Vivarium (2019 Irland)

Paret Gemma och Tom har bestämt sig för att köpa ett hus. De hamnar hos en något märklig mäklare som erbjuder dem en visning i ett alldeles nybyggt område. De anländer till ett villaområde där alla husen ser likadana ut. Plötsligt försvinner mäklaren. Paret finner det hela märkligt och beslutar sig för att åka hem men de verkar inte kunna lämna villaområdet. Hur de än kör så hamnar de framför visningshuset igen, bensinen tar slut och de tvingas att övernatta i huset. Nästa morgon ligger det en låda på gatan som innehåller ett barn med en medföljande lapp: ”Uppfostra barnet och bli fria”. Resten får ni kolla in själva.

Vivarium är en film jag haft span på sedan jag läste om den i höstas och som en skänk från ovan fanns den plötsligt en dag hos Cineasterna. Det är en märklig film som kanske inte passar alla. Några direkta svar får man inte men jag anar hur det hela hänger ihop mycket med hjälp av min dotter som jag resonerade med efter filmens slut.

Filmen spänner över hela skalan, den är bitvis rolig, gripande, absurd men främst skräckinjagande. Trots illgöna gräsmattor och knallblå himmel vilar det ett obehag över hela filmen som även bjuder på ett par tre riktigt rysliga scener samt en av filmhistoriens räligaste ungar. Filmen hade kunnat misslyckats med fel skådisar i huvudrollerna men både Imogen Poots och Jesse Eisenberg  fixar sina roller galant när de pendlar mellan hopp och förtvivlan.

För mig blir Vivarium en av förra årets bättre rullar och regissören samt manusförfattaren Lorcan Finnegan är en person jag i fortsättningen ska hålla span på.

Regi:  Lorcan Finnegan

Betyg: 9/10

Zombieland: Double tap (2019 USA)

När den första filmen kom för ganska så precis tio år sedan gav den ett fräscht intryck. Det var en komedi om en gäng individer som slog sig samman efter en zombieapokalyps. Tio år senare känns konceptet inte lika fräscht längre. Efter en halvtimme har jag tröttnat på alla rollfigurerna, de tillför inget nytt, Woody Harrelson skriker och gapar, Emma Stone är butter och Jesse Eisenberg är …. Jesse Eisenberg. Filmens handling är i det närmaste obefintlig och är inte så mycket att orda om.

Filmen som sådan är egentligen inte dålig, den är ungefär som den första filmen men tvåan visar ganska så tydligt att det räckte med en film, att köra ungefär samma story en gång till är mer än vad både handling, rollfigurer och jag mäktar med. Det tar inte lång stund innan jag inser att jag kommer att ha en tråkig stund i biomörkret trots en massa zombies och ”skämt”. Det enda som lyste upp duken var nytillskottet Madison som spelas av Zoey Deutch. Madison är en makalöst korkad person som gav lite nytt blod i filmen och var nog den enda som förgyllde historien en smula tillsammans med eftertexterna som fick mig att småle lite.

Regi:Ruben Fleischer

Betyg: 3/10

Cursed (2005 USA)

Cursed_ver2_xlg-1-Härom dagen dog filmregissören Wes Craven. Han kanske inte hörde till en av mina favoritregissörer i skräckfilmsskrået men en och annan höjdare fick han till under årens gång. På förekommen anledning stoppade jag in Cravens lite utskällda varulvsrysare Cursed i spelaren då jag faktiskt inte sett den tidigare.

Ett syskonpar råkar ut för en bilolycka på väg hem. De tror att de kört på ett djur men naturligtvis är det en varulv som attackerar ungdomarna. De undkommer med livet i behåll och har bara fått lättare skador. De märker snabbt av fysiska förändringar. Grönsaker byts ut mot rått kött, de blir lite pilskare och märker att deras sinnen förhöjts. Trots en hel del positiva effekter vill de bryta förbannelsen. För att göra detta måste de leta reda på varulven som smittat dem och döda besten. En ganska svår uppgift då de bor i miljonstaden Los Angeles.

Cursed är gjord med vänsterhanden och ger intrycket av att Craven kände för att göra en varulvsfilm – nånstans där verkar hans ambitionsnivå legat. Regissören lånar friskt från An American werewolf in London och Ginger snaps men tillför en del nya element till varulvsmyten så det finns trots allt lite nytt under fullmånens sken. Filmen balanserar mellan tonårsdrama, komedi och skräck och resultatet blir vare sig hackat eller malet. Varulven är ok i sin design och för en gångs skull ser monstret inte ut som en skabbig hund eller missbildad katt. Den obligatoriska förvandlingen är dock riktigt illa gjord med bedrövlig CGI.

Trots dessa invändningar har filmen trots allt en hel del att erbjuda. Det är en historia som berättas med gott humör och har glimten i ögat. Filmen flyter på bra och har inga döda punkter, nittio minuter gick rasande snabbt. Slutligen har Craven fått till en stabil ensemble med ganska många kända och halvkända skådisar som sköter sina kort väl. Bara man inte väntar sig en ny Scream eller Terror på Elm street lär filmen duga.

Regi: Wes Craven

Betyg: 5/10

Now you see me (2013 USA)

now-you-see-meNow you see me är en heistfilm med trollkarlar och naturligtvis är det ganska självklart att just trollkarlar som sysslar med illusioner och diverse trick torde bli ganska duktiga på att utföra s.k. omöjliga brott.

Fyra stycken magiker genomför en spekulativ kupp – de rånar en bank i Paris samtidigt som de står på en scen i Las Vegas. FBI sliter sitt hår i frustation då de inte kan sätta dit magikerna för kuppen. Dylan Rhodes som leder undersökningen ber den f.d. trollkarlen Thaddeus Bradley som numera sadlat om och har som specialitet att avslöja trolleritrick om hjälp. Bradley menar att Las Vegas bara var uppvärminingen och att man kan förvänta sig en än mer spekulativa kupp.

Första halvan av filmen bara satt jag och njöt, det var film när den är som bäst. Det var underhållande, roligt, smålurigt och helt enkelt en skön känsla. Den känslan dog bit för bit under filmens gång och Now you see me blev sämre ju längre filmen fortskred. Vad det berodde på kan jag inte sätta fingret på, det var inte någon specifik sak som gjorde att min entusiasm falnade. Det var småsaker som sammantaget sänkte filmen. En sak kan vara att Jesse Eisenberg inte för allt guld i världen kan övertyga mig om att han är en magiker som raggar upp unga tjejer i publiken. Eisenberg känns helt enkelt inte bekväm i rollen. Filmen blir även lite smetig mot slutet och man annonserar ganska tydligt hur allt hänger samman lite väl tidigt i berättelsen. Det blev nog också ett trolleritrick eller två för mycket innan eftertexterna rullade. Mest problematiskt är att man toppar filmen redan med den första illusionen, man brände helt enkelt det mesta av krutet redan under den första halvtimmen.

Filmen är som sagt både trevlig och underhållande men när man gödslar med effekterna blir det till slut vardagsmat och luften går ur projektet. Nu är inte Now you see me någon dålig film, det är en förnöjsam bagatell som hade kunnat vara avsevärt bättre men för en trevlig biokväll duger den mer än väl.

Regi: Louis Leterrier

Betyg: 6/10

2 x Woody Allen

broadway-danny-rose-movie-poster-1020467535Broadway Danny Rose

I den här filmen från 1984 spelar Allen managern Danny Rose. Danny är inte speciellt lyckad som manager men han gör allt för sina klienter. När sångaren Lou Canova vill att hans älskarinna ska vara med på hans konserter ställer Danny upp som förkläde åt älskarinnan något som i sin tur kommer leda till att Danny blir jagad av maffian.

Allens filmer kan vara ganska pladdriga men oftast är det underhållande pladder. I Broadway Danny Rose är pladdret dock bara tröttsamt.  Ljudmattan av kackel är bedövande och jag får kämpa mot sömnen. Filmen är tyvärr vare sig speciellt fyndig eller rolig men nu är det Allen vi snackar om så vissa kvaliteer har den trots allt. Musiken är trevlig och trots att filmen är ganska trist så har den sina stunder och ögonblick där det glimmrar till av humor. Speciellt en scen som utspelar sig på en trädgårdsfest är bland det roligaste jag sett, ni som sett filmen vet vilken scen jag menar. Synd bara att resten av filmen inte var lika underhållande.

Betyg: 4/10

to_rome_with_love_largeTo Rome with love

I Allens senaste film To Rome with love får vi ta del av en himla massa människor och deras öden i staden Rom. B.la en operabegåvning som bara kan sjunga i duschen och ett par som kommer ifrån varandra i storstaden. Filmen är rullar på och är om än fragmentarisk lite småtrevlig. Jag kan inte släppa känslan av att filmen består av ideer som Allen haft i skrivbordslådan och känt att de inte riktigt räcker till att göra en film av, istället har han valt att göra någon sorts antologi. Jag gillade operasångarhistorien samt den absurda berättelsen om en man som plötsligt blir en kändis. Resten av berättelserna är i ärlighetens namn lite tramsiga. Jag fick åtminstone fina turistbilder från Rom och det kanske var meningen med filmen.

Betyg: 4/10

Nu är jag långt ifrån en expert på Allen men om ni vill läsa mer om Allen och alla hans filmer råder jag er att titta in hos AddePladdes filmblogg han skriver mycket, bra och kärleksfullt om regissören. Väl värt en titt.

The Squid and the whale (2005 USA)

Bernard Berkman (Jeff Daniels) hör till en kategori människor som jag avskyr av hela mitt hjärta. Personer som har någon form av högre utbildning och tar det som ett frikort för att se ned på människor som av olika anledningar inte gått på universitet. Man kan finna dessa personer här och var i samhället men tack och lov har jag inte träffat på någon som är lika vedervärdig som Bernard.

The Squid and the whale baseras på regissörens egna upplevelser när hans föräldrar skiljde sig. Pappan är en universitetsprofessor vars författarambitioner kommit på skam. Han är kort och gott en jävla as som anser att världen kretsar kring honom. Mamman har levt med denna man i ett antal år och dövat sin ångest med ett antal kärleksaffärer. När skiljsmässan blir ett faktum väljer två barnen sidor i konflikten. Ädste sonen Walt flyttar in hos pappan och den yngre brodern Frank stannar kvar hos mamman. Att barnen har problem är ett understatement. Walt försöker bli en avbild av pappan och söker hela tiden hans bekräftelse. Frank börjar dricka och sysslar med mindre socialt accepterade saker på skolan. Situationen blir inte bättre när pappan sätter på en av sina studenter och mamman startar en ny kärleksaffär med barnens tennistränare.

Det var länge sedan jag blev så förbannad när jag såg en film. Jag skulle egentligen vilja ta ut båda föräldrarna i skogen för att ge de ett kok stryk (främst pappan). De är ganska bedrövliga som föräldrar. Mammans beteende är väl ursäktligt då hon levt en stor del av sitt liv med Bernard som har en tendens att vrida allt till sin fördel eller att framstå som en martyr.Jag kan förstå att hon vill känna sig fri för första gången på ett decennium. Samtidigt som filmen gör mig upprörd är den roande så till vida att dessa personer är så världsfrånvända och helt borta när det gäller det sociala livet. Jag blir egentligen mest förbryllad att det trots allt gått så bra som det gjort hitintills i denna störda familj, hade inte barnen varit med i bilden så hade filmen gränsat till komedi.

Skådisarna är suveräna i filmen. Daniels porträtt av den ynklige pappan mycket bra t.om kanske för bra. Laura Linnley som spelar mamman är lågmäld i sin roll men samspelet mellan de två är mycket bra och jag tror på Linney/Daniels som f.d gifta och inte som två skådisar som spelar ett gift par. Barnen spelas av Jesse Eisenberg och Owen Kline något som de klarar av med bravur.

Filmen är kort (80min) och slutet kan nog många känna vara lite tvärt. Jag gillade det och det satte igång mina tankar hur det skulle kunna tolkas och en film som har med Lou Reeds Street Hassle i finalen kan inte vara dålig.

Regi: Noah Baumbach

Betyg: 9/10

Adventureland ( 2009 USA )

Det här var en film jag troligtvis missat helt om det inte vore för Filmmedia och Fiffi och det hade varit synd då det är en liten pärla. James tror att han ska få åka till Europa under sommarlovet men det blir inget med den resan då föräldrarna inte har råd. Han tvingas även att söka jobb, glidarsommaren har nu förbytts till en ångestsommar. Han får arbete på den lokala och halvsunkiga nöjesparken Adventureland. Där stiftar han bekantskap med en del mer eller mindre udda individer samt blir förälskad i en kollega. Det sistnämnda kommer leda till en hel del problem för James.

På pappret verkar Adventureland kanske inte så speciellt upphetsande men det är ett småroligt drama där man snabbt sympatiserar med filmens karaktärer. Jag rycks med och finner är det är ett ganska skönt gäng som jag får lära känna genom filmen. Människorna i Adventureland har precis som vi i den verkliga världen sina fel och brister.  Det är därför karaktärerna blir trovärdiga och jag engagerar mig i en film som, om man valt en liten annan väg i manus, istället hade kunnat bli en tramsig komedi.

Berättelsen utspelar sig 1987 men någon större 80-tals känsla infinner sig inte. Det skulle möjligtvis var låtvalet med lite Cure och Falco, sistnämda låten spelas till förbannelse på nöjesfältet och håller på att driva huvudpersonen till vansinne. Den drev mig till vansinne när den kom så jag har full förståelse.  Det är är nästan så att jag blir sugen på att jobba på nöjesfält i sommar istället för att vara ledig men bara nästan.

Regi: Greg Mottola

Betyg: 8/10

The Education of Charlie Bank ( 2007 usa )

Under Charlies uppväxt hyser han en skräckblandad facination till stadsdelens översittare Mick. När Charlie blir vittne till en rå misshandel som begås av Mitch anmäler han brottet till polisen men drar snabbt tillbaka sin anmälan i rädsla för reprisalier. Mitch får aldrig reda på vem som anmält honom, åren går och när Mitch plötsligt dyker upp på Charlies college för att ”hälsa på” ställer det till många problem.

En film som vill väldigt mycket men faller på att lyckas vara ganska tråkig och ointressant. Man har haft ambitionen att göra ett drama om moral, ansvar och att växa upp men vi får ganska skakig och ofokuserad regi, halvkassa skådisar och en ganska spretig historia som gör att man undrar om det var värt att göra en långfilm av, en kortfilm hade nog varit det rätta formatet.

Regi: Fred Durst

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Jason Ritter

Betyg: 4/10

Zombieland (2009)

ZOMBIELANDI en värld där zombier är herre på täppan har den försynte Columbus klarat sig ovanligt bra genom att slaviskt föja ett antal regler som han skapat för att överleva b.la ”var aldrig hjältemodig” och ”kolla alltid baksätet”. Olika sammanträffanden gör att han slår följe med ett par tjejer som är på väg mot Californien som ryktas vara zombiefritt och ”hårdingen” Tallahassee som letar efter Twinkies och försöker döda så många zombies som möjligt under resans gång. Tillsammans far det något omaka sällskapet mot Californien.

Detta hade kunnat bli en riktigt usel film men istället får man nittio minuters underhållning. Filmen är stundtals riktigt rolig, början av filmen när Columbus går igenom reglerna samt förtexerna är mycket bra. Zombieland blir aldrig fjantig vilket lätt kan hända i skräckkomedier. Filmen blir lite seg i mitten men annars är det full fart, har man svårt för berättarröst kan detta vara en film att undvika då en stor del av filmen innehåller det. Kort och gott bra underhållning för stunden.

Regi: Ruben Fleisher

Skådespelare: Woody Harrelsson, Jesse Eisenberg

Betyg: 7/10