Hitchcock (2012 USA)

113140Hitchcock handlar om den inte helt obekante regissörens arbete med den inte helt obekanta filmen Psycho. När Hitchcock får upp ögonen för Robert Blochs roman Psycho och vill filmatisera boken är det inte många i hans omgivning som tror på projektet. Hitchcock ger sig inte och belånar t.om sitt hus för att få ihop pengar till filmen. Samtidigt som vi får ta del av arbetet med filmen får vi även en inblick i regissörens äktenskap och privatliv. Hitchocks fru Alma måste stå ut med den store filmskaparens nycker och ideer och det är kanske inte så konstigt att hon blir smickrad och en aning intresserad när en manusförfattare flörtar med henne.

Filmen bygger på boken Alfred Hitchcock and the Making of Psycho hur mycket som är sant och vad som är rena fantasier har jag ingen susning om då jag inte är speciellt insatt i Hichcock och hans liv. Ska jag vara riktigt ärlig har jag aldrig begripit hans storhet, han har gjort en och annan bra film men de är inte speciellt spännande, snarare lite småtrevliga. Psycho har jag bara sett en gång och fick då kämpa mot sömnen. Men det behöver inte betyda att jag är ointresserad av människan Hitchcock. Problemet är att filmen vill så mycket att den inte mäktar med allt den vill berätta. Vi får ta del av både filminspelningen och Alfreds och Almas förhållande men allt känns så sporadiskt och skrapar bara på ytan. Därav blir min upplevelse av filmen lite som en film av Hitchcock själv, småtrevlig men inte speciellt engagerande.

Sir Anthony spelar regissören och jag får känslan av att det är Sir Anthony som spelar Hitchcock något som gör att det blir svårt att komma in i filmen och ta historien på allvar. Jag vet inte vad han gör för fel men Hopkins låter sitt personlighet lysa igenom och det känns som att skådespelaren gör en karikatyr av Hitchcock. Paradoxalt nog har Hopkins gjort ett av de bästa porträtten av en kändis nämligen Nixon. I den filmen glömde jag helt bort att det var Sir Anthony som var tricky Dick. Helen Mirren har ett mer tacksamt jobb då hon spelar den för allmänheten mer okända frun Alma. Jag finner karaktären Alma mer intressant än Hitchcock kanske för att Mirren lyckas med sitt skådespeleri till skillnad mot Sir Anthony. Även Scarlett Johansen och Jessica Biel (som på något sätt lyckats nästla sig in i filmen) återfinns i rollistan men gör vare sig till ifrån med sina karaktärer. De känns lite bleka precis som filmen som är en ganska intetsägagande bagatell. Man störs inte nämvärt över att ha sett filmen men det spelar ingen roll om man missar den.

Regi: Sacha Gervasi

Betyug: 5/10

Annonser

Texas chainsaw massacre 1974 vs. 2003 (USA)

Texas chainsaw massacre (TCM) torde inte var helt obekant för den genomsnittlige filmtittaren och om man hör till en lite äldre generation minns man kanske t.om det beryktade Studio S programmet där TCM fick stå som symbol för det hemska videovåldet. Personligen ger de hysteriska föräldrarna och den slemme rikdagsmannen Jan-Erik Wikström som deltog i programmet mig större mardrömmar än vilken blodig skräckis som helst i jämförelse. Men den debatten är en fråga för en annan dag. Roligt som jämförelse är att i Storbritannien var det filmen The Toolbox murders som fick stå som symbol för det s.k videovåldet när man hade en liknande debatt om s.k ”video nasties”.

TCM handlar om fem ungdomar som i väntan på bensin (1974 var det ransoneringstider och oljekris) bestämmer sig för att besöka sin gamla släktgård som ligger i närheten. De har inte varit i området på flera år och mycket är förändrat b.la har arbetslösheten slagit till i området och det lokala slakteriet har tvingats avskeda en massa folk. Grannarna till ungdomarnas släkthem har efter avskedandet dock fortsatt med sin syssla och men bytt slaktobjekt från nötkreatur till människor. Ungdomarna och familjens vägar korsas och filmhistoria skapades.

Några decennier senare var det naturligtvis dags för en nyinspelning. Bakom dessa planer låg Michaels Bays nystartade företag Platinum Dunes som skulle komma att specialisera sig på skräckfilmer. Bolaget har senare berikat världen b.la med nyinspelningar av Huset som gud glömde och Friday 13th. Kritiker och filmälskare rasade naturligtvis, det är så de reagerar så fort de hör talas om en remake eller liknade. Frågan är nu om nyinspelningen verkligen är så usel som det hävdas? TCM 2003 spelade i alla fall in över 100 miljoner $ och hur står sig filmen i en jämförelse mot orginalet?

TCM 1974 börjar med ett överkört bältadjur, TCM 2003 börjar med Sweet home Alabama och däri ligger nog de stora skilnaderna mellan filmerna. TCM 74 äter sig in i ens sinne, man kastas direkt in i en mardrömsvärld som är bisarr, svettig, och skitig. Filmen är kanske inte så spännande men är i stället ytterst obehaglig och liksom klibbar sig fast på tittaren. Efter att ha sett TCM 1974 vill jag helst ta en dusch. Ungdomarna består av en grupp grälsjuka individer, det är varmt i bilen och man irriterar sig på varandra och redan från start känns filmen obekväm. Värre blir det när de anländer till huset där kannibalfamiljen bor. Trots att regissören Tobe Hooper hade en minimal budget har man lyckats skapa en vision från helvetet ( inspirerad av seriemördaren Ed Geins heminredning). Inredningen är en sjuk människas version av ”home sweet home”. Det är här TCM 1974 har sin styrka i det visuella och förmågan att skapa en äckligt klibbig spänning m.h.a rekvisita, knepiga kameravinklar och en enerverande musik som äter sig in i hjärnan. Skådisarna är sisådär och filmen har inte speciellt många nagelbitarmoment. Jag kan även tycka att filmen är lite i skrikigaste laget vilket iofs är fullt förståeligt, för djävlar vad jag hade gapat om en galning jagat mig på den amerikanska landsbygden med en motorsåg.

2003 startar filmen som sagt med låten Sweet home Alabama. Sällskapet består av käcka ungdomar där en Jessica Biel i minimalt linne har huvudrollen. TCM 2003 skapar inte alls samma stämning. I 1974 års version lever huvudpersonerna egentligen redan i en mardrömslik värld 2003 invarderar den vår verklighet. Produktion, skådisar och det mesta är bättre i den nya versionen, den är på sina ställen mer spännande. Det man helt missat är just känslan av undergång och abnormalitet. Familjens hus i nyversionen ser förhållandevis normalt ut. I -74 års version är det ödet gör att ungdomarna träffar på galningarna i 2003 är det galningarna som söker upp ungdomarna. TCM 2003 är en mer publikfriande film trots mer blod och slafs jämfört med orginalet som är relativt oblodig.

Orginalet är något mer än en vanlig skräckfilm den är en mardrömslik vision av verkligheten som spelas upp framför våra ögon. 2003 års version har helt ignorerat dessa delar utan är en klart godkänd standardskräckis med motorsågar och Jessica Biel-no more no less.

Regi: Tobe Hooper (1974) Marcus Nispel (2003)

Betyg: 9/10 (1974) 6/10 (2003)

The Tall man (2012 USA/Canada)

The Tall man är en film som säkerligen verkade vara en bra ide´på planeringsstadiet men när tankarna realiserades så funkade det inte riktigt, åtminstone inte för mig.

Den lilla staden Cold rock har sett bättre dagar. Efter att gruvan stängdes har staden chanserat och består nu av människor som förlorat både hopp och framtidstro. Som om nu inte detta räckte så försvinner det ett alarmerande antal barn i området. De går helt enkelt upp i rök. Ortsbefolkningen har ett namn på förövaren: The Tall man. När sjuksköterskan Julias son kidnappas är hon fast besluten att lösa mysteriet.

Historien startar ungefär som man förväntar sig av en standardthriller. Jag gillar de slitna miljöerna som visar upp ett amerika där drömmen om ett bra liv inte infriats men det är ingen större nyhet då jag vanligtvis är förtjust i sunkiga omgivningar, på film är nog bäst att tillägga. Jessica Biel är inte en favoritskådis då jag tycker hon helt enkelt är både trist och okarismatisk men jag stör mig åtminstone inte på hennes agerande. Något som gör mig lite glad när jag ser ser filmen är att man har stoppat in både Stephen McHattie och William B. Davis i rollerna som FBI-agent och sheriff. Båda skådisarna är två härliga knarrgubbar som jag gärna ser mer av. Filmen är lite småspännande och jag anar att många kommer tycka att den är helt ok. För mig blir filmen knappt godkänd vilket beror på följande: Det brukar höra till thrillergenren att manusförfattaren har stoppat in någon form av tvist i historien, ibland funkar tvisten och ibland känns den bara ansträngd och påklistrad. I The Tall man kommer det både en och två vändningar i berättelsen. De känns vare sig ansträngda eller påklistrade men för mig blir tvisterna helt enkelt för överdrivena och otroliga. På pappret verkade nog iden bra men när jag ser filmen köper jag inte konceptet. The Tall man duger men det finns säkerligen bättre filmer att lägga sin tid på.

Regi: Pascal Laugier

Betyg: 4/10

Total recall (2012 USA)

Biovalet denna vecka föll på remaken Total recall. En film som är baserad på författaren Philip .K. Dicks novell ”We Can Remember It For You Wholesale”. Många av Dicks berättelser behandlar frågeställningar kring den fria viljan och vår identet, även Total recall berör dessa ämnen. Man skulle kanske kunna tro att det är en eftertänksam sf-film som presenteras men de eventuella filosofiska tankar som skulle kunna ploppa upp i tittares sinne dränks effektivt av explosioner och skjutande.

Fabriksarbetaren Douglas Quaid har ett torftigt liv. Var dag pendar han genom Jordens kärna från f.d Australien till Storbritannien som är hans arbetsplats. Quaid börjar så smått fundera på att ta företaget Rekalls tjänster i anspråk för att lätta upp vardagstristessen. Rekalls affärside går ut på att ge folk falska minnen som är angenäma, något som kan göra en grå vardag uthärdligare. Trots att både Quaids fru och arbetskamrat avråder honom att gå till företaget så slinker han in. Under behandlingen går något fel och Quaids hela verklighet och liv ställs på ända.

Total recall gjordes för första gången 1990 av Paul Verhoeven och då med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. 90-talets version av Dicks historia är en snygg B-film som har ganska mycket humor (ibland kanske av det ofrivilliga slaget men så brukar bli det när Schwarzenegger är med i en film) och underhållning. Total recall 2012 har större budget, okarismatiska skådisar och är en avsevärt tristare film.

Trots biljakter i luften (vi är i framtiden), snygga miljöer,  och en massa skjutande sitter jag i biofåtåljen och får kämpa mot sömnen. Total recall bara maler på, scen staplas på scen och hur mycket jag än vill så kan jag inte engagera mig i filmen. Det kan bero på att man numera blivit bortskämd med specialeffekter och ögat har sett sig mätt på svävande bilar och stora explosioner. Det krävs något extra (manus, skådespelare, berättarglädje) för att jag ska bry mig nämnvärt för filmer av det här slaget idag. Regissören Wiseman lyckades väl med Die Hard 4 men här verkar han inte bry sig speciellt mycket om sin film trots att han står som producent. Wiseman ger det intrycket att han tror att det ordnar sig bara man har med tillräckligt med action och effekter och glömt att själ och hjärta också är viktiga indigrienser. Det kan ligga filmen i fatet att det är en nyinspelning som känns ganska onödig. Om man inte sett orginalet kanske man möjligtvis uppskattar den här filmen lite mer. Det hjälper inte heller att man lyckats med konststycket att få med tre av Hollywoods mest ointressanta skådisar i huvudrollerna för i mina ögon är Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel ungefär lika spännande som karismatiska som ett gäng döda sillar, åtminstone i den här filmen.

Efter filmen stannar jag och Action-Lunkan (naturligtvis var han med då filmen bjöd på skottlossning och brudar i tajta kläder) till vid informationen om kommande filmer. ”Den här vill jag se” säger Action-Lunkan och pekar på Resident Evil: Retribution. Ridå.

Regi: Len Wiseman

Betyg: 4/10

London (2005)

news-poster-london[1] Syd (Chris Evans) dyker oinbjuden upp på sitt ex (Jessica Biel) avskedsfest tillsammans med sin knarklangare Bateman (Jason Statham). Han vill göra ett sista försök att vinna tillbaka henne innan hon flyttar till L.A.

Man kan tro att detta är en komedi men så är inte fallet. Det är mer filmad teater som till större delen utspelar sig på en toalett där Syd och Bateman snortar och diskuterar vem som har det jävligast i livet. I vanliga fall tycker jag filmad teater är bland det tråkigare man kan se på film. Handlingen består ofta av massa prat som inte leder någonstans. London (som är namnet på Syds ex) är dock helt OK av två anledningar: Statham som inte är en någon stor skådis men han har karisma till skillnad mot t.ex Biel samt att man undrar hur det skall gå.

Regi: Hunter Richards

Skådespelare: Jessica Biel, Chris Evans, Jason Statham m.fl

Betyg:  6/10