När lammen tystnar (1991 USA)

Detta torde inte vara en obekant film men man kan aldrig vara säker. Det är nu 18 år sedan När lammen tystnar hade premiär så den kan ha undgått en och annan yngre förmåga i dagens massiva medieflöde.

Clarice är i sluttampen på sin utbildning till FBI-agent när hon får ett något ovanligt uppdrag av sin chef. Hon skall intervjua den ökände seriemördaren Hannibal Lecter som har suttit inspärrad i många år. Då Hannibal tidigare varit psykolog är han svår att dupera och alla försök till att intervjua honom har misslyckats. På något avigt vis klickar det mellan Hannibal och Clarice och han är åtminstone villig att ha en dialog med henne. Detta visar sig bli viktigt då Hannibal verkar veta vem seriemördaren Buffalo Bill är och det är av högsta vikt att FBI får tag på honom då han kidnappat dottern till en senator.

Detta är i det närmaste en perfekt film åtminstone i mina ögon. Jag har nog sett den en fyra/fem gånger och klart att man upptäcker en och annan skavank när man ser om en film så många gånger men i detta fallet spelar de ingen roll. Regissören  Jonathan Demme jobbar hårt med att skapa en ruggig stämning allt från musiken till miljöer. När jag såg om filmen i julas reagerade jag på ett par saker b.la att filmen är väldigt grå och  klinisk både i utseende och känsla. Vidare är alla mer eller mindre korrekta i sitt beteende oavsett vad som händer vilket gör att filmen framstår som känslokall. Jag tror detta gör att filmen känns lite avig på ett omedvetet plan och detta gör den än ruggigare. Filmen blir helt enkelt lite obekväm.

Naturligtvis spelar manus och skådisar roll för hur bra en film blir och i denna film har man lyckats över förväntan med rollbesättningen från Buffalo Bill som spelas av Ted Levine till Jodie Foster som Clarice Sterling. Valet av Foster är synnerligen lyckat då hon är en ganska så liten person och Demme jobbar med att visa hennes fysiska litenhet mot sin omgivning. Utan att det uttalas i filmen känns hon värnlös trots att hon är en mycket duktig blivande FBI-agent.

Filmen blev också Hopkins stora lycka och han blev ett av de riktigt stora namnen i Hollywood. Tråkigt nog slutade han i samma veva att skådespela och skrider numera runt i filmer och skådespelar sig själv. Lite bortkastad talang kan jag tycka.

Har man mot förmodan inte sett När lammen tystnar tycker jag definitivt man ska ge filmen chans i annat fall är den väl värd en omtitt. Det är också en av få filmer där Oscarsjuryn var lite vågade i sitt val och den vann 5 statyetter b.la för Bästa film.

Regi:  Jonathan Demme

Betyg: 9/10

Annonser

Hotell Artemis (2018 Storbr)

I en mycket nära framtid, faktiskt så nära att den skulle kunna utspelas idag spelar Jodie Foster föreståndare för ett speciellt sjukhus som ligger mitt i L.A. Sjukhuset tar nämligen bara emot folk från den undre världen som av naturliga själ inte kan uppsöka den vanliga sjukvården när man blivit knivskuren, skottskadad osv. Filmen Hotel Artemis utspelar sig under en natt då man har extra mycket att göra på vårdinrättningen. I L.A pågår det ett upplopp, Artemis är fullbelagt och så får man in ett samtal om att L.A:s gangsterkung Wolf King är på ingående då han utsatts för ett mordförsök.

Jag skulle vilja påstå att detta är en ganska så perfekt fredagsfilm. Handlingen är relativt enkel så man hänger med mellan chipstuggorna. Skådisarna är klart godkända, Jodie Foster, Dave Bautista, Jeff Goldblum och Sofia Boutella fast jag under om den senare inte börjar tröttna på att ständigt bli castad som lönnmördare. Handlingen flyter på fint och det blir t.om lite småspännande mellan varven. Det är ingen film med stor budget men för den skull behöver det inte betyda att den är dålig. Det är en alldeles lagom film. Min enda undran är vad som gjorde att Jodie Foster hoppade på projektet då hon numera är ganska så sparsmakad med sina filmframträdanden.

Regi:Drew Pearce

Betyg: 6/10

 

Elysium (2013 USA)

elysium-poster-low-resElysium är satt i en framtid där de välbesuttna isolerat sig från resten av mänskligheten på en gigantisk rymdstation som bär samma namn som filmen. Resten av mänskligheten lever på jorden i misär. När Max som lever på jorden skadas på sin arbetsplats kämpar han desperat för att ta sig till Elysium då stationen är utrustad med apparater som kan bota det mesta. Denna triviala handling sätter igång en kedja av händelser som i slutändan kan komma att bli världsomvälvande.

Förväntan var stor när Neill Blomkamp nu kom med en ny film. Blomkamp skördade stora framgångar med sin förra film District 9 som både kritiker och publik gillade. Frågan var om han skulle lyckas igen? Mnjae säger jag.

Elysium har sina stunder. Jag gillar filmens upptakt och scenerna på jorden med desperata människor som gör sitt bästa för att överleva. När filmen ökar i tempo tappar jag intresset då den utvecklas till en vanlig dussinactionfilm helt utan spänning. Allra värst är det smetiga slutet som nog bara kan överträffas av herrarna Spielberg & Jackson. Både Matt Damon och Jodie Foster återfinns i rollistan. Damon har inte så mycket att arbeta med och Foster är om ärligheten ska fram ganska usel i den här filmen. Jag får uppfattningen om att hon har tankarna på annat håll och verkar mest köra sina repliker.

Det är synd att resultatet blev urvattnat för jag anar att Elysium kunnat bli en rafflade sf-thriller. Nu blev det istället en film i mängden men det kan lätt bli så när för mycket pengar pumpas in i ett projekt – allas åsikt ska tillfredställas och det blir en enda halvdan kompromiss. Trist men sant.

Regi: Neill Blomkamp

Betyg: 5/10

ALIM: Taxi driver (1976 USA)

Det finns en risk med att se om gamla godingar nämligen att de inte längre är speciellt goda. När jag såg om Taxi driver härom veckan kände jag mig både lite besviken och förvånad. Vad var det som gjorde att jag gillade den här filmen mycket en gång i tiden? Troligtvis var det att storyn var orginell, nu för tiden är filmens tema vardagsmat, De Niro kändes fräsch när jag såg filmen för första gången, numera går han på halvfart och verkar hoppa på lite vad som helst bara det ger lite klirr i kassan. Det kan vara tankar och känslor som dessa som gör att filmens magi inte riktigt längre består. I Taxi driver har tiden stått stilla men här i veckan satt De Niro i TV med konstig frilla och var ett bevis att allt åldras inte med värdighet, vare sig det är filmer eller personer.

Keitel & De Niro

Trots denna lätt negativa inledning vill jag dock påpeka att Taxi driver är en intressant och definitivt sevärd film. Taxi driver hade däremot kunnat bli en ganska medioker historia då Brian de Palma var först inkopplad som regissör men han byttes turligt nog ut mot Martin Scorsese. Innan Scorsese kom ombord som regissör så var både  Dustin Hoffman och Jeff Bridges påtänkta att spela Travis Bickle. I.o.m Scorsese blev det De Niro som spelade huvudrollen. I rollen som Betsy, Bickles kärleksintresse, ville Scorsese ha en Cybill Sheperd typ. Sheperds agent hörde talas om detta och frågade om inte Scorsese var intresserad av att ha med den riktiga Sheperd i rollen som Betsy. Karaktären Iris, en 12 årig prostituerad,  spelas av Jody Foster. Till den rollen verkar varenda skådis jämngammal med Foster ha sökt eller vad sägs om:  Ellen Barkin, Kim Basinger, Geena Davis, Michelle Pfeiffer, Brooke Shields och Debra Winger för att bara nämna några få.

Fem år senare fick Taxi driver ett otrevligt efterspel då John Hinckley, Jr ”inspirerad” av filmen sköt Ronald Reagan. Hinckley var besatt av Foster och sökte hennes uppmärksamhet.

Taxi driver handlar om vietnamveteran Travis Bickle som inte kan sova på nätterna. För att fördriva tiden kör han taxi och under sina resor i staden växer hans hat mot samhället och speciellt då de kriminella elementen som knarklangare, horor, hallickar m.m. Efter att Travis har blivit nobbad av en tjej, Betsy, bestämmer han sig för att rensa upp i skiten och han väljer att börja med att ”rädda” Iris, en 12 årig protistuerad.

För att undvika att filmen skulle få en x-stämpel var Scorsese tvungen att ändra färgen på blodet i slutscenerna.

Jag har blivit äldre och kanske klokare och Bickle som tidigare (när man var en korkad tonåring) var cool ser jag nu som den han verkligen är: En stolle som skulle behöva vård på valfri psykiatrisk avdelning. Detta gör att jag alinierar mig mot filmens huvudperson, han är bara konstig och besvärande. Travis är en ganska trist galning och filmen utveclas till en intressant men lite småtråkig inblick i en störd människas sinne. Manusförfattaren Paul Schrader hade baserat delar av Travis tankar på Arthur Bremers dagböcker. Bremer är troligtvis okänd för den stora allmänheten men 1972 sköt han politikern George Wallace som siktade på presidentposten. Då De Niro i stort sett är med i varenda scen utvecklas filmen till en enda lång monolog av en galning (för tro inte att De Niro är tyst om han är ensam i bild, pratar han inte med sig själv så bjuder Taxi driver på massiva voice-overs av, just det, De Niro) något som kan vara underhållande men inte i två timmar. Taxi driver är kort och gott lite småseg.

De Niros ”Are you talking to me?” monolog torde vara ganska välkänd. Monologen är improviserad men uppgifterna om inspirationen till den varierar: Allt från Bruce Springsteen till ståupp komiker nämns.

Det finns många bra saker med filmen. Skådisarna är mycket bra och De Niro går helhjärtat in i rollen som Bickle. Bla tränade han upp sig, körde taxi i NYC och lyssnade på Bremers dagböcker i timmar. Då detta är en film som gjordes innan De Niro började spela De Niro så är han mycket övertygande i sitt porträtt av Travis Bickle. Sheperd och Foster är även de bra men deras insats skuggas av De Niro som drar åt sig all min uppmärksamhet. Harvey Keitel dyker upp i en liten men viktig roll som hallick. Till en början skulle alla filmens skurkar spelas av färgade skådespelare men Scorsese som kände att berättelsen riskerade slå an en rasistisk ton bytte ut karaktärerna mot vita skådespelare.

Där Taxi driver lyckas allra bäst är i kameraarbetet och miljöerna som tillsammans med Bernard Herrmanns fantastiska soundtrack skapar ett nästan drömlikt NYC fjärran från skyskrapor, gltter och glamor. Det är när Travis kör sin taxi på regnvåta skitiga gator som Taxi driver är som bäst.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Panic room (2002)

panicroomNyskilda Meg (Jodie Foster) har flyttat till ett nytt hus. Huset är utrustat med ett s.k ”panic room”, ett rum som är omöjligt att bryta sig in i. Redan första natten för de nyinflyttade besök av inbrottstjuvar men Meg låser in sig och dottern i husets panic room. Problemet är att det som tjuvarna vill ha finns i samma rum, som grädde på moset har dottern diabetes, insulin och socker finns på andra sidan dörren….

Vi vet hur det ska gå men vägen dit är riktigt spännande. Filmen är en kamp mellan de tre inbrottstjuvarna och mamman som blir alltmer desperat. Man skulle kunna tro att det skulle bli långtråkigt då större delen av filmen utspelar sig i ett par rum men dramat tar hela tiden nya vändningar. Det som hjälper till är dels de mycket bra skådespelarna Jared Leto samt Forest Whitaker (Foster gör vare sig till eller ifrån tycker jag) samt regin av Fincher. Det är minst sagt fantasifulla kameraåkningar i huset vilket kanske kan kännas lite överdrivet ibland men underhållande är det, ända till slutet.

Regi: David Fincher

Skådespelare: Jared Leto, Forest Whitaker, Jodi Foster m.fl

Betyg: 8/10