All that Jazz (1979 USA)

”Ladies and gentlemen, let me lay on you a so-so entertainer, not much of a humanitarian, and this cat was never *nobody’s* friend. In his final appearance on the great stage of life – uh, you can applaud if you want to – Mr. Joe Gideon!”

Det var ett tiotal år sedan jag såg Bob Fosses självbiografiska musikal och var lite sugen på en omtitt. Den stora frågan var om den fortfarande håller?

All that Jazz eller Showtime som den hette i Sverige handlar om regissören Joe Gideon. Det är en man med många järn i elden. Han ska precis sätta upp en ny musical och är i full fart med förarbetet samtidigt som han håller på och klipper en film. På det privata planet är det lika trassligt han då sätter på allt som rör sig samtidigt som han har en flickvän och försöker hålla en god kontakt med sin sin dotter och exfru. Nu är inte Gideon någon renlevnadsmänniska, var morgon startar han igång kroppen med uppåttjack för att sedan ta dagens första cigg i duschen. Det är inte så konstigt att Gideon ständigt dras med en rökhosta och plågas av att det sticker i vänsterarmen.

Visst höll All that jazz för en återtitt. Jag älskar denna lite smått maniska och stundtals surrealistiska film om en mans spikraka marsch mot graven. Hade det varit en rak story utan några konstigheter hade filmen troligen inte gjort ett lika stort intryck på mig. Under filmens gång samtalar nämligen Gideon med döden i spelad av Jessica Lange. De diskuterar hans liv och misslyckanden och de både vet vad som snart kommer ske.

Filmen ger också en ganska så mörk bild av Fosse/Gideon som iofs är charmig men i grund och botten är han en människa som inte har tid eller förmåga att uppskatta livet. Han är huvudpersonen i livets teater allt annat är hinder eller små förtretligheter i jakten på att skapa perfektion.

Gideon spelas f.ö av Roy Scheider kanske inte en skådis man väntar sig finna i en musikal men han fixar rubbet med beröm godkänt. Musikalnumren är bra och ett par av låtarna sätter sig men det är filmens sista tio minuter som gör att All that Jazz hör bland mina favoriter i genren. Finalen är ett makalöst musikalnummer,kanske tom det bästa som någonsin har gjorts, där Gideon rannsakar sitt liv och relationer.

Nu gör inte en scen en hel film tur då att All that Jazz är både välregisserad, välspelad och har en handling som berör mig även om huvudpersonen är en skitstövel. En lite ruffig musikal så långt ifrån glitter och glamor man kan komma.

Vid denna omtitt upptäckte jag att Sandal Bergman hade en liten roll. Kul spaning.

Sofias filmval för dagen är jag lite småsugen på att se.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 9/10

 

All that jazz (1979 usa)

Den ständigt kedjerökande och pillerberoende Joe Gideon har det inte lätt, han ska regissiera en ny musikal på Broadway samtidigt som han arbetar med klippningen av sin senaste film. Producenterna flåsar honom i nacken och privatlivet är en katastrof med flickvän, exfru, älskarinnor samt en dotter som han inte hinner med. Det är då kanske inte så konstigt att han har smärtor i vänsterarmen och har en rökhosta som blir allt ihärdigare men han anser sig vara alldeles för ung för hjärtproblem och en infarkt hinner han helt enkelt inte med.

Bob Fosse har här regissiserat ett surrealistiskt och självbiograiskt mästerverk. De är en plåga att se hur Joe (suveränt spelad av en konstant svettig Roy Scheider)  obarmhärtigt marscherar mot döden . Finalen, där Scheider sjunger tillsammans med dansande vener m.m är en mycket märklig upplevelse som bara måste ses. Definitivt ett av mina favoritnummer i musikalgenren. Klippning och regi håller högsta klass, skådespeleriet är på topp och allt är kryddat med ljuvliga 70 tals frisyrer och kläder. Det är också trevligt att få se söta Jessica Lange innan hon massakerade sitt ansikte m.h.a plastikoperationer. Ett mästerverk.

Regi: Bob Fosse

Skådespelare: Roy Scheider, Jessica Lange

Betyg: 9/10