Joe Hill: Strange weather

Hills senaste bok är en samling med fyra långnoveller – kortromaner (?) som har det gemensamma att de innehåller något sorts väderfenomen. Fenomenen har mer eller mindre betydelse för handlingen men jag anar att författaren ville ha något slags tema i sin samling.

Berättelserna rör en kamera som har en obehaglig funktion, ett dödligt regn som kanske blir civilisationens undergång, ett moln som visar sig vara något helt annat samt en berättelse som kan sägas vara ett inlägg i den amerikanska vapendebatten. Den sistnämnda berättelsen är den enda i samlingen som inte innehåller några övernaturliga element och den är överlägset samlingens bästa historia. Nu är inte de andra berättelserna dåliga men de är mer av det lätt underhållande slaget medan Loaded som novellen heter verkligen engagerar och slutet var ett knytnävsslag i magen för mig som läsare.

Jag tänker inte gå in mer på de enskilda handlingarna då detta kan förstöra läsupplevelsen genom en och annan spoiler men jag kan konstatera att sonen Hill i nuläget överträffar pappan King i författarskap. Å andra sidan kan de vara svårt att jämföra två författare där den ene (Hill) skrivit fyra romaner och gett ut två novellsamlingar (en tredje är på väg) och den andre (King) matar ut böcker som att det gällde livet men i dagsläget ser jag mer fram emot en bok av Hill än King.

Strange weather hör inte till det bästa Hill har skrivit, två av berättelserna känns inte värst originella men han lyckas verkligen med att skapa intressanta protagonister som känns någon så när olika i kynne och bakgrund för att de inte ska bli karbonkobior av varandra. Vidare är inte historierna speciellt komplicerade i sitt utförande det är raka berättelser på ett hundratal sidor var och läsningen rullar på som tåget men det är nog bara Loaded jag kommer minnas så där lite extra.

Horns (2013 USA/Kanada)

Daniel-Radcliffe-image-daniel-radcliffe-36613073-350-546I ärlighetens namn var jag kanske inte så upphetsad när jag hörde talas om att man skulle filmatisera Joe Hills bok Horns. Boken var ok men klart den svagaste i författarens produktion. Intresset ökade dock lite när jag hörde att Alexandre Aja skulle stå bakom kameran en regissör som i mina ögon inte än gjort en dålig film (jo jag gillar även Mirrors som funkar bra som skräckfilm). Så det var mer av intresse än förväntning jag tog mig tid att se Horns för att se om Aja skulle lyckas att lyfta boken.

Huvudpersonen i Horns är Ig eller Ignatius som han egentligen heter. Han är lite av en slacker men med täta föräldrar. Igs fasta punkt i livet är flickvännen Merry. Hela hans liv ställs på ända då hon mördas. Det som ställer till rejäla problem för Ig är att han inte minns vad han gjorde kvällen Merry bragtes om livet. Han är huvudmisstänkt och de enda som står vid hans sida är hans äldre bror Terry samt barndomskamraten och tillika hans advokat Lee. Efter en blöt natt vaknar Ig med en fruktansvärd huvudvärk och finner till sin fasa att ett par horn växt ut i skallen (japp jag vet hur det låter). Hornen ger Ig vissa krafter bla att han kan påverka människors agerande samt att folk gladligen berättar sina innersta tankar och önskningar för Ig. Utrustad med nya krafter försöker Ig nu ta reda på vad som egentligen hände den natten hans flickvän mördades.

Bara storyn med ett par horn som växer ut i pannan kan nog få en och annan att se sig om efter något annat men filmen funkar förvånansvärt bra på den biten. Filmens första timme är också riktigt bra. Det är många roliga scener när Ig upptäcker sina nya krafter och folk berättar sina innersta drömmar som naturligtvis inte är speciellt rumsrena. Filmens andra halva blir förklarligt nog desto mörkare när vi får reda på vad som hände den där ödesdigra kvällen och det är här Aja precis som Hill tappar greppet om historien. Det blir för melodramatiskt och jag har lite svårt för Merrys agerande och resonemang som leder till att hon blir någon kombination av offerlamm och frälserska. Hill har i sina böcker en något Triersk syn på kvinnor och jag blir inte riktigt klok på vart författaren vill förmedla. Hatkärlek kanske? I filmen Horns dämpas denna känsla något men istället blir resultatet sockersött och lite smetigt i sina stunder.

Trots detta duger Horns för stunden. Radcliffe i huvudrollen är bra och man hittar David Morse och Heather Graham  i små roller däremot är vare sig Juno Temple eller  Max Minghella i rollerna som Merry och Lee speciellt bra, den förstnämnda för mjäkig den sistnämnda för okarismatisk. Horns innehåller en hel del bra scener som man får tillskriva Aja. Regissören lyckas även väl med att förmedla den där white trash känslan som präglar Hills böcker. Till plussidan hör också ett bra soundtrack,  Heroes av Bowie är aldrig fel. Om jag fått bestämma hade jag hellre sett att Aja gjort Hills NOS4A2 en avsevärt bättre story som torde passa regissören väl.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 5/10

Joe Hill: NOS4A2

NOS4A2_coverNär Victoria ”Vic” McQueen får en cykel av sin pappa upptäcker hon av en slump att hon har en extraordinär förmåga. Under en tur med sin nya cykel uppenbarar sig en plötsligt en bro ur tomma intet. Nyfikenheten tar överhanden och Vic cyklar över bron för att på andra sidan komma ut på en helt annan plats flera mil från utgångspunkten. Vic upptäcker snart att bron uppenbarar sig när hon söker efter något och bron leder henne till den plats där hon kan finna det hon söker. Det går några år och Vics föräldrar separerar. Efter ett gräl med sin mor sticker Vic iväg och i ilskan önskar hon att hon kunde finna någon form av trubbel eller problem för att kunna få utlopp för sina aggressioner. Bron uppenbarar sig och på andra sidan väntar den ondskefulle Charlie Manx, en man som har liknande krafter som Vic men han använder de i ett helt annat syfte. Det blir ett möte som kommer förfölja Vic under resten av hennes liv.

NOS4A2 är Hills tredje roman och det är en ruggig historia som håller (nästan) hela vägen in i kaklet. Historien fyller mig med en viss grådaskrealistisk ”sense of wonder”. Vic och Charlie är inte de enda som begåvats med dessa krafter och bortsett från Maggie, en bibliotekarie med ett Alfapet som svarar på de frågor man ställer, får vi läsare små smakprov på andra karaktärer med liknande krafter. Även platser som Pennywise circus nämns men inte mer. Hill slösar inte med informationen utan låter mig bara ana en alternativ värld som ligger i skuggorna av vår egen verklighet.

Trots att NOS4A2 är spännande ligger berättelsens styrka i dess karaktärer. Kvartetten Vic, Charlie Manx, Lou och The gasmask man är intressanta och Hill levandegör dessa personer väl. Vic McQueen har rejält med jävalaranamma men balanserar hela tiden på sammanbrottets gräns både psykiskt och så småningom fysiskt. Jag kan inte minnas att en kvinna har tagit emot så mycket stryk och fortfarande stått på benen sedan Alabama i True Romance. I Charlie Manx har Hill skapat en riktigt bra skurk som är monstruös men besitter en viss charm och humor, jag ryser de gånger han dyker upp under berättelsens gång. Manx hantlangare den något förståndshandikappande The Gasmask man hör nog till en av de vidrigarste figurer jag stött på i litteraturen och jag är glad att Hill tacksamt nog bara låter mig ana hans verk och skippar de mer grafiska beskrivningarna. Slutligen har vi Lou, Vics man. En överviktig något tafatt person som bara är genomgod. Han är kanske inte så intressant i sig själv men behövs då han skapar en balans mot alla otrevliga karaktärer i berättelsen och är nog den man kan relatera till i den där hiskeliga historien.

NOS4A2 håller god fart och berättelsen saggar aldrig. Hill böcker känns alltid lite solkiga. Det är lite skitigt, karaktärerna är halvt om halvt misslyckade typer och inte  speciellt trevliga, Vic McQueen inget undantag. I Hills böcker är det otrevligt redan från start för att sedan bli allt värre. Om jag skulle ha något att invända mot boken är det att Hill har samma förkärlek som sin far Stephen King för det bombastiska. Far och son gillar när saker flyger i luften stillsamma slut hör inte till vanligheten. I NOS4A2 funkar det dock bra för ovanlighetens skull och finalen mellan McQueen och Manx är rafflande. Dock kunde Hill gärna skippat det något smöriga slutet och valt en lite mörkare väg. Ett annat problem är författarens Trierska inställning till kvinnor, jag hoppas han ändrar på detta till nästa bok.  Dessa små förtretligheter är dock smärre invändningar då NOS4A2 är en högst rekommendabel bok om man gillar Hills tidigare publikationer och definitivt hans bästa tills dags dato.