The Way back (2010 USA)

the-way-back-dvdÄn en gång satt jag, Lunkan och Mats och tjafsade vilken film vi skulle se. När Lunkan kilade in på toaletten klämde jag och Mats in den här filmen i dvd-spelaren så var kvällens filmval fixat.

Polacken Janusz arresteras och skickas till ett arbetsläger mitt i Sibirien. Tanken är att lägrets isolering från civilisationen ska avskräcka från flykt. Då Janusz är van att vistas ute i det fria börjar han redan från första dagen att planera sin flykt. Under en snöstorm tar Janusz och några medfångar chansen och flyr. Resten av filmen handlar om deras bokstavligen långa väg tillbaka till friheten genom skogar, över berg och den obligatoriska (när det rör sig om filmer av detta slag) vandringen genom öknen.

The Way back är en s.k BOATS men nu har man för säkerhets skull lagt till att filmen är inspirerad av verkliga händelser – något som kan vara klokt då berättelsens sanningshalt har ifrågasatts. Den största förtjänsten med filmen är skådisarna: Ed Harris som butter amerikan, Colin Farrell spelar den ryske gangstern Valka och Jim Sturgess är dramats huvudperson polacken Januzs. Även Saoirse Ronan, Gustaf Skarsgård och Mark Strong är med på ett hörn så filmen är stjärnspäckad så det förslår. Tyvärr är filmen The Way back inte lika upphetsade som dess rollista, ja filmen är förvånansvärt odramatisk och det är nog de duktiga skådisarna och de karaktärer de spelar som räddar historien från att bli tråkig. De pustar, svettas, fryser och går för att nå friheten, naturligtvis är det  strapatsfyllt men berättelsen hettar aldrig till, inte ens öknen. The Way back blir en relativt stillsam stund framför rutan som övertygar mig att naturen är bäst på tv för speciellt bekväm att vistas i är den aldrig.

Regi: Peter Weir

Betyg: 6/10

Across the universe (2007 USA)

iPh20R6bO4GdBpO0E7t4nEdHhp7Det börjar så bra med Jim Sturgess som sitter på en öde strand och sjunger de första stroferna ur Beatles Girl. Filmen fortsätter i samma fina stil men efter 40 minuter slirar regissören Julie Taymor in på pekoralspåret och stundtals är denna film en pärs att se.

Across the universe startar i Liverpool 1967 där vi träffar varvsarbetaren Jude som beslutar sig för att åka till USA för att spåra upp sin far som han aldrig träffat. Framme i USA hittar Jude pappan och blir i samma veva bekant med studenten Max. Jude blir även kär i Maxs lillasyster Lucy och sällskapet drar till NYC. Då Max blir inkallad till Vietnamkriget som intensifieras börjar den bistra verkligheten göra sig påmind. Samtidigt blir Lucy involverad i en radikal fredsrörelse och parets kärlek sätts på prov.

Att all musik i filmen är från Beatles musikkatalog torde framgått vid det här laget. Låtarna är i nya versioner som ibland är riktigt bra och ibland gör att jag blint famlar efter skämkudden i soffan. Det sistnämnda sker när regissören försöker skildra omvärdes dramatik i musikalform, där och då passerar hon sin kompetensnivå. Taymor spelar Let it be i samband med upploppen i Detroit och Strawberry fields forever får ackompanjera striderna i Vietnam. Tanken är god men det blir bara fjantigt och passar inte in – Taymor tar helt enkelt i för mycket. Där man lyckas bättre med låtgestaltningen är när låtarna skildrar mindre dramatiska skeenden t.ex Come together med Joe Cocker och I´m the Walrus med Bono är två höjdpunkter i filmen (Eddie Izzards sång(?) hade jag dock gärna sluppit). Däremot får jag lätta kväljningar när filmen avslutas med hippiehymnen All you need is love, en låt som var outhärdlig redan första gången jag hörde den men jag får väl vara tacksam över att Get back inte var med, chansen är stor att jag då hade stängt av filmen.

Till en början är det roligt med alla referenser till The Beatles som dyker upp i filmen, repliker, platser och namn men jag tröttnar ganska snabbt och till slut känns det bara krystat. Nu är inte allt elände med den här filmen. Jag gillar pojke-möter-flicka storyn och skådisarna är bra. Bäst är Jim Sturgess och Evan Rachel Wood rollerna som Jude och Lucy. Det är ett kärlekspar som jag verkligen gillar och finner sympati för. Även Joe Anderson som spelar Max och T.V. Carpio som iofs har en liten roll i filmen passar fint in i handlingen och skådisarna sjunger också riktigt bra. Man har även lyckats bra med miljöerna och det andas sextiotal om Across the universe.

Egentligen tycker jag inte om filmer av det här slaget när man tar ett gäng hits och bygger en musikal kring låtarna -det känns lite som fusk. Jag trodde detta var ett förhållandevis nytt fenomen tills Sofia upplyste mig i sin Easter parade text att så ingalunda var fallet. Men å andra sidan varför klaga om man gillar musiken?  Om bara regissören sansat sig en aning och skippat de värsta excesserna (och All you need is love) hade detta kunnat bli en riktigt bra film (trots att jag tycker att det är lite fusk) så betyget blir bara ett ljummet godkänt.

Sofia skriver om en film som rör en annan populär grupp. En film som får mig att greppa en karta panodil bara jag tänker på den – för jävlar vad det gapas och skriks.

Regi: Julie Taymor

Betyg: 5/10

Cloud Atlas (2012 USA m.fl)

Cloud%20Atlas-0081-20121015-96Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen i den här filmen. Å ena sidan är den ganska enkel men å andra sidan rymmer filmen ett visst filosofiskt djup. Lennart, ännu en trevlig biografvaktmästare på filmstaden berättade att en del besökare kom ut från salongen som levande frågetecken medan andra inte hade några problem med att hänga med i filmens handling.

Egentligen består Cloud Atlas av sex historier. Vi får ta del av ett antal människoöden som utspelar sig på vitt skilda platser i både tid och rum, allt från 1849 till en avlägsen framtid. Historierna länkas samman med hjälp av föremål, anteckningar och annat smått och gott. Det historierna har gemensamt är att de handlar om personer som står inför avgörande val i sina liv, en del val kan synas triviala andra val kan störta hela samhällsstrukturer. Filmens budskap är kort och gott att våra handlingar påverkar andra människor, vår omgivning och framtiden. Iofs ett ganska simpelt budskap men regissörerna har valt att krångla till det en aning för tottaren i Cloud Atlas i.om att de sex historierna går in i varandra och man klipper vilt mellan tid och rum. Detta gör att det simpla budskapet hamnar i ett perspektiv som gör att man (åtminstone jag) blir en aning filosofisk och får tacksamt nog uppleva den eftersträvansvärda känslan av ”sense of wonder”. Jag hade tur och fann ganska snabbt ledtrådarna som länkade samman de olika berättelserna men om man är en biobesökare som tvunget måste sitta med sin mobil och berätta för omvärlden att man är på bio (och de är många) kan man lätt missa dessa saker och filmen blir då en anings förvirrande.

Regissörerna Tom Tykwer, syskonen Wachowski gör ett gott arbete och trots att Cloud Atlas är tre timmar lång blev den aldrig trist. En annan kul detalj är att man återanvänder skådespelarna i de olika berättelserna. Tom Hanks är t.ex allt från portier till forskare det tog det en stund innan jag kände igen alla de olika skådisarna som dyker upp  i de olika episoderna då europeer har sminkats till asiater i vice versa. Med risk för att låta lite nördig vill jag även lyfta fram klippningen i filmen som var fantastisk och jag undrar lite vart Cloud Atlas tog vägen när man nominerade filmer till årets Oscarsgala men den kanske var för lång för pensionärerna i juryn?

Regi: Tykwer/Wachowski

Betyg: 8/10

Crossing Over ( 2009 USA )

Max Brogan som spelas av Harrison Ford är så trött på sitt jobb som immigrantpolis ( heter det så ? ). Varje dag får han avhysa människor som inte har uppehållstillstånd och Max börjar se mellan fingrarna och släpper igenom en och annan. När en ensamtående mor försvinner i samband med en utvisning börjar han söka efter kvinnan. Detta är inte enda historien i Crossing Over. Vi får b.la följa en australienska som försöker gå sängvägen för att få ett s.k green card och lite andra personer som vill stanna i det förlovade landet i väst. Mitt i allt får vi även ett mordfall.

Crossing Over är absolut inte en dålig film men den lider av att den vill för mycket. Gripande historier blandas med lite lättsammare. Man är också ambivalent i skildringen av USA och dess invandrarpolitik, patrioism och kritik blandas kanske lite väl friskt. Som grädde på moset är det med ett mordmysterium. Sammantaget blir det en ängslig film som inte riktigt vet vilket ben den ska stå på.

Fördelarna är att en del av historierna berör och upprör samt att man fixat bra skådisar till filmen. Ashley Judd, Ray Liotta och Jim Sturgess för att nämna några. Harrison Ford är bra i sin roll som den slitne Max Brogan. Jag är kanske lite väl hård i min kritik till filmen som säkert kan uppskattas av en del.

Regi: Wayne Kramer

Betyg: 5/10

50 dead men walking (2008 storbrit/kanada)

Brittiska underättelsetjänsten lyckas rekrytera en ung katolik, Martin,  som har kontakter med IRA.  Martin förser engelsmännen med gruppens planer på attentat, vapentransporter etc. Efter en tid anar IRA att de har en förrädare men Martin känner sig ganska säker då polisen lovat att skydda honom. När det börjar brännas visar det sig dock att Martin står ensam och underättelsetjänsten har avvecklat sin informatör som nu får klara sig själv.

Striderna på Nordirland är alltid svåra att skildra då det är en komplicerad konflikt där inget är svart eller vitt. Filmen klarar detta  ganska bra och vi kan vara tacksamma att vi slipper se än en amerikansk IRA film med svårmodiga skönheter som Brad Pitt eller Richard Gere som gör skrattretande försök att spela irländare. Det klarar Jim Sturgess av riktigt bra i rollen som Martin och det är inget större fel vare sig på skådisar eller film. Riktigt engagerad blir jag dock inte , historien (som f.ö ska vara sann) rullar på men jag grips inte av Martins öde. Filmen duger gott för en stunds underhållning.

Regi: Kari Skogland

Skådespelare: Jim Sturgess, Ben Kingsley

Betyg: 6/10