Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10

The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Goodfellas (1990 USA)

Goodfellas är den första och bästa filmen i Martin Scorseses ”rise and fall” trilogi. De övriga filmerna är Casino och The Wolf on Wall street. Alla filmerna är tre timmar långa, BOATS,  handlar om män med dubiös moral vars uppgång och fall skildras b.la med hjälp av en berättarröst som för handlingen framåt. Det finns säkert fler beröringspunkter filmerna emellan och vill man vara lite elak skulle man kunna säga att Scorsese gjort ungefär samma film tre gånger. I mitt fall spelar det inte så stor roll då alla filmerna är mycket bra.

I Goodfellas är det gangstern Henry Hill som är filmens huvudperson och berättarröst. Hill växer upp i 50-talets New York och dras in i gangstervärlden. Då han bara är halvitalienare kan han aldrig bli fullvärdig medlem av maffian men det hindrar inte Hill från att råna,misshandla och syssla med andra saker som hör gangsterlivet till. När han börjar sälja narkotika utan sin chefs vetande blir situationen allt mer besvärlig för Hill som har allt för många bollar luften.

Det finns en hel del att gilla med Goodfellas. Skådisarna är perfekta. Ray Liotta som Hill, Lorraine Bracco som hans fru och Joe Pesci i rollen som  psykopaten Tommy DeVito.  Musiken är mycket bra och Scorsese har vävt in en hel del låtar som tidsmarkörer som förstärker berättelsen. Filmens handling är väl det som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Det är ett helt gangsterliv som kokas ned till ca 180 minuter. Det är många händelser och personer som passerar i revy och en tittare kan kanske få en känsla av att man sitter och väntar på att själva berättelsen ska starta då Hills berättarröst till en början gör att man tror det är en introduktion till själva storyn. Goodfellas består av en samling scener ur ett gangsterliv där berättarrösten fungerar som kittet mellan dessa. Scorsese använde sig av samma grepp i de andra två filmerna och för mig funkar detta mycket bra men jag kan förstå att en del kan finna detta lite avogt.

I min bok är Goodfellas i det närmaste en perfekt film vare sig mer eller mindre. Kanske är den lite känslokall och har inte så mycket hjärta men å andra sidan är det inte speciellt sympatiska personer det handlar om.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 10/10

Tjuren från Bronx (1980 USA)

large_wWVfkkt40Jn8P0SVxFt8Dr46LPKScorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

JFK (1991 USA)

Efter att ha läst Kings roman om Kennedymordet blev jag lite småsugen på att se om Oliver Stones film som kom med buller och bång (gör inte alla filmer av Stone det?) 1991.

Stone har baserat sin film på Jim Garrisons bok On the Trail of the Assassins. Garrison arbetade som åklagare i New Orleans och åtalade affärsmannen Clay Shaw för inblandning i mordet på Kennedy. Likt Palmemordet är mordet på president Kennedy rena Mecka för konspirationsteoretiker. Olika teorier har lanserats under åren, från Lee Harvey Oswald som agerade på order (Sovjet, maffian, Castro, exilkubaner m.fl) till presidentens egna livvakter. Att Stone sällar sig till konspirationsteoretikerna lär inte förvåna speciellt många annars hade han valt en annan källa än Garrison att basera JFK på. Detta är filmens svaghet men även dess styrka.

Att kalla JFK för en spelfilm är missvisande. JFK är Oliver Stones filmatiserade övertygelser om att Kennedy (förutom att presidenten enl. Stone var i det närmaste Jesus himself) mördades av mörka krafter inom den amerikianska administrationen. Skådespelarnas uppgift är att via dialoger ge den ”sanna” bilden av mordet. När jag ser filmen tänker i det närmaste på ett väckelsemöte där prästen (Jim Garrison) ställer frågor till församlingen (övriga skådespelare) som redan har givna svar. I stort sett all dialog går ut på att plantera ”fakta” hos oss tittare att Oswald omöjligen kunde utfört mordet . Om inte dialogen räcker till klipper Stone in bilder för att visa vad som egentligen har hänt. T.ex förvandlas naturliga dödsfall till mord i Stones värld. Jag upplever filmen som en dramatiserad monolog från Stone om Kennedymordet och skådisarna har ganska lite att göra då karaktärerna är helt underordnade Stones budskap. JFK ligger ganska nära de propagandafilmer som gjordes under 2:a världskriget och är i det hänseendet en ganska obehaglig produktion trots att budskapet är ett annat.

Det var länge sedan jag sett en film med ett sådant ursinnigt patos. Stone är fly förbannad på hela etablissimanget något han inte backar för vare sig i ord eller bild. Stone gör spekulationer till fakta och vänder fakta till spekulationer, han blandar äkta journalfilmer med förvanskade och till slut vet jag inte längre vad som är sant eller falskt eller som Garrison utrycker det i filmen ”black is white, white is black”. Ur denna synvinkel är JFK intressant för det är rasande skickligt gjord propagandafilm som visar vad en konspirationsfanatiker kan göra om han får fria händer och en himla massa miljoner dollar att spendera. Det är det tekniska hantverket som är filmens styrka men det är inte en bra film. Däremot är det en intressant och välgjord skröna från början till slut med en himla massa skådisar som närapå får agera statister .

Regi: Oliver Stone

Betyg: 6/10

Casino ( 1995 USA )

Casino är en ganska märklig film. Den känns som ett mellanting av en gangsterdokumentär och ett relationsdrama men regissören Scorcese lyckas länka samman dessa bitar bra. Vi får följa maffians infiltration av Las Vegas under tidigt sjuttiotal genom ögonen( eller rösten skulle nog vara mer rättvist att säga då  filmen troligtvis består av mer berättarröst än dialog ) av Sam Rothstein ( De Niro ). Han driver casinot ”Tangiers” och Nicky Santoro ( Pesci ) är hans medhjälpare. Rothstein har handplockats av maffian då han är en man som kan spelandets konst; vadhållning, black jack, roulette,you name it. Rothsteinvet precis hur man fuskar eller förbättrar oddsen. Då Las Vegas åtminstone i maffians ögon är lite av ett laglöst land beslutar sig Rothsteins kompis Santoro att hänga på. Sam vill hålla en låg profil, ett begrepp som Nicky är helt obekant med. När sedan Sam blir kär i och gifter sig med småfifflaren Ginger börjar vägen mot sammanbrottet.

Casino är löst baserad på verkliga händelser, både Rothstein och Santoro verkade i Las Vegas men under namnen Rosenthal och Spilotro. Man har ändrat en hel del i historien men i stora drag håller sig berättelsen ganska väl till verkligheten. Filmen är även det  andra samarbetet mellan författaren  Nicholas Pileggi och Martin Scorcese. Deras första samarbete var Goodfellas, i mitt tycke en av nittiotalets bästa filmer.

Casino når inte riktigt upp i samma höjder som Goodfellas men den ligger inte långt ifrån. De Niro spelar Rothstein med bravur, de scener där hans sjukliga kontrollbehov kommer i dagen är extra underhållande t.ex när han kräver att kocken på Tangiers ska ha exakt samma antal blåbär i restaurangens muffins. Pesci repriserar sin roll från Goodfellas och jag kan känna att det vore intressant om Scorsese hade varit lite modigare och castat två andra skådisar i huvudrollerna. Nu blir filmen lite väl lik Goddfellas i både form och innehåll. Sharon Stone är briljant i rollen som Rothsteins fru Ginger. Hon fick en välförtjänt Oscarsnominering för sin prestation.  Filmens svaghet är att det blir lite för mycket äktenskapsproblem och lite för många vändor med att paret skiljs åt och återförenas. Jag håller hellre till i casinot bland de enarmade banditerna, rouletten och tärningarna.

Jag har sett Casino ett antal gånger men detta var första gången jag tänkte på vad snygg filmen är i färgsättning och foto. Jag myser bland de klarröda mattorna och de gröna spelborden. Scorsese jobbar en del med motljus i filmen vilket ger berättelsen lite av ett sagoskimmer och Casino är kanske lite av en saga om uppgång och fall.

Regi; Martin Scorsese

Betyg: 9/10

My cousin vinny (1992 usa)

 Studenterna Bill och Stan blir oskyldigt anklagade för mord under en biltur i djupaste södern. Bill känner sig dock till en början inte rädd då hans kusin Vinnie är advokat. Detta ändras dock snabbt när det visar sig att att Vinnie har varit advokat endast i 6 månader och har aldrig satt sin fot i en rättsal, det enda han arbetat med är skadestånd och har inte den blekaste aning om hur en rättegång går till allra minst på landsbygden långt från NYC.

När jag såg filmen för snart 20 år sedan tyckte jag att den var mycket rolig, i dag är den mest lite småtrevlig och man skrattar till ett par gånger. Ralph ”Karate Kid” Macchio gör en av sina sista större roller medans Joe Pesci stod i början av sin karriär som verkar ha slocknat helt i dessa dagar. Filmen skulle må bra av att vara lite kortare och den är som vanligt när det gäller amerikanska komedier lite smålarvig i slutet.

Regi: Jonathan Lynn

Skådespelare: Joe Pesci, Marisa Tomei

Betyg: 6/10