The Natural (1984 USA)

the-natural.12444Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.

I början av 20-talet reser den lovande baseballspelaren Roy Hobbs till Chicago för att testspela för stadens lag. Olyckliga omständigheter gör att Hobbs aldrig provspelar och drar sig tillbaka från sporten. 16 år senare vandrar Hobbs  in på det avdankade baseballaget N.Y Knights arena. Han är nu nästan 40 år och alldeles för gammal för att spela baseball men tränaren ger honom motvilligt en chans. Hobbs visar sig besitta extraordinära talanger när det rör spelet och han lyfter hela laget som nu börjar vinna. Alla är dock inte förtjusa Knights segersvit och planer smids för att stoppa lagets motor.

Oj oj oj detta är baseballporr av sällan skådat slag.  Hobbs framställs som en blandning av Kung Arthur och Jesus  Hobbs dras med en skada liknande den Jesus fick på korset, hans närapå magiska slagträ (Excalibur?) splittras, han spelar med livet som insats då han är villig att offra sig för laget. Vidare så frestas Hobbs av lagets onde ägare (Djävulen?) med både pengar och kvinnor för att överge spelet men Hobbs finner hela tiden den rätta vägen. Kanske jag övertolkar jag det hela men filmen har verkligen något religiöst över sig.

Regissören Levinson använder sig av varenda klyscha som finns i arsenalen. Pappor som segnar ned i hjärtinfarkter, hemslöjdade basebollträn med närapå magiska egenskaper, bilder på Hobbs i motljus, åskoväder, kast i slowmotion och dra på trissor det funkar ganska väl. I vanliga fall slår jag bakut när man använder sig av sådana här grepp men denna gång går det hem. Förklaringen kan nog vara att jag upplever Levisons pekorala tricks som äkta till skillnad mot t.ex regissörerna Spielberg och Bay som använder sig av ett mer kalkyrerat känsloregister för att beröra sina tittare.

Ett extra plus med filmen är det fina fotot. The Natural har ett par tre scener i filmen som är oerhört vackra. Lägg sedan till en kader av skådisar: Glenn Close, Robert Reford och Robert Duvall för att nämna några få. Mysgubbarna Wilford Brimley och Richard Farnsworth är också med på ett hörn. The Natural är egentligen en ganska fjantig film men den är vacker och har ett sagoskimmer över sig och det räckte för denna gång.

Regi:Barry Levinson

Betyg: 6/10

 

Annonser

Bondtema: Tomorrow never dies ( 1997 Storbr/USA )

 Goldeneye gjorde bra ifrån sig på biograferna och man ville få ut en ny film om 007 ganska snabbt. Först skulle handlingen kretsa kring Storbritanniens överlämnande av Hong-Kong men man övergav den iden delvis p.g.a. att historien blev alltför tidsbunden. Slutresultatet blev en film som påminner något om The Spy who loved me samt You only live twice. Skurken heter Elliot Carver och han driver ett stort mediaimperium. Carver försöker få till en militärkupp i Kina och fixar detta genom att hetsa Kina och Storbritannien mot varandra b.la med hjälp av sitt gigantiska medieimperium och ett stealthfartyg som osett beskjuter kinesiska flygplan och sänker brittiska båtar. Som tack för hjälpen kommer Carver få exklusiva media rättigheter i Kina under hundra år av kuppmakarna. I vanlig ordning är skurken dålig på att sopa igen spåren efter sig och snart har han 007 i hälarna. Bond slår sig samman med den kinesiske agenten Wai Lin för att stoppa Carver innan krig bryter ut.

Q och Bond testar den fjärrstyrda bilen som blev filmens "snackis"

Judi Dench, Pierce Brosnan, Samantha Bond och Joe Don Baker återvände i sina roller från Goldeney till Tomorrow never dies som egentligen skulle ha hetat Tomorrow never lies men ett feltryck fick den verkan att man bytte namn då man troligen ansåg att dies lät lite mer spännande än lies. Tomorrow är f.ö. namnet på Carvers tidning i filmen. Detta skulle bli den första Bondfilmen utan Albert Broccoli som avled 1996. För produktionen stod hans dotter Barbara.

Brosnan och Yeoh på flykt från Carver.

I rollerna som skurkar hittar vi Jonathan Pryce som Elliot Carver. Han sköter jobbet bra, det verkar som att skådespelaren Pryce verkilgen gillar att spela skurk. Carver nästan lite för ond då han är snubblande nära till att bli en karikatyr av en Bondskurk. Sir Anthony hade tillfrågats än en gång men tackat nej. Personligen tror jag Hopkins skulle passa ganska bra som Bondskurk med sitt överspel, roande skulle det i alla fall bli. Gotz Otto som spelar Carvers tyske underhuggare Stamper är däremot en ganska trist figur. Vi har sett den här schablonskurken alltför många gånger tidigare och man tycker manusförfattarna kunnat komma upp med något bättre. Både Henry Gupta (Ricky Jay) och Dr.Kaufman (Vincent Schiavelli) är avsevärt intressantare skurkar än den blonderade Stamper. De hade gott kunnat få mer speltid.

Karaktären Carver skapades troligen med den nyss avlidne tidningskungen Maxwell i åtanke.

Carvers fru Paris spelas av Teri Hatcher b.la känd från Tv-serierna Desperate housewives och Lois & Clarke. Paris har tidigare haft en romans med Bond. Precis som i Goldeneye försöker man ge Bond en bakgrund. Det hade varit intressantare om man plockat upp någon motspelerska från en tidigare Bondfilm t.ex Maryam d’Abo från The Living daylights. Den kinesiska agenten Wai Lin spelas av Michelle Yeoh som först hade namnet Lin Pow men påpekade för filmteamet att Pow betydde bakdel på kinesiska därav namnbytet.Michelle Yeoh spelar rollen som Wai bra men det är inte direkt någon kemi mellan Brosnan och Yeoh så när det blir dags för det obligatoriska hånglet i slutet blir man aningens förvånad då agenterna verkat hållit sin relation strikt professionellt. En jämförelse mellan Moore & Bach i The Spy who loved me där Moore nästan glömmer bort sitt uppdrag i jakten på att få Bach i säng visar tydligt att det är andra tider i 007:s värld. Det fanns planer på att starta en filmserie om agent Wai Lin men de verkade stanna på planeringsstadiet.

Den ytterst obehaglige Dr. Kaufman

Tomorrow never dies är helt finansierad med produktplaceringspengar. 100 miljoner $ lyckades man skrapa ihop och visst märks det vilka företag som har chippat in med stålar. Avis, BMW, Ericson, Smirnoff m.fl. Tack och lov är reklamen inte lika klumpigt gjord som i Goldeneye så den stör inte lika mycket eller så har jag vant mig. Roger Spottiswoode var regissör då Campbell tackade nej till att regissera filmen.  David Arnold gjorde musiken och det är ett lyft jämfört med förra filmens magplask även om Tomorrow never dies inte ståtar med ett av seriens mer minnesvärda soundtrack.  Titellåten sjungs av Sheryl Crow och den är ganska bra däremot är förtexterna riktigt fula med tjejer täckta av kretskort (?). Pulp hade först blivit tillfrågade men deras bidrag dög tydligen inte.

Filmen helt ok för att vara en Bondfilm. Den hör till en av de mer fartfyllda filmerna i serien, kanske nästan för fartfylld då man knappt får en chans att pusta ut mellan alla slagsmål, fordonjakter och stuntscener. Filmen innehåller många snygga actionscener. Jag gillar biljakten där Bondstyr sin bil (BMW) med hjälp av sin mobil (Ericson) och slutligen kraschar bilen i uthyrningsfirman Avis kontor, se där åtminstone tre produktplaceringar i en scen. Även början är spännande med terroristbasaren där Bond får förhindra en kärnvapenexplosion. Många bra stunts och fartfyllt som sagt men efter ett tag blir det lite väl mycket skjutande och man kanske skulle ha slagit ned på takten lite. Speciellt slutstriden är ett evinnerligt skjutande och pangande och är inte speciellt spännande. Att det förkommer en och annan logisk miss i filmen som en del retar sig på har jag faktiskt överseende med det är ändock agent 007 vi talar om och excesser som förekommit i bla Moonraker och Octopussy slipper vi.

Bonds gamla flamma Paris Carver.

Bästa kommentaren? M tjafsar med en militär:

Roebuck: With all due respect, M, sometimes I don’t think you
have the balls for this job.
M: Perhaps. But the advantage is that I don’t
have to think with them all the time.

Det verkar som att M får de bästa kommentarerna men det är Dench värd.

Regi: Roger Spottiswoode

Det blir sex stycken godkända martinis.

Bondtema: Goldeneye ( 1995 USA/Storbr )

Efter det längsta uppehållet i serien med Bondfilmer (6 år) som b.la berodde på något så korkat som ett bråk om Tv-rättigheter blev det dags för en ny Bondfilm. Timothy Dalton hade tröttnat på att vänta och hoppat av franchisen . Det är lite synd för jag hade gärna sett honom göra rollen som 007 åtminstone ett par gånger till. Nu var det Brosnans tur, Brosnan som varit aktuell i rollen som Bond vid ett flertal tillfällen. Broccoli hade faktiskt redan fått upp ögonen för honom under inspelningarna till For your eyes only då Brosnan var gift med Cassandra Harris som hade en roll i filmen. Vid åtminstone ett tillfälle hade Brosnan lunch med Broccoli så man kan tänka sig att en kontakt knöts redan här.

Brosnan som Bond. När han annonserades som den nye Bond hade han helskägg i.o.m. inspelningen av Robinson Cruse.

Då det gått lång tid mellan Licence to kill och Goldeneye hade mycket ändrats. John Barry skrev inte musiken (The Living Daylights var sista Bondfilmen där han stod för soundtracket), Maurice Binder gjorde inte förtexterna, Caroline Bliss i rollen som Moneypenny hade ersatts av Samantha Bond och M spelades av en kvinna, Judi Dench. Även Albert Broccoli hade tagit ett steg tillbaka och huvudansvaret för produktionen låg nu hos hans dotter Barbara Broccoli.

Broccolis dotter Barbara. Goldeneye blev den sista Bondfilmen Albert Broccoli producerade, han dog 1996.

Handlingen rör sig kring den ryska sateliten Goldeneye(märkligt namn förresten på en rysk satelit, Stalins slägga eller något liknande hade varit mer passande) som skickar iväg en EMP (elektro magnetisk puls) som slår ut all elektronik över ett stort område. När satelliten kapas av den mystiska och naturligtvis onda Janusgruppen faller lotten på Bond att än en gång rädda världen. Till sin hjälp har han en rysk dataprogrammerare i fula kläder som spelas av svenskan Izabella Scorupco.

Roligare kläder än så här blir det inte för Scorupco i filmen.

Ja handlingen är som vanligt inte speciellt avancerad den är mest en ursäkt att länka ihop en massa actionscener. Goldeneye är dock en ganska intressant Bondfilm då man dels har försökt att förnya karaktären samt att filmen greppar lite av oron i Ryssland efter murens fall. Bonds muntra dagar tog definitivt slut i och med Moores avsked. Connery spelade en agent som hade aptit på livet, mat kvinnor och action. Moore spelade en agent som hade aptit på kvinnor ibland så mycket att man oroade sig för att han skulle glömma bort att rädda världen. Dalton version av Bond var en aningens deprimerad agent som gav ett lite sorgset intryck. Brosnan är definitivt en gladare lax än Dalton men det finns ändock ett stråk av bekymmer i hans karaktär. Han tar sina uppdrag på allvar och verkar vara en ganska plikttrogen agent.

Coltrane som Zukovsky

Förnyelsen av Bondkaraktären är inte så speciellt omvälvande. Det man gjort är att man låter 007 ha ett förflutet. Filmen startar med ett uppdrag i mitten på åttiotalet innan berättelsen gör ett skutt fram till nutid. Under filmen träffar Bond en och annan gammal bekant d.v.s man påpekar att karaktären är en gammal bekant för vi tittare har aldrig vare sig sett eller hört talas om personen tidigare. Det hade varit lite roligare om man dammat av en och annan gammal karaktär från tidigare filmer och därmed stärkt konturerna av Bonds universum nu känns det aningens påklistrat och ger intryck av en halvdant försök att ge 007 lite mer kött och blod. Brosnans alla filmer präglas av det här försöket från manusförfattarna att försöka stärka karaktären. Man introducerar även en del karaktärer som skulle komma tillbaka, bl.a. Joe Don Baker som CIA agenten Jack Wade och Robbie Coltrane som den ryske maffiabossen Zukovsky.

Joe Don Baker: Skurk i Living Daylights, hjälte i Goldeneye.

M får även mer speltid än vanligt. En del fans av serien gillar inte att M spelas av en kvinna. Trams säger jag då Judi Dench spelar M med bravur och karaktären M är avsevärt intressantare än i tidigare Bondfilmer. Samantha Bond i rollen som Moneypenny gör vare sig till eller från men det blir lite larvigt när hon hotar Bond med en stämning för sexuella trakasserier. Serena Gordon spelar en kvinnlig psykolog som ska utvärdera Bond, en scen i filmens början som jag uppskattade. Sean Bean i rollen som filmens skurk, Alec Trevelyan, är en ganska intressant karaktär då han har en något ovanlig agenda åtminstone i Bondsammanhang nämligen hämnd. Han är inte heller helt nattsvart ond. En skurk med lite karaktär men just Brosnans Bondfilmer har en och annan skurk av det mer komplexa slaget. Erbjudandet till rollen som Alec gick först till Sir Anthony Hopkins och Alan Rickman som båda tackade nej. Sean Bean klarar sig bra men personligen skulle det varit intressant med någon av de övriga skådespelarna i rollen som den avhoppade oo6.

Sean Bean i rollen som den hämndlystne 006.

Scorupco som fick rollen som den ryska dataprogrammeraren Natalya Simonova, efter att b.la Elizabeth Hurley och Elle Macpherson tackat nej, klarar sig bra som Bondbrud men hennes kläder ser för bedrövliga ut filmen igenom. Jag menar inte att hon ska springa runt i festblåsa och högklackat men lite roligare kläder än en grådaskig kofta kunde man hittat. Det är också roligt att man för en gångs skull hittat en Bondbrud med lite handlingskraft. Bondbrudarna har alltför många gånger varit om inte handlingsförlamade som ett rådjur i billyktornas sken spelats av skådisar med noll karisma. Scorupco är ett steg i rätt riktning. Goldeneyes enda stolpskott är Famke Janssen i rollen som den ryska lönnmörderska Xenia Onatopp. Famke spelar över å det grövsta (eller så är karaktären otroligt dåligt skriven tänk Fatima Blush i Never say never again på speed så kan ni ana vad det rör sig om) och det blir bara fjantigt när hon tar sina offer av daga genom att strypa dem med låren samtidigt som hon får orgasm. Idiotisk ide och fruktansvärt dåligt gestaltat. Man får gå tillbaka till Diamonds are forever för att hitta scener som är lika korkade. När vi är inne på ämnet korkat så är produktplaceringen fullständigt skamlös i Goldeneye. Produktplaceringar har förekommit i de flesta Bondfilmer men här går det överstyr. Om ni ser filmen lär ni inte missa de inslagen.

Xenia Onatopp vs. Bond.

Filmen är som Bondäventyr ganska bra så länge Janssen inte är i rutan. Överlag är det bra action där en biljakt med stridsvagn hör till favoriterna. Man har ansträngt sig lite för att få med hyfsade skådisar i birollerna, något som man inte alltid varit speciellt noga med i tidigare filmer. Enda scenen där det är aningens too much är när Bond hoppar i kapp ett förarlöst flygplan för att sedan ta kontrollen över planet och flyga iväg, annars håller filmen bra klass. Det som inte håller bra klass är filmmusiken som är katastrofal. Vad Éric Serra som skrev musiken sysslade med vet jag inte men den är helt enkelt skitdålig. Någon har jämfört soundtracket med hissmusik och det skriver jag under på. Däremot är förtexterna av Daniel Kleinman bland de snyggaste jag sett i Bondsammanhang och titellåten som är skriven av Bono och The Edge från U2 och sjungs av Tina Turner är en av de bättre Bondlåtarna. Både Ace of base samt Rolling stones hade fått erbjudandet att skriva titellåten. Stones tackade nej och Ace of base fick problem med sitt skivbolag.

Bästa kommentar?

M till Bond under deras första möte:

M – I think you’re a sexist, misogynist dinosaur, a relic of the Cold War, whose boyish charms, though wasted on me, obviously appealed to that young woman I sent out to evaluate you.

Regi: Martin Campbell

Det blir sju stycken glada martinis till Goldeneye.