Face/off (1997 USA)

MV5BMTU4MjA5NTc2NV5BMl5BanBnXkFtZTgwOTI2Mzk5MDE@._V1__SX1857_SY903_Face/off kom på 19 :e plats på FLMR:s ultimata actionfilmslista. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt för vad jag mindes så var det en bra film men minnet kan som sagt spela en ett spratt eller två.

Filmen som regisserats av legendaren (något jag numera ställer mig allt mer tveksam till) John Woo har en story som är riktigt bra. FBI agenten Archer (John Travolta) har i flera år jagat de två terroristerna och bröderna Castor (Nicholas Cage) och Pollux. Face/off börjar med att Castor och hans bror Pollux infångas i den förstnämndes fall går det så illa att han hamnar i koma.  Det uppdagas att brödraparet planterat en bomb någonstans i L:A och för att få Pollux att tala går Archer med på att ta över Castors identitet. Genom avancerad plastikkirurgi får han Castors ansikte och man ändrar även Archers röst och kropp och vips har den något lönnfete Travolta förvandlats till den mer slimmade Cage. Tyvärr så vaknar Castor upp ur sin koma och tar över Archers identitet mao till det yttre har hjälte blivit skurk och vice versa

Så långt är jag med på färden. Antingen accepterar man alla ologiska saker eller inte men Face/off håller sig åtminstone inom de ramar den sätter upp. Filmens stora problem är John Woos regi samt att han castat inte en utan två skådisar som verkligen satt konsten att spela över på piedestal. Jag vet inte hur jag kunde missa detta när jag såg filmen sist men minnet är som det är.

Cage och Travolta spelar över så det värker i ögonen, allt är så övertydligt så jag undrar vad Woo tror om sina medmänniskors förmåga att uppfatta saker och ting. Antingen hyser Woo mycket låga tankar om de som ska se filmen eller så är han själv dum i huvudet och har mycket svårt att begripa sig hur människor agerar. Det kan iofs bero på en krock mellan västerländsk och österländsk kultur men i Broken arrow funkade både Woos regi och Travoltas överspel. Varför funkar det inte i Face/off?  Några anledningar kan vara: I dagens film kanske man gjorde misstaget att ge Woo fria tyglar och hans värsta excesser fick fritt spelrum. Vidare är Face/off en thrilleractionfilm medan Broken arrow är ren action i det sistnämnda behöver man inte ha med lika mycket av mänskliga relationer som i en thriller. Det är när dessa ska gestaltas som Woo drattar på ändan för filmen är verkligen skrattretande dålig så fort några känslor ska förmedlas till oss tittare. Woo lyckas även med att förstöra actionscenerna då de innehåller alltför mycket av både överspel och slowmotion.Slutligen kanske det är som så att om man stoppar in Cage och Travolta i samma film blir det för mycket av det goda. Kort och gott: Filmen är ren dret (skit på värmländska)

Regi: John Woo

Betyg: 3/10

 

Annonser

Nixon (1995 USA)

1995-nixon-poster1När jag frågor mina elever om de känner till någon amerikansk president brukar oftast någon elev nämna Nixon. De kanske inte känner till speciellt mycket om hans presidentskap men namnet är inte obekant. Historiskt sett så torde Nixon vara/bli en av de mer kända presidenterna men kanske inte då som t.ex Lincoln eller FDR som brukar rankas som de bättre presidenterna USA haft utan han får samsas med personer som Grant och Harding som spelar i de lägre divisionerna. Missnöjet med Nixon har till stor del med Watergateskandalen att göra. Det var ett inbrott som skedde för att samla information om politiska motståndare till Nixon. Den stora frågan var om presidenten kände till och kanske tom gav order om inbrottet eller om det var någon i hans stab som var lite väl nitisk. Nixon valde att avgå då han riskerade att ställas inför riksrätt. Slut på historielektionen och över till filmen om Nixon.

Nixon kan sägas vara en systerfilm till Stones tidigare och kanske mer kända film JFK som jag skrivit om på bloggen. De har många likheter – de handlar om en president, är tre timmar långa, är lite slarviga med sanningen och bygger på en blandning av fejkade journalfilmer, snabba klipp i både tid och rum, innehåller en himla massa karaktärer och halva Hollywood verkar ha engagerats till filmerna i små och stora roller. Det finns en stor skillnad men den kommer jag till sedan.

Anthony-Hopkins-as-Nixon-007

Jag kan redan här säga att jag gillar den här filmen mycket och den främsta förtjänsten till det är Sir Anthony Hopkins. För en tid sedan såg jag filmen Hitchcock där Hopkins klädde ut sig till den kände regissören, i Nixon spelar Hopkins den plågade presidenten. Det går inte många minuter innan jag glömmer bort att det är Hopkins utan illusionen att det är Nixon man får se är total. Hopkins glider in i rollen som Nixon och det är först mot slutet av filmen som illusionen spricker då Stone visar bilder på den verklighetens Nixon. I Hopkins skepnad blir Nixon nästan lite aplik i sitt rörelsemönster med hukad gång, han verkar hela tiden stressad, småsvettig och otillfredsställd med sig själv och livet. Trots att Nixon uppnått allt han drömt om är han inte nöjd utan drivs in i katastrofen av sitt mindervärdskomplex. Nixon blir aldrig tillfreds med livet då han anser att han aldrig får det erkännande som han tycker att han värd. Han är övertygad om att alla avskyr honom och till slut blir också detta en självuppfyllande profetia. Det är också detta som är Stones tes i filmen och som vanligt när Stone vill upplysa oss tittare om något hamras budskapet in.

nixon_6

Jag kan tro att Nixon ger ett rörigt intryck speciellt om man inte är insatt i amerikansk politik och historia. Under första timmen dyker det upp en strid ström av karaktärer, en del betydelsefulla andra inte men det är svårt att avgöra. Filmen hoppar hela tiden i både tid och rum och Stone betar av Nixons barndom och första steg mot presidentposten i rasande fart med klipp efter klipp. Det är minst sagt hela havet stormar till en början. Klarar man av denna kakafoni av karaktärer och klipp sätter sig filmen så småningom när man fått kläm på alla personer.

Till filmen styrkor hör att den är en intressant historia och människan Nixon är lite av en gåta. Iom att Hopkins gör ett bra porträtt av presidenten ger detta även filmen drag av ett tragiskt drama om en tragisk person. Vid en jämförelse av Stones JFK faller den filmen då på att Kennedy i Stones värld är något av en halvgud samt att regissören ger intrycket av att han serverar oss tittare sanningen med stort S (en sanning som f.ö är full av felaktigheter). Filmen Nixon aspirerar aldrig på sanningen det är mer en tolkning av händelser.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10