Don Juan ( 2015 Sverige )

Don Juan är den sista filmen jag ser i den polskfödde regissören Jerzy Sladkowski trilogi om människoöden Ryssland. Jag har mött sorgsna båtresenärer i något som påstås vara en nöjeskryssning, en ensamstående mamma som drömmer om att bli modell i Moskva och nu som final den autistiske Oleg som löper gatlopp bland terapeuter i staden Nizjnij Novgorod.

Trots funktionsnedsättningen anser hans mamma Marina att sonen ska gaska upp sig och bli en riktig man. För att få hjälp med detta skickar hon Oleg till en massa olika terapeuter som har lite annorlunda metoder för ”bota” pojken. En delar ut örfilar och rider på Oleg som en häst så han ska förstå vilken börda han är för sin mor. En annan terapeut är lite stillsammare och berättar i lugna ordalag att Oleg är ett ok för modern och samhället. Oleg träffar även en s.k livscoach i stil med Runar eller Kay Pollack där bla följande dialog utspelar sig:

LC-Du måste hitta en tjej.

O-Jag vet inte hur man gör.

LC-Det är bara att gå fram och ge dom en kyss eller ta dom brösten.

O-Kommer inte polisen då?

LC-Det händer bara i USA

Som ni förstår verkar loppet kört för Oleg. Det blir inte bättre av att mormor gör blixtvisiter i hemmet och skäller på sin dotter som sitter i köket och gråter eller att mamman när hon tröttnar på Oleg hotar med att ringa sinnessjukhuset. Det vänder dock när mamman tar sin son till en talpedagog som även driver en teaterförening.

Första halvtimmen av Don Juan satt jag och funderade på om jag skulle klara av mer rysk misär men då berättelsen tog en oväntad vändning åt det positiva hållet är jag glad att jag höll ut.

Ett problem med dokumentärer är att man som tittare inte vet hur mycket som är iscensatt och i fallet med Don Juan finner jag det svårt att tro att det verkligen finns så goda människor som Oleg möter i teatersällskapet. Men visst varför inte? Egentligen kostar det inget att vara snäll och jag tror inte att ryssar är annorlunda när det rör den tanken.

Sista scenerna i dokumentären är nog bland det mest hjärtvärmande jag sett på film och om man känner för att se Sladkowskis trilogi  bör man starta med Vodkafabriken och avsluta med Don Juan. Då går känslan från mörkaste elände till hopp om mänskligheten. Rekommenderas varmt.

Regi:Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

Vodkafabriken (2010 Sverige)

I staden Zhigulyovsk ca 100 mil sydost om Moskva lever mor och dotter Tatiana och Valentina. Den sistnämnda jobbar på en vodkafabrik är 22 år frånskild, ensamstående med en son samt när drömmar om en skådespelarkarriär i Moskva. Mamman har en radda kraschade förhållanden bakom sig men då en ungdomskärlek hör av sig väcks hoppet om närhet. Problemet är att dottern tänker dra till Moskva och anser att mamman ska ta hand om hennes son. Någon av kvinnorna måste backa.

 

 

Det här är en dokumentär där man får njuta(?) av repliker som:

-”Jag hatar mitt barn”

-”Han klär sig som en uteliggare och är tandlös! ” -”Men han är ändå en man.”

-”Om en man slår en kvinna finns det en anledning till det.”

Det var ett litet axplock av vad som sägs i denna muntration till film.

Lägg sedan till grått väder, grå betong, slitna miljöer och grälsjuka människor så blir ens egen vardag i ett januarigrått coronadrabbat Sverige som ett party på Rivieran vid en jämförelse.

Detta är en dokumentär om människor utan hopp eller framtid. De super, knullar runt och är allmänt olyckliga, en olycka man tar ut på sina medmänniskor. När Valentina är på fest sitter man mest och skäller på varandra. På jobbet hånar Valentinas arbetskamrater henne ganska så grovt för hennes skådespelardrömmar.

Till skillnad mot Bitter life finns här ingen som man får sympati för. I den filmen skulle jag kunna tänka mig att hänga med en del personer den känslan finns inte för människorna i Vodkafabriken. Å andra sidan kan jag förstå deras själsliga karghet då filmen handlar om människor som är desperata att finna någon form av lycka i sina miserabla liv. Att hoppas att dokumentären skulle sluta på en high note är inget annat än en önskedröm.

Jag är lite nyfiken över hur det gick för Tatiana och Valentina fast jag känner på mig att det i detta fall är bäst att vara ovetande.

Regi: Jerzy Sladkowski

Betyg: 7/10

Bitter love (2020 Sverige)

I den här dokumentären får vi följa ett antal miserabla ryssar under en kryssning längs floden Volga. Skillnaden mellan min kryssning i Karibien och dessa ryssars existentiella tripp längs Volgas stränder kunde inte vara större.

På min tur var jag omgiven av låglönearbetare som lydde minsta vink. Båten var en orgie i plast, krom och neon och dagarna var fyllda med upptåg och tävlingar typ ”vem som vågar ta av sig mest kläder” och ”snyggaste inoljade kroppen” (jag deltog icke i någon av dessa tävlingar och nöjde mig med frågesport i pianobaren). Ryssarna får hålla tillgodo med en båt som sett sina bättre dagar, pianoklink som underhållning och det roligaste på resan verkar vara ett dopp i Volga samt lite ballonger.

Vi stiftar bekantskap ett en handfull personer som mest verkar ha tagit turen för lite självreflektion. Ett par funderar på att gifta sig efter 22 år men mannens skägg i står i vägen för detta då hans fiance avskyr det. Jura är en man med gitarr som har en fling med en kvinna som går i skilsmässotankar. En spåkvinna reser på båten och hennes förutsägelser för sina kunders framtid hör ofta inte till det muntrare slaget.

Medelåldern på kryssningen verkar vara hög, folk söker en mening i sina liv alla har lätt till tårar och tydligen baxar ryssar med sin symaskin på resor. Underhållningen består av ett ungt par som spelar och sjunger melankolisk musik. Vad är detta för resa?

Bitter love är som ni märker inte någon munter film men jag gillar den. Människorna vi får möta på färden är bekymrade men sympatiska. Deras samtal verkar komma från hjärtat och det var intressant att se att människor från en annan kultur ha samma problem och funderingar som en själv. Skillnaden är väl att de citerar Tjechov i sina diskussioner. Det är lite slitna människor men jag tror att jag gärna skulle ta en fika med de flesta av passagerarna. Kanske inte Jura då han är en man med gitarr som spelar på denna i både tid och otid och vad jag tycker om män med gitarr vet ni alla.

Regi:  Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

Vill ni också ta en deprimerande resa längs Volgas stränder finns filmen alldeles gratis hos Cineasterna eller på SVT.