Som filmupplevelse skulle Hold the dark kunna liknas vid en trerättersmiddag där förrätten är alldeles underbar, huvudrätten ljuvlig men när desserten serveras dyker en man med gitarr upp och klinkar på House of the rising sun samtidigt som desserten visar sig vara glass som stått alldeles för länge i frysen.
Filmen, som för övrigt är gjord av regissören Jeremy Saulnier som skänkt oss de suveräna filmerna Blue ruin och Green room, utspelar sig i ett snöigt (snöfilm är nästan aldrig fel) Alaska där en flock vargar verkar ha fått smak på människokött då ett antal barn försvunnit. En kvinna som förlorat sin son skriver till en vargexpert(?) och ber honom komma och skjuta bestarna. Experten nappar på betet och reser till Alaska. För att göra en lång historia kort blir kvinnan tvungen att fly jagad av sin man, mästerligt spelad av Alexander Skarsgård och det är upp till en lokalpolis och vargexperten att finna kvinnan innan hennes man gör det.
Om jag av någon konstig anledning valt att skippa filmens sista tio minuter hade detta varit en av årets bästa filmer. Jeremy Saulnier ger oss tittare en film med trasiga människor i ett ogästvänligt landskap och en stundtals spännande historia kryddad med en rejäl shootout (aldrig fel) men så kommer det där märkliga slutet. Jag har läst på nätet, diskuterat med min bror Marcus och kommit fram till en handfull olika tolkningar som spänner över hela fältet från att vara ett helt obegripligt slut till en pretentiös pekoral. Men ingen av tolkningarna lyckas med att ro slutet i hamn för mig.
Frågan är om en katastrofalt slut kan få sänka en i övrigt bra film? Ska tio ynka minuter verkligen få spela så stor roll? I detta fallet blir svaret tyvärr ja.
Regi: Jeremy Saulnier
Betyg: 8/10 (om man skiter i de tio sista minuterna)
4/10 om man sitter tiden ut.
Ett punkband i akut brist på pengar tar ett gig utan att höra sig närmare för vad är för sorts spelning. Bandet blir lite darriga när de hamnar ute på vischan och publiken visar sig bestå av nynazister. Nu går faktiskt spelningen riktigt bra utan vare sig krångel eller intermezzon och nazisterna verkar vara om inte annat, fullt acceptabla arbetsgivare. Naturligtvis så skiter det sig när en av medlemmarna i bandet råkar se något som som inte var avsett för utomstående ögon. Resten av filmen är närapå ett kammardrama där musikerna för göra allt i sin makt för att undkomma med livet i behåll.