Molly’s game (2017 USA)

Härom veckan satt jag och slösurfade i röran som kallas Netflix och snubblade över en film som heter Molly’s game. Det som fick mig att haja till var att både Idris Elba och Jessica Chastain stod i rollistan så filmen fick en chans.

Molly’s game är ännu en i den långa raden av BOATS som prånglas ut i tid och otid. Denna gång handlade filmen om en för mig helt okänd person Molly Bloom (Jessica Chastain). Tydligen figurerade hon en hel del i media för några år sedan, något jag helt missat.

Molly Bloom var väldigt nära att hamna i det Olympiska skidlandslaget men en olycka gjorde att hon fick sadla om och blev då av en slump värdinna för halvillegala pokerspel. Det hade kunnat stoppat där men det som gjorde hennes historia intressant för allmänheten var att flera Hollywoodkändisar deltog i dessa pokerträffar b.la Tobey Maguire (som om man ska tro filmen är ett riktigt litet as). Filmens handling utspelar sig på två plan dels när Molly ska upp i rätten pga av sina illegala spelträffar och dels när hon i återblickar berättar för sin advokat (Idris Elba) hur det hela startade.

Det här var en trevlig överraskning! Filmen flöt på fint, jag är egentligen helt ointresserad av hasardspel i alla dess former men jag gillar miljön. Filmen är intressantast när Molly berättar om upplägget och hur de olika spelarna beter sig. Där touchar filmen i sina stunder Scorseses mästerverk Casino. Samspelet mellan Elba och Chastain funkar fint och Molly är en intressant person vilket man kanske måste vara för att föräras en BOATS. Släng sedan in Kevin Costner i rollen som Mollys inte helt sympatiska pappa så får man en film jag åtminstone var glad över att ha snubblat över.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

Det: Kapitel 2 (2019 USA)

I framtida ordböcker skulle ordet träsmak kunna illustreras med en bild på postern till Det 2. Redan 45 minuter in i filmen började min röv att värka och då var det två timmar kvar. Som ni förstår var detta inte en trevlig filmupplevelse. Regissören lyckades relativ bra med första filmen även om den inte var SÅ bra som en del hävdar (tycker jag) men här tappade han bollen totalt.

Pennywise gör comeback 27 år efter händelserna i förra filmen och de forna kamraterna måste samlas för att ta sig an sina barndomstrauman en gång för alla.  Det är lite av ett omöjligt uppdrag att toppa den förra filmen då den del av romanen som behandlar Loserklubbens vuxna medlemmar är svagare. I bokform löste dock författaren detta med att varva nutid med dåtid vilket höll intresset uppe i ca 1100 sidor. I filmversionen har man istället valt att berätta historien kronologiskt vilket gör att vi blir sittandes med en film där man redan har facit på hand s.a.s. Vi vet vad som står på spel och vi känner till hotet – det blir svårt för mig att skapa ett intresse. Då man av en outgrundlig anledning valt att göra en närapå tretimmars film som är en timme för lång blir det som min biokamrat Göran uttryckte det en hel del dravel, han somnade f.ö mitt i filmen och jag fick putta på honom när han började snarka. Jag hade nog gjort detsamma om stolarna vari bekvämare.

Det 2 har ett par scener som är lite lätt skrämmande men specialeffekterna förstör större delen av rullen. Att Less is more existerar inte i regissören Andy Muschietti värld.  I ärlighetens namn vem blir rädd för småkryp med babyhuvuden och en tiometers clown utrustad med tentakler, inte jag i alla fall det blir bara fjantigt och filmens sista 45 minuter var en ren pärs där jag bara väntade på att den skulle ta slut.

Marcus gick på filmen i måndags och i går morse fann jag detta meddelande på messenger som sammanfattar filmen ganska väl:

” Ja It 2 var ju en sorglig röra som väckte många känslor. Dock varken skräck eller engagemang. Jag fick även tinnitus på köpet vilket kan ses som en bonus….kanske.

Regi:  Andy Muschietti

Betyg: 2/10

Någon kanske undrar varför det inte blev en etta? Det beror på att rullen är välproducerad och den hade trots allt två bra scener………

X-Men: Dark Phoenix (2019 USA)

Professor Xavier har äntligen uppnått sitt mål med en fredlig samexistens mellan mutanter och människor. X-men firas som hjältar och det är till Xavier presidenten ringer när när han behöver hjälp. När en rymdfärja får problem ställer naturligtvis X-men upp men något går fel under uppdraget och Jean Grey bombarderas med en mystisk kosmisk strålning som gör att hennes krafter ökar markant. Grey har svårt att tygla sina krafter och hon verkar närma sig en psykisk kollaps. Som inte detta skulle räcka vill ett gäng utomjordingar åt hennes krafter och har verkligen Xavier rent mjöl i påsen?

X-Men: Dark Phoenix är samma story men i annan version som X-men The Last stand. Simon Kinberg som är filmens regissör skrev manuset till The Last stand,  kanske ville han ge storyn en ny chans då det är en av de klassiska serieberättelserna om X-men och The Last stand vart ju inte så lyckad. Det största problemet när det rör denna story (om man har läst serien) är att den inte räcker till för en film då det är en berättelse som i omfång ligger i klass med Avengers: Infinity war så en serienörd som jag blir serverad en fattigmans version av storyn utan Shiarimperiet eller The Hellfire club.

Det är kanske här problemet med Fox mutantfilmer ligger. De har oftast smaskat på med extra allt till en början men verkar inte ha vågat satsat fullt ut. Ledmotivet: Bra story! Hur kan vi banta ned den så produktionen blir billigare? är ständigt närvarande i många av X-men filmerna. I kombination med att man inte heller haft någon tydlig plan vart man vill gå med sina mutanter utan mer kastat ut en film här och där och hoppats att man ska tjäna en slant blir det sammantagna resultatet lite knapert. De flesta filmerna har varit helt ok i min bok men klart att det kunnat gjorts bättre.

Bolagets sista film med X-men (Disney har köpt upp rubbet och New Mutants verkar ha hamnat i filmlimbo) är knappt ok. Den rullar på och jag blir inte uttråkad men å andra sidan inte speciellt upphetsad. Enda gången min puls ökar lite är slutfighten på ett tåg som är bra gjord men det var så dags då. Skådisarna gör det de ska men de känns lite håglösa och rollfigurerna ger ett opersonligt intryck. Vidare har jag fortfarande svårt för Sophie Turners röst då hon hela tiden har en darr på denna vilket ger ett intryck av att hon ska börja gråta när som helst och varför måste man knöka in magneto i varenda film?. Inga större fel på karaktären eller Fassbender men det finns ett par hundra karaktärer man skulle kunna ha använt sig av – omväxling förnöjer.

Vart X-men kommer ta vägen under Disneys flagg vet jag ej men förhoppningsvis kanske bolaget kan gjuta lite mer liv i dessa mutanter för det finns bra stories och karaktärer att använda bara man vågar satsa lite och kanske lägger upp en långsiktigare plan som sträcker sig lite längre än till nästa film.

Regi: Simon Kinberg

Betyg: 4/10

Zero dark thirty (2012 USA)

Zero_Dark_Thirty_19Sist ut i detta lilla helgtema är den inte helt okända filmen Zero dark thirty. Filmen handlar kort och gott om jakten på Usama bin Ladin. Säga vad man vill om denne hemska man men med relativt små medel lyckades han skrämma slag på hela världen, urholka demokratin i de flesta västländer samt genom sina handlingar indirekt starta en massa krig vars kostnad i lidande och pengar troligen översteg hans vildaste fantasier.

Zero dark thirty har hyllats närapå unisont (även om viss kritik har riktats mot filmen) så jag ska erkänna att jag hade vissa förväntningar och som oftast kom de naturligtvis på skam. Det är en välgjord film med många bra skådisar i små och stora roller men lika välgjord som filmen är lita trist är den.

I två och en halv timme får jag se folk som pratar, tittar på kartor, spanar på misstänkta araber pratar lite till, kollar på fler kartor, pratar i walkie-talkie, snackar i militära termer med ord som innehåller massa siffror och versaler, kollar på fler kartor, har möten och konferenser där man (suprise) pratar. När man efter två timmar har pratat klart genomför man en attack mot Ladins näste och huvudpersonen Maya som lett attacken gråter en skvätt. Jag däremot pustar ut över att filmen är slut och undrar om USA:s taktik är att tala terroristerna till döds.

Vad Jojjenito tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Kathryn Bigelow

Betyg 3/10

Så var detta tema slut. Jag vill tacka Jojjenito då han fått mig att se några filmer som jag troligtvis aldrig skulle glott på. Resultatet blev blandat och åtminstone en av filmerna var bra – inte så pjåkigt. Om jag blivit omvänd? Knappast. Jag återgår nog till faktaböcker när det rör denna konfliktladdade del av världen men ingen kan påstå att jag åtminstone inte gjort ett försök.

The Martian (2015 USA/Storbr)

New+Poster+The+MartianUnder ett uppdrag på Mars överraskas astronauterna av en storm och man är nödgad att lämna planeten illa kvickt. Under stormen omkommer en av besättningsmedlemmarna och man hinner inte leta efter liket. Det är lite oturligt för astronauten Mark Watney då han inte alls är död och står nu inför till synes oöverstigliga problem. Hur ska han överleva? Hur ska han kunna berätta för NASA att han lever och hur ska han inte kunna låta bli att bli galen i väntan på den eventuella räddningen?

The Martian regisseras av Ridley Scott en regissör som verkar få kritiker att bli alldeles svettiga av upphetsning så fort han annonserar att han ska göra en film. För mig är detta en gåta för om vi bortser (vilket kan vara svårt) från Bladerunner och Alien har han egentligen gjort någon mer film som är riktigt bra? Frågar ni mig är svaret nej. Däremot har han en ganska hög lägstanivå och de flesta filmer han gjort de senaste 30 åren är åtminstone ok men inte så mycket mer, så även The martian.

Det här var en lättsam film som flöt på bra. Det var först mot slutet jag började få träsmak men det kunde jag leva med. The Martian är en film där alla inblandade är positiva hedersknyfflar. Oavsett vad man ska göra, hur stora problem man än stöter på så möter man utmaningarna med ett leende på läpparna. Även Mark är glad nästan hela tiden trots sitt ensamma liv på planeten Mars. Han håller hoppet uppe med hjälp av diskomusik (som han egentligen avskyr) och ett positivt sinnelag som skulle göra Kay Pollak grön av avund.

Nu kanske man skulle kunna tro att all denna positivism står en (mig) upp i halsen men faktiskt inte. Det var trevligt att få se en film för omväxlings skull med idel glada och trevliga människor som löser tillsynes omöjliga uppdrag med ett glatt humör. Det enda problemet var att filmen iom detta helt saknar nerv eller spänning då man vet att allt kommer ordna sig till det bästa.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 6/10

Interstellar (2014 USA)

interstellar-photos-pictures-stillsInterstellar är den första filmen jag ser tillsammans med en annan filmspanare – en trevlig upplevelse. Jag, Sofia och hennes man träffades i Örebro för att se Nolans senaste film. Lovorden har haglat och förväntningarna har varit i topp bland folk. Personligen har jag lyckats hålla mig undan den värsta mediastormen, noterat ett och annat betyg samt hållt mina förväntningar nere å andra sidan är det inte ofta som jag blir speciellt upphetsad över saker o ting nu för tiden, det har väl med åldern att göra.

Interstellar var det ja. Musiken av Hans Zimmer är vidunderligt bra, skådisarna top-notch, fotot utsökt m.a.o buisness as usual när det gäller Nolan. Filmen handlar kortfattat om att mänskligheten sakta men säkert håller på att dö ut pga matbrist. En grupp vetenskapsmän har lokaliserat ett s.k maskhål i närheten av Saturnus och skickar den f.d piloten Cooper för att finna nya världar som mänskligheten kan kolonisera. Jag berättar inte mer än så då jag vill undvika s.k spoilers men kan åtminstone avslöja att berättelsen innehåller en stor portion kvantfysik där Nolan töjt en del på vad vetenskapen anar i dag men å andra sidan är det en film i sf-genren.

Jag har ett stort problem med Nolan och hans filmer from The dark night och framåt – de är helt enkelt för långa. Interstellar klockar in på 2:50 vilket är minst en halvtimme för långt om ni frågar mig och min röv. Jag vill dock påpeka att filmen blir aldrig tråkig det är den alldeles för välgjord för att kunna bli men berättelsen liksom pyser fram och bortsett från ett par tre scener som är en anings pulshöljande lunkar berättelsen på. Inget fel i det om filmen varit två timmar men min röv kände verkligen av gravitationen sista halvtimmen som är filmens svagaste parti.  Nolan ballar här ur i en sentimental smet som känns lite främmande för att vara just Nolan. Har regissören fikat för mycket med Spielberg och Jackson på sista tiden?  Om jag nu bortser från det smetiga i finale har jag trots allt lite svårt för Nolans upplösning. Det känns lite som att regissören målat in sig i ett hörn men löser problemet med lite kvantfysiskt mumbo-jumbo som här får tjänstgöra som filmens deus ex machina. Ok det är en sf-film men finalen är inte speciellt elegant utförd.

Bortser jag från filmens längd och den något svaga slutet har man en välgjord sf-film som är väl värd att se åtminstone en gång. Att det är en film som inte grep tag i mig är en annan sak men det är nog svårt att få se en mer välgjord film i år och om inte  Matthew McConaughey får en nominering som bästa manliga skådis beror det på att juryns bakdelar inte klarade av filmens längd. 

Vad Sofia tyckte om filmen kan ni läsa här.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 7/10

Andra som sett filmen

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Filmparadiset

FLMR

Movies noir

The Nerd bird

Har du inte sett den

Mackans film

 

The Tree of life (2011 USA)

TheTreeOfLife_Poster-644x1024The Tree of Life är filmen som fått en i stort sett samlad kritikerkår att gå upp i brygga av upphetsning. Det regnade plus och getingar över filmen och filmkritikerna fann knapp ord över hur bra filmen var. Handlingen i The Tree of Life skulle kunna sammanfattas med en mening: En arkitekt ältar sin barndom och förhållandet till sina föräldrar. En på pappret kort story men regissören Malick har skapat en otroligt vacker film fylld av symbolik, fullproppad med visdomsord och existentiella frågor och som sagt kritikerna jublade. Själv gäspade jag nästan käken ur led.

Troligtvis är The Tree of Life den i särklass tråkigaste film jag sett. Ja söte gud så trist den var. Jag har ingenting emot stillsamma filmer men i det här fallet är det två saker gör The Tree of Life till en medioker upplevelse. Den saknar helt känsla, hela filmen känns paradoxalt nog artificiell trots att den ska handa om livet och viktiga frågor som rör moral och annat som spelar stor roll för oss människor. Skådisarna upplevs som statister i Malicks utsökt komponerade scener och om han bytt ut dem mot skyltdockor hade jag knappt märkt någon skillnad. Nu snackar vi inte om några okända skådisar i huvudrollerna utan Jessica Chastain, Brad Pitt och Sean Penn. Om jag skulle jämföra den valiumindränkta tv-serien Brideshead revisited med The Tree of Life framstår den förstnämnda som ett fartfyllt drama i jämförelse. Filmen berör mig  inte och det är nog förklaringen till att den är så tråkig.

Det andra problemet är att filmen känns så, i brist på bättre ord, skitnödig. Det är viskande röster som ställer existentiella frågor till tittaren och ett tag undrar jag om det inte är en nyandlig produktion av Agneta Sjödin jag tittar på. Mitt intryck av filmen blir att det är uppblåst rapparkalja och uttrycket ”göra en höna av fjäder” har nog aldrig känts mer rätt. Detta tillsammans med att filmen känns så tom på äkta känslor gör att The Tree of life blir till ytlig fernissa. Skrapar man på ytan finns det egentligen ingenting att relatera till mer än vackert filmade scener. Det är synd för jag tror att det skulle kunnat bli en gripande film där huvudpersonens slitning mellan sin mors och fars olika livsfilosofier hade kunnat väcka mitt engagemang. Istället så kväver jag en gäspning och känner en befrielse när eftertexterna börjar rulla.

Gåtan som då kvarstår är: Varför blev just den här filmen så hyllad? Jag har inga svar att ge men det vackra fotot kan säkerligen bländat en och annan kritiker. Det kan också vara så att man som officiell filmälskare ska gilla regissören Malick, det verkar liksom höra till. Hur som helst tråkigare än så här kan det knappast bli eller…….?

Regi:Terrence Malick

Betyg: 3/10

Mama (2013 Spanien)

Mama 2013 film movie poster largeI samband med den ekonomiska krisen 2008 får en affärsman psykbryt, dödar sin fru och tar med sina två döttrar på en vansinnestur som slutar i skogen. Fem år senare hittas de två flickorna i en stuga i skogen. Deras farbror får vårdnaden om de två töserna något som hans flickvän inte är överförtjust i. Den stora gåtan är hur flickorna kunde överleva i en övergiven stuga mitt ute i skogen och vem är denna ”Mama” som barnen talar om.

Vem/vad Mama är får vi biobesökare veta redan efter fem minuter och frågan är om det är så klokt av manusförfattaren och regissören Muschietti att spoila rubbet på direkten. Å ena sidan kan det vara ett effektivt grepp om man känner till vad det är som hotar huvudpersonerna men å andra sidan kan det vara mer spännande om man svävar i ovisshet om hotet. Personligen föredrar jag när skräcken får ta lite tid på sig och bygger upp en känsla och stämning som hela tiden stegras. Mama håller ett  högt tempo redan från start och satsar mycket på att vrida upp ljudet i botten när något hemskt sker eller visar sig. Det om något irriterar mig för jag vet inte om jag blir rädd för det höga ljudet eller för det som visas och sker på vita duken. Klart är i alla fall att man hoppar högt när det brölar som domedagsbasuner ur biografens högtalare.

Inga större fel på berättelsen som har ett par snygga och genomtänkta scener men jag får nog i ärlighetens namn erkänna att kortfilmen med samma namn som ligger till grund för långfilmen var avsevärt bättre och definitivt mer skrämmande. Där jag hissar varningsflagg är filmens sista tjugo minuter där regissören tappar greppet om sin film. Dels blir folk plötsligt korkade och börjar ranta runt i skogen av krystade skäl, man drar också på med för mycket effekter och jag får för jag vet inte vilken gång i ordningen muttra mitt mantra ”less is more”. Slutligen blir det lite sliskigt och smörigt mot slutet med en viss touch av Spielberg även om det har lite mer svärta än vad man kanske är van vid med filmer där barn spelar huvudrollen. Nu är det inte Guillermo del Toro som regisserat filmen men han har producerat den och det märks på både gott och ont för i ärlighetens namn början han upprepa sig med sina skräckdramer med barn i huvudrollen. När jag väger filmens för och nackdelar mot varandra blir det trots allt godkänt men jag är övertygad över att det finns bättre skräckisar att se det gäller bara att hitta dem och det är inte det lättaste.

Lunkan som var med på bion tyckte att Mama var en av de bättre skräckisarna han hade sett men han är å andra sidan inte lika avtrubbad som undertecknad.

Regi: Andrés Muschietti

Betyg: 6/10

Lawless (2012 USA)

Lawless%202012Lawless baseras på boken The Wettest conty i the world och handlar om sprittillverklningen på landsbygden i delstaten Virginia. Ett lite annorlunda sceniario än vad man är van vid när det handlar om sprit och andra olagligheter under förbudstidens USA.  I centrum för handlingen står de tre bröderna Bondurant. Den yngste av bröderna vill ta del av brödernas verksamhet men hans äldre syskon tror inte att han håller måttet. Lugnet på landsbygden bryts när en nyutnämnd polisman, Rakes, kräver pengar av traktens hembrännare. Bröderna Bondurant vägrar betala och kriget (om än lågintensivt) är i full gång.

Likt gårdagens film Sinister hade jag hade höga förväntningar på Lawless. Sceniarot med 30-talet och hembrännare lockade, likaså den digra rollistan med namn som Tom Hardy, Guy Pearce och Gary Oldman som dragplåster. Lawless är absolut sevärd men filmen vill berätta väldigt mycket, så mycket att filmens karaktärer blir lite väl ytliga och lösa i konturerna. Jag tycker mig inte riktigt få lära känna de tre bröderna Bondurant. Hardy spelar den tuffe storbrodern, Jason Clarke är slarvern till mellanbror och Shia LaBeouf är den lite känslige lillebrodern. Det är så jag lär känna karaktärerna och det är ungefär allt jag får reda på om de tre bröderna.  Guy Pearces porträtt av filmens skurk Rakes är närapå en karikatyr av en skurk. Vad som driver Rakes mer än ondska vet jag inte, jag har sett Bondskurkar med större karaktärsdjup. Oldman flimmrar förbi i ett par korta scener och gör vare sig till eller ifrån.

Man har även baxat in två kärlekshistorier i filmens handling och de känns mest i vägen för grundhstoryn. Inget fel på vare sig Jessica Chastain eller Mia Wasikowska i rollerna som de två kvinnorna men de har inget att arbeta med. Deras uppgift är att vara lite kvinnlig fägring bland hembrännarna. Lawless är ett actiondrama med för lite action och för mycket drama eller om man så vill tvärtom. Till filmens fördelar hör skådespelarna, scenografin samt en, om än ytlig, engagerande story. Lawless hade kanske lämpat sig bättre som miniserie eller helaftonsfilm men det sistnämda hade troligtvis renderat en viss träsmak.

Regi: John Hillcoat

Betyg: 5/10

Take shelter (2011 USA)

Curtis lever i en liten stad där alla känner varandra. Han älskar sin fru och dotter och är uppskattad på sitt arbete. Visst, familjen har smärre ekonomiska problem och dottern har ett funktionshinder men på det stora hela skulle man kunna säga att Curtis har ett bra liv. När Curtis börjar plågas av fruktansvärda mardrömmar smulas hans vardag sönder och samman, mardrömmarna är så levande och verkliga att han börjar misstänka att de är en varning om en kommande katastrof. Curtis börjar förbereda sig på vad som ska komma men hans omgivning börjar dock tro att han fått ett nervsammanbrott.

Än en gång var det Henke som väckte min nyfikenhet på den här filmen. Jag hade hört talats om filmen tidigare men det var Henkes revy som gjorde att jag gick från tanke till handling när det rörde sig om att se Take shelter, något jag verkligen inte ångrar.

Det första som slår mig efter att jag har sett filmen var om oscarsjuryn överhuvudtaget tagit någon notis om Take shelter för både Michael Shannon och Jessica Chastain briljerar i huvudrollerna. Att paret inte nominerades är en smärre skandal. Shannons karaktär kämpar med att försöka förmedla sin ångest och oro till sin fru. Då Curtis är en fåordig man har han svårt att beskriva sina känslor för frun som i sin tur försöker förstå vad som plågar honom. Skådespeleri i världsklass! Jag känner verkligen för den här familjen och vill att det ska ordna sig för de tre.

Jag gillar även att jag som tittare hela tiden svävar i ovisshet om Curtis håller på att bli galen eller inte. Det skapar en nerv och ett intresse för berättelsen som gör att jag sitter som på helspänn trots att Take shelter har ett ganska långsamt tempo men filmen är absolut inte det minsta tråkig. Slutet kan möjligtvis göra en och annan tittare besviken men jag gillade det. Klart sevärd film och då främst för det fina skådespeleriet.

Regi: Jeff Nichols

Betyg: 8/10