut och får bära på en väska. Jämför t.ex med Phip Seymour Hoffmans karaktär i M:I 3, där kan man snacka om en diabolisk skurk som ger en rysningar.

Jag hade en trevlig stund i biofåtöljen och ser gärna en femte del med samma gäng både bakom och framför kameran.

Regi: Brad Bird

Betyg: 8/10

2 X Affleck

Bröderna Affleck är aktuella med en varsin film: Casey med The Killer Inside me Ben med The Town som han även har regisserat. Ben brukar beskyllas för att vara en levande Ken och Casey brukar ( kanske tack vare sin brors stela skådespelarstil ) få ganska uppskattade tillmälen.

The Killer inside me baseras på boken med samma namn av Jim Thompson. Casey spelar där en sadistisk sheriff som misshandlar kvinnor och mördar folk. Bortsett från att han tänder på att slå kvinnor är det lite oklart varför han börjar mörda folk, Caseys hes-pipiga berättarröst svamlar om att ge igen. Men vad han ska hämnas är åtminstone för mig mycket oklart. Det kanske är så enkelt att sheriffen är galen och det räcker som motiv. Välspelat och snyggt men en film som när det är slut är ett enda jaha? En ganska tom berättelse, åtminstone filmen, som innehåller ett par rent ut sagt vidriga scener där kvinnor misshandlas av sheriffen. Att kvinnorna sedan framstålls som viljelösa våp som är helt i händerna på Casey höjer inte direkt filmens betyg. Däremot ska jag ge både boken och författaren en chans för det känns som jag missat något.

I The Town spelar (?) Ben en ”ädel” bankrånare i Boston.  Efter ett rån blir han kär i ett av sina offer, inleder ett förhållande och funderar på att sluta. Filmens spänning ligger i att Bens bankrånarkompisar vägrar förstå att han vill sluta och den lokale gangsterbossen vägrar ge Ben pension. För att höja tempen yterligare så jagas rånarna av en nitisk FBI agent som är de  hack i hälarna. Även här har vi bra skådisar (bortsett från Ben) och snygga miljöer. Filmen är klichefylld men spännande, bankrånen är riktigt nerviga och det var faktiskt ett tag sen jag såg en bra biljakt vilket The Town har. Inget mästerverk men god underhållning. FILMRs åsikt om The Town hittas här. Filmerna hade nog blivit intressantare och kanske t.om bättre om bröderna bytt plats med varandra i huvudrollerna.

Betyg: The Killer inside me 4/10

The Town 6/10

The Hurt locker (2008 usa)

En grupp soldater i Irak vars uppdrag är att desarmera bomber får en ny medlem efter att en av deras kamrater sprängts i luften. Den nye gruppmedlemmen visar sig vara en komplett galning då han på jakt efter adrenalinkickar är helt respektös när det gäller att desarmera bomber. Det är bara 30 dagar kvar tills gruppen har fullgjort sitt uppdrag i Irak men frågan är om de överlever så länge.

Årets oscarsvinnare är en välproducerad film med ett budskap: Krig kan göra konstiga saker med det mänskliga psyket (det hade jag ingen aaaning om).Det är också en riktigt trist film, för hur roligt är det att se en tok som desarmerar diverse bomber i ett sunkigt Irak under två timmar? Filmen tillför inte något nytt utan harvar på och när det förväntade slutet kommer rycker jag på axlarna och undrar om detta verkligen var förra årets bästa film.

Regi: Kathryn Bigelow

Skådespelare: Jeremy Renner, Anthony Mackie

Betyg: 4/10

28 weeks later (2007)

2007_28_weeks_later_007Det har gått 28 veckor sedan viruset bröt ut i Storbritannien. Landet har nu förklarats smittfritt och man har börjat befolka London igen under NATOs kontroll. Vi som kan våra skräckfilmer vet att det bara är en tidsfråga innan skratten blir till skrik. Viruset bryter ut än en gång och likt förra filmen har vi ett sällskap som skall fly från kaoset, denna gång till Wembleyarenan där en helikopter väntar. Detta är lättare sagt än gjort då man förutom zombies även har stressade soldater, som skjuter på allt som rör sig, att tampas med.

Det är inte alltid uppföljare är bättre än orginalet men det har man lyckats med denna gång. Filmerna är olika då den förra fokuserade på relationer, här är det mer action, blod och spänning. Det som gör 28 weeks later bra är främst känslan av den den konstlade tryggheten i filmens första hälft. Det finns soldater, civilisationen är på väg tillbaka men man sitter bara och väntar på att något ska gå fel och när det gör det blir beskyddarna (soldaterna) ett lika stort hot som de smittade. Bra musik och skådisar hjälper också till när jag skall sätta betyg.

Regi: Juan Carlos Fresnadillo

Skådespelare: Robert Carlyle, Rose Byrne,Jeremy Renner

Betyg : 7/10